En riktigt gammal Stockholmsbild.

Eftersom det är första advent (jag märkte det när jag passerade Supergrannens dörr och såg att han satt upp en jättestor grankrans) borde jag väl blogga om pepparkakor och glögg. Istället kommer här ett foto från någon gång mellan 1850-59. Fotografen står i en hög byggnad vid Ladugårdslandstorg, numera Östermalmstorg. Kanske är hon eller han i Hedvig Eleonoras kyrktorn?

Fr Östermalmstorg

Det är en skön sommarbild, och det man ser närmast (där tegelborgen Östermalmshallen, en saluhall, nu står) är en stor trädgård med grönsaksland, fruktträd, plank och kompostlådor drivbänkar på rad. Trähuset i förgrunden ligger vid Nybrogatan, och gatan som löper in mot staden är Humlegårdsgatan. Den lummiga växtligheten finns i Humlegården. Varken Stureplan eller Birger Jarlsgatan eller Kungsgatan finns ännu. I fjärran skymtar man Eriksbergsområdet och kullen där Johannes kyrka ska byggas.

De ser ut att ha levt ett ganska mysigt och lugnt liv här i stadens utkant. Förmodligen fanns det människor på marken när bilden togs, men de fastnade inte på plåten eftersom exponeringstiden var så lång. Eller också kanske det är en tidig söndagsmorgon? Jag tycker den där trädgården utstrålar trivsel och harmoni, som om den ägs av trevligt folk. Jag kan se för mig ungar leka på trädgårdsgångarna, farmor gå runt och gnola i frid och ro, och så dricker de kaffe allihop i skuggan av ett träd eller i syrenbersån där, som vetter mot väster.

Ja, allt detta apropå första advent.

PS. Här lite då och nu-bilder på Wikipedia.

Naturens under: Advent. / Bilduppdaterad.

Några kanske minns att en av mina äldre krukväxter, ett litet träd som jag glömt namnet på, hamnat på TV:n? Och att den inte vill flytta därifrån och att jag tror det beror på att TV:n killar skönt i rötterna? Kanske har den fin utsikt också.

TV-trädet
Där står det på TV:n.
Ni ser vilken bra utsikt jag själv har från snobbskrivbordet? Jag kan se rakt ut i köket och hålla koll på kastruller med kokande innehåll, till exempel. Bra, eftersom jag tenderar att glömma bort dem. När jag råkar titta upp och ser ångan smeka köksfläkten är det dags.

Detta lilla träd har jag haft i tjugo år. Jag fick det av en ung son, den son som nu har två små barn. Jag trodde trädet och jag kände varann, men så fel jag hade. För igår hade det plötsligt hänt något – det har börjat blomma!

TV-trädet 2
Ser ni? Konstiga blommor, formade som små kullriga marsmänniskor med antenner.

Detta har alltså inte hänt någon enda gång på tjugo år. Men nu plötsligt, efter långt och grundligt tänkande, har trädet bestämt sig. NU ska det bli av. NU ska det bli blommor.
I november!
Man blir alldeles varm om hjärtat.

Mitt träd är inte det enda som visar en egen vilja. Alldeles i trakten har två utomhusträd behållit sina gröna blad, fast de flesta andra fällt sina. Det är ett vid Rörstrandsgatan och ett vid tunnelbanenedgången Torsgatan.

Varför? Är de städsegröna japanska plataner? (Finns säkert sådana, vad vet jag.) Saknar de säsongsinsikt? Har de rötterna intill varma vattenledningsrör eller elledningar?
Träd Rörstrandsgatan
T-baneträd

Jag traskade vidare för att fotografera Drottninggatan 77 (varför får ni veta senare) och lite längre ner hittade jag en envis rosenbuske. Den har nya friska knoppar!
Rosor Drottninggatan

Det ser ljust ut. Tycker i alla fall vissa växter. Medan vi kurar i novembersskymningen.

För att få in lite adventsstämning på slutet: Här är Frälsningsarmén som tutar och spelar hemtrevligt på Odenplan idag.
Frälsn.armén Odenplan

Frälsn.armén Odenpl 2

Uppdaterad: I kommentaren kallas mitt märkligt blommande träd aralia. Är det det? Jag tycker bladen ser annorlunda ur – de hänger inte ihop längst ner. Någon som vet?
Aralia?
Vad är detta?
Jomenvisst – tack, Cecilia – det är en paraplyaralia! Blommar oftast inte i kruka, står det, så jag känner mig nästan kaxig.

Språkförbistring.

Var finns alla böcker skrivna av blinda personer? tänkte jag tänka, men det första som kom för mig blev: ”Où sont les livres des visually impaired?”

Jäkla tid man lever i! Man måste sitta och översätta till och med sina tankar tillbaka till det egna modersmålet, innan man skriver ner dem. (Nej, jag tänker verkligen inte ofta på franska, oftast blir det ju engelska, men nu fick någonting i mina språkgener, som jobbar ännu hårdare än snögenerna, mig att göra det.)

Alltså, grundtanken där jag stod i köket och kokade mitt homeopatkaffe och bredde min knäckebrödsmacka (och sedan glömde båda där för att jag måste springa in och blogga om detta) var följande – var finns alla böcker skrivna av blinda personer? Homeros lär ha varit blind när han diktade Iliaden och Odysséen i Grekland på sjuhundratalet före Kristus, och Helen Keller var ju dövblind, men alla andra? Har jag någonsin sett en ungdomsbok skriven av en blind tjej, till exempel? Nej!

OK, förr var man ju tvungen att diktera om man inte kunde se, men sedan kom brailleskrift och nu finns fiffiga datorer som pratar. Kanske någon av er som läser det här har en sådan? Hur som haver, det vore vansinnigt spännande att läsa en bok skriven av en blind författare och få ta del av den världen – dikter, roman, deckare, vad som helst.

Jag stod en gång och blundade på en tunnelbanestation och fick under några sekunder uppleva hur totalt annorlunda omgivningen ter sig utan synintrycken, när man måste förlita sig på hörseln (om man alltså kan höra). Människor, till exempel, märks inte alls om de står stilla, men om de går och talar upplever man deras röster och ljuden av fötter mot underlaget, men ingenting däremellan. De blir märkligt kroppslösa. Själva rumsuppfattningen blir också en annan, eftersom man inte ser var väggar och tak finns. Tunnelbanetåget blir ett ljud och en stark vind och dörrar som går upp och annorlunda akustik när man kliver in, men man kan inte utan vidare veta att det består av vagnar med golv, väggar och tak. Jag minns att jag tänkte att blinda barn måste få leka med modeller av människor, gator, hus, rum och bilar, för att kunna skapa sig en inre uppfattning, modell, av den fysiska världen.

Alltså: Tänk er en roman eller detektivroman skriven av en blind författare. Den vore spännande att läsa! Så berätta nu om alla blinda författare ni känner till som inte bara skriver om sin blindhet som sådan, utan skapar ett konstnärligt verk som självklart utspelar sig i den dimensionen.

(Nu ska jag hämta min sena frukost, mackan och det kalla kaffet.)

Saknar snön

Jag saknar snön. Just nu, bortåt halv tio en fredagsmorgon i sena november, när solen skiner och gräset är grönt i parken, är det ju inte så dumt. Men mina snögener klagar!

Kanske jag borde komma ihåg inte bara fina dagar med sol och gnistrande snö och skidåkning, utan långa mörka dagar när man måste kliva runt i trista snöhögar som till sist blev ännu tristare modd och det verkade vara en evighet kvar tills våren kom.

784px-drottninggatan_1931-foto-i-svd-stockholms-stadsmuseum
Fordomtima snöröjning (1931) på Drottninggatan ner mot bron till Riksdagshuset.

Man riktigt ser hur kallt, hopplöst och tråkigt det är, hur kalla snöröjarnas händer måste vara, hur de snorar men svettas under kläderna av de tunga spadlyften och sedan fryser när de står stilla. Hade de månne kaffetermos med sig? Det här var ju nere i de fortfarande existerande Klarakvarteren med ruffiga hus och många små hak, så antagligen hade de flera ställen att välja på när de skulle äta falukorv och stekt potatis till lunch. (Om de inte satt i en snöhög med medhavda leverpastejmackor.)

Kallt var det inomhus också, oftast ingen centralvärme utan kakelugnar och säkert i många fall fortfarande vedspisar. Samt utedass på gården. Gissa hur svårt det var att torka kläder, och hur liten lust folk i allmänhet hade att klä av sig och tvätta hela kroppen! (Fullt så kärvt hade ju jag det inte, även om jag upplevt bostäder utan centralvärme och varmt vatten.)

Men ändå… När den där långa tiden var över, kände man verkligen att man hade förtjänat våren. Man blev fullkomligt extatiskt över värme och små blommor, torra gator och att få ha bomullsklänning. För folket i dåtida fattig-Stockholm förvandlades kallfuktiga mögelgårdar till lummiga oaser och barnen sprang barfota på gatan.

Så vilket är bäst? Nutida varma vintrar eller dåtidens med snö?

Mammasoppa.

Det här är soppan jag kokar åt min hjärtsjuka mor som har dålig aptit. Den är enormt mäktig och väldigt god och, föreställer jag mig, kryllar av proteiner och vitaminer. Man kan variera sig – igår var det lax med salvia – men i princip gör man så här.

Mammasoppa

Om vi börjar överst till vänster och går medsols:

I kastrull nr 1 kokar man ett kycklingbröst i bitar tillsammans med purjo, morötter, ärtor eller vilka grönsaker man nu känner för. Som ni ser är det inte mycket vatten, det här ska bli koncentrerat eftersom hon tycker det är jobbigt att dricka mycket.

I kastrull nr 2 väntar stark Västerbottenost skuren i bitar, finriven morot och lite finfördelad kyckling. Det färdigkokta spadet från första kastrullen silas över och man vispar i en redning av mjölk och mjöl. Låter koka (osten smälter förstås).

Idag kryddade jag med salt, svartpeppar och chili. Avslutade med en stor klick smör. Riktigt smör, inte lätt och lagom eller dylikt.

Soppan hälls på glasburk (det blev ungefär 2,5 dl, tror jag). Min glasburk är ärvd från min norska farmor och är ett s k Norges-glass. (Glass=glas).

När man kommer hem till mamma är soppan precis lagom varm, och då har jag varit inne i en matvarubutik och handlat också. I mitten ser man henne med soppan i en älsklingsmugg. Det är lättast att dricka den.

Den här soppan plus färskpressad juice som jag gör i ordning är hennes lunch, och jag vet inte hur mycket mer hon får i sig. Idag upptäckte jag att det var dags att slänga gammal mat igen – VARFÖR fungerar inte tillsynen av kylskåp? – och vad värre var, hon hade inte fått sin dagliga medicin för hjärta och andning. Sköterskan var nämligen på planeringsmöte och hade inte lyckats lämna över. Nu tog en annan person tag i det.

MEN – hon andas bättre, även om hon fortfarande är väldigt, väldigt trött.

Nej, jag kan förstås inte fortsätta med soppkokande och allt det andra dagligen. Det kommer inte att fungera. Så, så fort redigeringen är klar måste jag i väg på någon sorts kort semester innan jag brakar ihop igen, inte efter, och sedan skriva manus (indiefilmen) och ta tag i pjäsläsningen (den får bli efter jul).

Kycklingpaj
Till mig blir det kycklingpaj.

Creativity is a bitch.

Det enda jag vill just nu är att sjunka in i boken som jag redigerar (vilket jag måste eftersom jag skrev den när jag var ur balans och en del behöver strykas ner och omformuleras) därför att den flyter så förbannat skönt – jag vill bara gå vidare! Men jag har inte tid. Jag måste betala våra räkningar,tvätta, koka mamma-soppa, gå till apoteket å hennes vägnar, försöka få en vaccinering.

Det svåra med kreativitet är inte att få igång den, det är att stänga av den. Om man inte kan ge utlopp för den samlas den och blir skadlig. Om man kan ge utlopp utlopp för den, jagar den en som en hungrig varg (stryk ”bitch”, som är ett jäkla ord) och ger sig inte förrän man är klar. Man får ingen frid, ingen vila.Den påminner mig om vad John Hurt sa om berömmelse en gång.

– Först jagar du henne. Sedan stannar hon, vänder sig om och säger: ”Nu får du mig. Nu låser jag dörren, och du måste älska med mig resten av ditt liv, hur trött du än är.”

Samtidigt är den en fristad, det som ger balans, lugnar, det stora äventyret, njutningen. Just nu har jag lyckats klämma in arton sidor, en ren välsignelse.

Är du kreativ, sätt igång, även om det känns som om du skulle dö. (Och ja, jag riktar mig till dig!)