Gott Nytt År (och decennium)!

Gott nytt år 2010

Äntligen riktig vinter!

Vintergata Stockholmgatan uppifrån 2Mås på balkong 2Mås på balkong

Önskar er alla ett spännande och roligt nytt år och nytt decennium!

Annonser

Så går det till på tabloidsajten!

Det här är faktiskt roligt. Än en gång har skvallersajten tmz – som okritiskt citeras i svenska tidningar – gått på en mina och snabbt rättats i kommentarerna.

Någon gång i natt kom de med en verklig sensation: Bilden som kunnat ändra historien! (Det var rubriken.) Den var tagen på femtiotalet föreställde, sades det, blivande presidenten John F. Kennedy på en yacht bland nakna kvinnor. Medan han ska ha sysslat med detta – och det är ett faktum att han var värre än Tiger Woods, men för övrigt blev en fantastisk president – var han fru hemma och gravid, och fick dessutom tyvärr ett dött barn.

Fake JFK tmz

Tmz köpte bilden, svart-vit och krackelerad, av en bilhandlare som sa sig ha ärvt den. Sedan lät de en expert granska den, och utlåtandet var: Den kan vara äkta! Tänk om den kommit fram före presidentvalet 1960, då hade JFK inte blivit vald och världshistorien tagit en helt annan väg!

Kommentatorerna skred snabbt till verket. En dysterkvist skrev att visst hade historien ändrats – republikanen Nixon hade blivit vald, hela världen hade förintats i en gigantisk kärnexplosion och vi hade sluppit tmz. Andra – som jag – lade snabbt märke till att mannen på däck hade benan åt andra hållet jämfört med JFK och att tjejen som hoppar i vattnet hade en bikinilinje som inte fanns på femtiotalet. Jag photoshoppade de två medföljande bilderna av båtmannen och JFK, lade den ena på den andra, gjorde den transparant och kunde se att det helt enkelt inte var samma man (öron och käklinje helt olika).

Lite senare hittade någon källan – ett gammalt nummer av Playboy från 1967. Och någon gav en länk till originalbilden som var i färg och alls inte svartvit och skrynklad.

Original Playboy
Någon tog en bild av bilden i tidningen, printade den i svartvitt, vek och knycklade och sålde dyrt.

Tmz har alltså fått ge sig och nu undrar folk hur många tusen dollar de betalade, och någon påpekade syrligt att om de haft någon över 25 på redaktionen skulle vederbörande genast ha lagt märke till bikinilinjen.

Återigen – lita aldrig på tabloider!

Polerade Michael?

Jo, jag vet att Ullah i ett föregående inlägg inte bara menade Michael Jacksons kläder när hon talade om honom som så vansinnigt amerikansk och polerad, men jag kan ändå inte låta bli att visa en del av hans märkliga outfits. Polerad är inte precis intrycket man får, snarare sjuttiotals-eklektisk.

Klicka!
MJ kläder

Här har vi i tur och ordning skrynklig långrock, t-shirt med tryck plus någon sorts smokingkaval plus pyjamasbyxor (någon tillställning på Beverly Hills hotell, vill jag minnas),jeans med glansig svart kavaj, och skjorta på skjorta. (Det är lite sorgligt, för den första och sista bilden togs bara några veckor före hans död.) Han påstod sig vara intresserad av kläder och köpte dyra saker från modehus, men kombinerade dem på de underligaste vis. ”Är det förbjudet tar jag det på mig”, var hans motto.

Hemma gick han runt i brallor och utanpåskjorta. Kom det folk stoppade han in skjortan. Ungefär så.

Fotnot: Långrocksbilden är från 4 juni 2009 (han dog den 25), smokingjacka+pyjamasbilden från Planet Hollywood i Las Vegas 27 augusti 2008 kvällen innan han fyllde 50. Sista bilden är från konsertrepetionerna.

Que…?

Jag kommenterade just på en blogg. Överst står det som så ofta: ”Din kommentar har sparats”, men jag tyckte det stod ”Din kommentar har fått sparken”.

Huh…? Min fina lilla kommentar? Jag hann grunna en hel sekund över hur vansinnigt fort det tydligen går för denna blogg att välja ut vilka kommentarer den tycker om och vilka som åker ut i kylan, innan jag såg vad det stod.

Gyllene laxsoppa och juletid med mamma.

Jag råkade uppfinna en ovanligt god soppa idag.

Det var så att igår ville jag ha laxsallad, så jag kokade lax, purjo, morot och ärtor, lät dem svalna, gjorde salladssås och blandade i färsk gurka. Väldigt gott. Jag sparade spadet, och idag gjorde jag soppa på det genom att låta det sjuda tillsammans med mjöl, lite gammaldags mjölk, ost, en redig klick smör och kryddor: Salt, en aning svartpeppar, en aning curry och salvia.

Jag luktade på salvian och tänkte att det kunde bli en kul brytning, och det blev alldeles oväntat gott! Hälften får mamma, hälften tog jag själv som lunch nyss tillsammans med en grillad mörk smörgås med gurka, purjo och Västerbotten. Det är en sådan där soppa som man blir väldigt nöjd, snäll och småsömnig efter. Perfekt när det kommer mer kyla.

Laxsoppa
Jag vet, jag måste köpa en ny kamera – det går inte stt ställa in den här eftersom den är trasig.

Annars har jag levt på varma ostsmörgåsar i jul, men med julkorv och senap. Dessutom har det ju blivit ett par marsipangrisar.

På julafton gick jag förstås till mamma. Ni vet hur det har varit, perioder när hon inte varit kontaktbar, andra när hon inte kunnat tala, och jag har varit kämpat med beslut om dropp eller inte dropp. Nu hade läkaren sagt till om ytterligare en påse, och när jag kom satt hon – jag trodde inte mina ögon – påklädd i sin stol. Jag gjorde rätt! tänkte jag lyckligt. Hon skulle ha dropp!

Julafton 09
Första cigarretten på länge.

Vi kunde tala med varandra, och jag tände ett ljus. Hon ville ner till bottenvåningen där det skulle vara någon sorts julfirande, så vi fick en rullstol. (Första gången jag kört rullstol.) Bottenvåningen var nästan tom, julfirandet hade varit dagen innan, och det som pågick var en andakt där en präst med begravningsmin läste det glada budskapet om ett barns födelse, en lika gravallvarlig kantor spelade orgel och ett tiotal åldringar satt med psalmböcker.

Vi smög in, följda av sorgtyngda blickar. (Vad är det med kyrkan och denna trumpenhet? Jag längtade efter en svart amerikansk gudstjänst med dans bland bänkarna – OK, sittgympa i det här fallet – men lite tjo och tjim i alla fall. Å andra sidan, tjoandet verkar rätt påklistrat i frikyrkorna.) Eftersom vi inte är så kristliga frågade jag viskande mamma om hon ville åka därifrån. Det ville hon inte, hon ville höra julsånger och vickade med foten i takt med Jesse rot och stam. Prästen avslutade med bön och sedan klämde kantorn i med O helga natt och satsade verkligen allt, tog i ända från tårna, och vi applåderade entusiastiskt efteråt och prästen log och stämningen lättade, och modern och jag fortsatte för en kopp kaffe i den nästan tomma restaurangen. (Vi har upplevt festligare jular, det har vi.)

Hon spillde men gav sig inte, drack klunk efter klunk tills hon fått in det rätta stuket igen. När vi kom upp såg vi Kalle Anka och hon ville se hela. Jag vet inte vad hon såg och hörde. Hon fick en andra cigarrett och den slocknade och jag sa ingenting, hon tappade den och jag tog den, och då fimpade hon en imaginär stump. Det fick nästan mitt hjärta att gå itu, och jag förstod hur hon arbetar för att förstå, uppträda normalt, umgås med mig, njuta lite till av livet.

Och så tackade vi varann för en trevlig julafton och jag gick och kom tillbaka igår, och hon satt uppe även då men hade svårt att hitta ord igen. Och det fanns inget lösgomsfix och den ansvariga killen hade, istället för att skaffa det (hon har inköpshjälp), ställt fram en smörgås som hon inte kunde äta och en burk närdingsdryck med sugrör som hon knappt kan använda. Det gick inte att få svar på om hon fått frukost. Jag gav honom pengar och bad honom inköpa en tub, han ville att någon annan skulle göra det dagen efter eftersom han skulle sluta klockan tre, jag undrade om hon skulle låta bli att äta resten av dagen och nästa morgon, och han försvann.

Han försvann. Kom inte tillbaka. Jag ringde efter assistans. Han hade meddelat äldreboendet (inte mig) att apoteket i gallerian var stängt. Jaha, inget att göra något åt.

Jag gick hemåt genom denna galleria. Apoteket var öppet. Han hade ljugit. Jag svor, köpte tuben ifråga och vände tillbaka och gav den till flickan som hade kvällsskiftet. Hon lovade koka gröt. (Och vätskelistan? Givetvis inte ifylld.)

Mammas afasi har alldeles uppenbart med mediciner och närings- och vätskebrist att göra, eftersom den inte är permanent utan kommer och går. Hon blir fruktansvärt frustrerad och arg på mig när hon säger obegripliga meningar gång på gång och jag inte förstår. Det enda jag kan göra är att försäkra henne att jag vet att hon vet vad hon vill säga, och att hon inte är tokig. Hon vill inte att jag ska gå, men rycker upp sig när jag måste det, tar mina händer och tackar.

En annan sak är att hon nu ser ut som en blid, hundraårig gumma i vissa lägen. Personalen vet ju inte vem hon är och vill vara snäll och säger till henne att hon är så söt. Men denna dam är inte alls blid. Hon är smart, generös, egotrippad, gladlynt, sarkastisk, elak, vänfast – allt utom blid. Jag tar ett foto från väggen och pekar och säger: ”Hon här och hon där är samma person. Det är fyrtioåringen på den här bilden som ligger där.” Men hur ska de förstå när hon ser ut som om hon har huvudet fullt av mjuk pepparkaka, pelargoner och dragspelsmusik? Hade de stött på henne när hon var fyrtio (och troligen deras chef) hade de baske mig inte gått fram och sagt att hon är så söt, så söt.

Men jag vet. De vill vara snälla och vänliga. Och det förstår hon också, även om jag vet att det plågar henne att bli behandlad som en idiot utan talan. Det retar också gallfeber på henne när jag måste diskutera med dem utan att hon kan höra oss, så jag försöker ta det ute i korridoren.

Och nu ska jag ta hennes soppa och gå.

Michael Jackson-konserten från 2001. /Länkuppdaterad

En mindre diskussion om huruvida Michael Jackson är intressant eller inte ar utbrutit i kommentatorsbåset. Är han för amerikanskt polerad eller precis tvärtom? Kom gärna med åsikter, jag är nyfiken!

Jag vet inte om ni såg filmen på TV2 ikväll från de två konserterna som hölls på Madison Square Garden 7 och 10 september 2001 för att fira Machael Jacksons 30 år som soloartist. Det var en enorm händelse, båda konserterna var utsålda, och en uppsjö av artister och kändisar fanns på scenen eller i environgerna. Konsert nummer två gick alltså av stapeln dagen innan World Trade Center-tornen i New York attackerades och rasade. Den 13 november sändes programmet, och trots katastrofen fick det 25, 6 miljoner tittare.

Det var första gången på tolv år som Michael Jackson stod på scenen och det blev hans sista live-konserter. Och jag måste erkänna att jag sett delar av dem förr och jag har aldrig tyckt om dem, och att se dem i samlad form på TV gjorde ingenting bättre.

Man kan undra varför. Innan han själv klev upp på scenen kom en rad artister som framförde hans sånger, och skillnaden mellan dem och honom är markant, trots att de är mycket bra och han (enligt min upplevelse) inte alls glad och i form. Där står t ex hela sex manliga sångare och sjunger ”Man in the mirror” väldigt snyggt och prydligt, men det finns inte en gnutta av den enorma elektricitet som Michael Jackson ensam gav den många år tidigare.

Kanske gillade han inte att sjunga ihop med sina bröder – här fanns brorsorna med i en lång rad nummer från förr. Man ser dem knappt. Vad man tittar på är Jackson, som kämpar som en idiot och ger absolut all energi han har på allt han gör, han använder varje danssteg och varje trick han någonsin kört (perfekt) och publiken älskar honom till vansinne, men det tänder inte – eller rättare sagt, han tänder inte riktigt. Den här perioden såg han ovanligt konstig ut dessutom, det verkar som om han botoxat sig till oigenkännlighet.

Kanske gillade han inte att dela scenen med en massa människor, kanske måste han ha den för sig själv för att magin skulle uppstå? Kanske var han trött efter en Musical Awards som delades ut den 6 september, strax innan? Eller är det bara jag som inte är mottaglig och därför tycker han ser ledsen, märklig och oinspirerad ut?

Han hade just gett ut ett nytt album, Invincible, som gick bra. För mig ser det ändå ut som om han behövde komma vidare, skapa nya dansnummer, få roligt igen. Sitter jag här och tycker åtta år senare, efter hans död.

I december samma år gav han en intervju, omgiven av ”handlers” och en okuvlig PR-kvinna som försökte se till att det för en gångs skull handlade om hans musik och inte hans privatliv eller kändisskap. Där sa han att han ville uppträda i ett intimare format, ensam med en spotlight. Det hade varit spännande att se. Ni kan se intervjun här.

Efter pedofilianklagelserna 1993 hade Michael Jackson varit enormt produktiv och gjort många av sina absolut bästa saker, t ex Earth Song och They don’t care about us. Han gav sig inte, och på den här konserten jobbade han som sagt som en slav i många och långa nummer. Men började han tappa den mentala orken efter all negativ publicitet? Vad hände med hans kreativitet?

Och sedan kom katastrofen med den brittiske journalisten Bashirs hårdvinklade och delvis helt falska s k TV-dokumentär 2003, vilken fick Jacksons nemesis åklagaren Tom Sneddon att gå till attack, och resten vet vi.

Här borde jag lägga en snodd bild från denna konsert, men jag har faktiskt ingen lust. Istället får ni se en bild från inspelningen av ”Earth Song” några år tidigare.

MJ-Earth-sOng-michael-jackson-8063654-1000-1000
1995

Det här, kortfilmen Earth song, var sådant han gjorde. Se den! Jag kan inte se den utan att gråta. Alla borde se den åtminstone en gång om året.
Och vad skrev de om? Hans näsa. Otroligt.

PS
På en helt annan bog – undrar om någon har hittat den? 🙂
(Jag vet inte vem det är som hängt boken där.)