Torrmodd

Glaset i porten är nerisat och ute på gatan halkar vi omkring i torrmodd, ett ord som jag hittade på idag. Torrmodd är snömodd som trampats omkring i veckor, blandats med sand och smuts, smält och frusit och trampats igen, tills den blivit som brun sand från Sahara som glider som oljad över isbucklorna på trottoaren. Sand i Sahara är inte som sand i sandlådor utan som ett pulver, som mjöl. I alla fall i den del av Sahara där jag varit som hastigast och kände mig märkligt hemma. Hemma med landskapet, alltså. Vilket får mig att tänka på författaren Lars Berg som kom till san-folket på savannen i Namibia och kände sig hemma där och tror att det beror på att den omgivningen präglades in i oss några hundra tusen år eller så innan några av oss började vandra norrut och så småningom ut ur Afrika.

Kvart över tre var solen på väg ner över parken där den vita snön ligger som amerikansk tårtfrosting med vaniljsmak, spröd på ytan och mjuk under. Amerikansk tårta var ett av mina första positiva intryck av USA, men mötet mellan mig och frostingen skedde inte där utan i Helsingfors där jag hälsade på min pappa och hans nya fru, som då väntade barn. Hon hade fler strängar på sin lyra: Frukostplättar i travar med smör och lönnsirap. Lönnsirap blev det besökets matförälskelse nummer två. Sådana här saker var vad de glatt stoppade i sig, pappa och hans fru, och de var smala som blomsterstänglar. Jag också.

Förälskelse nummer tre var inte mat, utan Humphrey Bogart som jag upptäckte i Helsingfors. Så frosting, lönnsirap och Bogie var stora behållningar för mig vintern 1955. Förutom min lillasyster, som försvann ett år senare tillsammans med sina föräldrar till USA.

Igenisad port
Torrmodd 2010
Solnedgång park 2

Annonser

En strålande affärsidé.

Jag har en fullkomligt fantastisk affärsidé som kommer att göra mig rik som ett troll. Den går ut på att tillverka ett schampo med en liten hemlig tillsatt dos seborrésvamp. Den här lilla svampen infekterar hårbotten så att det börjar klia, och det geniala med det är att folk då tror att de är lortigare än vanligt i håret och tvättar det oftare och oftare, varvid jag får sälja mer och mer schampo.

Men det slutar inte där! En del människor tror sig ha listat ut att klådan beror på att schampot är billigt (har jag läst i Snabba Cash, tror jag det var) och att man därför ska köpa dyrt schampo istället. Alltså häller jag en del av mitt schampo i flaskor som säljs till högre pris och saknar svamptillskottet. De som köper betalar mer, men är nöjda och glada för att de löst en kod och känner sig exklusiva. Och det kliar inte på dem.

Men det slutar inte där heller! De fattiga stackarna som köper svampschampot blir till sist vansinniga av klådan och går till doktorn, som skriver ut recept på medicinskt svampdödande schampo. Alltså tillverkar jag även detta och drar in ännu mer pengar! Folket som det kliar på använder det några månader och blir bättre, varpå de återgår till sitt vanliga svampschampo igen och får en ny infektion. Det är en perfekt perpetuum mobile och jag tjänar storkovan i båda faserna.

Men det är förstås bara en förflugen idé. För ingen skulle väl vara så samvetslös att den gör på det här sättet? Det är ju inte så att vi de senaste tio, femton åren fått alltmer kliande hårbottnar, eller hur? Nej, jag tänkte väl det.

Filmskrivande.

Jag sitter här och kämpar med inledningsscenen till min indiefilm. Jag hade en som visserligen fungerar, men den är lite för vacker och inte perfekt i sammanhanget, dvs den ger för lite information. Så antingen ska jag helt enkelt börja direkt i handlingen och strunta i inledningsscenen, vilket ju är ett bra alternativ, eller också måste jag hitta på något annat.

Och medan jag grunnar slår det mig än en gång hur skickliga de gamla filmmakarna var. Scener som vi tycker är enkla och självklara, är i själva verket mycket smart uttänkta.

Ta till exempel inledningsscenen i The Philadelphia story med Katharine Hepburn, Cary Grant och James Stewart. Den är, vad jag minns, utan dialog – dialogen spelar i alla fall ingen som helst roll. En ytterdörr i en patriciervilla öppnas och Cary Grant (i kostym och hatt) mer eller mindre kastas ut av Katharine Hepburn (i nattlinne). Hon slänger ut hans golfbag också, och som en sista förolämpning tar hon en av hans klubbor och knäcker den över knät. Han är på väg att klippa till henne, sansar sig, trycker handen mot hennes ansikte och knuffar tillbaka henne in i huset igen.

Vad får vi veta, förutom att det är kul att se dem spela scenen? Jo, hon gör tydligen slut på ett förhållande och hon är arg. Det är han också och dessutom gillar han sina fina klubbor. Men det är inte allt. Genom att hon är i nattlinne får vi reda på att förhållandet är intimt, deras attityd säger att det varat ett tag, att han har hatten på visar att han faktiskt ska åka därifrån,att hon kastar ut hans grejor också att de har bott ihop, och att hon kastar ut honom istället för tvärtom att huset är hennes, inte hans. Eftersom det är 1940 kan man gissa att de varit gifta men att det nu är slut med det. Att hon slänger ut honom visar ännu en sak: Det är hon som vill skiljas, inte han. Slutligen säger scenen klart och tydligt: Nu kommer en screwball-komedi!

Det är en djävulsk massa information på en minut. Manusskrivaren och åskådarna slipper en mängd förklaringar i ord, och det är kungsord inom film att det man förklarar i bild är det som alla genast förstår. Den här korta scenen är alltså otroligt skickligt och proffsigt gjord, och vi som åskådare får all denna information utan att vara medvetna om det, vi har bara roligt.

En annan berömd exposé är inledningsbilderna till Alfred Hitchcocks Rear Window, Fönster mot gården. Här panorerar kameran först över förstorade fotografier uppsatta på någons vardagsrumsvägg. De är från ett racerlopp och visar först bilarna som kör och sedan en dramatisk krasch, därpå ser vi en trasig pressfotografkamera på hyllan bredvid bilderna och till sist James Stewart som sitter med gipsat ben i en rullstol. Folk i salongen skrattar och vet nu att de har att göra med en fotograf som skadats i jobbet och sitter och har tråkigt i sin lägenhet utan att kunna komma därifrån. Vilket gör att han börjar spionera på grannarna genom fönstret. Att iaktta är ju hans jobb.

Det här vill jag lära mig av. Jag har ju inga filmpengar, men att tänka till kostar ingenting, att försöka vara uppfinningsrik och göra ett otroligt bra manus kostar ingenting.

Efter att ha sagt att film i det väsentliga är bild och inte ord, skriver jag ändå en film som på ytan består av nästan enbart dialog. Hur hade jag tänkt mig att det ska gå ihop? Jo, det gör det faktiskt, eftersom orden så att säga kommer organiskt, direkt ur de känslor som personerna har och visar, alternativt döljer, under filmens gång i realtid. Att det är så har jag förstås inte tänkt ut i förväg, jag började bara skriva utifrån deras personligheter och situationen av eget intresse, och nu när jag sett att det faktiskt fungerar tror jag det är förklaringen.

Men nu är det alltså inledningen. Vad ska jag hitta på?

philadelphia-story-1-copy-1
Hm…?

Och redan en halvtimme efter att jag skrivit detta inlägg,måste jag rätta mig själv!

Hitchcock gjorde inte alls den inledning till Rear Window som jag så entusiastiskt beskriver ovan. Nej, han börjar med att visa själva gården, ett otroligt scenbygge inne i en gigantisk studio, presenterar en rad olika grannar, och till sist James Stewart som svettas i värmen. Och det gipsade benet, kameran och bilderna visas i den ordningen, inte så roligt som jag minns det.

Filmen finns på youtube, första delen här.

Och vad håller jag på med?

Ja, jag försöker metodiskt få ordning på saker, den ena efter den andra. Eftersom eremitlivet måste få ett slut tvingade jag iväg mig på ett författararrangemang i tisdags, det hölls på café Panorama i Kulturhuset och var till för att uppmärksamma projektet Dejavu, genom vilket författare kan ge ut sina gamla böcker.

Ernst Brunner jan 2010
Här är det Ernst Brunner som håller låda. Annars var den den mest underhållande barnboksförfattaren som berättade om hur han höll på att brinna upp på en författarträff för barn, därför att bibliotekarien ställt värmeljus bakom hans rygg.

Författarförbundet jan -10

Jag har ju djävulskt svårt att komma ur huset, men här drack jag till och med vin.

Dagen innan försökte jag göra något åt att jag behöver mer kläder och gick som en stövare genom hela PUB-huset från bottenvåning till vind. Allt var annorlunda sedan jag senast var där. På väg ut lyckades jag snubbla i en marmortrappa och föll huvudstupa utför, dvs hamnade på knän och händer längst ner, men tydligen så graciöst att folk inte riktigt förstod vad som hände. Kanske aikidons förtjänst? Folk runt mig log lite osäkert – låg jag plötsligt där på knä och bad till Gud i PUBs entré? – tills en snäll ung kvinna kom fram till mig och frågade om jag faktiskt hade fallit. Märkligt nog hade jag varken spräckt knöskålar knäskålar eller brutit handleder, men jag fick träningsvärk i båda benen i hela dagen efter. Några kläder blev det inte, men jag ger inte upp – jag ska sniffa mig genom stans samtliga klädbutiker.

Min konstiga mathållning börjar få ett mer etablerat mönster, och jag råkade göra en otroligt god avokadosoppa till lunch igår. Kokade avokadobitar och lite lök, saltade och pepprade och hade i en aning curry, redde av med mjölk och mjöl, passerade och avslutade med smörklick. Sanslöst gott.

Ett av mina favoritprogram är ju förresten ”Masterchef goes large”, brittisk reality show.
John Torode, Gregg Wallace
De outtröttliga domarna John Torode och Gregg Wallace, som med aldrig svikande entusiasm kastar sig över de tävlandes starters, main och pudding, dvs entrérätt, huvudrätt och dessert.

År efter år filtrerar de fram tre amatörer till en finalvecka efter vilken till sist en Masterchef utses. Det är otroligt dramatiskt, svetten lackar, tårar fälls och händer darrar när tallrikarna komponeras, och de tävlandes ängsliga ansiktsuttryck när domarna hugger in på deras smulpajer och biff med karamelliserad lök är rörande. I den serie som nu pågår på TV 8 har de tre finalisterna fått laga mat för hela personalen på en TV-serie, för soldater på Cypern, för dåvarande premiärminister Tony Blair på Downing Street 10 i London, och nu ikväll för en rad Michelinstjärneprydda superkockar. Evenemanget gick av stapeln på Savoy och matlagningen tog åtta timmar.

Inspirerad av detta började jag baka in lax med färsk oregano och karamellisera lök själv, men inte var det så speciellt.

Och så har jag börjat röja i mammas lägenhet. Ikväll är det tre veckor redan sedan hon gick bort, en vecka sedan begravningen. Jag har inte den minsta lust att gå dit givetvis, och medkänslan med henne väller upp när jag tittar in i skåp och garderober. Men det måste göras, och det är inte så dumt faktiskt att få släppa in ljus och luft där.

Man vet bara inte riktigt var man ska börja. Jag börjar med att tömma frysen, kasta gamla matburkar, kryddor, socker och liknande och tvätta ur ett hörn av köket. Försöker få grepp om det hela. Det är otroligt så mycket halvtrasiga smågrunkor ett hem innehåller, massor av saker som den som bor där behåller för att det skulle kunna vara användbart om det bara funkade. Under det här året måste jag rensa upp hos mig själv också, bestämmer jag mig för.

Om ni undrar om jag varit i Östersund och kastat snöboll på George Clooney, så kan jag meddela att det inte har skett. Men det vore kul.

Rosor på skrivbordet

Den idiotiska "debatten" om ifall Stieg skrev sina böcker.

Jag sitter just nu och tittar på Kvällsöppet i TV4, där en tomte som heter Anders Hellberg framträder efter att ha hävdat i DN att Stieg Larsson inte ”kan” ha skrivit sina böcker själv, eftersom han inte ”kunde” skriva. Karln kände inte Stieg på åratal, hans omdöme om vem som kan skriva är kanske inte helt höjt över varje tvivel – och han pratar strunt.

Stieg skrev sina böcker själv. Han började 2002 eller före, han berättade om dem och visade delar ur manus för mig och andra, hans fru såg honom skriva dem, och framför allt – alla som kände honom (till skillnad från Anders Hellberg) hör hans röst i dessa böcker. Upplägget, tankegångarna och språket – allt är Stieg. Dessutom var han en hederlig person som aldrig skulle ha gömt sig bakom någon annan.

Jag är förbannad. Jag förstår inte varför några media överhuvudtaget uppmärksammar denna ohederliga struntartikel. Jag bad att få vara med i programmet, men fick avslag – upplägget är att AH skrivit denna artikel och Lasse Winkler (Svensk Bokhandel) upprört protesterat, och därför är de i rutan.

Nu visar de upp en manussida med korrändringar. Löjligt. Som Winkler påpekar – AH har nu bidragit till lågbrynta konspirationsteoretiker över hela världen med en ytterst tunn artikel som bara handlar om att han inte tyckte Stieg kunde skriva på TT för trettio år sedan.

Ett mail från Stieg Larsson 15 maj 2003.

From: Stieg Larsson
To: annika bryn
Subject: Re: pressmeddelande
Date: Thu, 15 May 2003 02:26:46 -0700

Hej A,

Klockan är halv tre på morgonen och jag har just blivit klar med
dagens jobb. Ledsen, men jag orkar inte vara konstruktiv och
komma med något begåvat. Har inte ens haft tid att läsa ditt mail
ordentligt, än mindre fundera på en replik. Jag ska försöka få
tid i morgon men jag har ett jävulskt snärjigt schema. Just nu rasslar det mest tomt mellan öronen och jag ska gå och lägga mig.

[—]

Nattsvart skurk: Tja, den värsta formen av skurk är ju en organiserad
och socialt anpassad psykopat som folk i allmänhet tycker om. Det
finns åtminstone tre sådana i boken som agerar på var för sig olika sätt.

Men själva idén med min bok är ju att fokusera på ämnet våld mot
kvinnor – titeln är ju också Män som hatar kvinnor och temat återkommer i olika varianter i parallellhandlingar.

Eftersom alla romanfigurer i någon bemärkelse alltid är schabloner
har jag försökt skapa schabloner som skapar problem för läsaren
och som jag hoppas ska tvinga fram någon form av ställningstagande.
Samtidigt försöker jag skapa huvudpersoner som läsaren ska tycka om
och ta i sin famn.

Det vanliga i deckare är ju att det moraliska ställningstagandet är
enkelt – skurken är skurk och hjälten är ograverat hjälte (om än med
magsår, monolokel och personliga later) som alltid i slutänden fattar
riktiga beslut. Det jag mycket medvetet försökt göra är att skapa en hjälte som faktiskt handlar moraliskt fel – till och med innihelveteåtskogen fel. Den manlige hjälten, ”Kalle”, ställs följaktligen inför en valsituation där han måste handla fel hur han än handlar och där det inte finns någon enkel moraliskt oantastlig lösning och där han sviker både sin yrkesroll och sin egen moral.

”Pippi”, det vill säga Lisbeth, handlar också fel, men ur hennes
perspektiv är valet logiskt och rationellt begripligt – hon har ingen
annan moral än sin egen att ta hänsyn till. (Pippi Långstrump är ju
som bekant den mest egofixerade bokhjältinnan någonsin – endast
hennes uppfattning gäller som rättesnöre i böckerna och om någon i
vuxenvärlden tillrättavisar henne så lyfter hon bort dom med handakraft.)

Jag tänker absolut inte överge Lisbeth – hon är ett urstarkt kort.
Hon är förmodligen också den ensammaste deckaren i Sverige med
ett hiskeligt socialt handikapp. Att hon går ett förfärligt öde till mötes är logiskt, men Pippis styrka är just det att oavsett hotbilder har hon förmåga att reda ut problematiken om hon slipper ta hänsyn till sådana saker som ”rätt” och ”fel” och i några fall är ju principen att hennes ”rätt” är mer moraliskt aptitligt än samhällets”rätt”.

Jag räknar med fler böcker om Lisbeth. Jag har fått fram en figur som
jag är väldigt förtjust i. (Om hon sen blir skjuten i skallen och fridfullt begravd är nog hennes ande stark nog att övervinna även sådana petitesser och leva vidare i nästa roman.)

Det svåra är skildringarna av våldet – det blev efterhand en oerhört
brutal roman. (Britt, Evas syster, tycker att det är en av de mest
brutala romaner hon läst eftersom jag inte lämnar utrymme för välvilliga tolkningar.) Jag gillar visserligen Patricia Cornwall, men jag har väldigt svårt för hennes mordbeskrivningar som får ett skimmer av glättighet och en renosansbotten av romantik över sig. Där är våldet till för att ge hjältinnan fritidssysselsättning och mördaren har oftast så fantastisk kompetens att han framstår som en uppenbar fiktion.

Har du läst The Impossible Virgin av Peter O’Donnel; i den allra
första upplagan då boken kom på 60-70-talet utsätts Modesty för en
rituell serievåldtäkt i en afrikansk by. Det avsnittet togs bort eller skrevs om i den kommande utgåvan helt enkelt därför att det var så serietidningsaktigt och så fullständigt socialt orimligt. Där fungerar våldet enbart som kittlande underhållning och för att ge Willie Garvin en orsak att ta fram knivarna. Jag försöker beskriva motsatsen utifrån gärningsmannens logik. Äsch, det här blev krångligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara på några rader.
Gröt i skallen. Ids inte skriva mer. Godnatt. ZZZZ.

Stieg

Stieg Larsson 2002
Stieg på Expos balkong, bilden tagen av mig.

Försvunna Stiegmail.

Förklara den här gåtan den som kan. För jag behöver verkligen hjälp.

2002-2003 skickade Stieg Larsson och jag kilometerlånga mail till varandra. De flesta tog jag tyvärr bort, men en hel del fanns kvar i min hotmailbox. Den 2 november 2009 gick jag in i några av dem som utgjorde en lång och mycket livlig diskussion om hedersmord, kopierade dem och började redigera dem i ordning för att kanske publicera här på bloggen. Ett par datum kom med i ”brevhuvudena”: 11 och 13 maj 2003, och klockslagen.

Nu är det diskussion i medierna om huruvida Stieg var kapabel att skriva sina böcker själv (ja) och ikväll stötte jag ihop med Anna-Lena Lodenius, som skrev fackböcker tillsammans med honom. Vi känner inte varandra, men råkade gå på samma författartillställning, talades vid och har exakt samma åsikt: Det är Stiegs röst man hör i hans böcker, han är författaren och ingen annan.

När jag kom hem för ett par timmar sedan gick jag in i min hotmailbox för att kika på hans mail en gång till, titta på hans sätt att skriva. Och blev fullständigt kall, för vartenda ett av hans mail är försvunnet. Samtliga.

Jag letade i alla korgar. Ingen Stieg. Jag letade i en annan mailbox. Ingen Stieg. I hotmailboxen finns andra mail från 12 maj 2003, inget från 11 maj, ett från 13 maj men det är inte från Stieg.

Hur i helsicke kan detta hända? Jag har givetvis inte deletat dem, då skulle jag behövt leta upp dem separat och aktivt kryssa för vart och ett. Har någon hackat boxen och tagit bort just dem? Varför, i så fall? Det låter ju helt vansinnigt. För det första kan det knappast vara så otroligt intressant, för det andra skulle de väl i så fall bara kopiera mailen i obemärkthet och lämna kvar originalen.

I november fanns de alltså. Men inte idag.

Jag började leta genom hårddisken och hittade ännu en mailväxling som jag kopierat, en mer privat. Nu har jag bränt ner båda på en disk innan jag publicerar det här inlägget, för säkerhets skull. Men allt annat är alltså puts väck.

Att få kontakt med hotmail är hart när omöjligt, så jag vet inte om det går att få dem tillbaka. Jag har försökt fylla i någon sorts formulär som inte är avsett för direkt problemlösning. Jag hoppas de reagerar och forskar i det här.

Finns våra mail kvar i Stiegs privata mailbox? Ingen aning. Och har i så fall någon knäckt hans lösenord och läst dem? Vet inte.

Kan någon ur min bildade och intelligenta läsekrets komma med förslag till lösning på detta mysterium?

PS Mer om detta i morgon. Vill bara varna er: Era äldsta mail kan vara bortrensade ur hotmailboxen. Gå tillbaka och spara dem ni vill behålla.