21 lådor och jag.

Bära flyttlådor
Flyttkilleteknik: Två lådor i taget, han håller i den understa.
De stora portarna till vänster fanns i mitt vindskontor, de gick troligen ursprungligen till ryttargången ut mot gatan. De är bortåt tre meter höga.

Efter Thommys och Peters räd häromdagen var ju vindkontoret nästan tömt, så mammas bokhyllor, chiffonjén och ungefär tio lådor gick lätt in.

Chiffonjé på vindenStädad vind
De nya lådorna har inte kommit än.

Damm, damm!

Bakom (den dammiga) gungstolen finns avdelningen för leksaker (ett krocketspel, bland annat). Där i två golvhurtsar ligger mina barns leksaker fortfarande kvar. Som de de älskade mest, legobitarna. Jag ser ett hus och två bilar.

Lego

Kan inte låta bli att börja titta i lådorna – alla böcker! Här ett bildverk med fotografier av Henri Cartier-Bresson. Jag bläddrade i det när jag var liten, det måste ha präglat mig. Alla ungar borde ha tillfälle att i lugn och ro titta i fantastiska böcker.

Henri Cartier-Bresson
Bara omslaget! Typiskt femtiotal. Efter att ha vuxit upp med sådant här har man lite svårt att förlika sig med okonstnärliga datoranimationer.

Det var vinden, det.

Så är det lägenheten. Här lever jag nu med tre extra bord, sex nya stolar, en byrå och 21 flyttlådor.

Några av 21 lådor
Hm.

Det ska nog gå bra det här.

När allt var klart och Erik och jag berättat våra sista historier för varann och enats om timåtgång och Supergrannen varit inne och kikat på designborden, var jag vrålhungrig. En oemotståndlig längtan efter hamburgare grep mig.

Ner till grillkiosken. ”Ska det vara med allt?” frågade grillmannen. ”Eh… vet inte… vad är allt?” frågade jag som bara äter hamburgare en gång om året, när det verkligen behövs. Nu behövdes det.

Gick saktmodigt tuggande in på Ica och tittade på mat som jag inte brukar köpa, t ex pilgrimsmusslor. Köpte pilgrimsmusslor. Hyrde Milleniumfilm nummer två som det visade sig att jag redan sett. Tittade på TV sittande bredvid mammas matbord. Och lutade mig plötsligt mot det, tryckte kinden mot bordsytan, kände röklukten, undrade vem hon varit och vem jag är. Min yta håller än, men under den rör det sig och väller plötsligt fram då och då som en vårflod som river allt med sig. Vi har bara ett liv. Bara ett liv.

Vill inte, kan inte, måste. / Kvartstidsuppdaterat. / Halvtidsuppdaterat.

Hu. Jag är trött och mosig, har ont i huvudet och i magen, känner mig som Sisyfos (grekisk mytologi, han som måste vältra ett stenblock uppför en kulle i evig tid och alltid tappar det när han nästan är uppe.)

Tar den här flyttningen slut? Finns världen nästa vecka? Kommer en tid när jag inte är begravd under moderns prylar? Kommer mitt liv tillbaka? Kommer en vår?

Åtta noll fyra pip. Måste få i mig lite kaffe och en Treo, klä mig och vara på plats nio noll noll pip. Vad jag avskyr det här! Och var är Fridhemmets grovsoprum?

HEMMA kvart i elva för en paus. Grabbarna hade röklapus när jag gick.

De var där en kvart för tidigt, pluspoäng. Sedan började en av dem tala allvarligt och ödesdigert om hur det skulle ta fem timmar för honom att packa, det lät så hopplöst och inte kul och försäljaraktigt att jag faktiskt började gråta. Strået och kamelens rygg. Men jag gaskade upp mig och det visade sig att han var en snabbjobbare och vi hade trevligt och småpratade medan han grep sig verket an – han hade varit boxare och jag hade tränat aikido och hans fru är polis och älskar kriminalromaner. Kille nr 2, däremot, är en släntrare. Han skulle börja lasta. Efter en timme fanns ungefär fyra grejor där i flyttbilens djup. Jag vet inte om han fikade, mediterade eller bara gick alldeles ohyggligt långsamt. Han får skärpa sig.

Grovsoprummet hittade vi inte. Jag övertalade en motvillig personalperson att följa med ner och visa. Innan dess hade jag åkt ner till något som hette -4Ö för att leta själv, och dit gick hissen så villigt och glatt – men så fort jag klivit ur försvann den raskt, och hissknapparna där nere fungerade inte!

Där stod jag i underjorden utan mobil eller en susning om var jag var eller vart jag skulle ta vägen. Tidningsrubriker föresvävade mig – ”Hissen fungerade inte, tant törstade ihjäl”. Jag började traska i korridorer. Kom fram till en dörr som hade en varningsskylt – ”dörren är larmad!” Det verkade vara väl tidigt att starta några larm, så jag skulle just gå åt andra hållet när jag fick syn på en liten, liten skylt på väggen: ”Tryckknapp”. Med en pil mot en låsknapp. Man kunde ta sig ut.

Men vart? Jag hamnade i en jättelik underjordisk lokal. I fjärran hördes ljud. Jag följde dem och hittade en kille med en vagn tulpaner. Han log och öppnade en dörr, och plötsligt var jag i Västermalmsgallerian.

Nu ska jag dra efter andan, dricka kaffe och byta kläder. Redan genomsvettig.

To be continued.

flyttbil
Åkej. Bordet står där längst inne också.

Klockan är kvart i tre, bilen är äntligen full och flyttkillarna på lunch. Det tog ungefär de fem timmar de antog att det skulle ta.

Det var lite marigt med hissen ibland, för de boende måste ju komma upp och ner med sina rullstolar och rollatorer. En gång kom samma lilla tant farande tre gånger, för hon skulle till apoteket och kunde inte hitta något apotek. Jag följde med henne ner och styrde henne i riktning mot någon sorts personal.

Det är miljoner sopsäckar,kartonger till Myrorna, saker till vinden, saker till lägenheten. Någonstans mot slutet konstaterade Erik att han inte hade den mysko skruvgrej som behövdes för att demontera sista biten av soffan. Jag vet inte hur mina söner fick in den i lägenheten till att börja med, om de hade en sådan skruvgrunka eller klarade det ändå, men ungefär nu sa jag: ”Ha sönder den. Kasta den.” Och Erik bröt sönder soffan och inte just då kanske men i trakterna där grät jag igen. Lugnade mig, släpade säckar, gick ut på balkongen och grät.

Mammas lgh

Sedan upptäckte jag att linneskåpet inte var tömt. Fler sopsäckar. Men där, gömda bakom tröjor och handdukar, fanns något extra.
Annikas barnskor
Mina små barnskor! Och en liten muff som jag faktiskt kommer ihåg. Och en liten högervante vänstervante av skinn, med pälsbräm. I sextio år har hon plockat med sig dem genom alla flyttar.

Jag letade efter andra vanten, men kunde inte hitta den. Stoppade ner alltihop i en påse och bar hem den själv för säkerhets skull.

Nu sitter jag här och äter mannagrynsgröt med hallon och blåbär, som jag vet att man står sig på, och väntar på flyttkillarna.

Och nu har de kommit och far som skottspolar in med grejor. Grovsoprummet är fullt och det som skulle till Myrorna är hos Myrorna. (MÅNGA säckar – nästan alla mammas kläder och diverse mer eller mindre mystiska pryttlar.) I Fridhemmets grovsoprum får man inte ställa möbler, vilket är lite fånigt med tanke på att det är ett hus där många avlider.

Chiffonjén, bokhyllorna, böckerna och kökgrejor ska till vinden. Någonstans under resans gång försvann min poncho, troligen ligger den i någon boklåda. Å andra sidan hittade ena flyttmannen en bankfacksnyckel eller liknande i en bokhylla. Inte likt min mamma, jag har redan ett kuvert där det står just bankfacksnyckel med det mystiska tillägget ”kod på annan plats”. Hon litade helt på att jag skulle lista ut var, eftersom vi ofta tänkte likadant. Och jag hittade ett nummer som kan vara det rätta, i alla fall hoppade jag till och kände på mig att det var rätt. Får se om generna funkar.

Den andra kuvertlösa nyckeln är ett mysterium. Jag fick idén att jag ska leta upp rätt bankfack i rätt bank, som en skattjakt, och så ska det ligga ett brev där: ”Grattis! Visste väl att du skulle klara av det!” Och så någon liten grej.

Erik ringde på dörren – med ett stort leende och min poncho i famnen! Han hade hittat den i en låda.

”Känns det bätttre nu, Annika?” frågar han, och det gör det verkligen nu när vi är på sista sträckan.

Båda killarna jobbar som tättingar, samordnade. Allt som ska till vinden är där och det är långt ifrån fullt. Sista rycket är det som ska hit till lägenheten, vilket är en del, och sedan har jag flyttstädningen kvar. Jag får gå dit med en sopborste och golvtrasa, den läbbiga svabben i badrummet vill jag inte ta i. Aceton och sådant måste också bort, och spegeln nere i källaren – men i princip är det snart klart, och den hemska känslan av hjälplöshet och att vara överväldigad börjar släppa. Jag klarade det, jag kan (peppar, peppar igen) fortfarande gå.

Jag har just insett att jag är en riktig idiot. / Uppdatering

Om jag inte hade varit så slut efter mammas död, full av samvetskval och sedan uppslukad av begravningen – och sedan sjuk – hade det kanske gått upp för mig i tid att att mitt sätt att handskas med ett dödsbo är rent otroligt korkat. Det jag skulle ha gjort (om jag också vetat i tid att man kan göra så) vore att plocka ut de få grejor jag vill ha, sälja värdefulla ting jag inte vill ha medan de fortfarande fanns i mammas lägenhet och sedan sälja hela dödsboet.

Istället för att slita ihjäl mig. Och slänga ut massor av pengar.

Lär av detta! SLÄNG saker medan tid är, med tanke på efterlevande. Gör som KG, sönernas pappa. Han rensade helt och hållet och i god tid. Detta, tänker jag nu när jag sitter här helt slut fullständigt i onödan, ska hädanefter bliva min musik. Under det här året ska det rensas även här.

Det är inte på långa vägar klart i lägenheten, men jag var tvungen att gå. De sista timmarna började jag fatta att saker är bara saker, det måste inte vara just mammas saker jag har. Mer och mer gick direkt i soppåsarna. Jag vill inte bygga på sopberget, men det är ju redan fullt på Myrorna också.

Spara böcker och den konst du gillar, och enstaka möbler som har affektions- eller annat riktigt värde. Men släng alla småpryttlar i lådor! (Jag är tio gånger värre än min mamma.)

Nu finns det en liten skosamling och en liten väsksamling efter henne. Jag har sparat två par finhandskar och ett roligt flor. Ärvda silverbestick är utsorterade, och jag har plockat åt mig saker som grapefruktskedar och hummergafflar (men sådant hade jag lika gärna kunnat köpa på mitt eget närliggande Myrorna. Liksom glas.)

Usch. Jag hoppas jag gör något oerhört smart snart för att väga upp det här.

UPPDATERAT.
Nej, jag har inte blivit ännu dummare, men det är mitt i natten och jag vaknade och kunde inte somna om. Så medan rummet vädras ut surfar jag på nätet och ska koka te att somna på och lösa det megasudoku jag jobbar med. (Man kan spara Washingtons Posts sudokun.) Nu har jag lyckats tänka ut att alla Myrornapåsarna ska hit, så försöker jag släpa dem till mitt eget Myrorna på måndag, och i vilken ordning saker ska packas i bilen. Påsarna först för de ska in sist, sedan grejorna till lägenheten, sedan lådorna till vinden, och sist möblerna till vinden – de som ska tas ut först. Ni hör, det går inte fort för mig att tänka just nu. Men – peppar, peppar – jag kan fortfarande gå.

Sitter någon mer än jag och ugglar – lycka till med omsomnandet!

Lördag halvtid.

Hemma för att pausa efter ett par timmars hårdjobbande i lägenheten. Jag har tömt tre garderober, lyft jag vet inte hur många tunga ytterplagg och skor, stått på stol och sträckt armar och böjt mig mot golv. Trött som en uggla, men det är inte det – jag är livrädd för att ryggen ska paja helt. (Hur kan man ha ont i skulderbladen?) Det är precis sådant här som, för mig, kan sluta med ryggskott och frusen axel. Jag har tidigare varit så otroligt dålig stundtals att jag stått och hållit i mig i en byrå utan att kunna gå ett enda steg, inte ens om det börjat brinna, och det vill jag inte vara med om igen. Äter förebyggande Treo och hoppas det är antiinflammatoriskt.

Nu sitter det postit-lappar på möblerna som visar om de ska till vinden eller lägenheten eller grovsoprummet. Sju fulla sop-påsar med kläder och skor har jag släpat genom korridorerna och in i hissen (aj), de står nu under anslagstavlan i entrén och väntar på att någon ska ta dem till Myrorna i nästa kvarter. För mig är det en omöjlighet. Jag gick ner till affären och bad om hjälp, men de kan inte lämna sin post och har dessutom ont i ryggen själva, sa de.

Det blev inte mycket sparat till barnbarnen. Jag hade gärna behållit fler plagg, men orkade bara inte. Nu blev den en del roliga skor, en långklänning och en guldlaméjacka. Och så pälsen, då.

Mamma tittar lite över axeln på mig och klagar: ”Men VAD är det för fel på den där kjolen?” Sedan lugnar hon sig lite: ”Det är KLART du ska kasta allting, älskling. Varför ska du släpa på allt det där?”, bara för att jämra sig igen: ”Men den där klänningen är ju SNYGG!” Jag ler och skakar på huvudet. Visst känns det rejält att göra av med hennes kläder som hon älskade så mycket, men hon kan ju inte ha dem längre. Och de passar inte mig, så när som några få saker, en skinnmössa och en blus. Och ett par scarves hon fått av mig.

Nu ska jag ligga ner en timme, äta och åka tillbaka. Allt porslinet, kökssakerna, sängkläder och lite mer kläder är kvar. Bryta ihop, om jag nu ska det, får jag göra i nästa vecka.

Jag pratade som hastigast med Eva, Stiegs änka, för ett tag sedan. Vi var överens om hur oväntat bra det går den första tiden efter att någon dött för en, hur överraskad man blir av det – ”Det här klarar jag, det går ju fint!” – och så trillar plötsligt ett klippblock ner i ens huvud. Mitt klippblock har inte fallit än.

Fredagskväll – dan före dan före flytten.

Det första som hände när jag kom till Fridhemmet ikväll för att förbereda flytten på söndag, var att jag gick förbi en öppen dörr innanför vilken larmet gick och gick och en manlig röst klagade över att ingen kom. Jag gick in till honom, åkte ner igen och försökte hitta någon personalperson, förgäves. När jag gick in i hissen för att åka upp igen passerade jag en ensam dam som sa med mycket känsla när hon hörde att jag letade efter folk: ”Det här stället är VÄRDELÖST. VÄRDELÖST!”

Mannen fick hjälp utan mig, och jag gick in i mammas lägenhet och överfölls återigen av sorg och tomhet när den välbekanta röklukten och odefinierbara servicehuslukten slog emot mig. Ikväll tänkte jag orientera mig om vad som fanns var, och började med att titta genom alla köksskåp och para ihop fat och koppar och glas och sortera ut det som ska till Myrorna. Jag försökte hålla mig till mottot ”om du inte genast känner att du vill ha det, ska det bort”. Lättare sagt än gjort, men till slut hade jag överblick och fortsatte med skrivbordet, där jag för första gången såg mammas klippbok med hennes tidningsartiklar och hennes betyg från olika arbetsplatser. Jag försjönk en lång stund.

I en låda låg en tidning uppslagen på en artikel om familjevännen Nisse, och just när jag skulle lägga den ifrån mig fick jag syn på något mamma noterat längst ner: ”Nej – kasta den inte – läs! Det här var min bäste vän!” Det var skrivet direkt med tanke på mig, hon måste ha varit mycket medveten om hur jag skulle sitta en dag och gå genom alla hennes papper. Så jag ska läsa den.

Vidare till bokhyllorna, där jag sorterade ut alla språkläroböcker och lexika som ska direkt till min lägenhet – och där gjorde jag ett fynd!

Latinsk-svensk ordbok
Hurra! En latinsk-svensk ordbok! (Bilden är oskarp, men ni får tro mig på mitt ord.)

Överhuvudtaget blev jag plötsligt berusad av den rikedom som alla dessa böcker utgör. För första gången på riktigt länge fick jag verklig lust att läsa böcker, den där upplivade förväntansfulla känslan. Här finns ju massor av titlar jag aldrig läst! Att bli glad och uppåt var det sista jag hade väntat mig just då, det var en överraskning. Strax innan (tror jag det var) hade jag stått mitt i rummet och sagt ”Fuck!” högt och ilsket (för att det dös för mycket omkring mig).

Efter att ha strukit barnkläder och ordentligt förpackat dem i nya fräscha plastpåsar hemma, har jag helt snöat in på detta. Det ser så fint ut. Jag hade alltså beväpnat mig med en rulle plastpåsar och packade in saker till höger och vänster. Sedan gick jag vidare till kläderna och kände att nittio procent ska till Myrorna. Det enda jag vill behålla är ett par roliga svarta fladderbyxor med vita prickar.

Men – vad ska jag göra med
Minkpälsen
minkpälsen?

”Erik Hafn” står det på etiketten i fodret. Körsnären var en god vän till henne.

Jag provade den, till min egen förvåning. (Mamma hade blivit stormförtjust, jag som alltid ryst vid blotta tanken att ha något som tillhörde henne på mig. Det var en ständig disharmoni mellan oss, hon gav sig aldrig och blev alltid lika förnärmad.) Enda gången i livet jag kliver in i en minkpäls. Den klädde mig inte så värst, men man ska väl ha prövat det också om den nu hänger där.

Kastade de sista torra matvarorna i sopnedkastet och gick hemåt. Klockan var halv tio, perfekt, hade ändå tänkt äta vid tiotiden. Nu hade jag kånkat och rört mig för mycket igen, så det värkte under skulderbladen när jag promenerade genom mörkret över bron. I pensionärsbacken ner till S:t Eriksgatan låg enorma högar av hårdpackad snö, och plogen var där.

Snöplogning 1Snöploging 2

Annars är det ju töväder i Stockholm, och överallt finns stora pölar som måste utgöra en verklig fara för chihuahuor.

Det kommer att bli en mycket, mycket lång dag imorgon.

Man gillar sina minnen, men nostalgin växer man ifrån.

Nostalgi är en stark, bitterljuv känsla som sköljer över en med jämna mellanrum under livet. Man blir arton och saknar att vara barn. Man blir tjugofem och känner för första gången en klyfta till andra unga vuxna, de som bara är tjugo. Man blir trettio och orkar nästan inte tänka på det barn man var och de ställen man bodde på, tidens gång är så markant och obegriplig och obarmhärtig, och hjärtat bankar när man återser gamla lekplatser och hus. Ens barn växer upp och man undrar vart ens små bebisar tog vägen, och så växer de ännu mer och blir nostalgiska i sin tur, och nu blir man nostalgisk å deras vägnar.

Så händer något oväntat. Med själva livet är det så att man först gärna ser det som ett tågspår som fortsätter rakt framåt mot oändligheten och till sist försvinner in i ett skrämmande svart hål. Men istället, upptäcker man till sin lättnad och förvåning, svänger spåret. Man är inte på väg bort i universum, man är på något sätt på väg hem. Dit man kom ifrån. Och några år efter att man börjat känna så, tonar nostalgin bort.

Jag är mycket, mycket berörd av att återse alla barnkläder, och mina egna kläder, och de andra sakerna på vinden. Det är starka känslor. Men det är inte längre den där dova nostalgin. Det är roligt att se dem och dona med dem, det är roligt att komma ihåg. Det har gått så väldigt mycket tid, och samtidigt inte. Vi växer och går vidare samtidigt som vi bär med oss allting, och helst ska det vara i harmonisk balans. Fint att det var då. Fint att det är nu.

Ibland undrar jag om jag skulle vilja gå tillbaka i tiden, med det jag vet nu. På sätt och vis, ja. Men huvudsakligen – nej. Det skulle vara som att gå nerför en trappa man just tagit sig uppför.

Som Ingrid Bergman sa: Att bli äldre är som att klättra uppför en kulle. Man tappar andan fortare än förr, men man får en fantastisk utsikt.

Då och nu.

Skjortor då och nu

De unga modellerna: Lilla P i orangerandig skjorta står i en stuga i Småland, och han och U springer på stranden på Lidingö. Som ni förstår, sextiotal. Nu hittar jag skjortorna och tvättar och stryker dem, och de är hela och fräscha.