Sista lådan

Klockan är över fyra på morgonen, sista flyttlådan är tömd och innehållet ligger sorterat på golvet. Gulligt nog hittade jag en bunt karbonpapper där – mamma sparade dem, precis som jag, OM det skulle hända att alla datorer och kopieringsmaskiner plötsligt inte funkar och man bara måste skriva ner och kopiera saker. Att inte kunna sprida skrift framstod som en mardröm för oss båda, här måste mänsklighetens andliga kultur räddas när elen tar slut! Visserligen är vi nu 7 miljarder människor på jorden, men tjugo karbonpapper hjälper i alla fall lite.

I näst sista lådan var det böcker. Pappersböcker! Till exempel ”Levande svensk litteratur” i 26 band (nr 25 är försvunnet), tryckt på trettiotalet, underbart. Här ska sparas pappersböcker till kommande generationer så det stänker om det. Lita på farmor! Barnens föräldrar, farbror oh övrig släkt tänker säkert likadant, så ungarna kommer att ha riktiga bibliotek när de växer upp. Läsplattor, bah!

Jag har inte den minsta lust att sova, nu vill jag bara bli klar med det här. Men förmodligen är det en god idé att gå och lägga sig. Med telefonjacket ur. (Hål i väggen, ja tack!)

Levande svensk litteratur

Små saker.

Om man har en hel hög med gamla saker tittar man inte så noga på dem och de ser betydelselösa (och skrymmande) ut. Men om man tittar på dem en och en, kan det bli annorlunda.

Den här lilla antika silverskeden, till exempel. Skedbladet är platt och den är gjord i ett enda stycke, med en liten fin avslutning. Visst är den vacker?

Antik silversked

Och den här är norsk, folklig stil, inte min likör egentligen – men spännande på sitt sätt. Skulle den vara t ex afrikansk eller sydamerikansk, skulle jag säkert vara mer imponerad. Man blir hemmablind.

Norsk silversked

De här mycket små faten och ljusstaken hade jag tänkt ge direkt till Myrorna, eller kasta. Absolut ingenting för mig! Jag ser för mig hur de står på ett gammalt fult femtiotalsbord med virkad liten duk under.

Men en liten röst sa åt mig att ta det lite lugnt. Jag vände på dem och såg att de är handmålade. Det står också ett namn, von Schierholz.

Troligen typiskt bric à brac, men jag tänker faktiskt fråga om dem. Och så här när de är nydiskade och ligger för sig själva, är de riktigt söta.

Små fat

Spöken

När jag låg i badet igår och läste Ken Follett hörde jag hur någon sopade mitt vardagsrumsgolv med pissawakvast. Det var små diskreta svoschanden fram och tillbaka, som om städspöket inte riktigt ville störa.

Jag lyfte blicken från boken och lyssnade. Det lät verkligen nära, och jag undrade om jag måste kliva upp för att undvika att bli offer för en poltergeist med personlighetsklyvning. Man har ju fantasi. Å andra sidan blir man lat med åren och tycker att spöken mest är irriterande och till besvär. Jag fortsatte läsa. Sopa på du, tänkte jag. Du kan diska också.

Just nu är spöket rakt bakom mig och stryker milt med kvasten över väggen. När det inte hänger osynligt ovanför soffan och duttar på väggen där.

Det här är ett massivt tegelhus från 1904. Man hör inte ett skvatt från grannarna – utom vid ett fåtal mycket speciella tillfällen. Ett är när Supergrannen antingen spelar musik i köket eller nyser (han gör båda delarna), just det tränger genom. Om någon frågade mig om Supergrannens hobbies, baserat på mina egna iakttagelser, skulle jag svara att han spelar musik och nyser.

En gång i tiden hade jag en granne i våningen under som styrde tiden när jag kunde gå och lägga mig. Han var nämligen amatörsångare med kraftig röst, och på kvällarna gick han in i sovrummet (som alltså låg direkt under mitt) och sjöng upp sig, eller om han sjöng ner sig för natten, vad vet man. Det var skalor upp och ner. Där låg jag och lyssnade och gjorde mig beredd, för när han slutat gällde det att somna snabbt. Ungefär fem minuter senare började han nämligen snarka så att det slog lock för öronen.

Grannen till vänster hör jag ingenting av utom när han går in i sin klädkammare, det är tydligen pappersvägg mellan den om mitt vardagsrum, eller när han målar väggen. Och det är det som händer nu. Varje diskret drag med penslar och rollers låter som om hantverkarna vore inne hos mig. Inga spöken alltså, bara snälla målare.

Nu ska jag koka kaffe och läsa ut boken.

Allra sista gången! (Är jag praktiskt taget övertygad om.) /Uppdaterad. /SENSATIONELLT uppdaterad

Förlåt, jag vet att jag tråkar er till vansinne med min obildning när det gäller diverse husliga föremål, men nu är det sista gången! Säkert! I alla fall alldeles, alldeles troligen!

Jag har hittat en hushållsvåg och en skärmaskin och kärnurtagare och en enorm massa platta uppläggningsfat som gjorda för små fina festsmörgåsar. Även sex fin-fina grapefruktskedar med taggiga kanter. Nu måste jag bara hitta fem människor som vill komma hit och äta grapefrukt. De är i prima skick, så mamma (som gav otaliga fester) hade tydligen själv problem med att bjuda hem just grapefrukt-ätare.

MEN. Det finns mysterier kvar. Har ni förklaringar till nedanstående?

Kakarmband?
VAD är detta? Det finns ett helt gäng i en plastpåse – tunna, reglerbara armbandsliknande saker i stål. Jag tror inte det är skärp för bantande katter (stackarna). Ska man hålla ihop rullader med dem?

Kräftgafflar?
Jag gissar att det här är kräftgafflar, och den lilla skeden en syltsked. Men varför har den denna egendomliga form? Någonstans inom mig rör sig ett svar, men jag kan inte få upp det till ytan.

Tre saker
TRE mysterier. Vit plastgrunka som ser ut att skulla sitta fast på något. Stålplåt med hål utstansade till vassa piggar och ett skaft, ska också sättas fast på något. Och vad är kniven avsedd för? Filea strömming med?

Slå nu era kloka huvuden ihop – dock inte i väggen – och ge mig tips! Tack vare er vet jag nu vad ett zestjärn är och har zestat grapefruktskal ner i en kaka.

Jag lovar att bli roligare, intressantare och mera såväl djup som skärpt framöver. Bara jag slipper grubbla över det här.

KVÄLL:
Nu har jag ägnat mig åt orgier i petighet och lagt upp varenda kökspinal på det utdragna bordet. Jag har aldrig unnat mig att leva ut min perfektionistiska sida, kom jag på, utom när jag skriver förstås – kanske för att jag inte riktigt behövt det. Jag blir inte nervös av oordning, mera då av just det perfekta. Men det finns verkligen en stark lust att gå igenom rubb och stubb, tvätta av, sortera och lägga in i fina rena skåp, och nu tänkte jag för en gångs skull ge efter för den till hundra procent och se vad som händer. Vem vet, jag kanske mår vansinnigt bra av det? I värsta fall kan jag ju återskapa kluttret (finns något svenskt ord för clutter?), eller också återskapar det sig alldeles själv.

Alltså har jag nu passat ihop olika knivar och gafflar som hör ihop, lagt knivar för sig och udda redskap för sig – bordet såg ut som en presentshop ett tag med snörräta rader – och diskat bakformar och har olika högar med saker som ska till olika ställen. Och vilken tur, jag har en hel lägenhet att ha orgier i. Det finns härligt röriga bokhyllor, garderober och en överfull klädkammare att riktigt ge sig hän åt. Som sagt, jag räknar med att det tar det här året att bli helt klar.

Det är bara en sak man måste tänka på om man funkar som jag – sortera och ordna så att det passar just min skalle. Det är som med hårddisken på datorn, som ju är ett landskap för mig men en samling ”träd” för Supergrannen. Vi står inte ens ut med tanken att leva med varandras hårddiskar. När jag städar undan något, måste jag tänka: ”Var skulle jag leta om jag ville använda det här?” Precis som med telefonboken. Jag är inte alltid bra med namn, alltså sorterar jag ibland numren efter någon annan kategori.

Förresten hittade jag fina små bleckformar till mandelmusslor, eller vad det heter. Klart jag behåller dem! Någon gång i livet kan det ju tänkas att jag vill baka mandelmusslor. Eller hur?

LÖSNINGEN PÅ PÅ GÅTAN MED KAK-ARMBANDEN
kommer här! Tack vare Rexxie fick jag just veta att Gefu som tillverkade dem fortfarande finns kvar och hittade deras hemsida, och hast du mir gesehen – de är faktiskt rulladhållare, precis som jag framkastade! Klicka och titta.

Tack, Rexxie!

Sex lådor kvar. / Uppdaterat /Ännu en mystisk grunka-uppdaterad

Idag tömde jag två flyttlådor till och nya intressanta ting dök upp. En fin gammal plunta, till exempel. Undrar var den kommer ifrån?

Plunta
It’s all clear now! Sprundet i flaskans kinky läderhängselklänning är förstås till för att man ska kunna se hur mycket det är kvar i flaskan.

Sedan ett stort, fint lerfat som visade sig vara signerat på undersidan och gjort direkt för min mamma, det står
Till
Fru Gerd Corall Bryn
Juli 1957
M. Ljunggren
.
Jag letade på nätet och hittade en Margit Ljunggren som tillsammans med en medförfattare skrev en bok om annorlunda porslinsdekorer. Det kanske är hennes verk?

Signerat lerfat Ljunggren

Och så nya mystiska redskap. Jag vet vad de sista två stålgrejorna används till – den längst ut är en hållare för snäckskal som man äter sniglar ur, och gaffeln till vänster är för att krafsa ut snigeln (snigeln är alltså tillagad separat och petas in i skalet igen innan man äter). Men de andra sakerna? Tillägg: Eftersom hon bara hade en snäckhållare och en snäckkrafsare, kanske de användes när hon petade in sniglarna i skalen? Eller också dyker det upp fem till i någon av de sista lådorna.

Redskap

Här en närbild av ett av föremålen. Trycker man på den utstickande delen rör sig en stålsak inne i mynningen, men bara lite. Vad ska man ha det här till?

Grunka för vad

Mamma skrev årtal på baksidan av varje foto hon hade, men här svävar jag i ovisshet!

Uppdaterat:
Tvenne Trenne svar har influtit. Översättarhelena talar om att saken ytterst till vänster är ett zestjärn, för att strimla små fina strimlor av citron- och apelsinskal, och Lotten hakar på. Fint, behövs till min lime- och kiwikaka!
Närbildsgrunkan kan vara en ölöppnare, föreslår Karin på Fox – hm, den tesen måste testas, och skulle den i så fall inte vara rund och håller den där lilla flärpen för påfrestningen? Men vad kan det annars vara?

Det fanns också en liten kryddmortel, precis vad jag trängtar efter när jag ska krossa rosépeppar. Söt är den också.

Kryddmortel

Men frågan kvarstår – vad är den konstiga kamliknande saken till? Och dubbelborsten/penseln?

Och VAD är det här? Tydligen ska man hålla i något med den. Men varför?

Mystisk sak

Ask & Samuelsson

Birger Schlaug sitter just nu i TV och säger att eftersom Marianne Samuelsson fick sparken som landshövding när hon sa att man borde göra undantag i strandskyddslagen för vissa, borde också Beatrice Ask få gå för att hon föreslår gröna kuvert hem till sexköpare, så att familjen får reda på vad de sysslar med. ”Om man har samma måttstock”, säger han. ”Själv tycker jag inte någon av dem borde behöva avgå, men om man använder samma måttstock. Frågan är om moderaterna har det, eller skyddar sina egna?”

Det är klart de skyddar sina egna. Men de två yttrandena, om än lika ogenomtänkta, är inte jämförbara. Det Samuelssom sa kunde tolkas som att hon var beredd till lagbrott (vi glömmer just nu att hon ansåg sig feltolkad), medan Ask tvärtom ville exponera lagbrytare, nämligen sexköpare. Det är skillnad. Det finns en faktor till: Många på Gotland gillade inte Samuelsson och ville bli av med henne därför att hon ansågs för vek, till skillnad från sin företräderska.

Jag följer inte fortsättningen på morgonsoffedebatten, har lite annat att göra. Får se om pressen kommer i ”nu ska vi avsätta henne!”-tagen. Ibland bestämmer de sig för att förfölja någon i offentlig position, i nio fall av tio en kvinna, men lejonen kanske är sömniga just nu och ligger och gäspar och sträcker på sig på savannen?

KLARGÖRANDE: Jag vill bara tala om att jag inte är någon anhängare av moderaterna.