Valborgsmässoafton 2010

Det är av någon anledning Filadelfia som håller i firandet i parken, men det är nog en väldigt blandad och lokal publik som kommer. Bortåt åtta på kvällen kommer jag strosande tillsammans med cyklister, folk med barnvagnar, folk med filtar. Duggregnet faller, men ingen bryr sig. Och ungarna leker på lekplatsen, någon läser Den blomstertid nu kommer högt på scenen, folk pratar med varann, det blir hurrarop för våren och manskör som inte hörs riktigt och brasan tänds.

Efteråt går jag in på videobutiken (fullt av folk där också) och ser till min glädje att Nemi står bakom disken. Hon heter inte det, men hon har långt svart hår och när hon är där är det alltid fantastisk musik i högtalarna.

Varför finns det så många ö-ljud?

Vi säger att du är över 40 år. Säg ”möda”. Säg sedan ”björk” med exakt samma sorts ”ö”. Om du inte är från Östergötland, låter det gulligt men helt fel.

Om du är under 40 år, låt oss säga 23, är det mycket möjligt att du inte märker någon skillnad alls, för du säger alla ”ö” som vore du från Göteborg fast du kanske inte är det. Dvs med dragning åt ”a”, som i ”nörd”. Lön, mö, köra, spöregn – allt låter som nôrd.

Om du är en som skiljer på ”ö” i björk och snörvla å ena sidan och möda och söner å den andra, säg nu nörd med möda-ö. Visst låter det kul? (Ber härmed Östergötland om ursäkt. Har alltid tyckt östgötska lät skojigt, tills jag fick reda på att min mormors släkt kom därifrån. Då lät det med ens UNDERBART.)

Så det blir alltså östgötskan som ska rädda den ljusa spetsiga ö-et? Men vem ska rädda det spetsiga sje-ljudet när både Jonas Gardell och Jan Guillou vandrar hädan? Svenskan i gemen har ju övergått till ett svagt harkelljud. Chu chöchuka chömän. Solen chiner. Sexton, chutton, arton. Du är en riktig chönhet. Chäms!

Inte behöver vi rädda själva ljudet, det kan varenda svensk, eftersom det ju är sje-ljudet i ”shit!”

Say after me: Shu shöshuka shömän…

Vänligt berg

Jag skulle vilja vara i närheten av ett sånt här berg på somrarna.

Mail, kaka, present och kvällsdiskussion på pub. /Vas- och NoN-uppdaterat.

DET KOM ett mail (flerutskick) från Catharina Grünbaum, snart f d Språkspaltsredaktör på DN, nu till allmän förtrytelse sparkad p g a konstnadsskäl. Hon skriver till alla som mailat sitt stöd till henne och frågar om hon kan vidarebefordra till ledningen, och glad blir man, för det visar ju att hon gärna är kvar. Klart hon ska vara kvar, vad händer annars med DN:s själ och språk (som är en del av själen på en tidning) och oss?

För att ytterligare stödja CG och bidra till hennes lön går jag ut och köper tidningen (antal klickar på sajten ger givetvis också annonsintäkter, men vi behöver papperstidningen också och jag har av slöhet låtit bli att köpa ett tag). Och vad får jag i min hand om inte en tunn och eländig rackare? Hur göda den? Det som är kvar av DN ser ut att vara ekonomidelen och kulturdelen, i alla fall en vanlig tisdag. Nåväl, NoN-sidan tycks ha överlevt och är fortfarande rolig, men verkar behöva vitaminer oh uppmuntrande klappar på ryggen. Heja NoN! Låtom oss nu, vi som vill ha kvar DN och Grünbaum, faktiskt köpa tidningen.

DET KOM också ett paket från Cecilia N. Brevbäraren, som har fått korn på att jag är hemma, bar hyggligt nog ut det och ringde på dörren och undrade säkert om det var tomt, för det var mycket lätt.

Det är roligt att få presenter! I paketet fanns flera skott av klätterfibbla (står det i det rara följebrevet att den heter) och gummiplantor, har jag aldrig sett förr.

Växterna var noga packade i blött hushållspapper och plastpåse, här tar några av dem igen sig.

Tack, Cecilia! Ser du att de mår bra?

Jag bakade också men hade först svårt att hitta något att baka i, eftersom allting i köket numera ligger där det är mest åtkomligt istället för där de råkade hamna när jag flyttade in 1986. Plastbunken finns alltså inte längre i ett skåp inbökad i ett durkslag, elvispen inte inklämd mellan ett trasigt paraply och en hög tidskrifter med mera på en annan hylla, och kakformarna inte högt uppe i ett helt annat skåp, utan samlade under diskbänken. Så ovant bekvämt. Nu blev det en sockerkaka med bär i, i en sådan där spiralvriden form som gör hål i mitten.

Varför hänger spegeln snett?

OCH NU var det äntligen rätt pubkväll. Jag masade mig i väg och det var bra, för mot slutet satt vi kvar ett litet gäng på fem personer och hade en väldigt givande diskussion. Alla hade nya och spännande saker att berätta, alla lyssnade på alla, ingen var aggressiv. Det var helt enkelt enormt trevligt och jag satte mig på bussen en rad kunskaper rikare.

UPPDATERAT
Rexxie är i byggnaden och meddelar att vasen heter Pala och är designad av Helena Tynell. Via hans länkar ser jag att den är från 1964. Tack, min designkonsult!

Men jag måste säga att när jag ser på den kommer jag att tänka på min salig Farmor, som kommenterade en icke så vacker dams utseende så här (med eftertryck): ”Hu er mindre pen!”

Sedan tycker Rexxie att Namn och Nytt-sidan på DN är väldigt, väldigt tråkig. Är den väl inte heller. Titta!

Se hur hela Uppland går i lågskor! Ekokycklingkyckling! Jag tycker det är jättekul.

Finns Parlamentet fortfarande?

Finns Parlamentet i TV 4 fortfarande?

Det var många, många år sedan jag slutade titta på det. Ungefär när Henrik Schyffert blev moderator, då anade jag att det var klippt, och det gick också rätt snabbt utför. Moderatorn ska vara den snälla personen i mitten som är som vi och som blir häpen när stollarna drar på och med sin närvaro så att säga håller allting på jorden. Med rätt moderator är bisittarna roliga men kan aldrig bli en lynchmobb. Med fel moderator – en med egen agenda och egna demoner som ska ut – försvinner humorn.

Dvs det är där det börjar gå snett. Sedan väljer man fel bisittare i fel blandningar, de tryggt självständiga och roliga kvinnorna försvinner och det blir, som Croneman skriver, ett logement.

Logementet har tagit över humorn i TV överhuvudtaget. ”Man kan poka folk på facebook, nu går jag ut och pokar folk i verkligheten, petar på dem med en pinne, asså kolla vad jävla snea de blir, haha. Nu drar jag ett kvinnoförnedrarskämt och ett antisemitiskt skämnt, asså kolla va upprörda folk blir, va fyrkantiga de är, precis som om JAAAAG skulle vara antisemit eller kvinnohatare i verkligheten, kan de inte ta ett skämt, guuuud vad jag är farlig och häftig!”

Nej, du är varken farlig eller häftig. Du är bara inskränkt, tråkig, grabbig och barnslig, och jag tittar inte på dina program. Din s k humor går ut på att trycka ner andra – märk väl, inte makthavare som behöver få en känga när de utnyttjar sin makt, utan helst de svaga och utsatta – och därmed få poäng hos andra idioter, andra grabbar.

Och det funkar ju så länge samma typer är de som bestämmer och ska ge humorn utrymme på TV-kanalerna. Ni är killar som gör något tillsammans, men jag är inte inbjuden och tycker inte det ni gör är det minsta träffande eller begåvat eller intelligent eller kul. De få kvinnor som är med är tvungna att göra likadant för att alls ens få vara gäster. ”Måste väl ha en brud, vi tar xx, hon säger f*tta och är inte så jävla feministisk.”.

För det är en enda sak man inte får skämta om: Grabbar.

Godnatt.

Äggskalsknipsare med mera vårlikt.

Minns ni den konstiga saxen som jag visade här,och som bättre köksbildade läsare upplyste mig om var en grunka att knipsa topplocket av kokta ägg med? Jag som är så skicklig i att ropa banzai! eller om det är bazooka! och halshugga äggen med en bordskniv? Som barn såg jag beundrande på när min pappa gjorde det, helt övertygad om att det var det enda eleganta sättet att öppna ett ägg, och övade mig. (Peta loss skärvor av skalet? pah!)

Men nu vid lunchtid idag kom rätta tillfället att pröva äggknipsaren! Hur skulle det gå?

Redskapet i startläge. Ägget har kokat i tre minuter.

Det fungerar!

Tänk att det gick! Men jag tycker fortfarande det är lite mesigt. Vad då liten larvig brodyrsax, när man kan nacka ägget! Det är mycket mer samuraj.

SEDAN var det den lossnade takrännan. Jag hotade i all vänlighet med att skicka en bild till kvällspressen (därför att jag faktiskt oroade mig för dagisungarna som går genom porten fyra våningar längre ner), und hast du mir gesehen. Plötsligt blev det liv i luckan!

Byggnadsställningar! Nu ska takrännan skruvas fast!

För övrigt våras det överallt. Folk joggar i shorts. Förbereder blomlådor. Äter frukost i morgonrock på balkongen.

Och tro mig eller ej, men en av mina långa räklar till grapefruktplantor har fått ny kruka med ny jord (efter tjugo år). Full av optimism tänkte jag skära ner den och stod och tittade efter tillväxtpunkter på stammen, när jag plötsligt fick se att den magra stackars har börjat skjuta nya skott. Sex små bladpar!

Inte hade jag hjärta att beskära den just nu. Den blev omplanterad med sin långa gestalt intakt. *Suck*

Men nästa år. Då!

Söndagskväll

Det blev promenad till slut – och salladslunch hemma – räkor med avokado, tomat, lök, isbergssallad och sparris.

Men fasen – jag såg inte att mina fingrar var kvar i bilden! Tror ni jag står ut med att ha det så här, eller kommer jag att beskära fotot och ladda upp det igen?

De små tulpanerna började protestera mot sin tillvaro inne på soffbordet, så de fick flytta till ett fönster – där de plötsligt började dansa balett. Eller fick för sig att de var sjögräs, alternativt en indisk gudom med många armar.

Slingerväxter?

Först när jag såg det här bilden gick det upp för mig att de har vuxit, hur avskurna blommor nu kan det, och helt enkelt behövde en större vas. Så de fick den jag fotograferat tidigare idag.

Tunn glasvas med empiremönster. Vad tror ni – 1914, 1920?

Här finns också två små apotekskrus formgivna av Stig Lindberg. Behändiga och vackra. Har apoteken använt dem till någonting? Man kanske ska ha tops i dem? (Undrar hur de hamnade hos min mor?)

Nu har mörkret sänkt sig över Stockholm, det är riktigt mysigt att se skymningen komma. Det är fint med både morgnar och kvällar. Hortensian glöder i fönstret med den djupt blågrå himlen bakom.

Det är något särskilt.

Vill bara föra vidare ”valspråket” som Inkan har på sin blogg.

Det er noko eige ved ting som bruker tid på å verta ferdige, som eiketre og fiolinkonsertar.

(Det är något särskilt med ting som behöver tid för att bli färdiga. Som ekar och fiolkonserter.)

Söndagsmorgon med kaffe, banan och statyettbild-uppdatering

Söndagsmorgnar framför datorn med kaffe och banan är inte så dumt, särskilt inte när solen skiner utanför. Jag var ute och köpte bananer och det var verkligen härligt ute. På tillbakavägen såg jag en bil med skylten SAU, vilket är kul om man ha norskt påbrå, för det betyder FÅR. Djuret, alltså. Ordet sau lär komma från ordet sjuda, koka, så en sau är något man kokar. Man skulle lika gärna kunna kalla stackarna MIDDAG.

Oj vad jag (i likhet med Matilda) har letat förklaringar till djurtandskonsthantverksmannen som sitter så löst på sin sockel. Det finns kinesiskt elfenben och afrikanskt elfenben men ingenstans just denna gube. Att döma av vad man hittar på nätet (och efter tjugo minuter på nätet är man ju expert) har kineserna en tendens att karva ut hela figurer, medan afrikanerna gör både hela figurer och ansikten.

Här ser vi honom från tre håll. Överst t v uppifrån, med hålet i tanden igenpluggat. Medge att det ser ut som om han har en tjock rock på sig?

Jag har kommit fram till att om guben inte är gjord 1953 i Norge ur en valtand av Ola Bukse och föreställer hans luriga farfar, så föreställer den någon med kinesisk pappa och afrikansk mamma, eller tvärtom. Eller också är det en afrikan med lösskägg. Och asiatisk mysse.

För övrigt har vardagsrummet blivit riktigt beboeligt.

P, det är din Daumier där längst till vänster!

Vad gör ni på söndagar? Man har visioner av långpromenad i naturen, avslutad med lunch på värdshus vid vatten, men samtidigt finns det städning att göra och man har tvättat håret och ser ut som om man sovit under en bro. Jag få se vad det blir.

Film utan namn

Igår vid halvfyratiden – en halvtimme efter utlovad tidpunkt – kunde jag sätta tre små stjärnor (***) på sista manussidan. Det var alltså klart och kunde skickas iväg till någon som skulle ha det. Jag hade inte tålamod nog att formatera manuset korrekt med indragna stycken för repliker, men det är fullt läsbart och fixa och försköna kan jag göra sedan.

Jag tog det på sätt och vis lugnt, ändrade och tajmade och var uppe på golvet och agerade över hela våningen för att se om de nya bitarna alls är spelbara. Det är en sak att läsa tyst på papper, en helt annan att faktiskt försöka säga högt vad det står och röra sig i scenen. Så jag tror det är OK, men det kliar i mig och gå över alltsammans igen.

För så här kan det vara: Man sitter och knackar på tangenterna och på skärmen hamnar saker man inte tänkt genom ordentligt. Efteråt går man runt som en osalig ande och skäms och tänker att det där var uruselt, det måste bort! Man gruvar sig och återvänder till det pinsamma stycket eller replikväxlingen, och så visar det sig att det passar alldeles otroligt bra med både personerna och situationen och dessutom har en snygg symbolik. Vilket inte alls var avsikten. Jag är verkligen ingen vän av symbolik, jag tycker det är pretentiöst. (Scenen i Bröllopsfotografen där överklassflickan går NERFÖR backen och allmogesonen UPPFÖR när de närmar sig varann, retade gallfeber på mig.) Men verkmästarn i skallen har sin egen agenda och ligger ofta långt före ens medvetna jag. På så sätt skriver man saker som man undrar över i början av processen, bara för att upptäcka att det logiskt och vackert hänger ihop med ännu oskrivna slutscener. Jag blir lika förundrad varje gång.

(OK, ofta nog är det där man skrev verkligen förskräcklig skit och kastas utan pardon.)

Dessutom är jag sur på färdiga filmskoletankar som att filmer ska ha tre akter, antingen det behövs eller ej. Det finns filmer som varit klappade och klara och bra efter två akter, och så har de hängt på en lång sekvens till därför att det SKA vara en twist och en tredje akt. Men nu blev det irriterande nog tre akter här i alla fall.

Filmen börjar som en screwballkomedi – större delen av den är faktiskt screwball, med djupare underton – varpå den övergår i psykologiskt drama. Båda delarna var lika spännande och tillfredsställande att skriva. Jag känner starkt för båda mina personer.

Den här statyetten spelar en liten roll i filmen.
Men är mannen afrikan eller kines, och vad är statyetten gjord av?

**

Uppdatering: Hm, man kan ha bred näsa även om man är kines.