Det är något särskilt.

Vill bara föra vidare ”valspråket” som Inkan har på sin blogg.

Det er noko eige ved ting som bruker tid på å verta ferdige, som eiketre og fiolinkonsertar.

(Det är något särskilt med ting som behöver tid för att bli färdiga. Som ekar och fiolkonserter.)

Annonser

Söndagsmorgon med kaffe, banan och statyettbild-uppdatering

Söndagsmorgon

Söndagsmorgnar framför datorn med kaffe och banan är inte så dumt, särskilt inte när solen skiner utanför. Jag var ute och köpte bananer och det var verkligen härligt ute. På tillbakavägen såg jag en bil med skylten SAU, vilket är kul om man ha norskt påbrå, för det betyder FÅR. Djuret, alltså. Ordet sau lär komma från ordet sjuda, koka, så en sau är något man kokar. Man skulle lika gärna kunna kalla stackarna MIDDAG.

Oj vad jag (i likhet med Matilda) har letat förklaringar till djurtandskonsthantverksmannen som sitter så löst på sin sockel. Det finns kinesiskt elfenben och afrikanskt elfenben men ingenstans just denna gube. Att döma av vad man hittar på nätet (och efter tjugo minuter på nätet är man ju expert) har kineserna en tendens att karva ut hela figurer, medan afrikanerna gör både hela figurer och ansikten.

Statyetten tre vinklar
Här ser vi honom från tre håll. Överst t v uppifrån, med hålet i tanden igenpluggat. Medge att det ser ut som om han har en tjock rock på sig?

Jag har kommit fram till att om guben inte är gjord 1953 i Norge ur en valtand av Ola Bukse och föreställer hans luriga farfar, så föreställer den någon med kinesisk pappa och afrikansk mamma, eller tvärtom. Eller också är det en afrikan med lösskägg. Och asiatisk mysse.

För övrigt har vardagsrummet blivit riktigt beboeligt.

vardagsrum
P, det är din Daumier där längst till vänster!

Vad gör ni på söndagar? Man har visioner av långpromenad i naturen, avslutad med lunch på värdshus vid vatten, men samtidigt finns det städning att göra och man har tvättat håret och ser ut som om man sovit under en bro. Jag få se vad det blir.

Film utan namn

JOY

Igår vid halvfyratiden – en halvtimme efter utlovad tidpunkt – kunde jag sätta tre små stjärnor (***) på sista manussidan. Det var alltså klart och kunde skickas iväg till någon som skulle ha det. Jag hade inte tålamod nog att formatera manuset korrekt med indragna stycken för repliker, men det är fullt läsbart och fixa och försköna kan jag göra sedan.

Jag tog det på sätt och vis lugnt, ändrade och tajmade och var uppe på golvet och agerade över hela våningen för att se om de nya bitarna alls är spelbara. Det är en sak att läsa tyst på papper, en helt annan att faktiskt försöka säga högt vad det står och röra sig i scenen. Så jag tror det är OK, men det kliar i mig och gå över alltsammans igen.

För så här kan det vara: Man sitter och knackar på tangenterna och på skärmen hamnar saker man inte tänkt genom ordentligt. Efteråt går man runt som en osalig ande och skäms och tänker att det där var uruselt, det måste bort! Man gruvar sig och återvänder till det pinsamma stycket eller replikväxlingen, och så visar det sig att det passar alldeles otroligt bra med både personerna och situationen och dessutom har en snygg symbolik. Vilket inte alls var avsikten. Jag är verkligen ingen vän av symbolik, jag tycker det är pretentiöst. (Scenen i Bröllopsfotografen där överklassflickan går NERFÖR backen och allmogesonen UPPFÖR när de närmar sig varann, retade gallfeber på mig.) Men verkmästarn i skallen har sin egen agenda och ligger ofta långt före ens medvetna jag. På så sätt skriver man saker som man undrar över i början av processen, bara för att upptäcka att det logiskt och vackert hänger ihop med ännu oskrivna slutscener. Jag blir lika förundrad varje gång.

(OK, ofta nog är det där man skrev verkligen förskräcklig skit och kastas utan pardon.)

Dessutom är jag sur på färdiga filmskoletankar som att filmer ska ha tre akter, antingen det behövs eller ej. Det finns filmer som varit klappade och klara och bra efter två akter, och så har de hängt på en lång sekvens till därför att det SKA vara en twist och en tredje akt. Men nu blev det irriterande nog tre akter här i alla fall.

Filmen börjar som en screwballkomedi – större delen av den är faktiskt screwball, med djupare underton – varpå den övergår i psykologiskt drama. Båda delarna var lika spännande och tillfredsställande att skriva. Jag känner starkt för båda mina personer.

Statyett

Den här statyetten spelar en liten roll i filmen.
Men är mannen afrikan eller kines, och vad är statyetten gjord av?

**

Uppdatering: Hm, man kan ha bred näsa även om man är kines.

Äldre kinesisk man

Now, other things fall apart but some still come together.

Hur kan man åstadkomma något när man ständigt blir hungrig? Nu har jag just stått i köket och ätit två hårda ostsmörgåsar och suttit här vid datorn och druckit en kopp vansinnesgod jordärtskockssoppa. Kokad från scratch – i expressfart. Langa skuren jordärtskocka, morot och lök i vatten tillsammans med någon liten bit kött eller fisk ( i st f köpebuljong), koka, sila över i annan kastrull där det finns lite mjölk, mjöl och smörklick, gnugga genom jordärtskocksmos med en gaffel, låt koka upp och förflyttas till en gastronomisk himmel.

För övrigt är det lite av en nära-döden-upplevelse att sitta djupt involverad i sina rollkaraktärers liv, och gissa om de lever, och sedan vara tvungen att gå ut och handla mat. (Ständigt denna hunger!) Man kommer alltså från en värld i det inre, mycket lik den verkliga, och hamnar plötsligt på en vårdammig gata med folk på och solsken över. Det måste vara mycket likt att i eufori lämna den mörka världen, se ljus överallt och inte vilja krypa tillbaka in i sin trånga kropp igen. Slog det mig. Men nu är omständigheterna lyckligtvis annorlunda. Bilar kör förbi, folk sitter på kaféer med och utan barnvagnar och pratar med varann, inne på ICA står en kund och blockerar blommorna och håller högljudd telefonkonferens (”alltså, om det bara GÖRS SNYGGT!”)

Internet är segt som sirap, och nu har antingen kameran, IPhoto eller datorn pajat, för de vill inte kännas vid varann. Datorn laddar upp bilder som inte syns.

Jag har fotograferat anslag om förestående lagning av lossnad hängränna vid taket (det hände något till sist i alla fall) och bilregistreringsskyltar som betyder något. På en stod det HMM och på en annan SAX. Men det blir ju inte samma sak att berätta om det.

Hoppas jag står mig matmässigt nu den närmaste timmen, för det är crunch time (knastertid?)

Rena natta.

Det känns som när man pluggade ett eller annat och skulle lämna in ett färdigt papper en bestämd morgon och plötsligt var det bara en natt kvar att jobba på. Allt var egentligen klart fast det på något sätt ändå lyckades inte vara det.

Och hela dagen har jag gått omkring och känt att det borde hända något speciellt den 22. I så fall är det nu för sent, eftersom det hunnit bli den 23. Det står ingenting i min kalender och jag känner ingen som heter Allan eller Glenn. Men något var det – vad är det jag har glömt?

Nu på kvällen klickade jag in mig på Aftenposten och hittade en artikel av en sextonåring som oroar sig för norska språkets framtid. Folk blandar in för mycket engelska! De kan inte säga en hel mening i följd! Det går åt pepparn för norskan, man måste säga nej till ”norlish”! Samma problemn där som här, alltså.

Och jag får lust att kalla resultatet av folks nya språkkänsla pidgin, men det är säkert inte korrekt. Man talar inte pidgin med folk från samma språkområde, utan i gränstrakter och hamnar där andra folk har fotfäste. Fast man kan förstås säga att vi kulturellt sett lever i en gränstrakt och en hamn.

Eftersom jag inte kan bestämma mig för om jag ska streta vidare eller gå och lägga mig, drar jag ut en svensk-italiensk ordbok ur hyllan bredvid mig och börjar bläddra planlöst. Hamnar på ”finkam”, som heter ”pettinino fitto”. Kära nån. Under står passande nog ”finkänslig” – ”delicato, discreto”. Hoppas jag aldrig behöver jaga runt i Rom och försöka ragga upp en finkam.

Annars är allt som vanligt och mirakelhortensian på mitt bord måste väl nu ha blommat envist i flera veckor. Är det normalt? Vad gör jag rätt? Idag köpte jag blekrosa tulpaner och satte i en liten vit keramikvas, och de hängde först lite med huvudet men står nu upprätt allihop. Undrar hur länge de håller?

Godnatt!

Cirque du Soleil gör Michael Jackson-show.

För en gångs skull tänker jag faktiskt direkt citera slime-sajten TMZ.

”…the executors for Michael Jackson’s estate have signed a huge deal with Cirque du Soleil.

Co-executor John Branca tells TMZ, the first show will open in fall of 2011 – and will travel throughout North America including the Staples Center in L.A. … the same venue where MJ’s memorial was held.
The show will be heavily focused on dancing – honoring the legendary moves of MJ. It will also feature Jackson’s songs and have the trademark Cirque du Soleil acrobatics.”

Och det blir ännu en Las Vegas-show på det.

Hur många miljarder dollar och hur mycket extatisk åskådarglädje har denna enda människa gett upphov till under sin livstid och kommer att ge upphov till efter sin död, med hjälp av sin talang och enorma karisma, men lika mycket sin outtröttliga envishet? Det är förunderligt och häpnadsväckande, och sorgligt. För priset var omöjligt att betala.

Men jag är glad det blir Cirque du Soleil. De är fantasifulla, perfektionistiska, otroliga, quirky, de kommer att göra en fantastisk föreställning och ta till vara allt det som var den märklige Michael Jackson. Allt kommer att finnas på scenen. Utom hjärtat: Han själv.

Jag önskar det hade skett medan han levde. Där gick han omkring de sista fem åren med sin kreativitet (jag vet inget om berömmelse men allt om kreativitet, den går inte att stänga av) och fick inte till det för att han var pressad, slagen och deprimerad. Han fick inte fram den avgörande energin, de sista besluten som behövdes.

I stället för att förnya sig, hitta på nya danssteg och ha bejublade föreställningar, harvade han runt och belånade allting hit och dit, hade ont om pengar, kom sig inte för med att antingen sälja det Neverland han sa var hans själ eller flytta tillbaka dit. Att han inte visste vad hans skulle göra av sig beträffande detta Neverland tvingade honom tillbaka till scenen och blev början till katastrofen. Han var envis som en åsna (obeslutsam men envis), vilket är produktivt i vissa sammanhang och förödande i andra. Han släpade sig i väg till sina repetitioner, blev uppspelt, och kom hem till ett jättehus, en tom säng och en galen doktor med propofol.

Miljoner människor stod praktiskt taget vid hans dörr och ville inget hellre än älska och beskydda honom (eller den de trodde han var), men där låg han med TV:n påslagen hela natten för att inte känna sig ensam.

Det finns massor av Michael Jackson-böcker och jag har inte läst en enda, utom en sorts referensvolym och hans egen något tillrättalagda ”Moonwalk” (han skrev den vid 29, dvs han skrev inte själv). Den enda bok jag vill läsa blir den som Lisa Marie Presley förmodligen kommer att ge ut någon gång. Och förhoppningsvis Karen Faye, hans mångåriga kompis och makeup-artist.

Nu ska jag försöka göra bruk av min egen kreativitet.

Ny onsdagsmorgon med pyttipanna.

Glad pelargon
Det känns lite som att släppa ut en kalv på grönbete.

Upp fem igen, sömnig, tekopp på skrivbordet. Drar misstänksamt ett finger längs fönsterblecket innan jag låter sovrumsfönstret står öppet – finns där aska från Island? Ja, de otrevliga partiklarna är små, men de kommer väl i sällskap med större som man kan se? Drar täcket över kudden för säkerhets skull – man behöver ju inte låta den impregneras med vulkanaska.

Borde man skaffa andningsskydd? Kommer man i så fall att känna sig så fånig att man hellre tar risken? Nu får i alla fall de dumma filtarna på barnvagnarna äntligen en funktion. Finns det förresten andningsskydd för små barn?

Flygbolagen går förstås på knäna och folk kommer inte i väg från flygplatserna. Tågen är fulla. Företagssamma människor på europeiska orter slår sig ihop, hyr en buss och åker hem. Petronella sitter fast i Spanien. Washington Post har en idiotenkät där man ombes rösta om ifall flygbolagen ska skicka upp planen i luften. (Ska man rösta om en sådan sak?)

Samma tidning har en artikel om det nu moderna amerikanska ämnet ”hur ska svarta välutbildade kvinnor hitta en bra svart man?” En utbredd uppfattning i USA är nämligen att svarta kvinnor ligger långt före svarta män (generellt sett) när det gäller utbildning och allmänt gott uppförande. En (ogift) datingexpert råder alla att inte vara så strikta – le och var trevlig och ge killarna en chans i alla fall, säger hon, amerikansk dating blir gärna ett surmulet förhör snarare än en rolig träff.

De förväntade svaren rinner in (måste det vara en svart kille? Måste vi ha en karl överhuvudtaget? Varför handlar artikeln om oss, inte om hur svarta män ska göra för att uppföra sig så att man vill ha dem? Varför är svarta kvinnor så starka och bitska och överväldigande? – det senare skrivet av arg karl).

Men bland kommentarerna finns ett par rätt nedslående inlägg från svarta kvinnor som nästan dagligen under sin uppväxt kallats b*tch av pojkar som krävt att bli uppmärksammade. En hade till och med fått flaskor och annat kastade mot sig när hon vägrade prata med översittarna. Så rädd hon måste ha varit. Att kräva att hon i vuxen ålder ska vilja närma sig en främmande man, le och vara trevlig är kanske för mycket begärt.

En man ger sina bröder råd: Hala upp brallorna, tala begriplig engelska, behandla kvinnan som en dam och kalla henne inte ”shortie” eller något annat ”ghettonamn”. En kvinna lägger till: Fråga din date hur många baby mamas han har. (En baby mama är en kvinna man har barn med utan att hon är ens hustru eller sambo.)

Vad mer på kärleksfronten? En prinsessfästman tycks ha gjort det tristaste av det trista – under antaget namn hoppat i säng med blond semesterflirt. (Är det förresten bara min ålder som gör att jag tycker alla flickor ser exakt likadana ut?) Om det är sant, här har vi ännu en som tänkt leva ett dubbelliv med söt fru hemma å ena sidan och frihet att vara rumlande tonåring med grabbarna å den andra. Ingen lyckad blivande äkta man. One upon a time ansågs prinsessor och drottningar skola stå ut med detta. Vår drottning lär för övrigt vara ett exempel, och om det är sant hoppas jag hon skapade balans i förhållandet, för att uttrycka sig fint. Men det fungerar knappast längre. Prinsessan Diana revolterade, till engelska kungahusets bestörtning och förvåning (vårt kungapar stod på prins Charles’ sida), och Madeleine lär knappast vilja ha en karl av den här sorten.

Slut på skvallret. Nu är klockan sju, jag är fortfarande sömnig och det är dags att bestämma sig: Tillbaka till sängen en stund eller börja jobba?

Halvlös hängränna
Språkpolisen blev hängrännepolis igår. Fick syn på det här tvärs över gården, skrev varningslappar och kontaktade fastighetsskötaren. Den lossnade rännan hänger precis över den port där dagisbarn går ut och in.
Fastighetsskötaren påstod att det varit så där sedan takskottarna skottade, att han ”sagt till flera gånger” och att rännan inte KAN lossna. Den sitter ju fast i ena änden, ju (vid skarven). Jag tror att lossna kan den visst om man har otur. Jag vill ha den lagad.