Nyhetsförmedling, Ship to Gaza /Uppdaterat/ Igen

Låt inte omedelbart förleda er av Expressen.se’s kreativa bildmontage där israeliska soldater pekar med vapen mot bilder av Jonas Gardell (som inte är på plats) och Mattias Gardell, som är det.

Enligt både Expressen och nyhetsbyrån AP var det besättningen på det stora turkiska ledarskeppet – drivet av en islamistisk grupp – som gick till attack mot israeliska soldater när de bordade båten. Någon tog ett israeliskt vapen som gick av – medvetet eller av olyckshändelse, enligt Washington Post – och eländet var i gång och nu har vi alla dessa tragiskt dödade.
(Israels plan var att ta alla utlänningar ombord på båtarna till ett färdigställt tältläger och sedan säga åt dem att lämna landet frivilligt.)

Israel har begått krigsbrott i Gaza och folket där behöver allt. De behöver fred, de behöver förnödenheter, de behöver bli av med de israeliska bosättningarna – men de behöver också bli av med fanatiskt religiösa våldsorganisationer som Hamas. Det sista de behöver var det här. För det är oundvikligt att fråga sig: har de svenskar som i alla tänkbara vällovliga syften finns med i konvojen blivit shanghajade av en grupp som enbart vill provocera? Ett gäng självmordspiloter?

Låt oss inte reagera med ryggradsreflexer. Låt oss se vad som faktiskt hände.

Läs mer i Expressen här. Situationen är förvirrad, vilka följderna blir vet man inte, och för mig var det en nyhet att Israel släppt in liknande fartyg tidigare, utan blodsutgjutelse.

//

Uppdaterat igen: Så här skriver Washington Post i en signerad artikel:

Israel had warned the organizers of the flotilla — transporting items such as concrete to help Gaza rebuild after last year’s war with Israel — that they would not be allowed to sail directly through the blockaded region.

The activists refused to dock in Israel and have relief supplies unloaded and inspected there, saying they did not trust that Israel would allow the contents to be trucked to the Gaza Strip.

Overnight, Israeli naval personnel dropped from helicopters onto the largest passenger ship from Turkey, which had mostly Turkish nationals aboard. Short video clips broadcast on television stations showed demonstrators clubbing the navy personnel with metal bars and showed at least one Israeli commando firing.

Israeli military officials said demonstrators attacked the navy personnel with knives and live fire and seized at least one of the soldiers’ weapons.

/–/

Past flotillas either reached Gaza or were diverted to Israel peacefully. But the activists, frustrated with a continuing blockade of Gaza, mounted a much larger effort this time to challenge the siege. Israel, amid growing tensions with Turkey and anxieties about the Turkish organizers’ contacts with what Israeli officials described as terrorist groups, said it needed to keep the siege in tact.

Some in Israel, before the raid and after, questioned the wisdom of Israel trying to take the ships by force.

Hela artikeln hittar du här.

Hm?

– Har du några fler ord som jag inte förstår? sa kassakillen, som just igår stod bakom fiskdisken, när jag kom in i affären.
– Ja, otidigheter. Vet du vad det är?
– Otidigheter – nej…
– Det betyder förolämpningar. Om du skulle säga (sänker rösten dramatiskt) jääla kärring till mig, så skulle det vara en otidighet.
– Otidigheter, förolämpningar… memorerade killen, som ska bli jurist. Men varför kan man inte bara säga förolämpningar då?
– Visst kan man det, men det blir ett rikare språk om man har synonymer.
– Jaha…
– Och vad ska man säga om man inte förstår ”lummig”, till exempel? Det blir alltså något man inte längre kan beskriva. Vill du inte bli en bildad jurist? Tänk om du inte förstår vad en femtioårig klient säger?
– Kan du inte skriva en lista och ge mig?
– Visst! sa jag rörd av detta unga språkintresse.
– För det är bra för högskoleprovet.

Hm, som sagt!
(Har jag kanske en affärsidé här? Ungar, köp ordförståelsehäfte för femtio spänn!)

Först efteråt kom jag på att han nog inte vet vad synonym betyder heller.

Mina egna söner är uppfödda på ordförklaringar och synonymer och allmänbildande små föreläsningar. (Lyckligtvis för oss var de intresserade och tyckte det var spännande.) När de var så stora att jag inte längre utan vidare kunde stå och förklara saker utan att de blev lite hmpf, strösslade jag meningar med svåra ord så där i förbigående. De visste vad jag sysslade med, men eftersom de också är nyfikna kunde de inte låta bli att fråga. (Ibland efter en viss inre kamp.) Jag hoppas de är tacksamma! 🙂

PS. Rexxie lämnar i kommentarerna en länk till sajten Glömda ord. Fin sajt, gå dit! (Ni kommer att bli fulla i skratt, för jag har just varit där och kompletterat och haft mig i tio kommentarer eller så. Hoppas de (hon?) blir glada och förtjusta över det.)

Jobbpaus och tidsanda.

Inte nog med att jag inte har märkt att vanliga ord försvinner och att gott och väl medelålders folk talar till mig med orden ”människor i din generation”, nu börjar hela konceptet spricka. Som min gammaldags uppfattning att butiker etableras för att de som står i dem hela dagarna vill sälja saker. T ex sakerna som finns i butiken. Detta, har jag nu förstått, är helt omodernt.

För någon vecka sedan gick jag in en butik som saluför (eller kanske bara vill visa upp?) fina saker för att jag skulle köpa en, ahum, hemlig present. Inne i butiken stod en kvinna och pratade i telefon. Det handlade klart och tydligt om relationer – kvinnor låter på ett speciellt sätt när de talar i telefon om relationer, liksom indignerat och omhändertagande och uppmuntrande samtidigt. Vi har ju simultankapacitet. Tonen antydde att det handlade om en tredje person. Det var ingen omedelbar fara på taket, men här hade uppenbarligen grejor hänt som rörde upp känslor.

Nu hade jag inte bara tänkt titta, utan gå därifrån med något föremål. Jag väntade alltså. Relationsprat kan ju inte sluta bara så där, eller hur? Hon måste väl runda av. Så jag väntade. Sedan gick jag omkring. Sedan väntade jag.

Kvinnan blev alltmer irriterad på min närvaro. Hon gav mig en blick, pratade på och drog sig sedan bakåt i environgerna för att få vara ifred. Inte bakom ett skynke eller så, utan bara längre in i butiken. Och jag – ja, jag gick förstås ut på gatan igen.

Igår var det dags igen. Nu handlade det om en ny, ahum, hemlig present till en helt annan mottagare. In i en annan affär med därför lämpliga ting. Där stod en karl bakom disken, en kvinna (troligen kund) framför disken, och en tredje kvinna med oklar funktion mellan dem. De höll på att diskutera vad kvinna nr 1 skulle skriva. Skriva på ett kort, lät det som. De var väldigt upptagna.

Och samma sak hände igen. Jag väntade, gick runt, tittade. Den är en väldigt liten butik. Bestämde mig för en sak som jag verkligen ville köpa. Rörde mig i riktning mot mannen, försökte le och fånga hans blick. Han var totalt ointresserad. Kvinna nr 1 fortsatte att prata, kvinna nr 2 smålog. Det var bara att gå därifrån.

Har jag missat något? Man kanske inte ska köpa saker i butiker?

Undrar jag och minns en stor stark karl i en medina i Tunisien som helt sonika hoppade ut ur sitt säljbås, grabbade tag i min arm och drog in mig med våld i butiken, varpå han spände ögonen i mig och med auktoritär röst talade om för mig vad jag borde köpa. Det var förstås inte kul det heller (och jag köpte ingenting). Men det får väl vara måtta på tidsandan?

Uppsamlingsheat

Idag följde jag upp undersökningen av huruvida yngre personer känner till ordet ”nyter” genom att fråga vännen Gothen som nu satt i kassan. Nej, han hade aldrig hört det.

– Vad betyder oländig? frågade jag då, inspirerad av kommentarerna i förra inlägget.
– Eh – eländig? sa ynglingen leende. Eller fast kanske tvärtom? lade han snabbt till när han såg mitt ansiktssuttryck. O-eländig…?
– Men ”oländig terräng” måste du väl ha läst någon gång? försökte jag.
Han bara skakade på huvudet.
– Lummig? fortsatte jag.
– Mysig…?

Jag fattar inte detta. Varför kan inte vuxna yngre människor vanliga svenska ord längre? Hur kan ett ord som lummig bara försvinna? Trädgårdar är väl lika lummiga nu som förr, och oländiga terränger lika oländiga? Och Gothen själv var i alla fall lika nyter som vanligt.

Vi får sätta ihop en lista på vanliga ord som folk inte längre begriper och skicka runt i skolorna! Men risken är väl att nutida lärare i svenska inte heller kan dem.

***

Jag fick ett raskort kastat i ansiktet igår. Det kom helt oväntat, och de kan skära sår, faktiskt.

Nu tror man kanske att sådana kort snärtas i väg i någon diskussion som faktiskt rör ras, på något som helst sätt. Men nej. Här handlade det om att någon ville ta saker jag skrivit till honom och – för andra gången – sätta in som kommentarer (under mitt namn, givetvis) i sin blogg, plus en annan rätt privat sak jag skrivit till honom om religion. För att han tyckte de var bra. Jag svarade rart och vänligt nej, i det första fallet för att jag skulle framstå som tjatig, och i det andra fallet för att det var privat. Bättre att jag skriver nya fräscha kommentarer, sa jag, eller mina egna grejor, så blir vi fler som skriver om angelägna ting.

Till min stora förvåning blev han riktigt, riktigt putt. Inte så långt senare kom så raskortet farande, ritsch! Det sades mer eller mindre rakt ut att jag var rasist. Det gjorde mig så upprörd att jag fortfarande inte kommit över det. Mail har utväxlats, men det blir nog svårt att få ordning på det där. (Eufemism.)

Å andra sidan är det här kul och värmer hjärtat! Tack, Bookwitch! Jenny, som kom in och kommenterade till min stora glädje, har nu också lämnat kommentarer till filmmanuset.

***

För anhängare till brittiska husletarprogram vill jag rekommendera ”Relocation, relocation”, av två skäl. Dels för de energiska programledarna (och jag är svag för den manliga, Phil Spencer), dels för att man får följa husletarna från första letandet tills de faktiskt sitter i sitt nya hus – även om det tar år.

Vad hände med "nyter"?

Jag var just och handlade mat, och i kassan sa jag till den unge mannen som satt där:

– Pigg och nyter?

Han log vänligt men lite osäkert.

– Eh?
– Pigg och nyter? sa jag igen. (Visst känns det fånigt att upprepa en artighetsfras som var helt onödig redan från början?)
– Jo, ja, pigg vet jag inte, men nykter ska jag väl vara, mumlade han.
– Nej, nej! Inte nykter, nyter!
– Nyter? Vad betyder det?

Pang! Min tydligen nu helt forntida språkvärld gick sönder i kanten. Jag stod inför en ung människa som aldrig hört ordet ”nyter”! Och – insåg jag med förfäran – vet jag själv vad det betyder? Hur ska jag förklara ”nyter” år 2010? Jag får bara bilder av femtiotalet samt Stieg Larsson i huvudet.

– Det betyder att man mår bra… samma som pigg egentligen (hm), det är en sådan där sammansättning där orden betyder ungefär detsamma, som i ”glad och lycklig”. Du kanske aldrig läser böcker? frågade jag i förhoppning om att hitta en bra förklaring.
–Jo, jag läser böcker. Min pappa är bibliotekarie.

Kulturkrock. Man kan alltså leva ett vuxet liv i Sverige utan att någonsin höra ordet ”nyter”. Men, å andra sidan, varför har jag hört det? Sprang hela min omgivning omkring och sa ”nyter” när jag växte upp? Egentligen kan det väl inte ha hänt så otroligt många gånger, men alla var fullt införstådda med vad det betydde.

Nu måste jag fråga mina kryddade (seasoned) läsare: Hör detta ord till ert självklara ordförråd?

Ska Victoria ledas till altaret av sin pappa?

I skrivande stund har ett par hundra människor producerat nästan 500 starkt engagerade kommentarer under en Expressenartikel som handlar om att kronprinsessan Victoria vill bli ledd till altaret av sin pappa. Den mest överraskande reaktionen tycker jag är att det här är något prästerna i kyrkan inte har något med att göra, de ska hålla tyst och göra som de blir tillsagda.

En annan som överraskar är etikettsoraklet Magdalena Ribbing, som från ingenstans knypplar ihop att det är lämpligt att nuvarande statschefen för den blivande statschefen till altaret. Jag vet inte var hon fått det ifrån, och folk påpekar också att hon skulle knappast ansett samma sak om Carl Philip varit tronföljare.

Victoria framstår som någon som tycker om att förbereda sig innan hon gör något, så hon bör ha vetat att det här beslutet (eller ”önskan”, som hovet uttrycker det) skulle få kritik, inte minst från den kyrka hon måste tillhöra. Man kan bara gissa varför hon vill ha det så här. Kanske tycker hon bara, som en del av kommentatorerna, att det är ”jättetrevligt”, kanske anser hon att kungen ska spela en framträdande roll, kanske vill hon betona familjens enhet, att motståndet mot Daniel nu är borta och alla är vänner igen.

Men nu går det inte att göra hur man vill med symboler, man kan inte bara skilja dem från deras ursprung och pytsa sina personliga känslor i dem, och särskilt inte när ens bröllop är en officiell historia som representerar Sverige. Saken med symboler är att de betyder något som alla känner till, intellektuellt och/eller emotionellt, inte något som är olika för var och en och som de kan gå och tänka och känna för sig själva. Och när en far leder en dotter till hennes blivande man som väntar vid altaret, är och förblir det en kvarleva från en tid när dottern var familjens egendom och fadern familjens överhuvud, och nu skulle han lämna över egendomen till nästa ägare. Hela ceremonin med överlämnande var ett sätt att visa fysiskt att denna transaktion var gjord.

Att den begreppsvärlden lever kvar inom oss, hur mycket vi än kan hävda att vi själva bara vill ha brudöverlämnande för att det är mysigt, visas av att vi absolut inte skulle göra tvärtom. Det är otänkbart att Victoria skulle ledas av Silvia eller stå vid altaret och vänta, medan Daniel leds fram till henne av sin mamma. Ett sådant arrangemang skulle omedelbart ses som en sorts kvinnligt maktöveratagnde, ingen skulle anse att det bara var lite mysigt att Daniel ville hålla mamma i handen uppför altargången. Man kanske kan prata om det, men ingen skulle göra det, och att sända det internationellt i TV vore fullständigt omöjligt. Så järnhårt sitter det i oss.

(För övrigt: Seden att bruden ska gå beslöjad fram till altaret ledd av sin far och att den nyblivna äkta mannen sedan ska lyfta slöjan och kyssa henne, innebär helt enkelt att nu är det slut på hennes oskuld och mannen har tagit hennes kropp i besittning och har rätt att se henne avklädd.)

Så det är ingen tvekan om att bruden vid pappas arm skickar en stark reaktionär signal, antingen vi uppfattar den eller ej. Och vi har en stor befolkning i Sverige med ännu starkare patriarkal kultur, där det kan tas som intäkt för att fadern är den ledande i familjen, om Victoria går vid sin pappas sida till altaret.

Den här dagen är Victorias och Daniels dag, och pappa kungen hör hemma vid sidolinjen. Det är också ett sätt att markera att hon som tronföljare en dag kommer att bli jämnbördig med honom.

Bråk om småsaker? Kanske. Men jag tycker det är synd att hon har fattat det här beslutet. Det kanske är emotionellt viktigt för henne efter alla diskussioner familjen måste ha haft privat om hennes blivande man, men det är ändå inget bra beslut.

Mer om konstiga kungliga bröllopsregler här.

SÅ HÄR stod det i Aftonbladet igår:

– Kungafamiljen har respekt för att det finns skilda uppfattningar men de tycker att det är upp till var och en att välja, och det här är familjens önskan. De har bestämt sig, säger Nina Eldh, hovets informationschef, till Aftonbladet.

– Det är en statsceremoniell händelse där statschefen för sin dotter, som är Sveriges tronföljare, till altaret – en händelse med stort symboliskt värde, säger hon.

Förlåt, men är inte det lite av goddag yxskaft över det uttalandet? Det är upp till var och en, men det är symboliskt? Symboliskt för vad? frågar man sig.

Det borde Victoria och hovet faktiskt förklara för oss, för det är verkligen ingen självklarhet.

kungen-och-silvia-brllopet_30302290
Kungen och hans blivande drottning tog sig uppför
altargången själva, utan föräldraeskort. Bild från 1976.