Hur ska det gå för jordgubbssylten?

Så här års var det ett bök och ett stök i Farmors kök i Sandefjord: det skulle kokas sylt och saft! Hon tog fram en enorm svart järngryta och köpte in kilovis med socker och jordgubbskartonger som var så många att de kom på en ställning som till en butik. Hon levde ensam, men sylten och saften tycktes gå åt. Och båda var gudomliga. Som jag berättat förr (varje sommar, närmare bestämt) måste man skumma den kokande sylten, det var fusk att använda någon form av extra styvmedel och man fick bara röra åt höger.

Och som varje sommar köper jag jordgubbar och kokar också sylt – bara lite korttidssylt utan dessa mängder av socker – i hopp om att den ska bli lika god som Farmors. Ibland blir den det.

Jag är allergisk mot färska jordgubbar, men kokta går bra.

Jordgubbskok
Jordbærsyltetøy i vardande.

Min sylt hamnar på Farmors gamla glas. Jag har ett som det står NORGE på, och det här som det står LØVE på (lejon). Det pryds av ett morrande lejon på bakbenen, som ju också finns i Norges vapen, oklart varför. Men man förstår att jordgubssylt inte är att leka med.

Jordgubbsglas

Och nu kommer det: Jag kokade alltså lite sylt nyss, men jag skummade inte! Det känns som rena hädelsen. Det växer mögel i skummet, sa ju Farmor. Jag fattar inte riktigt hur jag klarade av att inte skumma.

Jordgubb i glas
Ser det fel ut? Hemskt? Kliar det i skumfingrarna? Får man göra så här?

Hur ska det gå? undrar jag nervöst. Tänk att man kan bli så syltpräglad.

Annonser

Minibloggträff och bra hår.

CN

Med diskret bloggtofs försedd i form av en lång fläta (man fick gå runt henne och kolla) dök Cecilia N upp i mina environger och vi hade improviserad bloggträff för två. Hon skulle vidare till Gotland, den lyckliga kvinnan, och var nu tillfälligt strandsatt i Stockholm. (Cecilias roliga kommentarer kan man annars se hos diverse bloggvänner.) Själv hade jag mitt vanliga mopphår och huvudvärk och hade tänkt stanna i tjugo minuter (för det är ju kul att ses till sist), men efter diverse samtalsämnen (varför känner man inte igen sig i spegeln?) störtdök vi ner i en teologisk diskussion och den varade tills hennes mobil pep avgångssignal två timmar senare. Det var verkligen roligt att träffa henne i riktiga livet efter att vi setts på bloggen under så lång tid.

Via bloggtofsfläta och mopphår kommer jag nu osökt in på ”Bra hår” (OK, den heter Good Hair), en dokumentär med Chris Rock. Chris Rock är som vi vet en amerikansk svart komiker, och titeln anspelar på något jag inte kände till: Bra hår för en svart kvinna betyder (i USA i detta tidevarv) hår som ser europeiskt ut. Rakt, och helst böljande för vinden. Se på First Lady Michelle Obama, så förstår ni vad jag menar.

På trettiotalet rakpermanentade svarta kvinnor håret. Sedan kom Martin Luther King och flower power, och det blev modernt för de yngre med naturligt hår, gärna i en stor afro. Afrikanskt hår är ju styvt och ulligt, och nu fick man äntligen vara nöjd med det som det var.

Där fastnade jag, i sjuttiotalet, och var ända tills jag hyrde den här dvd:n övertygad om att att dagens svarta amerikanska kvinnor naturligtvis gjorde som de ville med sitt hår – behöll det krulligt, eller gjorde det rakt. Men icke. Man måste RELAXA sitt hår. Somliga relaxar småflickors hår från treårsåldern. Vad det egentligen handlar om, sa en kvinna, är inte att relaxa håret, utan den vita majoriteten. Vita människor blir provocerade av krulligt hår. De blir rädda. De känner sig lugnare om deras svarta medmänniskor har rakt hår.

Så svarta kvinnor utgör 20% av USA:s kvinnor, men betalar för 80% av hårvårdsprodukterna. De gör håret rakt och de använder förlängningar (indiskt hår som offras i tempel och sedan säljs för dyra pengar). Att inte göra håret rakt är ett modigt beslut som kräver eftertanke. En svart rakpermanentad ung kvinna sa i filmen till en med naturligt hår: ”Om du kom i proper dräkt och det håret och sökte jobb som advokat hos mig, skulle du få nej. Klienterna skulle inte ta dig på allvar, du skulle inte väcka förtroende.”

Det får alltså konsekvenser att behålla håret som det är, man ses som en rebell. Opålitlig. Det är dock ett klokt beslut, för kemikalien som smetas i håret är direkt farlig. Därför försöker man använda andra metoder. Men hur man än skaffar det raka håret, tar det en fruktansvärd tid.

Det här ställer också till det för kärlekslivet. Eftersom rakt hår blir dyrt, förväntas pojkvänner hjälpa till ekonomiskt. Dessutom finns det saker man inte kan göra. En svart man säger att om han ska dejta en svart flicka med rakt hår, vet han att de t ex inte kan gå och bada. Håret får inte komma under vatten. Han kan inte heller stryka med fingrarna genom hennes hår.

”Min regel är: Håll händerna på tuttarna. Vad man än gör, man får INTE röra håret!”

Och en kvinna lägger till att hon kan bara älska om hon får vara överst, för annars blir håret förstört. Och det kostar tusentals dollar, så hon bryr sig.

De här konstiga tankarna har alltså djupgående följder. Vad skulle man själv göra om man råkade ha afrikanskt hår och levde i USA? Jag skulle förmodligen ha följt alla faser från rakpermanent till afro, för att till sist bestämma mig för kortklippt naturligt krull, som kvinnor på den afrikanska kontinenten.

Här visar en amerikansk tjej hur man gör krulligt hår rakt, steg för steg, utan gift. I princip bränner man håret rakt med locktång (kan man säga plattång?) Det finns också videos där kvinnor ger råd om hur man gör ”resan” från rakt hår till naturligt. Det är jobbigt, inte minst känslomässigt, att lära sig gilla och fungera med sitt naturliga hår – det kan ta flera år. Så djupt går idén med rakpermanentat hår för svarta kvinnor, man behöver råd och stöd för att ”go from relaxed to natural”.

Det skulle alltså vara en kulturgärning om Michelle Obama behöll sitt afrikanska hår naturligt. Och det skulle lösgöra miljoner dollar för panka svarta kvinnor.

Michelleobamashår
Michelle Obama – till vänster i naturligt hår när hon tog examen vid Princetons universitet, till höger som rakpermanentad presidentfru.

Utmaningen // Joggningsfilosofiuppdaterat

Rosor på gården
Rosorna har slagit ut på gården och rusiga humlor vinglar omkring i luften mellan dem.

Sommaren har kommit till stan, allting stannar av, folk knatar omkring i shorts men turistströmmen har inte slagit till än. Frid och mys, med andra ord.

Men jag har en utmaning. Här är den.

Parken
Håll ögonen på gången till höger i bild, första etappen.

Parken. Närmare bestämt promenadgångarna runt fotbollsplanen och gräsmattan i mitten. Jag har bestämt mig för att klara att springa den sträckan. Skratta ni, men att springa är det sämsta jag är och någonsin varit på, näst efter knyppla och spela fiol. Det är en orsak. Den andra är att jag måste motarbeta tendensen att ge mig själv husarrest framför datorn. Särskilt när det är så underbart utomhus och jag har märkt att det hjälper mot diverse ont att springa lite.

Jag är ju i princip emot joggande som jag tycker verkar själsdödande och emot tävlande också eftersom det tar fram så mycket fientlighet och trångsynthet hos folk, men att tävla mot sig själv är en annan sak.

Första träningsdagen (igår) drog jag alltså på mig sweatpants och en tröja före frukost och gick med raska steg mot parken. Framför mig gick en tant med stavar, och ett tag föresvävade det mig att det kanske är lämpligare träning i min ålder? Men för 17, sjuttioåringar springer maraton, då ska jag väl kunna skutta ett par hundra meter runt en park. I solsken.

Det här är min strategi: Först springer jag längs ena långsidan. (Det är 125 steg, märkte jag när jag kutat färdigt.) Sedan promenerar jag längs bortre kortsidan, som ser ut så här.
Bortre kortsidan

Därpå stannar jag ett tag som man ska ”tills hjärtat slutat slå och man har kallnat”, som det lilla barnet skrev. Sedan springer jag andra långsidan.
Bortre långsidan
Det finns sämre ställen att vara en solig sommardag. Till höger vänster utanför bild spelar ett gäng entusiastiska unga personer fotboll, men det syns ju inte.

Detta funkade fint, och när jag sprungit även denna långsida, fick jag en belöning: Längst bort satt en stor kanin och käkade gräs och såg söt ut.

Idag tog jag samma runda. Till min besvikelse väntade ingen kanin, men eftersom jag inte var trött provsprang jag nedre kortsidan också (75 steg). Och där låg minsann en morgontidning på en bänk! Så då satt jag och läste den ett tag och njöt av den höga himlen och åsynen av slöa lyckliga människor på gräsmattorna och sedan var jag fortfarande inte trött, så jag kutade ännu en långsida. Jag blev inte andfådd, men det började kännas lite i ljumskar och lår.

Parken 2
Allmänt parkmysepys i stan.

Så nu ska jag fortsätta med detta alldeles enormt mjuka och så att säga tillbakalutande springande tills jag tar mig runt parken ett eller ett par varv. Jag tänker inte tappa andan eller få träningsvärk, jag tänker bara lugnt och elegant höja min kondis litegrann.

Annika Bryn parken
Varifrån kommer den där stora näsan? Har jag alltid haft den?

Uppdaterat:
Cayennes trevliga matte Annika som gått joggningsledarkurs berättar i kommentarerna att det finns teorier kring kutande, man kan analysera faserna, och de ser ut så härt:
1) Upplevelsefasen, det är då man ser de små söta blommorna, måsungarna, trädkronorna osv.
2) Tankefasen, det är då man egentligen inte har en aning om att man springer, allt sker per automatik och endorfinerna gör att tankarna släpps fria.
3) Kroppsfasen, det är då man utmanar sina gränser och vill testa vad kroppen tål.

Men, men… inte ska det väl vara så? Så här skulle jag vilja dela upp det, enligt sybaritmetoden (dvs fysisk njutning):

1) Upplevelsefasen: Man GÅR. Annars ser man inga söta måsungar och hinner inte lukta på rosorna eller stå under en trädkrona och titta uppåt och förundras.
2) Kroppsfasen: Man SPRINGER. Nu känner man hur skönt det är att alls ha en kropp. Ah, blodet rinner i ådrorna! Vinden leker i håret! Man lever!
3) Utlevandefasen: Man vill verkligen ta ut sig och springer som attan en kort sträcka och ger allt, varpå man sjunker ihop i en lycklig hög. Går lika bra med hambo, brottning eller sex.

I inget av detta ingår pina och plåga. Tänka kan man göra när man gör något som SKA vara tråkigt, som diska eller torka golv. Jag menar, det finns ingenting man kan göra för att förgylla disk och städning, och därför glider man in i ett meditationstillstånd. Men sin kropp ska man ha kul med! (Ja, basket ingår i att ha kul.)

Så tack vare Annika blev jag nu triggad att komma till botten med mitt sybaritiska tänkande och vördnadsfulla inställning till min lätt rundade lekamen: jag vill inte behandla den på joggarsättet! Jag tycker det är att avskilja sig från sitt fysiska jag, det är att använda kroppen som ett redskap i stället för att VARA den.

Och – och det är kärnan i min filosofi omkring det här – det ska man inte göra, lika lite som att avskilja hjärtat från hjärnan. Man är sin kropp, den är inte ett föremål. (Det är f ö också därför jag är emot prostitution, men tro nu för jösse namn inte att jag sätter likhetstecken mellan att jogga och att prostituera sig.)

Trappblommor

Igår gick jag förbi en avstängd trappa och såg att de finaste små blommor har börjat växa där.

Otroligt vad blommor kan göra. Någon som vet vad de heter? Är det rosa förgätmigej?

Nej, jag plockade inga. De är vackra där de står.

Trappa med blommor

Trevlig midsommar igen! /PS

Glad midsommar!

Men det här ska alltså vara årets ljusaste tid? För första gången har jag nästan börjat tvivla på det.

Det var så att jag drömde en hejans mardröm i natt. Det händer inte så ofta, men nu hände det, och jag vaknade halv två och kände verkligen behov av att tända lampan. Och så var det strömavbrott.

Dvs först trodde jag det var glödlampan. Nu har jag ett stearinljus vickande i en för grund ljusstake för sådana här tillfällen, så jag trevade rätt på tändstickorna och tänkte att jag går upp och tänder i taket. Det gick inte att tända i taket heller. Då drog jag från gardinerna och tittade ut – och det var mörkt överallt. Inklusive på den s k ljusa sommarhimlen.

Gick ut i lägenheten med det vickiga ljuset, spillde brännhett stearin på mig, ingenstans funkade elen. Stoppade in den gravade laxen i frysen, där det är kallast. Började leta efter bättre stearinljus och stakar. Hittade inga. Hur oförberedd kan man vara? Hällde vatten i en kastrull, ifall det också skulle ta slut på något sätt. Hittade ett värmeljus, satte det i en kopp och gick och lade mig.

Intressant det här, tänkte jag. Utan el funkar ingenting. Vad gör vi allihop om elen faktiskt är borta väldigt länge? Hur får vi ens reda på varför den är det, när radio och TV och Internet ligger nere? Samlas vi i kvarteret spontant nere på 7-Eleven för att höra om någon annan vet något? Åker vi till Rosenbad och kommer statsministern dit för att informera om läget (utan högtalare)? Hur skulle han f ö kunna veta något själv?

Och så slog det mig (vågade inte somna ens med värmeljus i kopp) att det är inte särskilt länge sedan det varken fanns radio eller telefon (för att inte tala om TV). Folk hade upparbetade nyhetskanaler ändå, men sega. Vad skulle vi göra som fullständigt tappat alla dessa kunskaper? (Vi har dessutom ett par generationer som knappt läser böcker och tidningar och som därmed förlorat delar av språket.)

Det skulle väl gå som det brukar: Driftiga individer som kan prata skulle börja organisera saker. Det skulle börja dyka upp hemvärn och civilförsvar (I presume). Vi skulle utse nyhetsarenor och få härolder. Kanske skulle de få riktiga journalister som finns kvar (som inte bara skriver av andras artiklar) faktiskt börja använda sin talang och åka omkring och ta reda på vad som händer. Kanske skulle vi samlas utanför tidningsredaktionerna? Gamla handdrivna stencilapparater skulle letas fram och små häftade A4-blad cirkulera.

Halv fyra släckte jag värmeljuset till sist. Då började det faktiskt bli ljust ute.

Och nu skiner solen och jag önskar er en trevlig midsommar !

Blommorfilmer 1

PS
Nu har jag fått ännu ett mail från en av mina forna vänner på det forum som kastade ut mig (därför att en ledare inte tålde att jag är liberal, i den amerikanska betydelsen).

Vi kunde inte vara mer olika i levnadshistoria och inställning, mailskriverskan och jag, men vi trivdes med varann och jag har oroat mig lite ibland för hur hon mår.

Varför gör vi så ofta sådant som vi egentligen inte vill? Varför skapar vi sår, stora och små, i onödan?

Den röda väggen

Den röda väggen i hallen börjar äntligen bli klar. Det är bara den översta delen som ska få en andra strykning när resten torkat och avslutas med en vit remsa av något slag, papper eller tunn trälist, eftersom väggen är tapetserad med (förbannad vare den!) en sådan där strukturerad vävtapet.

Väggen har en perfekt röd färg nu, tycker jag, inte så där blodröd och märkligt marmorerad som den var efter första strykningen, inte så ljus. jag tog mig tid till förberedelser den här gången, använde skyddsremsor och klistrade fast tidningarna på golvet för att undvika spill. Fick in en bra målarteknik också.

Röd vägg 1

Aj aj – de två små tavlorna i bakgrunden hänger ju snett,
ser jag nu.

Nu ska jag ta en tur ut i sommarvädret, bara strosa runt, och hyra en film om videobutiken har öppet. I mogon funderade jag på att åka till Skansen och titta på alla utländska turister som förundrat tittar på oss när vi dansar vår vilda vikingadans kring midsommarstången, och på måndag ta mig till Haga och förarga mig över staketet kring Haga slott. (Hur kan de ta med Ruinen innanför avspärrningen? De vill väl ändå inte att Victorias och Daniels små barn ska trilla ner där?)

Hackat mailkonto?

Öppnade just en av mina mailboxar och hittade 21 mystiska mail, de flesta svar på märkliga mail som jag aldrig skickat. Tydligen är denna box hackad. Till vissa oskyldiga människor påstås jag ha skickat reklam om någonting, andra vet jag inte vad de fått. En stackars svärdotter hör till de drabbade, jag tror hon fått tre eller fyra mail som utgett sig för att vara från mig. Andra är gamla inaktuella bokaffärskontakter. Hur just de valts ut ur min kontaktlista har jag ingen aning om. Ifall de ens finns där. Nästan alla flaggas med delivery notice, så frågan är om de ens kom fram.

Men om de gjorde det – mailen är inte från mig! Släng dem! Glöm dem!