Alla britter vill bo i Midsummer. Fast levande, då. /Språkuppdaterat med PS/

En sak som fascinerar mig med alla dessa engelska husprogram jag sitter som klistrad framför, är den brittiska bykulturen. I ”Fly till landsbygden” (Escape to the country, jag tycker vi ska översätta mer) får man alltid se en plupp på kartan som är ”den lilla byn Curkinshock åtta miles från Brighton” (fejkat), till exempel, och så framhålls de två viktigaste attraktionerna i byn ifråga: Puben och postkontoret. Man får se bilder på båda. I byn finns för övrigt några gator med butiker, korsvirkeshus, ett par moderna hus, stråtakshus, och så allmänningen, som är en stor gräsplan mitt i alltsammans. Efter puben och posten nämns kyrkan. Det mesta är uråldrigt, hus från femtonhundratalet är inte ovanliga.

Påfallande många säger att de vill ingå i en bygemenskap. Det första man gör för att uppnå det är att gå till puben så fort man flyttat in (man behöver inte vänta till socknens årliga lammgrilling, till exempel, som i Sverige). På puben träffar man alla andra, och sedan kan man gå med i trädgårdsföreningen, fotoföreningen, fotvandrarklubben, festkommittén, osv. Det verkar vara ett sjudande liv i brittiska byar.

Byn har varit det vanligaste mänskliga sättet att leva på sedan vi slutade vara nomader, men de flesta svenska byar dog med skiftena på sjuttonhundratalet, då folk flyttade ut sina gårdar till de nyutstakade egna åkrarna. Det var då den så kallade tråkigheten på landsbygden (ett numera utdött uttryck) vidtog. Det blev ingen riktig skjuts på umgänget när det var en kilometer till granngården istället för femtio meter. Innan dess hade man mängder av seder och bruk som man skulle utöva tillsammans, diverse högtider, fester och upptåg, och så länge vi var katoliker hade vi dessutom en oändlig rad kristliga lediga dag för att fira helgonen. Vi var nog väldigt glada åt våra helgon.

Jag skulle önska vi hade mer bygemenskap här. Den sista sammanhållande faktorn i våra socknar var mataffären, men alla mataffärer avled till slut och där bor nu istället konstnärliga människor. Inget ont om konstnärliga människor, men hela bygden kan ju inte på ett naturligt sätt komma hem till dem och trivselskvallra.

Jag minns när jag kom till Buttle med lyriköversättaren Eva Claeson, slog ut med handen och utropade entusiastiskt: – Titta! En engelsk by! varpå hon såg sig om och muttrade, helt korrekt, att det saknades en pub. (Men de har en bygdegård och en hembygdsförening, så det så.)

Tillbaka till britterna. Programledarna fascinerar mig också. Varje brittisk persons personlighet tycks vara hennes eller hans borg, är man excentrisk är det inget som andra ska lägga sig i. Följaktligen fanns det ett tag en benig, kutryggig, amper äldre bantningsprogramledartant som brukade ta på sig andningsskydd och undersöka programdeltagarnas avföring. Framför kameran. Det fick hon göra, hon var ju sådan.

Fly till landet-människorna är mindre extrema, men de har en egen stil. En kille som faktiskt ser väldigt bra ut har en sorts slickad försäljarapproach, avmätt, ungefär som om han diskret stryker över ett sidentyg och mumlar om den höga kvalitén. En annan, mer åt bilskojarhållet, är rund och rödbrusig, skrattar oavbrutet och blir fullständigt outhärdligt familjär, som om han känt husletarna i decennier och suttit med dem vid deras köksbord. – Kila iväg med er! säger han och blinkar kärleksfullt åt dem när de ska titta inne i huset på egen hand. Det är inte hans business att blinka kärleksfullt, han har känt dem i tre dagar och de är hans klienter.

Klienterna kan också vara originella. I ”Flytta till nytt ställe” (Relocation, relocation) dök det nyligen upp en karl som var urtypen för en medelålders miljömupp. Skranglig med snipigt ansikte, utstående haka och tunt getabocksskägg som han oavbrutet kliade i. Vid hans sida fanns överraskande nog en välklädd, vänlig, verserad dam. Ingenting passade honom, allt var dåligt och han struntade fullkomligt hennes åsikter, medan hon lyssnade kärleksfullt på honom och otroligt nog inte lappade till honom en enda gång. (Jag hade hällt flera liter icke KRAV-märkt mjölk över honom för länge sedan.) Programledaren Kirstie Alsopp, en baron-dotter med skinn på näsan som leder husletarna med fast hand (jaja, en näsa med fast hand, vad är det för konstigt med det?), höll på att lämna skeppet.

Men hast du mir gesehen. Plötsligt, bara så där, blev han tvärkär i ett hus! Han sprack upp i ett stort leende, kliade skägget värre än någonsin, fick tårar i ögonen och kastade sig om halsen på sin dam.

Oftast blir det lyckligt slut, och i det programmet slutar det nästan alltid med champagne.

Puben Vita Hästen
Puben ”The White Horse”.

Ordförklaring.
Amper: Barsk, särskilt om kvinnor. Sen yngre fornsvenska amper av lågtyska amper med samma betydelse. Rotbesläktat med latinska amarus ”bitter” och sanskrit amá- ”sur”.

(Och hur ska jag nu förklara ”barsk” för yngre personer? Vass, bestämd, med nerdragna mungipor, no nonsense, kanske?)

PS. En mindre diskussion om nationalitetsbeteckningar har utbrutit bland kommentarerna (australier eller australiensare?). Så här fylligt och uttömmande skrev suveräna Catharina Grünbaum om detta i DN 2006.

(Kom tillbaka, Catharina!)

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

30 reaktioner till “Alla britter vill bo i Midsummer. Fast levande, då. /Språkuppdaterat med PS/”

  1. Många som bor i Australienska städer vill också fly till landsbygden. Men kanske inte så ofta som engelsmännen. Det är nog lite för mycket landsbygd över bushen, som man kallar det här. I England är det ju så nära till allt, var man än bor. I jämförelse, alltså.

    Gilla

      1. Tänk, att du förstod piken fast den var fin… 😉

        Jo, man säger italisk om man talar om de ursprungliga italiska stammarna på halvön!

        Jag har lite svårt för australiensisk, det låter tårta på tårta för mig, och kan det inte vara lite lite svengelska (Australian)? Behövs det där sista? Har för mig att vi sa australisk förr, men nu är jag ju så ålderstigen att jag kan ha glömt, förstås. Att någon är ”australiensare” låter helt nipprigt i mina öron. Men – igen – man säger ju inte kanadisk om folk från Kanada. Man säger kanadensare.

        Vad säger man om människor från Ghana, förresten? Ghananer? Ghanadensare? Nej, den nationaliteten går helt enkelt inte att uttrycka på svenska!

        Gilla

      2. Ghananer är helt korrekt, även om det låter som en felsägning av den gula frukten (som i och för sig inte är en frukt utan ett bär).

        Exempel:

        Ghananerna är ungefär 23 miljoner till antalet.
        Den ghananske idrottsmannen vann i semifinalen.

        Sen tror jag att man normalt skriver om meningen, så t.ex den första blir ”Antalet invånare i Ghana är ungefär 23 miljoner”.

        Gilla

      3. Ja, jag tror man skulle undvika det här replikskiftet.

        – Var kommer du ifrån då?
        – Jag är ghanan.

        Det är ju lustigt att det inte finns någon beteckning för norska kvinnor. Ingen alls, som är korrekt! Där har sportreportrarna faktiskt bidragit till språkets utveckling när de drivit genom ”norskor”. (Kanske det väger upp det idiotiska ”legendarer”, som de envisas med?)

        Gilla

      4. Det där med -sisk och -ensare fattar inte jag heller, det låter helknäppt.

        För mig heter det:

        Australien
        Australienare
        Australiensk

        Precis som man säger:

        Italien
        Italienare
        Italiensk

        Gilla

  2. Men inte kan man säga australienare! ”Tjenare, jag är australienare.” Har jag aldrig någonsin hört. Surely you jest. Om man vill ha australiensisk måste man väl ha australiensare! Eller australier och australisk. Eller australianer i pyjamas…

    Vad sägs om ghanes?

    När jag skrev Rosenbad hade redaktören och jag ett meningsutbyte om vad man är om man kommer från Guatemala. Guatemalansk, sa hon. Guatemaltekisk, sa jag, som tyckte det lät mer indianskt och infött. (Båda finns). Hon blängde men jag vann. (Vill jag minnas?)

    Gilla

    1. Varför kan man inte säga australienare? Det har jag alltid sagt och det är det jag hört flest säga åtminstone förr om åren, men i Sverige kanske man numera inte säger så. I så fall kan man inte heller säga ”Tjenare, jag är italienare”. Och australiensisk skulle jag aldrig säga, det låter helidiotiskt. Vaddå ”sisk”, liksom. Italiensisk? Och vari ligger nyttan att lägga till ett s till australienare? -ensare, rensare, glänsare? Italiensare?

      Gilla

      1. Ber om ursäkt, Matilda, jag har alltid läst det som att du skrivit ”australiensisk ”. Det är också ordet australiensare Catharina Grünbaum tar upp, därför att det är en svensk variant. ”Australienare” har jag aldrig hört i mitt liv, jag lovar. Rent språkligt är det förstås inte fel. Som Grünbaum säger, inte mycket är logiskt i våra notionalitetsbeteckningar, men om man böjer efter mönstret Italien – italiensk är det ju logiskt. Det är bara det att jag tror rätt få har gjort den smarta kopplingen, antagligen bara därför att Australien och Italien ligger så långt från varandra i avstånd och kultur.

        Gilla

      2. Inte behöver du be om ursäkt! Det är tur att språk är ologiska ofta, annars hade vi ju inget att reta oss på och att skratta åt. Ha ha ha, jag tror jag ska börja kalla sånt som är svenskt för svensiskt.

        Gilla

      3. 🙂 !

        Ja, man kan ju undra varför folk som bor i Svea rike kallas just svenskar? Hur uppstod det ordet? Ur ”sveansk”? Eller är inte Svea genitiv, förresten? Romaren Tacitus kallade oss ”sviones”, men han fick en hel del om bakfoten. Hrmf…. (försvinner in i tankar)

        Gilla

  3. England är bara för härligt:-) mentaliteten, människorna, byar och städer, det är så underbart tycker jag, älskar det och när jag inte är där så tittar jag här på ”Hus på landet”. Du beskriver så bra:-)

    Gilla

  4. Jag bor sedan 25 år tillbaka strax utanför en liten by i Cornwall som har en hel del gemensamt med byarna i det fiktiva grevskapet Midsomer. Det finns en kyrka från 1200-talet, en pub ( stängd för ombyggnad), en liten mataffär med postkontor samt en skola för barn i åldrarna 5 – 11.
    Nästan alla känner varandra, vilket har både för och-nackdelar. Det kan bli en hel del skvaller. 🙂

    Vår närmsta stad heter St. Austell. Gissa vem som är född och uppvuxen där – jo, skådespelaren John Nettles som ju spelar Detective Chief Inspector Tom Barnaby i ” Midsomer Murders ”. It’s a small world!

    Gilla

    1. Jag kan tänka mig att det är både-och – men det låter underbart!

      Jag minns när jag bodde i Kårsta och varenda kotte visste om det så fort jag haft besök och vilket bilmärke vederbörande hade. Det visste också att jag skulle separera från stora B innan jag sagt det til någon.

      ??? Hur bär de sig åt?

      Gilla

  5. Haha, ja här blev det en rolig diskussion. Själv använder jag alltid Catharinas ”Språkbladet”, som jag är lycklig ägare av, när jag ska skriva en nationalitet. Det är min bibel : )

    Sanmarinier
    Centralafrikan

    Från Saint Lucia är rätt kul också: lucian.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s