Michael Jacksons makeup-artist från 1982 till efter döden, och "Ghost"-videon. Och nuet.

mjkaren

Karen Faye var från början mannekäng, men tröttnade snart och upptäckte att det var roligare och mer kreativt att vara sminkös. Hon träffade Michael Jackson när det skulle tas bilder för Thrilleralbumet. Båda var unga och vackra, på den tiden var han fortfarande mörkhyad (det var precis innan hans hudsjukdom började ta över) och han skulle fotograferas i vit kostym och tillsammans med en liten tigerunge.

Karen drog ner jeansen och visade att hon hade tigermönstrade trosor, till Michaels förfäran, men det blev början till en livslång och mycket kramig vänskap. Då och då undrade pressen om de var ett par, som nedan, när de gjorde videon till Bad. Det var iskallt nere i tunnelbanorna där filmen spelades in, och Karen öppnade kappan och värmde Michael. I artikeln beskrivs hur Michael tycker hon är rolig, snäll och ömsint.

Mj Karen -87 Bad 1

Mj Karen -87 Bad 2

De var troligen aldrig ett par. Michael ska en gång ha frågat om hon ville gifta sig med honom, och hon svarade:

– Michael, du behöver inte gifta dig med mig. Jag kommer alltid att finnas i ditt liv. Jag kommer att ha min egen man och mina egna barn, och jag kommer alltid att finnas i ditt liv.

michaeljacksonandkarenf

Slutet av 90-talet, kanske 1997.
Karen och Michael äter lunch.

Så var det Ghost, som gjordes 1996 och tog sex veckor att spela in. Den handlar om hur en bigott och inskränkt, medelålders vit borgmästare leder en rätt ovillig befolkning för att jaga en ”weirdo” (Michael själv) ut ur stan. Det som här fortfarande spökar i Michaels huvud är klart och tydligt övergreppsanklagelserna 1993 och distriktåklagaren Tom Sneddons vendetta. Borgmästaren i filmen är förmodligen Tom Sneddon, eller en konglomerat av denna världens alla bigotta ”old white guys”. Gänget som kommer mot särlingens spökslott med facklor kunde lika gärna vara en lynchmobb.

Det är fascinerande att se Michael Jackson utklädd till denna rigida person (”som aldrig kan de det vackra i människor”) och höra honom fräsa ”weirdo.. det finns ingen plats här för sådana som du… du förstör barnen .. freaky boy” åt sig själv. ”Boy” har rasistiska implikationer. Det är märkligt och sorgligt nu att se Michael förvandlas till troll och till dansande skelett – tekniken var ny då – och att se honom sjunka till marken medan hans ansikte, som ju i verkligheten var rätt sönderopererat, faller i bitar.

Men det finns också några häftiga danser och det är lite kul att se borgmästaren intas av Michaels ande och börja dansa, dock med något mindre elegans. Michael tyckte om att klä ut sig till borgmästaren, han njöt av att vara en helt annan rollkaraktär. Det hade blivit ännu intressantare om han dessutom använt sin naturliga röst. Den låg inte bara lägre än den vi är vana vid, den låg ordenligt lågt och var whiskyhes och raspig. Jag tycker han borde ha tagit chansen, hade han gjort det hade det blivit sensation, men han ville kanske bevara någonting privat.

Här är en ”The making of Ghost”- videos. Med norsk text.

Jag måste säga att jag är inte så förtjust i Ghost. Den är lång som sju svåra år med massor av upprepningar, och man är inte riktigt bekant med den ilskna Michael som ska skrämmas. Ilskan kom bättre fram i Scream med systern Janet. Men här är i alla fall första delen, klicka er vidare om ni vill se mer.

Som vi vet vann Sneddon i verkligheten – inte i rättegången med sitt bedrövliga åtal, men i verkligheten. Michael Jackson knäcktes och dog fyra år senare. Och någon månad efter hans död stod Karen Faye i bårhuset tillsammans med två av hans skräddare, omgivna av formalinångor, och skulle göra honom fin för hans begravning, eftersom barnen skulle se honom. När de var klara hade personalen gått och de fick lyfta över honom i kistan på egen hand. Det finns ingen handske i kistan, berättade de när de talade om det här, eftersom Michael förband den enbart med numret Billie Jean.

Jag skrev inte om Michael Jackson på årsdagen av hans död den 25 juni, eftersom jag redan skrivit så mycket. Men jag är fortfarande ledsen och förbannad och djupt tagen av den. Han var inte färdig, vi väntade på honom antingen vi visste det eller ej när han for runt planlöst mellan Bahrain och Irland och gud vet var efter att ha friats i rättegången. (Bahrain…? minns jag att jag tänkte. Vad ska han där att göra? och jag minns att jag blev vagt orolig, fast jag såvitt jag visste då inte var speciellt intresserad av honom.)

Det är som om ett barn har dött, och det kanske också är precis vad som hände. Om han i själva verket var en tolvåring som försökte orientera sig ensam i denna värld är det skakande, och samtidigt beundransvärt hur bra han klarade det.

Karen Faye stack ut huvudet när hon försökte få AEG, den mycket mäktiga ledningen för de kommande konserterna att inse att Michael Jackson inte var i form att genomföra dem, och efter hans död när hon kritiserade dem öppet. Hon är sminkös och behöver jobba. Men sanningen var att Michael inte tog sig genom en enda sång utan avbrott på repetitionerna, utom ett par ballader. Så hon jobbar vidare, och hon twittrar lite och har en blogg.

Och vad händer just nu?

Sju av de läkare som försåg Michael med droger går fria från åtal, en har lämnats vidare till någon sorts läkarpanel. Läkaren som dödade Michael har just semester i Florida med en kvinna och ett av sina många barn. Han är pank, var han får pengar ifrån är oklart. ”Vännen” dermatologen Arnie Klein som erkänt att han gav Michael det morfinliknande preparatet demorol, utförde 179 ingrepp på honom under våren före hans död – och tillät sin ”verkställande direktör” att kladda på den halvdrogade patienten på mottagningen, varpå han berättade det för hela världen via en svallersajt – har anlitats av regeringsorganet FDA som expert. Mamma Jackson har tillsammans med några skumma individer gett ut en bok om sin son, den säljs endast online. Brodern Randy skriver sorgsna tweets.

Och Bryn i Sverige ska nu vakna till och göra något helt annat.

Bildgåta. /Fler ledtrådar. – Svaret!

Den här bilden är inte ny.

Har ni någon aning om vem det är som blir pussad, och vem som pussar?

Gissa

LEDTRÅD: Det handlar om amerikaner. De träffades på jobbet och stod varann rätt nära under så där tjugofem år eller lite mer. Aldrig gifta. Den ena mycket känd.

FLER LEDTRÅDAR. Det här ÄR svårt! Den kända personen ser nämligen inte alls ut som den brukar. Men man kan komma fram till sanningen om man dels vet det, dels djupt beaktar följande historia:

Fröken: Vem är det som har päls och stor yvig svans och skuttar omkring i skogen?
Det lilla barnet: Jag skulle ju säga att det är en ekorre, men eftersom det är du som frågar är det väl Jesus.

Nu är det alltså jag som frågar, och ni känner ju mig och mina faiblesser, och om det inte är en ekorre, vad är det då? Så att säga.

OCH HÄR är svaret!

Cecilia N läste historien och drog sina slutsatser, och den medelålders vita plufsiga mannen är faktiskt – Michael Jackson. Damen som kramas är hans makeup-artist från 1982 ända till den sista, aldrig färdiga konsertserien förra året, Karen Faye.

Så här såg de ut tillsammans i ett annat sammanhang.

mj+karen+faye

Bildgåtebilden är tagen i samband med att Michael Jackson filmade sin video Ghost, där han spelade två personer – sin vanliga persona och en sur, intolerant och omusikalisk vit borgmästare.

mj ghost mayor
Med fetkostym och gummiansikte.

MJ ansågs vanligen inte som någon vidare skådespelare, men här – när han fick vara helt och hållet någon annan – var han riktigt bra. I själva verket var han alltid en skådespelare på scenen, helt olik sitt vanliga blyga jag.

Karen Faye och Michael Jackson stod varandra väldigt nära under lång tid (ni kan se att han kallar sig själv hennes bror på bilden), från det de båda var i tjugofemårsåldern och fram till hans död.

Mer om Karen, och Ghost-videon – och videon om hur Michael sminkades till borgmästaren imorgon.

Grattis, Cecilia!

Garanterat tråkig blogg! Matematik inblandat.

Efter ha läst en intressant artikel i Illustrerad vetenskap om vad i hjärnan som gör oss mer eller mindre intelligenta, hamnade jag på en sida kallad ”Logik och matematik”.

Jag undviker sådana sidor. De retar gallfeber på mig, eftersom jag aldrig någonsin tänker på samma sätt som problemkonstruktörerna. Jag tycker illa om alla slags uppdelningar av vilket slag det vara månde, av kropp från själ, saklighet från fantasi, hjärta från hjärna, och matematiska klurigheter konstrueras aldrig av den sortens människor. Så förutom att få en släng av andlig klaustrofobi, hittar jag alltså alltid fler svar än ett. ta till exempel det här lilla problemet, som jag trots allt inte kunde bli att kasta ett getöga på, under stönanden (jo jag vet, det kunde vara hämtat från en barntidning):

Problem 1

Jaha, vem bryr sig? Jag, tydligen, och jag kom till slut fram till att det var kort D som skilde sig från de övriga, därför att där finns en figur som inte finns på något annat kort – en triangel.

Nehej. Det korrekta svaret var A, där två likadana figurer har samma färg, vilket inte finns på något annat kort.

Vet man vem man är egentligen? Jag har alltid ansett att jag avskyr matematik, men låg i tioårsåldern och löste tal i huvudet på kvällarna därför att det roade mig. Jag ansåg att jag avskydde t o m rutigt papper, men köper block efter block för att rita husplanlösningar i jakt på det perfekta huset – det som som inte alls är perfekt, utan kombinerar exakthet med något som är levande. Ungefär detsamma som jag tror alla människor gör som håller på med någon sorts konstnärlig verksamhet. Jag anser mig vara en utpräglad ordmänniska, men är också en utpräglad bildmänniska.

Sedan var det då det här, som jag verkligen inte ville intressera mig för. Under mera suck och stön läste jag i alla fall genom det.

Problem 2

Hmpf? Jaha, det är väl bara att lägga ihop 1+2+3 osv, tills man har kommit upp till hundrade trappsteget? Men det är ju för enkelt, så svaret måste vara någon tråkig formel, tänkte jag och lade ifrån mig tidningen. Jag minns inte något alls av matematisk teori, och vem bryr sig?

Jag, tydligen, för jag plockade upp tidningen igen. Hm, 100 innehåller delar med tio i varje, kan man hitta något där? tänkte jag. Med papper och penna lade jag ihop första delen, dvs 1-10, det blev 55, och sedan sista delen 100 ner till 90, det blev 955.

Symmetri! Kul! Kunde det vara så enkelt att nästa del neråt blev 855? Jo. Jag kollade ett par till och det stämde.

Sedan lade jag ihop dem. Resultatet blev det rätta – 5050. Men kan man inte få ihop summan enklare? Jag satt och tittade på stapeln av resultat – 10 stycken 55, alltså 550, och så den första raden men gamla välbekanta 9,8,7 osv. Dvs 55. Men eftersom det rörde hundratal kunde jag inte bara lägga ihop 550 och 55, utan jag måste lägga ihop 550 med 5500. Vilket blir 5050. (Med en kalkylator hade jag inte sett denna stapel.)

Det här är alltså vad som händer i en hjärna som nästan patologiskt hållit sig borta från allt vad kunskaper i den mest enkla matematik heter, när den till sist försöker lösa ett problem. Och, egentligen, njuter enormt.

Och det var alltså så här man skulle göra?

Nehej igen. Man ska lägga ihop antalet fåglar på första steget med det på det näst sista och då få antalet 100 fåglar. (Hur får man den idén?) Man ska para ihop stegen på detta vis så att man får 100 fåglar 49 gånger. (Why?) Det blir 4900 fåglar. Då får man över steg 50 och steg 100. Alltså 150 fåglar. 4 900 plus 150 = 5 050. Bingo!

Bingo för dem, ja. Inte för mig. Återigen har jag träffat en av dessa främmande skallar som tänker på ett för mig mystiskt vis, och känner det än en gång som att jag puttas ut från matematikernas värld.

UPPDATERING: Intelligensen fullkomligen flödar och puttrar i kommentarerna!

Duh!

Hittade den här karln som grälar med en upprörd get via Ashton Kutchers twitter. (OK, syftningsfel. Men ni förstår vad jag menar!)

Jag gillar getens frisyr.

Daniel Craig som Blomqvist…?

Daniel Craig tycks ha fått rollen. Jaha, vad ska man tycka om det?

Nu gillar jag ju Craig, jag tycker hans prequel-Bond var bra, och jag har tyckt om hans energi även i andra filmer. Det är bara det att Blomqvist givetvis är en förskönad bild av Stieg, och även om också Stieg utstrålade energi, var varken han själv i verkligheten eller Blomkvist några actionhjältar. Actionhjälten är Salander, medan Blomkvist researchar, håller föredrag, tycker och pusslar ihop.

Inte vet jag vad Stieg hade ansett, men jag tror han hade blivit smickrad och förtjust. Inga problem!

Måtte de nu inte välja en Salander som är gullig. En liten kaxig söt sak. Risken är överhängande, eftersom de unga stjärnor som finns är vackra. Begåvade, men vackra. Och indoktrinerade att vara kaxiga på ett karlvänligt sätt, om ni förstår vad jag menar.

Det ska i alla fall bli spännande att se vad han gör av rollen, eftersom det inte är mycket man kan göra med den. Så här finns ännu en risk: Omskrivning av manus för att ge den manliga stjärnan mer svängrum. Varvid ännu en uppenbar risk lurar i kulisserna – de vill skriva in mera kärlek mellan Salander och Blomkvist!

Varför ska de alltid göra amerikanska nyinspelningar av allting? Varför kan de inte helt enkelt se den svenska versionen och nöja sig med den? Svaret, antar jag, är dollar.

daniel_craig_shirtless_2
Mikael Blomqvist?

Det är ju nästan omöjligt att synda!

Efter att ha ätit förnuftigt, dvs vad min konstitution klarar, i två dagar, blev jag plötsligt vrålhungrig. Ajaj, tänkte jag, nu har jag råkat i olag, kroppen har upptäckt att det är nerskärningar på gång och protesterar våldsamt, och om den inte får MAT kommer den att sätta hela förbränningen på lågvarv eftersom den tror att jag försmäktar ute på savannen utan fikon, grodor och ätliga rötter inom räckhåll.

Men det som behövs är inte bara en knäckebrödsmacka till, det som behövs är något smaskens som får mitt inre att le, koppla av och sucka: ”Aaaah…”. Engelsk frukost!

Ägg och prinskorv! Te och rostat bröd med jordgubbssylt! Grapefrukt! Banan! Wienerbröd! (Jag utelämnar bräckt skinka, scones, stekta champinjoner och tomater, samt ost.) Läsa morgontidning till!

Sagt och gjort – mot butiken. Där problemen började. Kyldisken på högkant hade slutat vara kall, så det fanns varken skinka eller prinskorvar, utan jag fick ta en stabbig falukorv i plast från det ännu fungerande hörnet. Ägghyllan hade tydligen just även den knakat ihop, men själva äggen var kalla och jag hoppades att mitt luktsinne skulle fungera och varna om de var skämda. Det fanns banan men jag glömde tidningen.

Bananen gick åt redan på hemvägen, och sedan skulle te kokas, bröd rostas, äggröra stekas med lite lök i och persilja ovanpå. Men fasen, moderna kök har inte plats för matlagning! Så fort jag petade på någonting, välte något annat. Stressnivån steg. Jag tog en ren gaffel och två rena knivar rasade ner i diskhon. Jag ställde fram smöret och tesilen hotade att gå samma väg. Det började fräsa under stekpannan som om den just stått i vatten fast jag just torkat av den, och medan jag torkade en gång till hann teet bli klart för tidigt. Rostebrödet var fortfarande i frysen och när jag vickade ner brödrosten på diskbänken höll smörbyttan på att gå åt igen. Sedan måste jag stoppa in falukorven i frysen och då var plötsligt äggröran klar.Svordomar! Jag började slita mitt hår och trasslade in mig i en plastpåse på tork, och stressnivån var nu FARLIGT hög.

En gång i tiden sprang forskare runt på Hemmens Forskningsinstitut och tittade på hur mat lagas och kom fram till standardhöjder på bänkar, och i vilken ordning spis, diskbänk och diskho ska placeras för att spara rörelser och kraft, med mera. Sedan kom en generation som betraktade detta som glädjedödande och livsfientligt och sket i alltsammans. Min diskbänk, den som ska finnas mellan spis och diskho, är alltså för kort. Jag tror den ska vara nittio centimeter, men den är så där sjuttiofem. Och det MÄRKS. Dessutom behöver man två rejäla beredningsbänkar, inte en. Jag svor dyrt och heligt att om jag någonsin bygger ett kök igen (jag har hittills byggt ett, och det funkade bra) ska vara STORT, och det ska gå som en dröm att laga engelska frukostar där. MED scones.

Adrenalinstinn och tilltufsad efter att ha värmt upp teet och äggröran samtidigt som brödet rostades, var till sist äntligen klar att vräka mig och synda, som det kallas i dumma tidningar och hälsospalter när man bara följer naturens röst.

In i vardagsrummet med alltsammans. Så där ja!

brunch
Men vad lite det blev…? Och det hann kallna en gång till medan jag fotograferade, stående på en stol.

Men adrenalinnivån sjönk, och i brist på morgontidning hittade jag till min förtjusning inte mindre av två häftiga brittiska bildande program, det ena om arkeologi och det andra om brittisk medeltid, lett av Terry Jones.

Aaah…!

tidsresenärerna
Ett av två härliga brittiska historieprogram, Tidsresenärerna. De gräver upp valda bitar av England och det regnar hela tiden. Underbart!