Frid och strid.

Frid.

Brygga änder

Franciscus av Assisi har satt sig på en pollare och tittar ut över vattnet i djupa tankar, medan fåglarna tar igen sig på bryggan bakom honom.

På land finns ett lyckligt ungt par som beundrande tittar ner i en barnvagn. I den ligger deras lilla dotter – tre dagar gammal. Det är hennes allra första promenad och allra första dag i riktiga kläder, och solen skiner och hon sover gott.

Strid.

Humanist:politisk panel

Humanisterna har partiutfrågning i Z-salen på ABF. Från vänster Christer Sturmark och Sara Larsson från Humanisterna, vid bordet FP, KD, MP, C, S, M och V. Kallt som attan var det, och kvalitén på svaren varierade. Jag hamnade intill två kvinnor varav den ena lämnat MP på grund av den positiva inställningen till religiösa friskolor, något som verkligen får även mig tveksam. (Förklaringen lär vara den antroposofiska delen av MP’s historia.) Samtliga partirepresentanter i panelen hade sina ljusa stunder men föll i småbitar i vid andra tillfällen. C-killen var ett starkt kort ganska länge, men den som imponerade mest genomgående var FP-kvinnan, som inte tillhör det parti jag mest sympatiserar med.

Jag har inte energi nog att dra diskussionerna här och nu efter midnatt, men efteråt gick så där fjorton av oss vidare till en krog och fortsatte prata (inte partirepresentanterna). Vid tiotiden värkte mitt öga och ansiktsbenen runtom som om de hade betalt, och jag kunde inte komma hem fort nog till min halva Treo och lite sen middag.

Vad ska jag rösta på? Jag har mycket stark aning (MP) men den här kvällen kylde av mig, det måste jag säga.

Annonser

En sådan där dag.

Efter en dag i grus och dus – ja, jag vet att det heter sus och dus, men det var det inte, och jag hade grus i mitt dåliga öga – kom jag på halv tolv på kvällen att jag behövde lingonsylt. Så jag gick ner till 7-Eleven och ut ur de inre regionerna kom en stor, jovialisk kille från Mellanöstern.

– Hej! Var har ni lingonsylten? frågade jag.
– Lingon…??
– Ja, lingonsylten?
– Vad är lingonsylt? undrade han och stod liksom kvar i ena änden av disken, ovillig att riktigt komma fram.

Hjälp! Jag blev helt ställd. Hur i hela friden förklarar man lingonsylt?

– Lingonsylt? Talar du engelska… lingon jam?
– Jam??
– Alltså – marmelad?
– Ah! Marmelad! sa han lyckligt och kom plötsligt körande som ett expresståg, rundade kaffemaskinen och pekade på rätt hylla. Där fanns rårörda lingon!

Jag greppade en burk och ställde på disken.

– Just det, lingonsylt! Väldigt svenskt. Man har det till blodpudding, på fling… corn flakes och så.
– Blod…?
– Ja, blodpudding (Tänk om han kanske inte får äta blod?)
– Men min tjej är svensk och hon köper aldrig lingonsylt, sa han fundersamt.
– Inte? Men jag måste tala om att lingonsylt är inte marmelad, sa jag, och undrade i nästa sekund varför man inte kan säga att lingonsylt är marmelad, när plommon-, aprikos- och apelsinmarmelad är det? Kanske för att man inte lägger det på smörgås? Men det gör man ju med blåbärssylt, tänker jag vidare, och det kallas ju ändå inte marmelad. (Varför har jag den där kulturbaserade uppfattningen att man – oftast i alla fall – inte lägger lingonsylt på smörgås eller har blåbärssylt till blodfpudding? Tradionstyngd är vad jag är!)

Det behövs helt enkelt någon som som ser på det hela med nya ögon för att man ska märka märkligheterna i sitt eget språk och sina egna seder. Men nu var han så att säga invigd i den svenska lingonsylten, och jag fick veta att han kommit från Kuwait till Irak och hit, många kulturkrockar, men nu känns det roligare när han har ett jobb och träffar en massa människor.

Lingonsylten var slutet på en knepig dag. Jag blundar nu inte bara när jag diskar utan även framför datorn (så fort något tar lite tid på sig att ladda ner eller när jag scrollar), eftersom ögat känns som om det har lite glasgrus i sig. Vilket är en förbättring, för förut var det stora glasskärvor. Det är påfallande hur hindrad man känner sig av en sådan sak.

Alltnog, på förmiddagen fungerade plötsligt Hotmail för mig. Jag hann skicka ett mail med rubriken ”Hurra!” innan det försvann igen. Sedan försvann hela Internet.

Därpå gick jag ner till banken för att betala hyran och en skattesmäll och det försvunna Internet, och det var förstås kö till den enda kassan, och när jag såg en stackars en äldre man med käpp ville jag inte ta upp plats utan besvärade jag min egen bankkontakt som satt lite längre bort. Jag lade vädjande huvudet på sned och hon förde snällt över en herrans massa pengar från ett konto till ett annat åt mig och jag tappade allting i golvet, inklusive mitt kort som just då hade trettio tusen på sig. (Råna mig inte! Pengarna finns inte kvar, de tillhör numera Skatteverket!) Carina fnittrade. Skatten var för övrigt egentligen ingen smäll i betydelsen oväntad, jag var helt enkelt för trött förra året för att orka göra några avdrag och betalade inte heller in något. Allt var som värst med min mamma och annat då, vanligen skriver jag fina och ordentliga deklarationer och sparar prydligt mina kvitton. (Detta om någon som behöver lita på min ordentlighet händelsevis läser min blogg.)

Så skulle jag skicka iväg ett urval recensioner och artiklar om mina böcker och mig, och kaffebordet, stolar och stora bordet var fulla av papper sedan flera dagar (ögonhinder, som sagt). Nu lyckades jag till sist bestämma mig för ett tiotal (hatar att göra val, eftersom jag är så petig, och älskar inte logistik överhuvudtaget) och tog tunnelbanan för att köpa kuvert och få bunten kopierad. Både hissen och de väldigt långa rulltrapporna stod stilla dit jag skulle, och sedan visade det sig att firmans kopieringsmaskin hade lite svårt för färgen svart. Nå, man kunde läsa vad det stod i alla fall och nu SKULLE bunten iväg före fem, så jag köpte det och jag och kopieringskillen samarbetade i all harmoni och jag fick rabatt.

Kuverten åkte i brevlådan och sedan var det klart. Där stod jag i kvällningen på S:t Eriksplan och kände för en liten promenad av något slag. Gick över bron till Kungsholmen, tittade bort mot mammas kvarter och kände ett skarpt hugg i hjärtat. Hon existerar inte. Istället för att gå vidare åt det hållet, vek jag av in på terrassen framför f d Polarhuset, det gröna huset där ABBA en gång hade sin studio och där det, långt innan dess, fanns en stor inomhusbassäng. Den var femtio meter lång och jag brukade ta spårvagnen dit när jag var i nioårsåldern, betala en krona och bada.

Nu finns det bankkontor och en träningslokal där, och jag har varit inne förr och försökt lista ut var bassängen egentligen fanns. Den här gången hittade jag den, så att säga. Jag klev uppför en trappa och ut på ett våningsplan som var öppet mot det stora gymmet nedanför, och plötsligt såg jag mitt gamla badhus genom den moderna lokalen. De höga fönstren på bassängens kortsida, nu avdelade på mitten i höjdled, och gymmets bredd. Lustigt nog låg en kille rakt nedanför mig och gjorde simrörelser på ett gummiunderlag. Han visste inte att han låg och vevade i ungefär första banan från vänster, fast fem meter upp i luften. (Själva vattenytan och bassängkanten finns nere i Nordeas lokaler).

Ingrid Bergman sa att detta med att bli äldre innebär att det blir lite mer ansträngande att ta sig uppför backen (har jag inte märkt än), men å andra sidan har man en strålande utsikt. Min utsikt just där och då innefattade både nuet och femtiotalet. Vilket jag var ensam om. Inte en enda människa i lokalen förutom jag hade någonsin sett denna jättestora simbassäng, som för mig är ett levande minne. Den enorma, ekande lokalen, rösterna, det kalla vattnet, hopptornet (jag hoppade från tre meter, men aldrig från sex), omklädningsrummen, bastun (där ingen människa skylde sig, oavsett ålder).

Den här dubbelsynen är rätt fascinerande, för med tiden kommer man över nostalgin. (Take notes, sons. It won’t be that bad!) Varför? Dels kanske man blir lite trött på att vara nostalgisk, dels trängs tiden ihop på ett rätt behagligt sätt – dået och nuet ligger sida vid sida och gonar sig. Det blir en balans.

Och nu ska jag ut och gå och sedan ge mig på filmmanuset igen, för trots att det ligger till påseende här och där, utvecklas den manliga huvudrollen fortfarande. Jag ändrar ingenting, men han fördjupas.

PS. Jaha, nu tvivlar jag på att jag verkligen hittat bassängens exakta läge. Jag gick tillbaka till min tidigare blogg om badet, och kortsidan på bilden har ju fem fönster, inte sex som jag såg igår där jag stod. (Att man ska vara så himla petig, det här inlägget hade ju blivit mycket bättre utan den där kollen.)

Uppdaterat. Nu slås det konstnärliga stuket i spillror här, men det kan inte hjälpas, för nu har jag forskat vidare och sanningen framför allt.

Bilden jag tog föreställer inte alls Sportpalatset.

Jag vet att jag åkte till detta sportpalats, jag minns var spårvagnen stannade och att det kostade en krona, och det var bokstavligen raka spåret dit från mitt hem. Och det var jag som tog bilden. Men det föreställer Forsgrénska badet i Medborgarhuset, i en helt annan stadsdel (Söder), dit ingen spårvagn gick direkt från mig och jag inte hade någon anledning att ta mig. Det hade inte ens varit så lättåtkomligt på den tiden jag själv bodde på Söder, vilket var fram till åttaårsåldern, och då fick jag inte åka ensam vart jag ville.

Men någon gång har jag alltså ändå varit där, med kamera, och tagit en bild. Minnet har inte alltid rätt.

Sportpalatset_1956
Riktiga Sportpalatset. Känner jag inte alls igen.

En ofirad födelsedag – 52 år.

Michael Jackson skulle ha fyllt 52 år idag. Men hans mamma ledde in honom i Jehovas vittnens kyrka, och därför fick han aldrig fira sin födelsedag. Han ville bli firad (och fira), men fick alltid dåligt samvete, troligen livet ut.

Karen Faye berättar om det i sin blogg idag. Det där med Michael Jackson och hans tro har alltid sett ut som ett dunkelt kapitel (lämnade han inte kyrkan?), men det var så att Jehovas Vittnens tempel skickade ut övervakare till alla inspelningar, och när han spelade in Smooth Criminal tyckte de att det blev för syndigt, eftersom vapen var inblandade. Så han fick ett ultimatum. Tänkte han stanna i underhållningsbranschen, skulle han bli utsparkad ur sin kyrka.

Efter stor vånda valde han underhållningsbranschen (tack och lov, frestas jag säga). Det måste ha kostat på. Jag kan inte begripa denna hjärtlöshet hos det som skulle vara som en familj för honom, men jag kan inte heller begripa hur han kunde tro på denna kyrkas dogmer. Han var en av dessa märkliga personer som ringer på dörrar och predikar för folk, i hans fall med lösmustasch. Samtidigt ansåg han att hans talang var en gåva från Gud, och dansen och sången en kanal mellan publiken, honom själv och Gud. Samtidigt ville han bli mest berömd i hela världen (för då skulle han bli älskad), slå alla rekord som fanns, skapa ett konstnärligt arv som skulle leva för evigt och hamna på museum. Tala om konflikt.

Men här har vi ännu ett skäl till den Jacksonska sorgsenheten.

smoothcriminal
Jackson, uppfinnaren. På bilden från kortfilmen Smooth Criminal använder han linor för att kunna luta sig långt fram, men på scenen använde han spår och specialpreparerade kängor som han tog patent på 1993.
För övrigt hämtade han både många av stegen, miljön och den vita kostymen från ett filmdansnummer med Fred Astaire.

Möten, akvareller och sensommarkafé.

Igår hade ju denna kranka bloggmadam tänkt att slita sig loss från datorn och göra något annat. Det verkade inte riktigt bli av, men så kom snälla Rexxie in på bloggen och avgjorde saken genom att tycka att en tur till Söder, en konstutställning och honom och urbloggmadammen Elisabet vore en bra grej. Och bloggmadammen höll ju med, tog ett djupt andetag och ett varmt bad, plockade fram proggjackan, trotsade alla sina krämpor och hoppade (tja) på tunnelbanetåget.

Det var en helt strålande vacker dag i Stockholm igår. Slussen var full av folk och utsikten bort över fjärdarna och Djurgården fantastisk (låt oss stå där skuldra vid skuldra och hindra idioter från att stänga till den med nybyggen!) och jag traskade uppför Hornsgatan (aj, man får inte missa n där, vilket jag just gjorde) och Björn Ranelid svepte förbi. Han hade beige kostym och urringad grå t-shirt, för den som är klädintresserad.

På galleri Aguéli på Blecktornsgatan stod redan Elisabet och Rexxie i mängden på vernissagen och pratade med den otroligt trevliga Lule-konstnären Sven Teglund.

Sven Teglund

Nu har han gjort de mest utsökta små akvareller av sin stadsdel på vintern, efter mörkrets inbrott, när alla gått hem. Jag blev speciellt förtjust i några som hade parkerade husvagnar som motiv. De borde se lite smådystra ut där de stod, undanställda, men det fanns en värme och ett så fint ljus runt dem.

– Jag tänkte att jag fångade drömmen om sommaren, sa Sven, men när sommaren kom stod de fortfarande kvar!

Där fanns också hans egen radhuslänga och jag tänkte att det är inte många som målar en radhuslänga från sjuttiotalet, dem är vi vana vid och går förbi. Men där fanns den nu med sina fina färger, brunt och svart och det gyllene ljuset inifrån, och jag tänkte mig att Sven stått där och tittat på den och bara sett just färgerna, inte formen, och fått en helt ny upplevelse.

Vi gick vidare till ett kafé och hittade först ett som var helt tomt inuti, vilket ju kunde vara bra om man hör lite visset, men det var dessutom tomt på kypare. När vi kom ut igen såg vi visserligen en, men han bara hälsade glatt och gick vidare, så vi fortsatte till nästa där Rexxie som en gentleman bjöd madammerna på juice.

Det är lite speciellt och väldigt roligt att möta en bloggare eller kommentator för första gången i det verkliga livet. Rexxie, som älskar att göra research, var till enorm hjälp när jag skulle fundera ut vad det var för saker min mamma lämnat efter sig. Jag har pratat med honom i flera år både på min egen blogg och andras, och nu satt vi och fikade som gamla bekanta. (Tyvärr får jag inte lägga ut mina bilder av honom och Elisabet, de vill vara lite privata.)

Det blev ett lite märkligt ögonblick där på kaféet för mig. Efter en stund kom nämligen ett gäng kvinnor förbi, en grupp som suttit alldeles bakom oss och som jag inte alls lagt märke till – men i gruppen ingick en av mina gamla allra bästa vänner. Hon var sig lik och jag undrade om hon suttit där och känt igen mig på ett par meters håll och kanske hört oss prata utan att säga hej. Men kanske inte. Jag har ändrat mig och hon är himla närsynt.

Jag kände mig ett tag som Dorothy Sayers deckarhjältinna Harriet Vane, i boken där hon återvänder till en klassträff på sitt gamla universitet och går och pratar med en väninna som hon stått väldigt nära en period i livet, och till sin sorg upptäcker att de inte längre har någonting gemensamt. (”Här går jag, med min intima vän, och allt vi kan prata om är strunt” – skrev Sayers, på ett ungefär.)

Jag har nämnt denna kompis ett par gånger tidigare i bloggen. Hon skippade mig när jag slog mig ihop med stora Björn och jag sörjde, vi försökte reparera ett par gånger under årens lopp utan framgång, och till sist velade hon mellan att vilja ha mig tillbaka (för nu skriver jag ju böcker) och ändå inte (för det är ju bara detektivromaner, som hon – litterärt intresserad – inte anser värda att läsas). Åsikter om mina böcker har hon dock utan att läsa dem, jag minns när vi stötte på varann i en trappa på NK och hon skällde på mig för att jag ”mördar folk”.

Det är som det är, man är nära vänner och delar nästan allt, och så växer man åt totalt olika håll och det är inte mycket att göra åt saken. Nu mindes jag i alla fall, under några minuter, resan vi gjorde till Irland och England, middagar på Surbrunnsgatan, förtroenden om kärlekar. Och sedan sjönk det undan och jag promenerade med Rexxie och Elisabet över Slussen och längs Drottninggatan, med små avbrott när Elisabet skulle plåta klotter och intressanta lappar på stuprör och så, och hörde någon predika om Gud utanför Kanslihuset, fem meter från en vitmålad performanceartist som var staty. (Poängen är att verkligen se ut som en staty. Sedan kommer någon fram för att titta närmare och då rör man på sig och personen blir förskräckt.) Och Elisabet påpekade att det är 25 000 läkare i stan på kongress och hon var svårt frestad att ta sig åt hjärtat och säga aaargh och segna ner, bara för att se hur många läkare som skulle komma störtande från alla håll.

Och nu är det söndagsmorgon, ögat ser fortfarande inte klokt ut men är en bättre och fungerar, och jag tror det är dags för lite frukost.

Blunda när du diskar!

Mitt ena öga har trasslat sedan en liten tid tillbaka – det var inte för att se charmigt skälmsk ut som jag gömde halva ansiktet bakom den spanska solfjädern! – och jag tänkte att det var väl den vanliga åkomman som dyker upp då och då, särskilt när det blir för mycket sudokulösande på datorn. Trasslet är på tillbakagång, men det har varit ovanligt svårt den här gången och jag har grunnat på andra orsaker.

Och så fick jag syn på min alldeles vanliga flaska Yes, diskmedlet.

farlig Yes

Som har en baksidestext som jag aldrig lagt märke till förr.

Varningstext diskmedel

WTF? (Lämplig plats att förfalla till svanglicism.) Man kan bli blind av att DISKA?

Vanligt diskmedel kan alltså orsaka bestående ögonskador! Man måste med andra ord blunda när man handdiskar (och det står tydligt att det är ett ”handdiskmedel”) eller ha skyddsglasögon, för stänker lite gör det ju alltid, och små barn får absolut inte hjälpa till att diska med det här, och det får inte ens stå framme så de kan få tag i det. Diskmedlet måste låsas in i ett giftskåp!

Så kanske var det diskmedelsstänk som orsakade tredje världskriget i mitt vänstra öga.

Så här kan det ju inte få vara. Man kan inte ha ett diskmedel som små barn inte kan använda när de vill göra precis som mamma och pappa, och som är direkt hälsovådligt. Vad är det de har i, saltsyra som ska lösa upp inbränt stekfett från Gustav Vasas tid?

Skärp, er Yes. Tills dess blir det inte Yes, utan No.

Trevligt och otrevligt.

Det finns så många underbara bloggar. Mysbloggar, bloggar att skoja på, finurliga bloggar, finstämda poetiska bloggar, bloggar med fantastiska bilder och vardagsskildringar från ställen man inte sett förr. Merci, Mesdames et Messieurs! De lyser upp dagen och livet för en, det gör de, och det är kul att komma dit och slå av en liten prat.

Sedan finns det bloggar skrivna av personer med en yxa att slipa med sig själva och halva världen, där blir ibland folk förföljda och bloggaren och hela kommentatorsskocken försöker överträffa varann i tillmälen. Går man då in till slut och säger att nu fanken får ni lägga av möts man av

1. Stora förvånade ögon.
2. Ilska, dels från folk som inser att de mobbat men inte vill få det skrivet på näsan, dels från folk som faktiskt VILL mobba och verkligen inte vill få det skrivet på näsan.
3. Mail från någon som viskar ”Bra! Att du törs!”

Det var länge sedan jag var på någon sådan blogg nu. År. Men det kan hända att man tittar ut genom fönstret och till sin överraskning får se en äktsvensk ninja i gympadojor som kör ner en nidbildsskylt i en av planteringarna nere på gården föreställande till exempel en himla gul asiat (man är lite känslig för det där med asiatutseendet, vilket är bekant). Lite hyttande – höttande – med näven blir det också.

Huh? tänker man då på nysvenska och undrar vad som pågår, men varför ska man veta allt? Men skylten förföljer en i minnet ett litet tag, innan den tonar bort. För det gör den ju. Liksom gröna utbrott.

Å andra sidan får man fina mail från otroliga människor som gillar ens böcker och vill ha fler, och erbjuder sina tjänster och skickar till exempel en vacker spansk solfjäder. Merci igen! Å tredje sidan möter man en ny sorts snorkighet här och där (notorisk vägran att svara på mail eller telefon, eller att inte ringa upp som utlovat efter en timme och inga ursäkter, sådana saker) och undrar om man har otur eller om det är ett tidens tecken? Det kanske anses affärsmässigt? Jag talar nu inte om riktig affärsmässighet, det är bra, utan om just – hm – snorkighet. Blir livet roligare av det?

Jag vet inte hur man handskas med sådant. Jag gillar trevlighet, hänsyn, artighet och dylika urmodiga saker. Jag tycker det är viktigare att vara snäll (i alla fall försöka) än att vara smart. Det är viktigare att bygga upp än riva ner.

Jag diskuterade det här med trevlighet och otrevlighet med en god vän häromdagen. Vi har pratat om det förr. Är vi för mjäkiga? Sätter vi inte ner foten fort nog? Tar folk bristande ilska hos oss som en fribiljett att tuta och köra? Men varför vill de vara elaka, och varför ska man behöva bära sig illa åt tillbaka?

Det är nedslående att det finns människor som man faktiskt måste hålla på mattan för att kunna ha en hyfsad och jämlik relation med. Min mamma var tyvärr en av dem. Först sent i livet gick det upp för mig att hennes sarkasmer och elakheter, som sårade mig så ofta, faktiskt måste bemötas direkt (”Nu slutar du med det här, mamma!”). Jag mådde illa av att göra det och det gjorde mig förvånad och ledsen att se hur effektivt det var. Hon ville ha mig som slagpåse, men egentligen inte – hon ville att jag skulle vara starkast, ta kommandot, sätta henne på plats och styra över hur vi umgicks. Mycket märkligt.

Personerna i min film grälar så stickor och strån ryker, och sarkastiska är de också. Men värmen tittar fram hela tiden, för den kan inte låta bli. Jag tror värmen är urtillståndet, inte sarkasmerna och förtalet.

Solfjäder 1Tack för solfjädern, Gunilla!

Jacksons grodröst (och, hm, min).

Om jag inte gett länken förr (orkar inte kolla, klockan är halv åtta på morgonen!) – här kan ni höra hur Michael Jackson verkligen lät. Det är ett telefonsamtal, och sympatiskt nog har vederbörande klippt bort allt personligt. Hur uppladdaren fått tag i klippet är en gåta.

Det är den enda inspelning jag hittat där rösten faktiskt låter som den beskrivits rätt dramatiskt av journalister och medarbetare som ”den andra rösten”, den han själv (enligt sin röstcoach Seth Riggs) kallade sin grodröst. Mörk och raspig, nästan omöjligt att sjunga med som den är, om man inte vill ägna sig enbart åt Tom Waits-låtar och franska chansons.

Den här killen gick alltså runt i TRETTIO ÅR och lät i officiella sammanhang på ett helt annat sätt. Han började med det direkt efter målbrottet, när han tydligen var helt chockad av att ha förlorat sin änglalika pojkröst och begåvats med den här i stället. (Vad skulle publiken säga?) Och det är klart, ju längre han höll spelet gående, desto svårare måste det ha varit att avslöja hur han lät i själva verket. Troligen betraktade han det också som ett sätt att hålla något privat.

Hittills vet jag bara en låt där han faktiskt (nästan) använder sin riktiga röst, dock på ett sätt som får den att låta digitalt förvrängd: ”Privacy” (vännen han sjunger om är prinsessan Diana). Det är en av de sånger där han försöker slå tillbaka mot tabloidpressens hejdlösa Wacko-Jacko-frossande. De andra är den rätt godmodiga ”Leave me alone” som blev prisbelönad och ”Tabloid Junkie”.

Det här med Michael Jacksons röst är ytterst, ytterst konstigt och vad jag vet unikt. Inte att han sjöng med höga toner, det har många män gjort, men att han behöll illusionen också när han talade. Men det lustiga är att när jag förfärats och förundrats över det här ett tag, slog det mig att jag själv gör precis detsamma fast i pytteliten skala. Min naturliga röst är en aning grumlig den också – inte i Lauren Bacall-klass, men ändå – och når ingenvart, så jag höjer den automatiskt en liten, liten bit. Folk (inte minst mor) brukade klaga på att jag inte hördes.

Jag undrar om mina egna ungar ens vet hur jag låter? De har i och för sig identifierat två röster, påstår de: En jag har normalt och en jag hade när jag skulle vara bestämd och tala allvar med dem i deras barndom – ”teaterrösten”. Jag lät inte teatralisk, det var inte så, men det var den röst och artikulation jag tränat upp på teaterskolan för att höras ut i salongen (eftersom jag delvis har klyvgom). Jag är en jäkel på att artikulera när det vill sig!

Tidigare var ansågs det också feminint för japanskor att pipa hjälplöst i falsett. I hur många japanska filmer har man inte hört det? Så det blev en chock för världen när japanska nyhetsläsare i vanlig dräkt och kort hår trädde fram och pratade med altröst. Hela den japanska kulturen skakade i sina grundvalar när japanskor slutade stappla fram i snäva kimonos och säga ”hihi”.