Glamourpudding? /Uppdaterat / Igen

Nej, det handlar inte om Marilyn Monroe utan om TV-programmet ”Glamour puds” som jag såg nu på morgonen på BBC Lifestyle, tror jag det var. Det handlar alltså om glamorösa efterrätter – dessert på brittisk engelska heter pudding, och de förkortar allting, så det blir pud.

Där satt jag med homeopatkaffet och Falu Rågrut, klädd i rufsiga skrivaroutfiten (jag, inte mackan), och i rutan dök det upp en charmig orakad karl med glittrande örhänge. Han lagar desserter till både Madonna och Elton John, fick man veta i inledningen, där han flögs runt i helikopter och ledigt sprang uppför trapporna till engelska slott och herrgårdar.

Sedan stod han i ett sådant där modernt kök som är åtta meter långt med en sju meter lång köksö, allt i vitt, ni vet. Ni har sett dem på TV, det är högt i tak och ekar och ser ut som ett urblåst stylat fängelse, och folk står och är extatiska framför kameran över mysighet och trivsel.

Nu trodde jag ju han skulle ha på sig skinande vit konditorutstyrsel också, men oroväckande nog hade han någon sorts trist tenniströja. Det passade inte alls in. Sedan väntade jag mig i alla fall något skirt, glittrigt och guldigt i dessertväg med hängande rosgirlanger av marsipan och mousseinkråm av mörk choklad i lager och en liten spaljé i kristyr och så, men han log bara sitt charmiga leende och presenterade sin ”glamour pud”, och vad var det?

Kolakaka i en sirapsburk!

Medan jag stirrade misstroget på honom med min knäckebrödsmacka halvvägs till munnen, vispade han ihop en sockerkaka som bestod till hälften av smör, tog fram fula tomma små sirapsburkar, bottnade med två matskedar SIRAP och hällde på smet och stoppade i ugnen. När de kom ut stack kakan upp ur burken som ett obscent litet berg, och han tittade ömt på den och sa ”är den inte söt?” varpå han omilt choppade av det lilla berget och toppade med vaniljglass.

Det såg inte klokt ut. Har han serverat Elton John sirapsindränkt sockerkaka i en gammal burk? Vart tog glamouren vägen?

Vad blir det härnäst? Pannkaka instoppad i en toarulle? Brylépudding i tvålkopp?

Tacka vet jag min egen glace au four! Visserligen har jag bara gjort den en gång, men den blev en pösig dröm. Min marängsuisse går inte av för hackor heller.

Charmig karl i tenniströja! Pah.

Uppdaterat// Jag har hittat receptet, med bild!
Här

Burken är på bilden tjusigt placerat på en rostfri plåt mellan två guldramar.

Och här kan man se den prisbelönade mästaren Eric Lanlard själv, och scrollar man ner ser man fler av hans tårtor och desserter.

Lanlard  Croquembouche
Här är Lanlard med en fransk dessert som heter croquembouche – små bakverk i en pyramid, sammanhållna med karamell.

Nu har jag verkligen försökt hitta något estetiskt tilltalade som Lanlard har skapat, men det var verkligen inte lätt. Jag har inte lyckats än.

Titta t ex på det här bakverket som han gjorde till påsken 2008. Was is das?

eric lanlard chokladägg

Längst ner en chokladtårta i två bottnar, den översta mindre än den nedre, och så ovanpå den ett enormt chokladägg som ser ut som en gubbe med pinnar stickande ut ur skallen och fågelskit över hela hjässan. Till sist har någon huggit honom i halsen med två skarpeggade Marabou Mjölkchoklad-kakor.

Är det något fel på mig? Eller saknar han verkligen sinne för skönhet och proportioner, samt radar för oavsiktlig humor?

Men man kanske inte ska titta – man kanske bara ska blunda och njuta av de fantastiska smakerna. Han är säkert ett snille på smaker.

Annonser

Höstlöv med mera.

Nu när det är höst och man missat bokmässan med alla bloggträffar och spännande program, kan man till exempel koka äppelmos och göra en fin bild av skalen.

äppelskal

Det blir absolut bäst om man klickar på bilderna.

Man kan också gå och sparka i vackra höstlöv intill solvärmda trädstammar.

Löv gräs

Och experimentera med bilder. Man tar ett foto av barnen i parken en vanlig skoldag
Exp 0

och beskär den så att man ser vad som är viktigast
exp 1

varpå man kan göra den svartvit och få fram en helt annan stämning.
exp 2
Plötsligt ser man de stora barnen, som tittar på varann, i förhållande till den lilla plutten längre bort på gångvägen. I alla fall gör jag det.

(Hm. Även på den största bilden dras blicken genast till flickans ansikte där till vänster. Eller ser man den lilla plutten i grön jacka först?)

Och vill man verkligen gå tillbaka till sextiotalet, kan man göra så här.
sv:v park barn
Vilka är de fyra musketörerna till vänster? Vart är de på väg, var har de varit? Och vad händer borta på fotbollsplanen med de andra barnen?
Det blir en bild ur en film.

Eller bara visa den stillsamma idyllen en klar, kylig höstdag med sol.
Solhöst

Höst-BrynKallt!
På med mössa, kapuschong,
varma halsduken och ponchon.

Stationsvakt är en fotograferande och experimenterande man.

Söndag 15:15-16:00 / Uppdaterat

Uppdaterat: Varför gillar jag de här bilderna? Klicka och läs under dem!

Vid marinan
Det första man ser är flickans ljusa hår under luvan, sedan hennes korta kjol med en liten ända som tittar fram, och den stora vanten och stövlarna. Hon ser ung, spänstig, kul (vanten, luvan) och optimistisk ut.

Sedan ser man den långa killen bredvid i cargo pants, tröja, luva och handskar. Han går med självsäkra trygga kliv hand i hand med flickan och de ser helt samstämda ut.

Men till vänster kommer två helt annorlunda figurer, farbröder i femtioårsåldern, det är full fart på dem med men de har en annan blick, andra kläder, andra referensramar. Två världar som passerar varandra i harmoni.

Jag gjorde bilden kontrastrik får att få fram svärtan och för att flickans hår ska lysa. Den är också symmetrisk på ett udda sätt. Flickans huvud och de två medelålders männens råkade hamna i linje med varann, medan den långa killen tornar upp sig mellan dem.

Den här bilden fastnar i mitt huvud.

Den låsta dörren
Den här bilden har ett skimmer från sent 1800-tal över sig. Hade det inte varit för taggarna, hade den kunnat vara tagen då – det mjuka ljuset, den ”hemliga dörren” i muren med sina enkla grovhuggna trappsteg, trädgrenarna som inramar den. Jag gillar den för det, och för ljuset – och så lyser graffittin mitt i alltsammans.

Lunch på St Eriksterrassen
Den här bilden är helt asymmetrisk egentligen. Till höger finns ett bråddjup med en gata långt där nere, men till vänster står de två och äter med plasttallrikarna på balustraden, och de har de mest underbara blickar som helt motverkar bråddjupet och gör att inte alltsammans tippar över. Instrumentet han har på ryggen hindrar hans ansikte från att bli otydligt mot husväggen bakom, och på samma sätt ger den svarta bilen bakom henne kontrast mot hennes ljusa kappa.

Vad hände när S släppte folkhemstanken?

När socialdemokraterna släppte folkhemstanken grävde de samtidigt sin egen grav, eller tog i alla fall bort den speciella plats de haft i väljarnas medvetande under många decennier. De blev helt enkelt ett parti bland andra, och många som såg att de nu hade att välja mellan marknadsliberala partier av olika schatteringar tänkte troligen att vilka är i så fall bäst på det? Vänsterblocket eller högerblocket? Och svaret blev förstås högerblocket.

Utan att vara riktigt insatt tror jag S till stor dels hålls uppe av de äldre som vill att partiet ska vara vad de tidigare var, och inte hittar någon annan hemvist. Samt av yngre som inte minns eller känner för de gamla striderna för bättre arbetstider (8 timmar i stället för 12), sjukförsäkring, progressiva skatter, rösträtt, pensioner, men vill ha ett parti med i alla fall en del solidaritets-fernissa.

Jag begriper kritiken mot folkhemstanken. Hur går det med framåtandan, de egna initiativen, dynamiken? Men jag tror seriöst att det är naturligt för oss att samverka och ta hand om svagare grupper, att det är naturligt för oss att vilja känna oss som delar som bygger en helhet. Vad händer med själen och livet annars?

Det är vad jag tycker S ska ta upp på sin mellankongress, om det blir någon, alltså ideologi och en utvärdering av vad man gjort de senaste tjugo åren och vad det inneburit rent praktiskt för folk. Pensionerna, till exempel – varför ska varje individ vara en spelare på börsen? Och varför skulle El- och Televerken plötsligt avvecklas och Posten löna sig som ett affärsdrivande företag? Blev resultaten bra, eller ökade stressen och och försämrades servicen? Postservicen blir bara sämre och det senaste jag hörde av min elleverantör i telefon var att man kan förhandla fram ett bättre pris ”men det talar vi bara om ifall man frågar”. Och SJ ska vi bara inte tala om. Tågen funkade en gång i tiden – det gör de inte nu.

Samhället ska, kort sagt, fungera för sina invånare.

Det här tycker jag också MP ska ta upp. Det finns en stor, ledig nisch som S lämnat tom. Samhällsansvar och solidaritet. Sätt igång.

Dagens framtidsutsikter

Ah – ett rent skrivbord!

Skrivbord
Massor av block, pennor, filmer som ska lämnas tillbaka, kamera, kalender, lexikon, keramikgrunka med diverse visitkort och adresser, statyetten – det enda som fattas är en ny fin rosa hortensia där i hörnet. (OK, kameran hålls förstås i handen.)

Här sitter jag vid mitt nystädade skrivbord och dricker nygjort kaffe och tittar ut genom det nytvättade fönstret. Det är riktigt mysigt. Enda felet är att jag också har en sprittande nygammal värk i vänster skulderblad, en gammal bekant och en av dessa åkommor som gör att man inte funkar vid en dator. Så det har blivit en nygammal halv Treo också, och den börjar just kicka in.

Det här (så att säga) pinan i nacken som dyker upp då och då får mig att tänka på Knasen och hans förhållande till sitt ömmande skulderblad (så att säga), Schassen. Lumparkompisen Plato ger honom citatet: ”Förlåt dina fiender, för inget retar dem mera!” Knasen går alltså till Schassen och säger ”Jag förlåter dig”, men i sista rutan kommer han tillbaka stukad och tilltufsad efter den rejäla omgång han fick som svar och konstaterar: ”Det retade honom verkligen.”

En annan gång är det den snälla silverhåriga prästen (allas vår gulliga drömpräst) som säger åt honom att skratta sina problem rakt i ansiktet. Knasen går till Schassen och skrattar – ”HA! HA! HA!” – men det fungerar lustigt nog inte heller.

Jag måste alltså knacka Schassen i skallen här innan jag kan gå vidare till alla de stordåd jag hade tänkt mig under dagen. Nu ska jag ta ett varmt bad, promenera med ögat (som sakta, sakta blir bättre) runt parken, och sedan sitta och ha roligt vid mitt fina skrivbord. (Resten av lägenheten…? Äh. Det får bli en annan gång.)

Kollegieblocket
Rakt framför mig ligger kollegieblocket där jag kan skriva ner vad jag kommer på direkt. Pennan pekar på en standup-idé, snyggt inramad i vad som ser ut som en liten njurformad pool.

En Blog Award.

Bookwitch på svenska har delat ut en Beautiful Blogger Award till mig och sex andra.

blog award

Tack!

Meningen är nu att man själv ska skicka belöningen till sju nya bloggare som man gillar, och på så vis får alla nya bloggbekantskaper.

Men nu blir det lite svårt för mig, för genom ödets skickelse har det inte blivit särskilt mycket bloggläsande här de senaste åren. Jag dimper ner än här, än där med långa mellanrum, ibland läser jag utan att säga något, men stadigvarande har det inte varit. Så nu är jag i beråd!

Så här får det bli: Istället för att länka till sju bloggar manar jag alla att gå till embryo, poeten med det varma hjärtat, och läsa hans senaste sju inlägg. De är värda att tänka på. Embryo, du får min Beautiful Blogger Award!

Den andra delen av plikterna som följer med denna utmärkelse är lättare. Jag ska säga sju saker om mig själv. Helst sprittande roliga nyheter

(Hm. Lätt och lätt. Men OK.)

1. Mina två roligaste grimaser är ”Kalle Anka” och ”Elvis Presley”.

2. Mina två äldsta böcker är ”Vitterhetsförsök” av J.O. Wallin, 1821, och ”Läsebok för Sveriges Ungdom”, 1844.

3. De olika utgåvorna av mina egna böcker upptar en dryg hyllmeter, exklusive talböcker.

Men kära nån – fyra saker kvar! Vad ska jag hitta på? Finns det inget spännande att säga alls?

4. Jag har aldrig ätit sushi. (Ha! Äntligen en sensation! Ingen annan i Sverige har aldrig ätit sushi.)

5. Jag har aldrig spelat videospel med någon. (Tror jag.)

Nej, det går ju inte att forsätta den negativa vägen. Jag har aldrig åklt nedför Niagara i en tunna heller, aldrig förlorat i poker (utom möjligen i klädpoker, hm. Med Björn och BARNEN, jätte-hm. Men de började väl påbyltade, fast beslutna att inte förlora.)

6. Jag har troligen blivit bestulen av en värdinna i Dublin och i London hittade min kompis och jag inget tak över huvudet när vi kom miss i nassen, så en karl som jobbade på hotellbokningen lånade oss ett rum och tog med oss till en pub kvällen efter, och vi fick leda honom hem rätt rejält på snusen. Han var alltså på snusen, inte vi. Det var en sådan där lägenhet under gatunivån.

7. Jag har åkt motorcykel i USA och klarat mig undan ett vilt skrålande killgäng mitt ute i en skog, tack vare den rådiga motorcykelägaren som rask klädde ut mig till kille (in med håret under kepsen).