Glamourpudding? /Uppdaterat / Igen

Nej, det handlar inte om Marilyn Monroe utan om TV-programmet ”Glamour puds” som jag såg nu på morgonen på BBC Lifestyle, tror jag det var. Det handlar alltså om glamorösa efterrätter – dessert på brittisk engelska heter pudding, och de förkortar allting, så det blir pud.

Där satt jag med homeopatkaffet och Falu Rågrut, klädd i rufsiga skrivaroutfiten (jag, inte mackan), och i rutan dök det upp en charmig orakad karl med glittrande örhänge. Han lagar desserter till både Madonna och Elton John, fick man veta i inledningen, där han flögs runt i helikopter och ledigt sprang uppför trapporna till engelska slott och herrgårdar.

Sedan stod han i ett sådant där modernt kök som är åtta meter långt med en sju meter lång köksö, allt i vitt, ni vet. Ni har sett dem på TV, det är högt i tak och ekar och ser ut som ett urblåst stylat fängelse, och folk står och är extatiska framför kameran över mysighet och trivsel.

Nu trodde jag ju han skulle ha på sig skinande vit konditorutstyrsel också, men oroväckande nog hade han någon sorts trist tenniströja. Det passade inte alls in. Sedan väntade jag mig i alla fall något skirt, glittrigt och guldigt i dessertväg med hängande rosgirlanger av marsipan och mousseinkråm av mörk choklad i lager och en liten spaljé i kristyr och så, men han log bara sitt charmiga leende och presenterade sin ”glamour pud”, och vad var det?

Kolakaka i en sirapsburk!

Medan jag stirrade misstroget på honom med min knäckebrödsmacka halvvägs till munnen, vispade han ihop en sockerkaka som bestod till hälften av smör, tog fram fula tomma små sirapsburkar, bottnade med två matskedar SIRAP och hällde på smet och stoppade i ugnen. När de kom ut stack kakan upp ur burken som ett obscent litet berg, och han tittade ömt på den och sa ”är den inte söt?” varpå han omilt choppade av det lilla berget och toppade med vaniljglass.

Det såg inte klokt ut. Har han serverat Elton John sirapsindränkt sockerkaka i en gammal burk? Vart tog glamouren vägen?

Vad blir det härnäst? Pannkaka instoppad i en toarulle? Brylépudding i tvålkopp?

Tacka vet jag min egen glace au four! Visserligen har jag bara gjort den en gång, men den blev en pösig dröm. Min marängsuisse går inte av för hackor heller.

Charmig karl i tenniströja! Pah.

Uppdaterat// Jag har hittat receptet, med bild!
Här

Burken är på bilden tjusigt placerat på en rostfri plåt mellan två guldramar.

Och här kan man se den prisbelönade mästaren Eric Lanlard själv, och scrollar man ner ser man fler av hans tårtor och desserter.

Lanlard  Croquembouche
Här är Lanlard med en fransk dessert som heter croquembouche – små bakverk i en pyramid, sammanhållna med karamell.

Nu har jag verkligen försökt hitta något estetiskt tilltalade som Lanlard har skapat, men det var verkligen inte lätt. Jag har inte lyckats än.

Titta t ex på det här bakverket som han gjorde till påsken 2008. Was is das?

eric lanlard chokladägg

Längst ner en chokladtårta i två bottnar, den översta mindre än den nedre, och så ovanpå den ett enormt chokladägg som ser ut som en gubbe med pinnar stickande ut ur skallen och fågelskit över hela hjässan. Till sist har någon huggit honom i halsen med två skarpeggade Marabou Mjölkchoklad-kakor.

Är det något fel på mig? Eller saknar han verkligen sinne för skönhet och proportioner, samt radar för oavsiktlig humor?

Men man kanske inte ska titta – man kanske bara ska blunda och njuta av de fantastiska smakerna. Han är säkert ett snille på smaker.

Höstlöv med mera.

Nu när det är höst och man missat bokmässan med alla bloggträffar och spännande program, kan man till exempel koka äppelmos och göra en fin bild av skalen.

äppelskal

Det blir absolut bäst om man klickar på bilderna.

Man kan också gå och sparka i vackra höstlöv intill solvärmda trädstammar.

Löv gräs

Och experimentera med bilder. Man tar ett foto av barnen i parken en vanlig skoldag
Exp 0

och beskär den så att man ser vad som är viktigast
exp 1

varpå man kan göra den svartvit och få fram en helt annan stämning.
exp 2
Plötsligt ser man de stora barnen, som tittar på varann, i förhållande till den lilla plutten längre bort på gångvägen. I alla fall gör jag det.

(Hm. Även på den största bilden dras blicken genast till flickans ansikte där till vänster. Eller ser man den lilla plutten i grön jacka först?)

Och vill man verkligen gå tillbaka till sextiotalet, kan man göra så här.
sv:v park barn
Vilka är de fyra musketörerna till vänster? Vart är de på väg, var har de varit? Och vad händer borta på fotbollsplanen med de andra barnen?
Det blir en bild ur en film.

Eller bara visa den stillsamma idyllen en klar, kylig höstdag med sol.
Solhöst

Höst-BrynKallt!
På med mössa, kapuschong,
varma halsduken och ponchon.

Stationsvakt är en fotograferande och experimenterande man.

Söndag 15:15-16:00 / Uppdaterat

Uppdaterat: Varför gillar jag de här bilderna? Klicka och läs under dem!

Vid marinan
Det första man ser är flickans ljusa hår under luvan, sedan hennes korta kjol med en liten ända som tittar fram, och den stora vanten och stövlarna. Hon ser ung, spänstig, kul (vanten, luvan) och optimistisk ut.

Sedan ser man den långa killen bredvid i cargo pants, tröja, luva och handskar. Han går med självsäkra trygga kliv hand i hand med flickan och de ser helt samstämda ut.

Men till vänster kommer två helt annorlunda figurer, farbröder i femtioårsåldern, det är full fart på dem med men de har en annan blick, andra kläder, andra referensramar. Två världar som passerar varandra i harmoni.

Jag gjorde bilden kontrastrik får att få fram svärtan och för att flickans hår ska lysa. Den är också symmetrisk på ett udda sätt. Flickans huvud och de två medelålders männens råkade hamna i linje med varann, medan den långa killen tornar upp sig mellan dem.

Den här bilden fastnar i mitt huvud.

Den låsta dörren
Den här bilden har ett skimmer från sent 1800-tal över sig. Hade det inte varit för taggarna, hade den kunnat vara tagen då – det mjuka ljuset, den ”hemliga dörren” i muren med sina enkla grovhuggna trappsteg, trädgrenarna som inramar den. Jag gillar den för det, och för ljuset – och så lyser graffittin mitt i alltsammans.

Lunch på St Eriksterrassen
Den här bilden är helt asymmetrisk egentligen. Till höger finns ett bråddjup med en gata långt där nere, men till vänster står de två och äter med plasttallrikarna på balustraden, och de har de mest underbara blickar som helt motverkar bråddjupet och gör att inte alltsammans tippar över. Instrumentet han har på ryggen hindrar hans ansikte från att bli otydligt mot husväggen bakom, och på samma sätt ger den svarta bilen bakom henne kontrast mot hennes ljusa kappa.

Vad hände när S släppte folkhemstanken?

När socialdemokraterna släppte folkhemstanken grävde de samtidigt sin egen grav, eller tog i alla fall bort den speciella plats de haft i väljarnas medvetande under många decennier. De blev helt enkelt ett parti bland andra, och många som såg att de nu hade att välja mellan marknadsliberala partier av olika schatteringar tänkte troligen att vilka är i så fall bäst på det? Vänsterblocket eller högerblocket? Och svaret blev förstås högerblocket.

Utan att vara riktigt insatt tror jag S till stor dels hålls uppe av de äldre som vill att partiet ska vara vad de tidigare var, och inte hittar någon annan hemvist. Samt av yngre som inte minns eller känner för de gamla striderna för bättre arbetstider (8 timmar i stället för 12), sjukförsäkring, progressiva skatter, rösträtt, pensioner, men vill ha ett parti med i alla fall en del solidaritets-fernissa.

Jag begriper kritiken mot folkhemstanken. Hur går det med framåtandan, de egna initiativen, dynamiken? Men jag tror seriöst att det är naturligt för oss att samverka och ta hand om svagare grupper, att det är naturligt för oss att vilja känna oss som delar som bygger en helhet. Vad händer med själen och livet annars?

Det är vad jag tycker S ska ta upp på sin mellankongress, om det blir någon, alltså ideologi och en utvärdering av vad man gjort de senaste tjugo åren och vad det inneburit rent praktiskt för folk. Pensionerna, till exempel – varför ska varje individ vara en spelare på börsen? Och varför skulle El- och Televerken plötsligt avvecklas och Posten löna sig som ett affärsdrivande företag? Blev resultaten bra, eller ökade stressen och och försämrades servicen? Postservicen blir bara sämre och det senaste jag hörde av min elleverantör i telefon var att man kan förhandla fram ett bättre pris ”men det talar vi bara om ifall man frågar”. Och SJ ska vi bara inte tala om. Tågen funkade en gång i tiden – det gör de inte nu.

Samhället ska, kort sagt, fungera för sina invånare.

Det här tycker jag också MP ska ta upp. Det finns en stor, ledig nisch som S lämnat tom. Samhällsansvar och solidaritet. Sätt igång.

Dagens framtidsutsikter

Ah – ett rent skrivbord!

Skrivbord
Massor av block, pennor, filmer som ska lämnas tillbaka, kamera, kalender, lexikon, keramikgrunka med diverse visitkort och adresser, statyetten – det enda som fattas är en ny fin rosa hortensia där i hörnet. (OK, kameran hålls förstås i handen.)

Här sitter jag vid mitt nystädade skrivbord och dricker nygjort kaffe och tittar ut genom det nytvättade fönstret. Det är riktigt mysigt. Enda felet är att jag också har en sprittande nygammal värk i vänster skulderblad, en gammal bekant och en av dessa åkommor som gör att man inte funkar vid en dator. Så det har blivit en nygammal halv Treo också, och den börjar just kicka in.

Det här (så att säga) pinan i nacken som dyker upp då och då får mig att tänka på Knasen och hans förhållande till sitt ömmande skulderblad (så att säga), Schassen. Lumparkompisen Plato ger honom citatet: ”Förlåt dina fiender, för inget retar dem mera!” Knasen går alltså till Schassen och säger ”Jag förlåter dig”, men i sista rutan kommer han tillbaka stukad och tilltufsad efter den rejäla omgång han fick som svar och konstaterar: ”Det retade honom verkligen.”

En annan gång är det den snälla silverhåriga prästen (allas vår gulliga drömpräst) som säger åt honom att skratta sina problem rakt i ansiktet. Knasen går till Schassen och skrattar – ”HA! HA! HA!” – men det fungerar lustigt nog inte heller.

Jag måste alltså knacka Schassen i skallen här innan jag kan gå vidare till alla de stordåd jag hade tänkt mig under dagen. Nu ska jag ta ett varmt bad, promenera med ögat (som sakta, sakta blir bättre) runt parken, och sedan sitta och ha roligt vid mitt fina skrivbord. (Resten av lägenheten…? Äh. Det får bli en annan gång.)

Kollegieblocket
Rakt framför mig ligger kollegieblocket där jag kan skriva ner vad jag kommer på direkt. Pennan pekar på en standup-idé, snyggt inramad i vad som ser ut som en liten njurformad pool.

En Blog Award.

Bookwitch på svenska har delat ut en Beautiful Blogger Award till mig och sex andra.

blog award

Tack!

Meningen är nu att man själv ska skicka belöningen till sju nya bloggare som man gillar, och på så vis får alla nya bloggbekantskaper.

Men nu blir det lite svårt för mig, för genom ödets skickelse har det inte blivit särskilt mycket bloggläsande här de senaste åren. Jag dimper ner än här, än där med långa mellanrum, ibland läser jag utan att säga något, men stadigvarande har det inte varit. Så nu är jag i beråd!

Så här får det bli: Istället för att länka till sju bloggar manar jag alla att gå till embryo, poeten med det varma hjärtat, och läsa hans senaste sju inlägg. De är värda att tänka på. Embryo, du får min Beautiful Blogger Award!

Den andra delen av plikterna som följer med denna utmärkelse är lättare. Jag ska säga sju saker om mig själv. Helst sprittande roliga nyheter

(Hm. Lätt och lätt. Men OK.)

1. Mina två roligaste grimaser är ”Kalle Anka” och ”Elvis Presley”.

2. Mina två äldsta böcker är ”Vitterhetsförsök” av J.O. Wallin, 1821, och ”Läsebok för Sveriges Ungdom”, 1844.

3. De olika utgåvorna av mina egna böcker upptar en dryg hyllmeter, exklusive talböcker.

Men kära nån – fyra saker kvar! Vad ska jag hitta på? Finns det inget spännande att säga alls?

4. Jag har aldrig ätit sushi. (Ha! Äntligen en sensation! Ingen annan i Sverige har aldrig ätit sushi.)

5. Jag har aldrig spelat videospel med någon. (Tror jag.)

Nej, det går ju inte att forsätta den negativa vägen. Jag har aldrig åklt nedför Niagara i en tunna heller, aldrig förlorat i poker (utom möjligen i klädpoker, hm. Med Björn och BARNEN, jätte-hm. Men de började väl påbyltade, fast beslutna att inte förlora.)

6. Jag har troligen blivit bestulen av en värdinna i Dublin och i London hittade min kompis och jag inget tak över huvudet när vi kom miss i nassen, så en karl som jobbade på hotellbokningen lånade oss ett rum och tog med oss till en pub kvällen efter, och vi fick leda honom hem rätt rejält på snusen. Han var alltså på snusen, inte vi. Det var en sådan där lägenhet under gatunivån.

7. Jag har åkt motorcykel i USA och klarat mig undan ett vilt skrålande killgäng mitt ute i en skog, tack vare den rådiga motorcykelägaren som rask klädde ut mig till kille (in med håret under kepsen).

Svan, färskost och KG Bergström.

Tog paus från politiska tankar och gick runt sjön, och stannade till på Kungsholmsstrand för att tittade på en stor, vacker svan som kom seglande på andra sidan kanalen, oberörd av trafiken som stormade fram uppe på leden. Jag hade bröd med mig och ville gärna mata den, men man kan ju inte ropa på en svan som man inte känner.

Hur skapa kontakt? frågade jag mig. Kanalen är här bred som en flod. Svanen putsade en vinge. Jag tittade på. Svanen doppade huvudet. Jag kollade att inga fartyg närmade sig och viftade med en arm, som om jag kastade bröd i vattnet. Svanen ignorerade mig. Jag viftade lite till, långsamt, med stora gester som en semafor. (Nu hade jag alldeles glömt Sverigedemokraterna.) Svanen kastade en blick på mig och noterade att jag stod kvar. Nu började den bli intresserad, och efter ett tag började den faktiskt korsa kanalen. Den satte inte kurs alldeles direkt på mig, men jag flyttade mig liksom lite tillfälligt åt rätt håll, och till slut var den framme. Jag tycker det är roligt att lugnt och stilla kommunicera med en annan art så där. När jag stod uppe på bron fem minuter senare var svanen fortfarande kvar i strandkanten i hopp om att någon annan människa skulle komma med mer mat.

Färskost m citron

Jag gjorde färskost också – man kokar mjölk, häller i citronsaft tills mjölken skär sig, silar och samlar upp och saltar.

***

Tillbaka i politiken: Politiska reportern KG Bergström är osedvanligt irriterande i ett Agenda Special där representanter för partierna intervjuas om valet och den parlamentariska situationen med Sverigedemokraternas tjugo mandat i riksdagen.

KG Bergström :Pekgul

Det har inte ens gått ett dygn sedan valresultatet kom, men Bergström står där och ställer obesvarbara frågor av typen: ”Kan du utesluta datt ni gör X? Men kan du svara på en rak fråga? Varför kan ni inte utesluta det?”

”Utesluta”-frågan är ett klassiskt knep som politiska journalister som har en dålig dag eller inte vet bättre tar till för att låta som om de ställer skjutjärnsfrågor. Partierna, som inte ens har alla fakta på bordet och inte har hunnit tala med varann, kan givetvis varken lova eller utesluta någonting. Det här är dålig journalistik. I bästa fall håller intervjuoffret journalisten stången (utan att knacka honom i skallen av ren frustration), i värsta fall tvingas de till svart-vita onyanserade svar.

***

– Men jag vill inte att Maria Wetterstrand ska bli miljöminister, sa den unge mannen när vi hunnit en bit in i en intressant politisk diskussion.

– Varför inte?

(Med viss tvekan) – Därför att min pappa är det.

Jag stod och pratade med en ministerson, visade det sig. Och han var förtvivlad över att SD hamnat i i riksdagen, och hade han haft tid hade han gått till Sergels torg och demonstrerat. Och det slår en att något positivt med situationen i riksdagen just nu är att alla tvingas tänka till, och ungdomar blir engagerade. Utanför ungdomsförbunden och isolerade grupper som AFA som knackar nazister i skallen på gatan, har det inte funnits så mycket rörelse bland de yngre. När det har funnits, har medierna koncentrerat sig på ett fåtal bråkstakar och svikit de andra. Så vi kom in på sjuttiotalet och jag berättade om den totalt annorlunda atmosfären som fanns då, när miljoner människor i ens egen ålder omfattades av ungefär samma idéer – fred var viktigt, pengar var inte viktigt, barn var viktiga, att inte utnyttja varann var viktigt, naturen var viktig.

– Jag börjar fundera på att ge mig in i politiken, sa jag.

– Jag också, sa han.

Valkommentar

* Av de 7.123.651 miljonerna röstberättigade röstade 5.850.577. Det är 80,5% och en liten ökning med 1,5 % jämfört med 2006.

* 1.1% röstade blankt.

* Kan inte Reinfeldt sluta med sin blyga Diana-blick?

* Kan inte tidningarna sluta med sin avancerade valstatistik? På ingen sida hittade jag en enkel valstatistik i siffror, utan teknikerna hade löpt amok och illustrerade utmärkt en tes i Jonas Söderströms bok ”Jävla skitsystem”: Man behöver inte använda alla funktioner bara för att de finns. De som inte har uppdaterat sina program som de ska och därför bara ser märkliga rutor, rekommenderas att gå till gamla pålitliga valmyndigheten.

* MP gick framåt. Nu tredje största parti, men långt under de stora partierna.

* M gick framåt. Men fortfarande något mindre än S.

* SD fick mer röster än V och KD.

* Ohlys verkliga passion är brandtal.

* Apropå Sverigedemokraternas inmarsch – har vi haft odemokratiska tendenser i riksdagspartier förr? Ja – socialdemokraterna internerade kommunister under kriget och hade sin IB-skandal under senare decennier (otillåten underrättelseverksamhet) och v stöttade envist sovjetdiktaturen. Att den brinnande kommunisten Ohly vägrade gå in i samma sminkrum som Jimmy Åkesson från SD är i alla händelser barnsligt och i hans fall direkt fånigt.

* ”Tiden har sprungit ifrån socialdemokraterna”, skriver en tidning. Jag tror snarare det är socialdemokraterna som sprungit från sina väljare, som sitter där och vill ha Televerket, Elverket, Posten och solidariteten tillbaka.

* Ska MP vägra stötta alliansen i enskilda frågor där de egentligen håller med?
Ska MP stötta alliansen i frågor där de INTE håller med?
M vill ha MP som vågmästarparti i stället för SD, eftersom SD ska frysas ut. Vad tycker vi om det? Maria Wetterstrand är skitförbannad, men hur blir det i praktiken?

* Ta reda på varför folk röstade SD i stället för eller åtminstone parallellt dessa salvelsefulla kampanjer emot dem. Varför vill folk stötta ett parti där det på framstående plats finns en tok som på allvar tror att ”vissa invandrare har en aggressiv gen som inte svenskar har”? (Sitter nu i kommunfullmäktige i Trollhättan.) Jag hoppas också det finns nya wallraffare på plats inom partiet. (Att wallraffa: Ord konstruerat av tyska journalisten Günther Wallraffs efternamn. Hans metod är att ta olika identiteter, nästla sig in något sammanhang och sedan komma fram och rapportera.)

* Puh. Nu behöver jag kaffe.

ABs statistik
Que?
Aftonbladets valstatistik till innehavare av
gamla tröskverk till datorer, med intressant latinsk
text. Latinkunniga får gärna översätta. Det enda ord
jag ser direkt är ”dolor”, som betyder smärta.
Jfr ”Via dolorosa”, smärtornas väg.

Valet en rysare

Just nu har rödgröna 156 mandat och alliansen 173, och mittemellan står SD med sina 20. Vågmästarroll, alltså.

Jag vet inte i vilken grad kvällstidningarnas valdagslöp (appeller mot SD) spelade en roll i SD:s framgång, men jag tror att pressens mästrande var kontraproduktivt. Människor som dras till SD talar ofta just om att de blir svartmålade, oförstådda, felaktigt tolkade, motarbetade och nonchalerade. Om något bekräftade den bilden för dem idag, måste det vara det kompakta mediala motståndet och (för dem) arroganta löp. Just idag borde media talat klarspråk, men utan den föraktfulla tonen. Jag kan tänka mig att för en del dystra SD-sympatisörer blev denna sista brist på respekt avgörande. Vägen från detta bemötande till att få sin valvaka sänd i TV på samma villkor som de andras måste ha varit chockartad.

Nu är det bara att hoppas att SD:s vågmästarroll försvinner och (för mig) att de rödgröna går upp i siffor, men just det är kanske inte så troligt.

Just nu pratar Jimmy Åkesson. Jag tror det är viktigt att bemöta SD sakligt, så att man når deras väljare med fakta och inte med arrogans. Människor tänker inte bra när de känner sig nertrampade. Man kan inte få folk som känner sig förbisedda att ändra sig genom att låtsas att inte se dem.