Svan, färskost och KG Bergström.

Tog paus från politiska tankar och gick runt sjön, och stannade till på Kungsholmsstrand för att tittade på en stor, vacker svan som kom seglande på andra sidan kanalen, oberörd av trafiken som stormade fram uppe på leden. Jag hade bröd med mig och ville gärna mata den, men man kan ju inte ropa på en svan som man inte känner.

Hur skapa kontakt? frågade jag mig. Kanalen är här bred som en flod. Svanen putsade en vinge. Jag tittade på. Svanen doppade huvudet. Jag kollade att inga fartyg närmade sig och viftade med en arm, som om jag kastade bröd i vattnet. Svanen ignorerade mig. Jag viftade lite till, långsamt, med stora gester som en semafor. (Nu hade jag alldeles glömt Sverigedemokraterna.) Svanen kastade en blick på mig och noterade att jag stod kvar. Nu började den bli intresserad, och efter ett tag började den faktiskt korsa kanalen. Den satte inte kurs alldeles direkt på mig, men jag flyttade mig liksom lite tillfälligt åt rätt håll, och till slut var den framme. Jag tycker det är roligt att lugnt och stilla kommunicera med en annan art så där. När jag stod uppe på bron fem minuter senare var svanen fortfarande kvar i strandkanten i hopp om att någon annan människa skulle komma med mer mat.

Jag gjorde färskost också – man kokar mjölk, häller i citronsaft tills mjölken skär sig, silar och samlar upp och saltar.

***

Tillbaka i politiken: Politiska reportern KG Bergström är osedvanligt irriterande i ett Agenda Special där representanter för partierna intervjuas om valet och den parlamentariska situationen med Sverigedemokraternas tjugo mandat i riksdagen.

Det har inte ens gått ett dygn sedan valresultatet kom, men Bergström står där och ställer obesvarbara frågor av typen: ”Kan du utesluta datt ni gör X? Men kan du svara på en rak fråga? Varför kan ni inte utesluta det?”

”Utesluta”-frågan är ett klassiskt knep som politiska journalister som har en dålig dag eller inte vet bättre tar till för att låta som om de ställer skjutjärnsfrågor. Partierna, som inte ens har alla fakta på bordet och inte har hunnit tala med varann, kan givetvis varken lova eller utesluta någonting. Det här är dålig journalistik. I bästa fall håller intervjuoffret journalisten stången (utan att knacka honom i skallen av ren frustration), i värsta fall tvingas de till svart-vita onyanserade svar.

***

– Men jag vill inte att Maria Wetterstrand ska bli miljöminister, sa den unge mannen när vi hunnit en bit in i en intressant politisk diskussion.

– Varför inte?

(Med viss tvekan) – Därför att min pappa är det.

Jag stod och pratade med en ministerson, visade det sig. Och han var förtvivlad över att SD hamnat i i riksdagen, och hade han haft tid hade han gått till Sergels torg och demonstrerat. Och det slår en att något positivt med situationen i riksdagen just nu är att alla tvingas tänka till, och ungdomar blir engagerade. Utanför ungdomsförbunden och isolerade grupper som AFA som knackar nazister i skallen på gatan, har det inte funnits så mycket rörelse bland de yngre. När det har funnits, har medierna koncentrerat sig på ett fåtal bråkstakar och svikit de andra. Så vi kom in på sjuttiotalet och jag berättade om den totalt annorlunda atmosfären som fanns då, när miljoner människor i ens egen ålder omfattades av ungefär samma idéer – fred var viktigt, pengar var inte viktigt, barn var viktiga, att inte utnyttja varann var viktigt, naturen var viktig.

– Jag börjar fundera på att ge mig in i politiken, sa jag.

– Jag också, sa han.