Ta tillbaka gården från postmodernismen!

Det kom ett ljud utifrån, ett välbekant ljud – ett dunkande som jag inte hört på ett antal år.

Kunde det vara…?

Jag rusade till fönstret fylld av förhoppningar, och ja, det var det! Jag var tvungen att hämta kameran för att föreviga undret.

mattpiskare1

En granne som piskade mattor på en gård där man inte längre SKA piska mattor! Och han använde den tjusiga pergolan!

Detta gjorde mig glad och upprymd. Jag antar att det var någon gång på femtiotalet som det började anses otrendigt att torka tvätt på gårdarna och linorna togs bort, och för ett par år sedan när vår gård skulle moderniseras försvann ytterligare några viktiga saker:

1. Sandlådan.

2. Piskställningen.

3. Asfaltsytan där barn kunde cykla med sina trehjulingar.

4. Trädet med rosa blommor, de doftande lila syrenerna, alla andra gamla fina buskar i trälådor.

In kom istället färglösa plantor i rostiga lådor, grus över hela gården och två pergolor med trägolv. Gården lockar inte längre till aktivitet, hela konceptet går ut på att man ska sitta i pergolorna och dricka latte eller vin och titta. Barnen ska inte leka och man ska definitivt inte piska mattor. Konceptet är viktigare än allting annat. Vardagsliv och barn struntar man i.

Men nu kom alltså grannen med sina mattor och kunde använda pergolans bjälke eftersom växterna som skulle bilda tak har vägrat göra det, eftersom de inte klättrar uppför fyrkantiga stolpar och inte vill vira sig kring räfflad ståltråd.

Uppror!

mattpiskare2
Han jobbar i t-shirt, och jag som bara fryser. Får man gå ut i mössa och tjock halsduk?

Man börjar resan med ett steg?

Hollywood 05
I Hollywood 2005, anläggningen kring Kodak Theatre med stenelefanter och annat som ska påminna om stumfilmens storhetstid. Den berömda Hollywoodskylten är där uppe i bergen vid den skakiga röda pilen. Nedanför den häftiga bergssidan en röra av villor, hyreshus, bensinmackar och annat.

Det finns vissa likheter mellan Matilda och mig. Vi har samma knäppa humor, och så går vi promenader. Hon kommer mycket oftare i väg på bio och krogbesök med kompisar än jag, men när det gäller att få ändan ur vagnen och ge sig av på resa, är det lika illa för oss båda. Det blir inte av!

Jag kan åka in till stan och till Gotland, där har jag plogat upp ett spår. Jag vet hur man åker till Gotland. Men en ytterst, ytterst välbehövlig vanlig semester till, till exempel, Kanarieöarna för att slöa, bada och läsa? Nej. Till någon av de där intressanta platserna jag har på min lista över resmål jag ska till någon gång innan jag kastar in handduken, som Pompeji, Grönland och Grand Canyon? Nej.

För ett tag sedan började Matilda och jag leka med tanken att få respektive ändalykt ur respektive vagn och åka till USA tillsammans, dvs hon från Australien och jag från Sverige. Kanske kunde vi sammanstråla i Los Angeles? Var skulle vi bo i så fall? Hotell eller samma vandrarhem nära Hollywood Boulevard där jag bodde 2005 (utan att åka till Neverland, min idiot)? De har små ensamrum, det är skäligen enkelt men å andra sidan mitt i smeten. Bättre än ett billigt hotell längre bort, kanske? Hotellet mittemot Kodak Theater och Grauman’s Chinese vore bra, men det kostar ju pluringar.

Detta hostel har också ståupp-kvällar (jag var på en), jag kanske ska kasta mig i elden och göra en riktig amateur night in Dixie och ståuppa på engelska på ett vandrarhem?

Och hur ska vi sedan ta oss till Grand Canyon, som Matilda också vill se, hyra bil eller åka på arrangerad resa? Arrangerad bussresa låter bekvämt.

Naturligtvis spånar vi bara. Eller…?

Följ den spännande följetongen om Matildas och Annikas resa till Hollywood och Grand Canyon!

På planet
Det är ju bara att kliva på planet en vardag när det är halvtomt och skönt…

PS – mail från Matilda om att jag lagt ut en inspirationsblogg som ska sparka oss lite i baken:

Bra idé! Det behövs några ordentliga knuffar, minst sagt.

Jag ligger på soffan och ser på solen som leker bland bladen i trädet utanför, dricker kaffe och bläddrar i min svenska bok, samt tar en liten tupplur mellan varven, naturellement.

Själv sitter jag med TV:n på, tittar ut mot den molniga himlen och undrar om man kanske skulle ta sig en liten promenad av något slag.

Dessa tillbakalutade sinnesstämningar är alltså vår startpunkt. Vår startgrop är så att säga väldigt horisontell. Vi behöver puttas på!

Nu ska jag researcha Grand Canyon. (Alldeles strax…) Man behöver ett sjudagarspass för att köra omkring där?

Caféprat

Tog fram en kökssax i morse, klippte av en stor del av håret och gick vad det led för att träffa Cruella på Café Giljotin och titta på hennes San Franciscobilder.

HB AB

Vid bordet bredvid satt ägaren Arash och pluggade biomedicin, medan hans pappa stod bakom disken. Arash gav oss historien bakom sitt iranska namn: Arash var en mytisk hjälte som sköt av en pil för att markera rikets nya gränser. Han spände bågen så hårt att han föll bakåt och dog, men pilen flög genom dagar och nätter långt, långt bort.

Cruella åt Arashs mammas lasagne med hemligt recept och jag åt bananer, och så tittade vi på fantastiska bilder och det var underbart att se San Francisco – inklusive alla roliga familjebilder. Vännen MF, vi måste komma i väg till USA! För mig kändes det som att få träffa Cruellas familj och komma tillbaka in i min bok samtidigt.

Det fanns många bilder av Golden Gatebron i ovanliga vinklar, och om jag ska ta en bild som representerar SF får det nästan bli en sådan. Dessutom passar det in: Bron leder norrut från stan till Sausalito, Tiburon, Marin County, där en del av handlingen äger rum.

Längre bort satt en liten familj med en åtta månaders baby och fler vänner till Arash kom in. Cruella tog kaffe och jag en chokladbiskvi och vi pratade om annat och blev sittande i timmar.

– När tycker du jag ska göra nästa ståupp här? frågade jag Arash innan han gick.
– Så snart som möjligt, sa han. Och funderade på om man kan kombinera med glögg.

Ännu en sak att göra före jul?

Huh…?

Jaha, vad gör jag nu då?

Jag har, som kanske har framgått, en del extrakilon. Dem har jag länge velat bli av med utan att sluta äta glass. Men ska jag verkligen bli av med dem, eller är de naturens egen vaddering? har jag funderat.

Därför blev jag väldigt glad när jag läste följande nyss:

En knubbig ålderdom kan vara bra. Smala och normalviktiga äldre löper nämligen högre risk att drabbas av demenssjukdom jämfört med de lite tyngre visar forskning som Anna Dahl, Hälsohögskolan i Jönköping, lägger fram i en doktorsavhandling.

Dahl tycker att äldres vikt borde kollas precis som vi har ordning på små barns viktökning, skriver Jönköpings-Posten.

Men så bra! Kilona kom alltså inte bara för att förse mig med lite trevligt östrogen, de ska hindra mig från att bli dement också! Bara att fortsåtta äta glass och gilla läget, med andra ord. Vore direkt skadligt att hålla igen. Jag ska helt enkelt inte vara en ”normalviktig äldre”! (Hm – kan man kalla denna vikt normal om den ökar demensrisken, förresten?)

Fröjden varar i flera sekunder, tills jag läser de sista raderna.

I medelåldern riskerar däremot överviktiga demens i större utsträckning än normalviktiga.

Jäkla forskare! Hur ska jag veta om jag är ”medelålders” eller ”äldre”? Jag blev medelålders omkring 45, men hur länge varar det? När kommer nästa steg? Sjuttioåringar kan springa maraton – inte jag visserligen, but I’m making a point here – är de gamla?

För att komplicera allting har vi dessutom en helt annan forskning som säger att bukfetma ökar risken för krånglande hjärta och stroke. Samarbetar inte forskarna? Hur ska man göra nu, måste man välja mellan demens och stroke om man väljer att vara tjock eller smal, hur kan man som sjöfararen Odysseus hitta vägen mellan de farliga klipporna Scylla och Carybdis? Hur blir man en lagom tjock Bryn i sina bästa år?

Och blir det plus- eller minuspoäng för växande näsa och fötter?

Bekymmer, bekymmer. Nu går jag och kokar kaffe.

Fågelvisslaren ute och går.

Jag hade inte gått runt sjön på länge, så i förrgår traskade jag iväg och hade bröd med mig till kaniner och gräsänder – bröd med en massa olika sorters frön i, inte vitt, vitt bröd har djur ingen nytta av alls. Det innehåller ingen näring. Man kan mata dem tills deras magar står i fyra hörn och de får ändå näringsbrist – ungarna kan till och med svälta ihjäl.

Kaninerna var kvar. Då och då kommer stan och dödar dem, det blir plötsligt tomt, men ofta finns det en liten skräckslagen stackare kvar som hukar bakom bråten och inte vågar sig fram. Eftersom barn, tanter och farbröder blir ledsna, misstänker jag att de numera tar så där fem i taget, om några alls. Hur som helst, kaninerna mådde prima. Och jag kände hur jag andades ut och slappnade av när jag såg koloniträdgården och de höga träden igen.

I vattnet vid Karlbergs slott fanns inte en enda gräsand. Kanadagäss fanns på gräsmattan, men de käkar gräs och jag har liksom inget förhållande till dem, eftersom de snabbt förvandlar gräset till gegga som de lämnar överallt. Jag ignorerade alltså geggfabrikerna och gick ut på bryggan. Obruten vattenspegel, inte en anka i sikte.

Så jag visslade, precis som jag brukade vissla på katterna. Och genast hördes exalterade kvackanden och änder kom flygande från alla håll och landade så där tjusigt i full fart med långa strimmor efter sig på vattenytan. Och så fick de brödbitar.

Då och då bestämmer jag mig för att inte mata djur bara för att jag tycker om dem, man börjar engagera sig efter ett tag och lägger märke till saker som att en andhanne har ett väldigt dåligt ben till exempel, och så börjar det ta tid och kraft som man inte har. Så jag sprider ut det där matandet. Men de känner också igen mig, och häromsistens när jag kom gående på stigen (utan bröd), höll andhannen-med-benet på att skrämma slag på mig när han plötsligt kom flygande från ingenstans, vilt kvackande, och dunsade ner på magen intill mig. Han kan ju inte stå ordentligt. Så vi pratade ett tag, tills en stor lång idiot-joggare kom farande mellan oss och nästan sparkade ner min skadade and i vattnet.

– Var försiktig! ropade jag efter honom, men det sket han i, han hade väl en stegräknare eller något som var viktigare. Kvinnor och djur? Pah!

Vid marinan var grupper av karlar i färd med att plocka upp y-bommar, de där metallbommarna som sitter fast i bryggan i ena änden (y:et) och ser ut att flyta på en tom bensindunk i andra änden och skiljer båtarna åt. Nu skulle de upp ur vattnet.

Den här veckan måste jag till sist få den här lägenheten i ordning och jag ska träffa bloggvännen cruella för att titta på San Franciscobilder som kanske kan passa på bokomslaget. Jag har ett enkelt koncept i huvudet, men det kanske blir bättre med en av hennes bilder? tänkte jag när jag hörde att hon varit i den stan i sommar. Så jag frågade om jag får titta på dem, och hon svarade visst! och vill gärna gå till café Giljotin som jag skrivit om och prata om saken. Jag ska också prata med teateragenten och se hur hon ställer sig till mina manus. Dessutom är det en rad filmer jag vill se och en föreläsning om mångkulturalism i Frankrike jag vill höra.

Den dåliga axeln är verkligen i vägen för fysiska aktiviteter. Jag drar av mig tröjor på kill-vis för att inte behöva sträcka den, och jag hoppas verkligen den förblir halvfrusen istället för helfrusen (frozen shoulder) och så småningom läker ut, men det tar en evig tid och det kommer varningssignaler från den andra armen också. Försiktighet är av nöden! Läkare kan tyvärr inte göra mycket åt den här typen av inflammationer, det är bara att hålla humöret uppe och undvika häftiga rörelser och att sträcka armen åt något håll, för då hugger det till som av knivar och bränner som eld ända ner i handen. Man når ingen vart heller, för den delen.

Nej, nu måste jag komma igång!

En bild förändras.

På Victorias och Daniels bröllopsdag var jag ute och fotograferade, och en av de bilder jag lade i bloggen var den här, med lite rolig text på.

Ursprungsbild her hand

Sedan ville jag göra lite svartvita bilder en tid senare, och då fastnade jag för pojken i förgrunden till vänster. Han och hans mamma tar sig fram i folkmängden, och hon sträcker handen bakom sig mot honom så där på mammors vis – en rak hand som han ska ta tag i så att de inte kommer ifrån varann. Så jag beskar bilden för att fokusera på de två och deras sätt att höra ihop fast hon har ryggen till.

Hands 1

Men det blev ett problem: Vad skulle jag göra med kvinnan direkt intill pojken? Hon hör inte dit och har uppmärksamheten åt ett helt annat håll. Skule jag ha kvar henne eller inte?

Jag velade lite fram och tillbaka. Till sist försökte jag lägga henne i mörker.

Hands

Nja. Inte så bra. Dessutom hade jag nu tappat bort en fundersam annan kvinna som satt på trottoaren lite längre bort. Hur skulle stämningen bli om hon var med i bakgrunden på något sätt? Men då måste jag få bort kvinnan med väskan, hon som stod mellan dem, helt och hållet.

Det var intressant att prova. Så jag tog bort henne och slutbilden blev så här – med ett lätt vemod.

Her hand

Kan man göra så här, förfalska verkligheten? Ja, om resultatet har någon sorts konstnärligt syfte tycker jag det. Men om det ska vara nyhetsbild, en dokumenterande bild – absolut inte!

(Hur jag gjorde? Jag ritade en kontur runt vänstra delen av bilden, pojken och hans mamma, och kopierade den. Sedan lade jag helt enkelt kopian över den stående kvinnan, fixerade lagren och gjorde en ny beskärning. Till sist fick jag dona en del med stenläggningen mellan pojkens ben, där den stående kvinnans ena ben syntes.)

Men vad är detta? / Bilduppdaterad

Det snöar i Stockholm. Den 22 oktober!

Jag är kränkt. Det ska ju snöa för första gången varje år den 11 november, KG:s (min exmans) födelsedag. Det hade vi ju bestämt!

Hmpf.

Uppdaterat: Man måste skynda sig om man vill ta bild på snön som förtretar en innan solen kommit fram och smält alltsammans. Så här såg det ut innan molnen försvann. Lycklig trast som badar jaccuzzi inkluderad.

Vinterkafé

Oktobersnö2
Gården i snöslask. Funderar på att sätta mig där och läsa en bok nu när solen är framme. Man kan ju använda liggunderlaget som man använder när man solar på sommaren! Det är plastat undertill.

När jag skulle gå in till mig såg jag den här trasten som badade i jättepölen vid stuprännan. Den ville vara precis där vattnet forsade ur röret, där låg den och plaskade, och den var så badsugen att den inte brydde sig om att jag brände av blixtar mot den.
Trastbad 1

Trastbad 2

Hallå! Sluta sprattla så där och håll dig i fokus!