Läckorna.

Om vissa av de läckta dokumenten skriver Expressen att USA ”hånade” världens olika ledare, med det språkbruk de älskar mest och som vid det här laget är mycket tröttsamt att läsa, eftersom det i sig inte ger någon information om syftet.

Men hur förskräckligt är det egentligen med just denna del av läckorna? Är det någon som är förvånad över att dessa ledare kallas både det ena och det andra i intern information? Vad trodde man i så fall att det skulle stå, ”den vördnadsvärde X”, till exempel? Och hur skulle i så fall hemmalägret få någon som helst information om hur dessa ledare egentligen är och uppför sig?

För det behöver man veta. Världsledare säger inte offentligt: ”Hejsan svejsan, jag festar hela nätterna, har fem extradamer och är så sömnig om morgnarna att jag inte fattar någonting då”. Det är det diplomaters och andras uppgift att förmedla, den brutala sanningen alltså, eller i alla fall sin uppfattning. Då kan man undvika viktig kommunikation med den festprissen före lunch eller rent av middag. Till saken hör att veta hur de egentliga maktrelationerna ser ut i varje land.

Givetvis finns i allt detta överdrifter, missar, privat agg, cynisk jargong, behov av att avreagera sig och mer eller mindre halsbrytande förslag om hur svagheter ska utmyttjas. Men går det att undvika? Nej.

Detta är förstås bara en bit av kommunikationen. Läckorna ger en gigantisk samling material som visar till stor del hur politiken egentligen går till, vad som händer bakom lyckta dörrar. Sanningen om världspolitiken är både brutalare, mer chockerande och virrigare och visar helt andra mål och metoder än dem vi känner till. Är det bra att vi får veta exakt hur? Jag är benägen att säga ja, men det finns säkert fall där hemligheter behövs. Under andra världkriget, till exempel, skulle stridsmoralen i vissa lägen fullständigt raserats på den allierade sidan om soldaterna eller hemmafronten känt till alla tragiska och idiotiska missar som gjordes och hur mycket slumpen spelade in.

Det finns ett argument till för en yttre fasad: Om man har en officiell kodex för hur saker ska gå till, att tortyr inte är acceptabelt till exempel, tvingas landets ledning uppföra sig enligt den åtminstone i de fall där det syns. Om sedan hemlig tortyr i alla fall (rätteligen) avslöjas, måste civliserade människor och media som vill upprätthålla denna kodex av mänskliga rättigheter verkligen uppbåda all tyngd de kan för att få bort missförhållandena. Om de inte gör det, om de inte lyckas, leder avslöjanden i stället till att media och allmänhet istället börjar försöka vänja sig vid att tortyr används. Man kan se det i USA, där ett bra exempel är underhållningfilmer (som serien ”24 timmar”) där en god president suckande och motvilligt går med på att tortera folk.

Så alla svärd är tveeggade och det gäller för humanitära krafter att navigera rätt.

PS. Aftonbladet talar också om ”hån”.

grabbarna

Historien – manliga relationsproblem.

Annonser

Drabbad

Så nu har vinterkylan ”drabbat” oss. Det är verkligen attans kallt här inne. Snön ligger tätt intill rutorna och grannarna har ställt fram julljusstakarna i fönstren – jag tänkt skriva adventsljusstakar, men kom att tänka på Bert som varje år kämpar mot detta felaktiga språkbruk. Adventsljusstakar, säger han, har bara fyra ljus! Man skulle ju kunna säga att adventsljusstakar är alla ljusstakar man tar fram under adventstiden, förstås – eller?

Jag har lite att tänka på just nu, så det blir lite slarvbloggat är jag rädd. I dag tänkte jag varva mellan att redigera och städa upp, jag kan inte vänta med att röja tills boken är slutredigerad, märker jag. Om jag trillar av pinn kan ju grabbarna dessutom tro att det alltid ser ut så här i min lya. (Jag vet, men det är sådant man tänker!)

Just nu sitter jag och huttrar med kaffekoppen bredvid datorn, men strax ska jag gå ut och köpa mer solrosfrön åt fåglarna och sedan sätta mig här invirad i poncho och koftor med en PET-flaska varmvatten intill mig, som värmedyna. Att bo i ett hus från 1904 med höga fönster är inte alltid en fördel. Det är glashalt på gården också! Men det är så otroligt vackert, särskilt nere vid Karlberg där jag tog en promenad igår. Jag vet att jag tjatar om det fantastiska ljuset och färgskalan, men man blir verkligen förundrad och förtjust, och isen höll på att lägga sig över sjön i stora flak som sedan fryser ihop.

Tror jag ska börja med Karlberg nu, när jag tänker på saken. Och sedan ett varmt bad!

(Det blir dock inga bilder, eftersom min kamera nu kraschat slutgiltigt och jag inte köpt en ny.)

Fin vintermorgon och transpiranto. /Uppdaterad

Traskade nyss (vid åttatiden) ner till 7-Eleven för att köpa bananer – de är dyrast, men deras bananer bäst i 8 fall av 10 – och det var så underbart fint. Himlen duvblå, snön vit med lite lagom modd på trottoaren, bilarna hade fått läckra perfekt avrundade snömössor på taken, ljuset var så vacker att man skulle vilja äta det eller åtminstone måla av det. Jag måste verkligen komma ut på en riktig promenad vid lunchdags! Det var fint att gå runt sjön igår också när himlen var mulen och landskapet insvept en enda grådager, men det måste vara ännu härligare idag.

Lösryckta bitar av hemgjord transpiranto svävar runt i min skalle. Jag fick ju en ny kommentar på mitt gamla transpirantoinlägg så jag gick dit och läste och fnittrade, och nu kan jag inte låta bli att hitta på mer.

Min älskling du är som en ros
Mi cara tu est botanik adekvat

Det är resan som är mödan värd
La via est pust pust valid

Måste bara ta med Johan B’s version av O helga natt!

Adams julsång (O, helga natt)
av Augustin Kock

O helga natt, o helga stund för världen,
då Gudamänskan till jorden steg ned!
För att försona världens brott och synder,
för oss han dödens smärta led.
Och hoppets stråle går igenom världen,
och ljuset skimrar över land och hav.
Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.

Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor.
Vår jord är fri, himlen öppen nu är
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän ska blir dig kär.
Från himlen bragte frälsaren oss friden,
för oss han nedsteg i sin stilla grav.
Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.

Adams Yul-Kantat (Oj, Santa Najt)
par Augusto Coq

Oj, santa najt, moment santé por mondo
Qvam Übermensch sür terræng arrivé!
Por la peccata mundi compensera
por noj fatala tortür accepté.
Trans Tellus traskas X-ray esperanza
et lux briljant sür aqva et terrass
Pøbel, kollapsa, urban tjenix’ libressa
Oj santa najt, raserat alcatrass!
Oj santa najt, raserat alcatrass!

Salvator kvaddat heavy-duty kætting
Noj terra liber, celesta invit
Toj domestik transform’ in prima brorsa
Antagonist ist total konvertit
La paz d’excelsis Salvatore grejas
Por nojs descend’ in loja sepultur
Pøbel, kollapsa, urban tjenix’ libressa
Voj santa najt, noj salve-agentur
Voj santa najt, noj salve-agentur

*

Trans Tellus traskas X-ray esperanza! /transform’ in prima brorsa!
Jag skrattar så tårarna rinner. Mer av Johan här

Kaffe, macka med färskost, och carry me home to San Francisco.

Lingon och mjölk-träsket

Förutom att vara oduglig som shoppare är jag också misslyckad som depraverad konstnär. Jag kommer aldrig ens ihåg att det skulle vara gott med ett glas vin till maten förrän jag sitter och äter, och då är det för sent att gå till Systemet. Den gång varannan månad jag kommer ihåg att köpa en flaska lättöl blir jag riktigt stolt.

Inte blir jag beroende av samma saker som andra, heller. Det står inte en pava whisky på mitt skrivbord, och inte ens ett decenniums svårtartad sömnlöshet (heltidssjukskrivning) lyckades göra mig beroende av sömntabletter.

En enda gång tog jag två sobril en morgon, det var efter att min exman dött och jag var helt enkelt tvungen att slå knock på mig själv (eller försöka i alla fall, de fungerade inte särskilt bra). Jag tog alltså två tabletter, tog handtaget ur dörren för att inte katterna skulle ta sig in i sovrummet, stoppade proppar i öronen, knöt en halsduk om huvudet för att stänga ute dagsljuset och kröp ner under täcket och försökte suggerera mig själv till sömns.

Just den dagen kom min ena son hem till mig (han hade nyckel). Döm om hans skräck och fasa när han fann sovrumsdörren låst och sedan inte fick något som helst gensvar när han ropade. Bara en olycksbådande tystnad. Han började banka på dörren och skrika på mig.

Under mina täcken och bakom mina proppar och genom sömntabletterna trängde till sist ljudet av en son i nöd, jag vaknade tvärt som om någon hällt kallt vatten över mig och insåg direkt katastrofen: Min stackars son trodde jag kanske drabbats av akut depression och inte stod ut med att hans pappa gått bort! Vilket var helt bort i tok eftersom det sista man vill är att beröva sina barn en mamma när de just förlorat en pappa, men vad skulle den arma gossen tro? Jag led med honom, rusade upp ur sängen för att lugna honom, satte handtaget i dörren och brakade ut i hallen med halsduken på sniskan på huvudet och propparna kvar i öronen.

Ingen sprit och inga tabletter, alltså. Men jag blir beroende av annat. Lingon och mjölk, till exempel! Jag kan inte ha lingonsylt hemma, jag kan glatt sleva i min en hel burk under dagens lopp. Idag har jag redan ätit tre skålar, och jag sitter här och trånar efter mer. Samma sak med filmjölk med bananer och russin. Fruktansvärt beroendeframkallande. Köper jag en liter filmjölk och fyra bananer går de åt direkt, trots att jag varje gång tror att jag ska kunna sprida ut missbruket över två dagar i alla fall.

Jag kan skriva om alkoholism så att alkoholister känner igen sig, jag kan skriva om hemska brott och vet obarmhärtigt mycket om lögner och svek och förtvivlan och död och smärta, men själv är jag som en vaniljglass. Men, alltså då, obotligt fast i lingon och mjölk-träsket.

lingon_skogen

Vad är det i dem som gör dem oemotståndliga?
Kan man inte omvända drinkare och knarkare till lingonmissbruk istället?

PS. Christina skriver i kommentaren om små barn som kommer hem till henne och Håkan och säljer ”linginsylt”.

En liten stund senare går jag till hennes blogg, och vad säger captcha då? Jo: captcha. Ett tecken från makterna!

Curry i st f politik

Egentligen skulle jag vilja skriva om den konstiga säkerheten som amerikanska TSA infört på flygplatser – välj mellan nakenradioaktivitet och intimtafsande! – där de enda som inte kan utsättas, tro det eller ej, är beslöjade muslimska kvinnor. Att vem som helst kan svepa in sig i muslimsk dräkt, eller att muslimsk kvinna kan utpressas att bli självmordsbombare mot sin vilja, spelar ingen roll. Nunnor däremot klarar sig inte undan, inte heller åttiofemåringar eller barn. All denna närgångenhet och mass-spridande av radioaktivitet är illa nog, men det är dessutom ineffektivt. Det enda vettiga vore metalldetektor+bombhundar.

Men det skulle jag alltså inte skriva om, för jag blir bara upprörd och jag hade tänkt lägga mig tidigt efter en dag i telefon och vid mail. Det jag skulle skriva om var den goda curry som nu gjort mig nöjd och lagom sömnig, för den råkade bli så god.

Så här: Jag smälte smör i pannan och lade ner skuren purjo plus vanlig bondcurry från glasburk, ingefära och cayenne (bra för förstärkning av snäll-curry). Sedan i med kycklingbröst, potatis, gurka och morot i bitar, salta och låt puttra under lock. Avsluta med att hälla i lite ovispad vispgrädde.

Detta enkla recept blir otroligt gott, slicka-tallriken-gott.

Nu ska jag kolla mailen en sista gång och gå och lägga mig i tid. God natt!

hjälp

jag sitter i telefon och pratar med skatteverket om moms och f-skattesedel och det är hemskt.

har bara en hand ledig – no caps

Efteråt: Men vi pratade om språkets standard i svenska kriminalromaner dessutom, Katharina och jag.

Knäpp köld, bok, födelsedag.

Sverige skulle ju drabbas av köldkris och Ishavsluft och kaos hade jag läst, och i natt var det verkligen kallt. Jag har inte frusit så på länge. Där låg jag med ett täcke och två filtar, ylletröjor, raggsockor och MÖSSA, och ändå frös jag. Det enda jag inte hade var vantar, och gissa om händerna var iskalla.

Medan jag låg där och huttrade föreställde jag mig att en arktisk köld rullat in över hela Skandinavien, en sådan där som når den absoluta köldpunkten, den sortens plötsliga vinter som dödade både mammutar och papputar medan de fortfarande hade gräs i munnen. Jag lirkade försiktigt loss händerna och kände på täcket, och det var iskallt på insidan. Det kändes som att ligga i en balja kallt vatten. Dvs, ändan kändes som om jag satt i en snödriva.

Till sist måste jag ha lite frisk luft och vågade mig upp för att öppna fönstret, beredd att förvandlas till instant snögumma. Men det visade sig att köldknäppen var mycket lokal, faktiskt så lokal att den bara fanns i min säng. Elementet var på för fullt, och ute var det snöslask!

Nu skulle man tro att det här frysandet förebådade en kanonförkylning, men jag vaknade vid halv tio efter mycket lite sömn och mådde prima. Och satte mig ner och skrev. För den som är intresserad är jag nu på sidan 437 av ungefär 643. Det blev så många sidor när jag började redigera.

Det gick bra länge, men sedan satt jag fast en hel vecka på sidan 376, där det är en växling mellan två delar av boken. Slutet av den andra delen gick inte ihop stämningsmässigt med början på den tredje, insåg jag plötsligt. Och det var omöjligt att slarva över det. Och jag traskade runt och grunnade, prövade, ändrade, tills en bild stod klar i mitt huvud. Så jag kom vidare.

Och så har jag ju fyllt år. En son mailade och gratulerade, och vi gick för en stilla fikastund på Thelins på Kungsholmen. Där har diverse familjemedlemmar varit många gånger under årens lopp, tillsammans eller var för sig, men nu har de byggt om och strömlinjeformat sedan jag var där med min mamma senast. Borta är den sunkiga inredningen och kvardröjande röklukten, nu är det chict.

Där satt vi och pratade om livet och lite politik och annat, det var så fint att se honom, och jag fick en DVD-box vackert och konstnärligt inslagen av sonens fru och en originalteckning som KG ritade för Expressen 1964 Den ploppade plötsligt upp bland sonens grejor och han mindes att jag hade velat ha den för så där trettio år sedan, så han köpte en ram till som han trodde passade mig (”du har ett hem i New England-stil”, säger han) och det gjorde den verkligen, så nu ska den till sist upp på väggen här. Och en vän skickade blommor från annan ort, de står på bordet framför mig nu och ser trevliga ut.