Att inte tycka om hur man ser ut.

För det mesta har jag inte haft några problem med hur jag ser (och sett) ut – ingen skönhet, men snygg i vissa vinklar, som folk är mest alltså. Och man går ju inte omkring och tänker på sitt utseende, när det finns så mycket annat att tänka på. Jag har varit jag, och det har varit helt OK.

Tills. Tills det kom fram att min pappa inte var min pappa biologiskt, det var en helt annan, främmande man som jag inte träffade, aldrig såg en bild av, inte kände till. Det fanns mycket kring det där, men efter ett par år smög sig en för mig helt ny känsla fram: Jag tyckte inte om hur jag såg ut. Jag kände mig främmande inför mig själv. Här går jag och är fånigt lik en för mig okänd pappa vars gener lever ett prima liv i mig (och mina barn och barnbarn), men som aldrig tog kontakt, aldrig gav mig ett ord, ett telefonsamtal, en enda kram, ens en papperlapp att skickas efter hans död, och vars barn – mina halvsyskon – tog sig en enda titt på mig och beslöt sig för att jag inte var något att ha, de också. Mina drömmar om att sakta lära känna dem och kanske få ha syskon i mitt liv – och syskonbarn – avvisades.

Att ha denna okända pappa och det här utseendet kändes så småningom lite som att gå omkring med en alien i sig. Vad i mig kommer från min mamma, vad kommer från honom? Jag kan förstås alla förnuftiga svar på det – jag är fortfarande jag, och som alla människor är jag en egen person, inte bara delar av mina föräldrar. Visst är det så. Men det här är emotionellt. Det finns mycket jag ångrar i mitt liv och det har funnits många tillfällen när jag vet att jag varit en jubelidiot, men för första gången i mitt liv tyckte jag inte om mig, i alla fall inte hela mig. Det kändes om om det här ansiktet med kindbenen och näsan och de buskiga ögonbrynen klistrats på mig. En mycket, mycket konstig känsla. Jag som har varit så mycket kompis med min kropp.

Så nu har jag fått en ny förståelse för alla de människor som har riktigt svårt för sina utseenden och helst skulle vilja krypa ur sin kropp som ur en kostym. Aldrig tidigare har jag begripit att människor kan känna sig så alienerade från sitt eget yttre, så tudelade, men nu har jag fått ett hum om det.

Alltid en ny erfarenhet, och inte en av de mest behagliga.

Skön stadstystnad och ett danskt palä. Och Inception.

Igår kväll – som ju inte var mellandag alls – tog jag en kvällspromenix för att lämna tillbaka en film (Inception) och märkte att det var något oväntat med Rörstrandsgatan: Inga stora snövallar längs trottoarerna! Snö överallt, jag gick på hårdtrampad snö, men inga vallar. Det såg verkligen fint ut. Dessutom var det riktigt mysigt, för det lyste julljusstakar i så många fönster, precis lagom mycket folk var ute och några få bilar körde runt. Det kändes som om folk var hemma, slappade och hade det skönt.

Tog en sväng runt S:t Eriksplan och märkte en annan sak man sällan kan njuta av i staden: Tystnad. Stannade på en välskottad gång och lyssnade. Det var tyst! Bara då och då hördes det dämpade ljudet av bilhjul mot snö. Och de olika trafikljusen nere vid Torsgatan slog en rytm: TA titi TA titi TA.

Förutom att se Inception hamnade jag av en slump i ett reprisprogram om upprustningen av det danska kronprinsparets lilla slott på Amalienborg. (Ja, så litet är det ju inte, kung Fredriks palä, men vad slott och borgar beträffar, så.) Jag hade inte tänkt se det, jag är ju mer för engelska lanthus och gotländska gårdar, men råkade slå på TV:n just när de knackade ner ett sänkt innertak och hittade guld och stuckaturer. Tyvärr hade de tidigare restauratörerna inte bara gömt undan detta vackra tak, de hade också dragit vatten- och avloppsrör rakt genom det när ett badrum byggdes ovanför. Ner med det falska taket alltså, och så skulle guld och stuckaturer repareras.

Nu var jag fast. Och det blev mer spännande. Golv bröts upp, och under det hittade man bitar av gamla takdetaljer som tidigare hantverkare bara lagt ifrån sig och som nu kunde kopieras eller sättas upp igen. (Eller var det någon smart man som lade dem där med flit, i övertygelsen om att vid nästa restauration skulle man vilja bevara taket?)

Men det riktigt roliga var att man bestämt sig för att inte bara rusta upp slottet, man bad också en rad moderna konstnärer göra helt nya och nutida väggmålningar (på uppspänd duk) bland allt guldet. Vilken strålande idé!

Kaspar-Bonnen--TE-

Ovan ett konstverk av Kaspar Bonnen – se så fint det passar in! Alla konstverken var olika, ett bestod till exempel av en rad stora stålspeglar (från golv till tak) med ingraverade blomstermotiv, monterade mellan förgyllda reliefpelare och röda väggfält i en stor matsal. Fantastiskt! Stora antika kristallkronor gjordes i ordning prism för prism för att hängas i taket där, och ett mycket långt mahognybord, gammalt och sinnrikt välgjort, skulle putsas upp och ställas på plats igen.

Här kan ni se flera av konstverken, scrolla ner och se fotogalleriet. Det blev verkligen vackert, ett nyrestaurerat litet palats från 1750 med nyslipade skurgolv, guld och glitter, sextonhundratalsgobelänger men också sprillans nya konstverk som inte bara hängts på väggar utan ÄR väggar.

SNART är det nästa år, som ju för mig ska börja med att RUM 129 kommer ut. Sedan hoppas jag skriva klart Margareta Davidsson 4 i vår och få ut den, och samla ihop de bästa kåserierna och publicera dem också. Jag har fått tillbaka alla mina svenska bokrättigheter, så jag kan ge ut alla de tre föregående som pocket eller trade, dvs stora böcker men med mjuka pärmar. Och nya omslag!

Låter väldigt bra, men vad tyckte du om Inception? undrar ni nu. Jo, den var den var välgjord och mycket spännande, bra skådespelare, bra regi av manusförfattaren Christopher Nolan (som också gjorde Memento), intressant idé med sina lager av olika drömnivåer. Jag kunde ha varit utan två tredjedelar av skjutandet, men jag såg hela, vilket jag faktiskt ofta inte gör längre (eller snabbspolar). Författaren har pulat med manuset av och till under tio år. Periodvis tänkte han göra en liten film, men kom fram till att de fantastiska landskap man skapar i drömmen behövde en stor Hollywoodbudget och stor duk för att komma till sin rätt. Tanken att man just skapar sina drömmar håller jag ju hundraprocentigt med om, och också att skapandet av böcker och konst är närbesläktat. Just den tråden får inte så stort spelrum här, intrigen är en annan, men jag kan rekommendera filmen.

Inception3
Hela hotellkorridoren gungar, för de drömmer och befinner sig egentligen i en vit skåpbil i fritt fall ner mot vattenytan. Fast det är också en dröm… (Längst bort den nu snart trettioåriga Joseph Gordon-Levitt från TV-serien Tredje klotet från solen.)

Snörapport från fjolltr… Stockholms innerstad.

Det är bara sex minusgrader, och ändå kändes händerna som om de skulle frysa av när kameran åkte fram (den bor i en randig vante annars, utomhus). Men man vänjer sig! Det finns så många vackra snöformationer att man gärna skulle trava runt hela stan och dokumentera dem alla.

Klockan var ungefär halv tolv när jag tog de här bilderna och solen stod som högst, dvs inte riktigt över hustaken i söder. Men den gav snön ett mjukt skimmer när den tittade fram.

snöpark

Snöochis

snökonferens

snöcafé

Snöskottn istappar

Snöbukt

Snödrev på bjälke

snöbomull

Snöbebis

Spegelbild vinter

Good moaning (och nu är det bestämt)

Good moaning, som polisen i ”‘allå, ‘allå, hemliga armén” sa. Jag vaknade med en skallande huvudvärk, den värsta jag haft på länge, och fick börja dagen med Treo. Nu hade jag alltså ond arm, huvudvärk, ett hoppande hjärta och dessutom konstiga händer (tänker inte förklara närmare). Så jag vankade runt här och tittade på TV stående med ljudet avstängt, det var Tidsresenärerna med glada lurviga arkeologer. Det tog ett par timmar och lite frukost att få ner huvudvärken.

Men nu är omslaget bestämt. Det blir tuffomslaget, men baksidan får bli en överraskning – lite kul ska ni väl ha när ni väl köper boken!

Jag har bestämt mig för att försöka ge mig själv en julklapp, nämligen skriva de två artiklar jag velat skriva så länge men inte känt att jag haft tid för. Får se hur det går med det.

Det blev ingen promenix alls igår, men nu tänker jag ta en sväng runt parken. Hoppas ni har en lugn och fridfull jul. Idag, juldagen, är det dags att ligga i sängen, läsa julklappsböcker och käka skinkmackor och halva marsipangrisar, innan man ev går till de där släktingarna man inte träffade igår. Ha det bra!

Kväll före dan och boknytt

Det luktar härligt av mat här, jag prövade ett eget recept på julköttfärslimpa och det blev väldigt gott. Gripen av julstämning gick jag ner på gården, skyfflade en halvmeter snö från utebordet och försökte tända fyra små värmeljus, men de slocknade direkt. Skulle förstås ha varit en marschall. Så jag gick upp och ställde ljusen på en svart assiett istället, och bums blev det en adventsljusstake.

Juleljus

Supergrannen var inne ett tag och tittade på omslag och gillade lite av varje. Både han och Christina Alvner, som slet sig från sina julförberedelser för att tycka lite utifrån från sin bilderfarenhet, håller dock främst på tuffingomslaget med stora bokstäver. Men Gunilla skrev just och önskade god jul och höll på Lotten. Ack!

Boknytt, utlovades det i rubriken – ja, projektet bok före jul, om så bara en dag före jul, sprack. Inte kul alls. Men tänk så mysigt det är att ha något att se fram emot! Först julhelg och ledigt och mat och snö och gos (om man nu inte sitter fast på någon flygplats eller tågstation) och sedan kan man ta nya tag och inleda med min tjocka kriminalroman!

God Jul! / Bilduppdaterad

God Jul och Gott Nytt År på er!

Önskar jag från snobbskrivbordet, där jag sitter och väntar på besked om bok- och omslagsträff med Jonas och undrar om man kan bygga en egen liten stuga för sina iskalla fötter under sagda skrivbord. Fötterna (i raggsockor och pälstofflor) kramar just nu ömt en PET-flaska full av varmt vatten. Om jag någonsin bygger ett hus igen, ska det bli med vattenburen golvvärme!

Man förstår bättre och bättre företeelser som stoppade öronlappsfåtöljer, tjocka vintergardiner, himmelssängar med förhängen och sängskåp med dörr. Samt sängkamrater. Folk var antingen trångbodda eller hade sängkamrater för att inte frysa ihjäl. Vissa frös ihjäl ändå. Varför byggde de inte värmegångar från köket, som i Glimmingehus? Jag tror romarna gjorde det också.

God och varm jul alltså!

Bilduppdaterad, dock ej med vacker vinter- och julbild.

vinterklädd bryn

Hemligheten med evig ungdom: Stäng av blixten! (Jag älskar förresten min nya kamera.)

Här är min vinterutrustning för innebruk. Tvenne t-shirts, tvenne koftor, massor av långbrallor av olika sorter, halsduk – och som kronan på verket – ja, vad ska man kalla grejen på huvudet? Antingen är det en sorts folkdräktshätta för snöväder och utomhushambo med glögg, eller också är det något som ser ut att skulla ha fartränder. Hur som helst: Har man den på huvudet blir man mystiskt men skönt varm om fötterna!