Fredlig revolution?

Det mest uppmuntrande med upproret i Egypten är att det går så förhållandevis fredligt till. Expressen har, tack och lov, inget annat att skaka om läsarna med än att helikoptrar cirklar över Kairo och torget där så många samlats.

Washington Post berättade igår att soldater och demonstranter tillsammans hindrade Inrikesministeriets bilar från att ta sig ut på torget. Inrikesministeriet = polisen. Det är också en allmän uppfattning att det är inrikesministeriet som står för förstörelsen av mumier på ett museum. När ingen annan plundrar, blir det rätt märkligt med en attack just på ett museum. Särskilt som så många fattiga lever ur hand i mun och nu, när allt ligger nere, helt enkelt inte får någon mat.

Skulle det bli revolution i Sverige, skulle bilar och butiksfönster förstöras direkt. För att inte tala om Storbritannien, fotbollshuliganernas Mecka. Men att folk kunde gå man ur huse i Tunisien utan omfattande ödeläggelse förvånar mig inte. Jag promenerade omkring ute på en fält mitt i svarta natten en gång i Sousse (liten turiststad) och pratade med en ung arab som hade kärleksbekymmer. Den kvällen vann Sousse i fotboll över huvudstaden Tunis, och plötsligt kom ett långt tåg av segerrusiga unga män som sprang med facklor och banderoller i händerna, sjungande och ropande. Min unga bekant gav dem knappast en blick – de var spik nyktra och helt ofarliga och hade inte en tanke på att börja sparka på fönster eller välta bilar.

Så det är snarare vår och frihet och optimism i luften än längtan efter blod och hämnd och eld. Måtte det hålla i sig. Måtte inte någon diktator dyka upp eller islamisterna – som inte kom med i revolutionen på ett tag – lyckas driva genom att Egypten blir en islamsk stat. Hittills har president Hosni Mubarak hållit sig kvar med Västs stöd därför att han kunnat hålla ner islamisterna med våld. Men vad händer nu?

I nästan alla revolutioner spelar modiga kvinnor en stor roll, men när segern väl vunnits brukar de regelmässigt skjutas i bakgrunden och glömmas bort. Vad kommer att hända med kvinnornas status i Egypten? Landet där det finns en hel del modernitet, men där också 95% av alla kvinnor är könsstympade. Efter ett uppseendeväckande dödsfall för några år sedan infördes förbud, men det har inte slagit genom.

Vad händer nu i Algeriet och Tunisien? Vad kommer att hända i Marocko, Syrien, Jordanien och – i förlängningen – Iran? Står arabvärlden inför en omvälvning i demokratisk riktning? Vad betyder det här för palestinierna?

USA:s utrikesminister Hillary Clinton lär ha sagt till arabledarna att om ni inte genomför reformer, kommer era riken att sjunka i sanden. Hur navigerar hon och president Obama nu? Spelar det någon roll för utvecklingen att det nu sitter en intelligent man i Vita Huset nu och inte Bush? Hur stark och självständig är han?

Jag väntade mig faktiskt att Berlinmuren skulle falla, men vågade inte hoppas på att något genomgripande skulle ske i Mellanöstern. Nu hoppas jag i alla fall.

Natt

Tjugo över ett. Lite trött. Det smakar råtta i munnen, det brukar det inte göra. Har öppnat fönstren på glänt. Låg ett tag på soffan, har nu pillat i mig en macka.

Hade 8600 nånting ord som skulle ner till 7500. (Det är himla konstnärligt att författa.) Dessutom önskades en annan sorts citationstecken, tog en evighet att ändra allihop. Tog i andanom ur och petade tillbaka stycken. Hade tänkt bli klar i förrgår, men eftersom jag oväntat fick respit tills idag, tog det förstås så lång tid. Enligt Parkinsons lag fyller ju arbetet ut den tid man har till sitt förfogande för att utföra det.

Hur som helst, den här gången fick Dan manuset redan klockan sju på kvällen amerikansk östkusttid. Det blev 7535 ord och ett förslag om vad som kan dumpas om det blir nödvändigt.

Jag får nästan inga kommentarer, men har lite fler läsare än vanligt.

Måste skaffa nytt tangentbord, har skrivit sönder ett par av tangenterna. Måste köpa ny dator helt och hållet, så att jag kan fixa bokfilmen. Har – för första gången på åratal – glömt att betala räkningarna i tid.

Men gick ut en sväng och såg I rymden finns inga känslor. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt och är tydligen helt ur fas med min samtid, men jag tycker fortfarande yngre svenska skådisar (pga svenska regissörer?) spelar taffligt och inte kan artikulera. Ombes de adlibba, eller vad är det? Men det fanns en del roliga scener. Efteråt gick jag till ett Aspergerforum för att se vad verkliga aspies tycker om Bill Skarsgårds film-aspie. Det var lite blandat.

Tangent
Vilken tangent var en gång detta,
som nu ser ut som en intressant halvt
bortvittrad antik muralmålning
på marmor? (Ej mormor?)

Kl 02:22: Kom igen, Connecticut, bekräfta! Är det verkligen möjligt att folk stannar borta från datorn i FLERA TIMMAR i sträck en lördagskväll?

Söndag f m: Jepp, han har det.

Revolutioner och annat

Situationen i Mellanöstern är både upprörd och hoppingivande. Tittar på CNN, som just visat hur president Obama sagt i sitt tal att Egyptens folk har rätt att demonstrera och tala fritt.

En kommentator i Egypten svarar på det att folk förmodligen inte tycker det räcker, de har hoppats på mer stöd från USA för fria val och anser att USA inte ska tro att president Mubarak är den enda de kan ha som allierad i landet. Mubarak har sparkat sin regering men tänker själv stanna kvar och lovar förbättringar.

Vad alla undrar är vilka som ska träda fram och försöka kontrollera situationen – vad kommer t ex Muslimska brödraskapet göra? Alla minns upproret mot shahen i Iran och hans polisstat, vilket ledde till en ny polisstat, nu en rigid islamisk där kvinnor färdas längst bak i bussen.

Det finns inga riktiga demokratier i länder med huvudsakligen muslimsk befolkning. Det har funnits socialistiska experiment med sociala reformer (Turkiet, Irak, Tunisien), ibland har det t ex hjälpt kvinnornas situation betydligt – allt är inte religion – men någon demokratisk utveckling har hittills inte ägt rum. Är det dags nu?

***

Såg en av mina hyrda filmer, ”Wall street – money never sleeps” med Michael Douglas, regi Oliver Stone. Huvudrollsinnehavaren Shia LaBeouf är så där, nya Carey Mulligan (”An Education”) är så där i sin omöjliga tjejroll, medan Douglas är otrolig och spelar i en helt annan liga. Manuset är hoppigt och fullt av långa finansiella resonemang som aldrig förklaras, klippningen är minst sagt ojämn och grundstoryn rör sig som vanligt längs de trådar som håller ihop interagerande män, medan kvinnorna dyker upp som små irrationella tomtebloss som inte riktigt hör dit, blir lurade och ljugna för och förlåter. De har knappast något val, för samtliga män är fullt beredda att offra dem.

Diskrepansen mellan Douglas och de övriga är alldeles för stor – det blir direkt fånigt när Doglas i en scen skiner upp och säger till LeBeouf: ”Aha! Dina ögon glittrar så fort pengar kommer på tal, precis som mina!” och man spanar och spanar utan att hitta det minsta glitter, den unge mannen ser hela tiden ut som en halvledsen och mycket snäll vovve.

Men själva inledningsscenen är snyggt och klassiskt gjord. Ett fängelse, någon ska tydligen släppas ut och alla föremål han hade när han syddes in lämnas tillbaka och prickas av på en lista. Guldklocka, signetring – aha, han var rik. Sedelhållare av guld – ”tom”, påpekar den bistra fängelsevakten. Aha, det handlar om pengar. En mobiltelefon, kameran visar en stor, stadig åttiotalsapparat. Aha, killen har suttit inne länge. Och så får vi se vem det är – Gordon Gekko från förra Wall Street, Michael Douglas.

***

Ringde Joakim Larsson ikväll för att ställa en faktafråga, och han satt i bastun! Fredagskväll i Norrland. Han hade handduk på sig, sa han. Vi pratade en bra stund, tänk att han hade telefonen md sig in i bastun, och att den tål det? Sedan ringde jag John-Henri Holmberg och det blir alltid långt, han håller långa föredrag om mångt och mycket och talar verkligen i mobil anda, för han rör sig hela tiden i sin bostad och det låter som om han kokar kaffe, röker pipa och diskar, eller kanske skurar golv. Jag tror vi täckte de flesta samtalsämnen utom knyppling och pitepalt.

Utan att gå närmare in på saken tycker jag det är bra att Joakim har satt upp sin hemsida och ger sin uppfattning. I och med att Evas bok kom ut står parterna så att säga stilla tillräckligt länge för att man ska kunna få lite bättre grepp om av det är de egentligen säger.

Andreas Ekström skrev för ett par dagar sedan en artikel i Sydsvenskan som gick ut på att det väl får vara slut någon gång, lagen har trots allt följts och Eva och Stieg är och var vuxna människor som visste att det borde finnas ett testamente. Ulrika Milles läste artikeln och anklagade honom sedan i DN för sexism och att vara nedlåtande mot medelålders kvinnor, men där tycker jag faktiskt hon har fel. Oavsett om man håller med Ekström eller ej.

Jag tror att alltsammans kommer att lugna ner sig nu när alla sagt sitt. Eva har gett ut två böcker, en om sambolagen och en om sig och Stieg. Man hoppas på samarbete om hur arvet ska användas och att alla går vidare med sina liv.

Helnatt //- //

Ännu en helnatt vid datorn, inte ett ögonblicks sömn. Var det inte jag som inte skulle göra så igen?

Bearbetningen av artikeln skulle vara klar tisdag, sa Dan. Nu är det – på USA:s östkust – 16 minuter in på onsdagen.

Nu hör jag Supergrannen öppna sin säkerhetsdörr för att gå till jobbet. Jag har ont i ett öga och i axeln, men inte i huvudet och är inte ens särskilt trött.

Här sitter jag och grunnar. Blir det här bra? Har jag gjort det så bra jag kunnat? Jag kan ju inte skriva allt – av säkerhetsskäl ibland och av andra skäl – så är det jag skrivit OK? Borde jag ha strukit x och y, av pietet? Å andra sidan, är det någon idé att skriva då? Ja, ska man skriva alls?

Om ingen skrev om författare skulle jag själv bli besviken. Jag hör till dem som inte tycker att texten talar helt och hållet för sig själv, jag vill veta något om tiden den skrevs och om den som skrev. Och nu råkade jag känna Stieg.

Nu ska jag kolla mailen och se om Dan är vaken och har tagit emot manuset. Sedan ska jag göra ett försök att sova.

**

Jaha, det blev två timmar, sedan vaknade jag med ett par isklumpar till fötter och gjorde som man brukar, försökte värma den ena isklumpen på den andra. Det gick inte så bra, det fick bli hett bad i stället.

Ett mail väntade – Dan har fått artikeln och ser fram emot att läsa den ”i morgon”, dvs någon gång efter fyra – fem-draget idag svensk tid. Man ska inte säga till mig att leverera på tisdag, då blir det kvart över tolv natten till onsdag. Men Dan kanske vill ha den senast onsdag, och sa därför tisdag?

Jag har just gjort kaffe. Det blir frukost först nu, för jag bakade scones före gryningen. Och så lyser solrackarn igen och det är underbart väder – ska jag ta min sömniga lekamen och sura små ögon och masa mig ut, minne månne?

Soligt mail även från Cruella, som försåg mig med San Franciscobilder. Jag har till min skam helt lämnat alla jag engagerade i boken vind för våg eftersom det varit så mycket med artikeln, men nu drar det ihop sig till bokdags. (Konstigt, nu känner jag mig plötsligt pigg igen! Ah, nej – nu gick det över.)

OK, ut. Först ner till 7-Eleven, där alla nu är så vana vid att jag puffar in inlindad i poncho och halsduk och enbart köper bananer, att de i oftast tar betalt av mig före kön i en snabb, elegant intränad operation. Sedan kommer det nya filmer idag att hyra. Och en tur runt parken kanske jag orkar med.

Rosa tulpaner
Klockan halv tio i morse – solen reflekteras från fönstren mittemot.

Kom genom hela programmet, överraskande nog, travade runt parken och hyrde tre filmer (Wall Street 2, The Kids are All Right, I rymden finns inga känslor) som jag verkligen vill se. I The Kids are All Right finns både Julianne Moore, Annette Bening och Mark Ruffalo, och jag är svag för alla tre.

Köpte mina bananer på det eleganta sätt som beskrivits ovan, kom hem och tog det lugnt. Och hittade Expressenartikeln om hur Joakim Larsson plötsligt bestämt sig för att svara Eva Gabrielsson vad gäller både arvstvist och hur det var med familjerelationerna, vilket han aldrig riktigt gjort förr. Jag har förstås läst Evas bok och verkligen velat ha svar på hur hennes och Joakims historier skiljer sig åt, där de gör det. Delvis får jag nu svar. Här finns länken till Joakims sida.

Det har faktiskt varit en OK dag på det hela taget, trots vaknatten. Blev plötsligt extremt törstig nu på kvällen, vilket brukar förebåda migrän, men kanske jag slipper. Tänker gå och lägga mig som en snäll författare klockan elva nu strax och sova ut, väl inlindad i filtar och täcken så det blir varmt och gott den här gången.

Ses i mörrn.

Världens konstigaste museum? Inte för känsliga.

I min jakt på allt om ordet skörbjugg hamnade jag på svenskspråkiga Islandsbloggen, där det står att man led mycket av skörbjugg förr på ön, men lyckligtvis växer en ört där som är full av c-vitamin och som har räddat många.

Via Islansdbloggen hamnade jag någon helt annanstans. Nämligen här.

Melkorka Magnúsdóttir.

Foto: Melkorka Magnúsdottír.
Visst finns det träd på Island! Titta i bakgrunden.

Och där fick jag reda på – no pun intended – en hel del. Det är nämligen museet för manliga organ från alla däggdjur på Island. Och jag skrev ”no pun intended”, för detta organ heter med ett isländskt ord re∂ur. (Jag kan inte hitta exakt rätt bokstav på mitt tangentbord, det ska vara ett litet tvärstreck på det konstiga d:et och det uttalas som th i engelska that. Det finns en annan isländsk bokstav för ljudet th i engelska thing.) Ger ett helt nytt perspektiv på fina ord som redlig, redo och redskap, inte sant? Ett optimistiskt ord tycks det också vara – alltid redo!

Innehavare av museet är en f d historielärare och översättare, Sigurdur Hjartarson. Han har samlat snoppar i decennier, från enorma valditon till små husmusditon som man behöver förstoringsglas för att se. Den enda art han saknat ett fullständigt exemplar från är Homo sapiens sapies, dvs människan. Han hade dock tre eller fyra presumtiva donatorer, och nu har en av dem avlidit vid 95 års ålder och gåvobrevets löfte lär ha infriats. Jag har sett den gamle mannens dödsannons, och han ska ha varit bekymrad över att hans donation inte skulle vara i prima skick på grund av ålder. (Ja, jag mår lätt illa när jag skriver det här. Jag kan inte förmå mig att lägga ut någon bild från museet förutom ovanstående, men ger länken längre ner.)

Men – lappkast! – det som höll mig kvar på sidan var språket. Isländska! Jag är helt fascinerad av isländska. Det är fortfarande så likt norska och delvis även svenska när det gäller vissa ord, men helt obegripligt till största delen. Det talas med nynorsk betoning.

Jag gick alltså till katalogen och slukade hungrigt satser i stil med dessa:

B 1 # ÍSBJÖRN ( HVÍTABJÖRN, PÓLARBJÖRN ) ( Ursus maritimus )
a) Fullvaxi∂ dyr. Drepinn 23.06.1993, 67 sjómílur NV af Horni og 10 sjómílur undan ísja∂rinum, af skipverjum á Gu∂nyju ÍS frá Bolungarvík.

D 5 HÚSAMÚS ( Mus musculus )
a) Fullor∂i∂ dyr. Geymt í formalíni. Ágúst 1980. Gu∂rún Svansdóttir.

(Det ska vara accent över y i dyr, men datorn vägrar.)

Dyr! Betyder förstås djur, heter dyr också på norska. Dödad = drepinn! Dräpt, det låter något jämfört med dödad. Sjómilúr, sjömil, man måste bara uttala det.

Och tänk att en liten husamus heter av alla möjliga namn mus musculus på latin. Visst ser man för sig en liten kroppsbyggarmus som har varit på gym? Och se – bevarat, förvarat heter geymt, gömt! Den betydelsen hos gömma finns i svenskan också, ”gömma till i morgon”, men den är på tillbakagång.

När det gäller säl (selir) skiljer museet på två sorter:

* = Kæpa vi∂ Ísland
+ = Gestir vi∂ Ísland

Gestir betyder förstås gästande, sälar som tidvis finns vid ön, och kæpa måste då vara stadigvarande. Vilket ju leder tanken till engelska ”keep” (bevara, forsätta). Ah, jag älskar sådant här.

Under uppgiften om öppettider står det att grupper kan komma på andra tider:

Hópar velkomnir á ö∂rum tímum

En grupp är alltså en hop. ”Förfäras ej, du lilla hop.” (Svensk krigspsalm.)

Museum heter safn, samma ord som engelska ”safe, safe-keeping” antar jag, och museets historia följaktligen Saga safnsins. Saga betydde inte ursprungligen en påhittad berättelse för barn, utan bara en redogörelse för vad som hänt.

Jag gick vidare till en översättarsida online och översatte ord efter ord från engelska till isländska av pur förtjusning. Skrev ”twenty” och fick upp tuttugu, skrev ”window”, fönster, och väntade förstås att få upp ”vindauga”, vindöga, som ju både engelskan och norskan har bevarat (no. vindu). Men nej, fönster på isländska heter gluggi.

Glugg? Kära nån, man ser för sig hur de stackars islänningarna alla tittar ut genom små gluggar i sina vindpinade hem. Så kan de ju inte ha det! Skyndade till isländska Wiki och stavade mig framtill att gluggi är vanliga fönster, medan vindauga är just en glugg där reyken kan leita sig ut och ferskur lofti komma in (frisk luft). Där höll jag på att förlora mig i tankar på förbindelserna medan orden luft, loft och vind och fick sätta stopp.

Visst ja – länken till museet. Icke för känsliga, som sagt. Man kan välja mellan en lång rad språk, bland annat engelska, dock inte svenska.

En översättningssida här.
Skörbjugg heter skyrbjúgur på isländska.

Skörbjugg?

Vad är egentligen skörbjugg, rent semantiskt? Själva ordet, alltså? Skör vet jag vad det betyder, men bjugg? Får man en skör bjugg av att inte äta c-vitamin?

Om man inte pallrar sig ur lägenheten en fin söndag, kan man inte köpa ny mat, och riskerar därför sin bjugg. Pga diverse anledningar kom jag inte ut och mathållningen blev därför: Hårt bröd med hallon och nominellt kaffe med mjölk. En hård macka till, nu utan hallon. När hungern slog till nästa gång var jag tvungen att baka scones. Åt dem med fler hallon.

Men sedan! Sedan upptäckte jag att avokadon ju var mogen, och hela gick att äta! Med rå lök.

Jag har alltså varit urtrött hela dagen, när jag inte har tittat på Blackadder eller Tidsresenärerna eller läst Washington Post. Riktig slösöndag.

Men nu står jag inte ens ut med tanken på fler mackor, så nu måste jag bekämpa tröttheten och ta mig ut för att jaga ihop till middag, frukt och choklad medan det fortfarande är söndag. Jag vågar knappt ta mig till andra bloggar för att läsa deras festmenyer med rådjurssadel invirad i någonting med ugnsrostad någonting, och efteråt inbakade fikon i likörsås med hemgjord glass med riktig vanilj, eller vad de nu har fått ihop. Hoppas det var gott!

Mobiltelefonfråga

Du upplysta och uppkopplade som sitter och gosar i soffan framför lördags-TV:n med laptopen i knät och strosar runt på bloggarna – ja, jag menar dig! – kan du hjälpa mig med en research-sak?

Det gäller mobilabonnemang, mer okända för mig än Antarktis. Och det här är frågan: Finns det, eller har det funnits, abonnemang där man tjänar på att bli uppringd (inom Sverige)?

Alldeles ytterligt tacksam för svar!

Undertecknat: Författare vars mobil ligger avsomnad i en skrivbordslåda.