Deadline

Har en deadline på en artikel som inte är så lång men det känns att skriva den.

Nu lät jag smetig, förfärligt. Glöm att den ”känns”.

Återkommer.

Annonser

Idag 3 januari: Lite sol och så. // Uppdaterat

Supergrannens trädgård
Supergrannens trädgård: Några torra spretiga blommor tittar ut ur snömössan.

Idag har jag grejat med bilder som skulle förvandlas från avfotograferade små papperskopior till något som går att använda. Skarpt kunde det inte bli, men atmosfären fanns där i alla fall. Sedan måste jag piffa till mig för en fotosession med Supergrannen och Snobbskrivbordet fick äntligen spela den betydelsefulla roll det alltid velat ha, städades av och kläddes ut till arbetsplats för piffig författare med koll.

Tulpanvas på farmors virkade duk fanns redan där. En liten tavla kom upp på väggen bakom. När man ska plåta eller filma måste det finnas tavlor i öronhöjd, annars ser det ut som om folk sitter i ett tomt rum. Jag ville att det skulle se ombonat och mysigt ut, medan Supergrannen som helst bott i Japan och just visat mig två nyduschade tuktade fikusar (alltså plantor), försökte få det stilrent. Han drömmer ibland om att skicka mig jorden runt och slänga 90% av mina grunkor medan jag är borta. No way!

Det konstiga var att ju längre vi rumsterade omkring här och argumenterade och plåtade, deto yngre, snällare och gulligare såg jag ut på bilderna. På de sista hade jag slängt tjugo år! ”Ser jag ut så där?” sa jag. ”Nej”, sa Supergrannen. Hmpf!

Sedan var det dags för det årliga istappsknackandet. Grannen nere på gården som vakt, Bryn hängande i sovrumsfönstret med två hoptejpade kvastar, viftande halvt i blindo mot närmaste stuprörsovandel. Krasch! Klonk! sa det när tapparna for mot marken nedanför. (Jag trillade inte ner i år heller.)

Överhuvudtaget har det varit ett väldigt takskottande på Rörstrandsgatan idag och en fotograf dök upp för att fånga nerrasande snö i motljus. Kaninerna nere vid Karlberg är feta som små björnar, och jag betar av listan på det som nästan stressade ihjäl mig i december.

4 januari:

Istappar, före och efter kvastskaftsexpeditionen. Tyvärr lyckades jag inte få ner de där bjässarna längst bak. Hoppas ordinarie takskottare kommer snart.

Istappar före o efter

Och så var det ju solförmörkelse 9:30. Killarna på taket mittemot (vete tusan vad de jobbar med) satte sig till rätta i god tid med ciggar, kaffe och kamera.

Solförmörkelse

För övrigt (problem med wordpressvänner)

För övrigt kan jag just nu inte kan kommentera på wordpressbloggar, som Gabrielles och Annaas. Deras bloggar vill inte. Och när jag lägger in kommentaren en gång till, påstår bloggverktyget att det där har det redan hört.

Snopet. Ni som har wordpressbloggar får helt enkelt föreställa er att jag kommer dit och säger något trevligt och snillrikt! För jag har försökt.

En död person har hittats i Per och Kia Oscarssons hus, och det är väl troligt att det är någon av dem.

Det här gör mig väldigt ledsen. De hade det bra på gamla dagar, de levde med varandra där de ville leva med sin familj i närheten, och sannolikt avled de i sömnen av rökgaser utan att förstå katastrofen. Det kunde varit värre.

Men ändå. Per Oscarsson hörde till dem som blev bättre och starkare med åren. Från att ha varit en tanig knepig konstnärstyp blev han en fulländad skådespelare med enorm aura. Man var inte beredd på att han skulle gå bort. Det blir ett mycket stort tomrum efter honom, hur tillbakadraget och privat han än levde. Jag känner mig tacksam över att ha fått se honom i full verksamhet, och helt enkelt över att ha fått veta att han fanns.

Per_Oscarsson_befaras_dod_i_brand_132358
En otrolig blick.

Han försvann som en tjuv om natten.

Uppmärksamma läsare har kanske lagt märke till att bok nr 4 fortfarande inte finns ute. Det finns en förklaring till det.

Jag hade ju en trevlig formgivare som ville göra inlagan (boktexten mellan pärmarna) gratis av purt intresse. För karma, sa han. Att få boken klar före jul satte han sig bestämt emot. Så han hade inlagan i sitt layoutprogram i sin dator, och bad mig via mail skicka förändringar som behövdes för att texten skulle se snygg ut.

”Se till att det försvinner en rad här, annars blir det en ensam rad på nästa sida”, t ex. Eller ”skriv om det där stycket, för fyra rader slutar med ordet med när vi använder den här storleken på bokstäverna”. Vi diskuterade också fram denna storlek, hur en helsida med kursiveringar skulle se ut, och hur man skulle placera kapitelsiffrorna. Med mera. Båda jobbade alltså på.

Men sedan började det bli mystiskt svårt att få tag i formgivaren. Mail förblev obesvarade. Han skulle ringa, men ringde inte. Sådana saker. Till slut kom ett besked att vi kunde göra klart det sista – vilket var att se över mitt omslag och skriva till EN RAD i texten, och skicka iväg allt till tryckeriet – precis efter jul.

Jag föreslog tid och plats. Inget svar. Dagen vi bestämt gick. Formgivaren twittrade på, men ingen kontakt med mig. Jag försökte igen. Inget svar. Inte kunde jag bestämma något annat heller eftersom jag väntade på det här – ja, ni vet hur det är.

Så kom ett mail med rubriken ”Avslut” där formgivaren tackade för sig och försvann. Med inlagan, som han skrev att han skulle radera ”så att din roman inte kommer på villovägar”. Jag hade ”bestämt för mycket”.

Jag skrev två vädjande mail. Det var ju så lite kvar, och så vitt jag visste var vår enda kvarstående oenighet det där med kapitelsiffrorna, kunde vi inte ses och göra klar boken? Formgivaren besvärade sig inte ens med att svara.

Så där stod jag, med en månads jobb puts väck, och utan en susning om vad jag skulle ta mig till. Karln kunde inte ha gjort ett bättre jobb om han så fått betalt för att fördröja min bok. Jag hade ingen inlaga, och han lämnade inga tips eller råd eller kontakter efter sig, bara ett ”lycka till!” som just då mest såg hånfullt ut.

Jag lyckades vara arg i ungefär tre minuter och sedan vilsen ett par dygn. Formgivaren är nu helt borta från radarn och det här är inget jag går och grämer mig över.

Detta var den 28, tror jag, men jag ville inte berätta om det i bloggen så där före nyårsafton. Två personer har gett tröst och stöd – Annika Bengtsson i Halmstad och Stiegs vän John-Henri Holmberg, som jag sitter i långa samtal med av andra skäl, och som vet allt om bokutgiveri. Även Supergrannen.

Mitt ursprungliga utgivningsdatum var 15 december. Nu har jag satt ett nytt, och det är före januaris utgång.

Det finns en plan. You can’t keep a good woman down!

Per Oscarsson som Andreas Blek af Nosen

Per Oscarsson, Carl-Gustaf Lindstedt och Tor Isedal (?) spelar Shakespeares Trettondagsafton i TV 1967. (Just nu minns jag inte namnet på den mycket kända tjänstepigan.)

Geniet Per Oscarsson, mannen som agerade med enorm kraft i alla sina åldrar, är den blekhåriga fjanten längst ute till höger. Han var en enorm succé i rollen, få visste att han kunde vara så rolig.

Det är bara att hoppas att han och hans fru hade stuckit i väg på en liten resa innan deras hus började brinna, och att bilen som stod kvar på uppfarten inte var deras enda bil. Men det ser inte bra ut.