Tre små flaskor.

Medan jag satt på ögonkliniken och väntade på att en pupillutvidgare skulle verka, totade jag ihop en liten limerick att roa doktorn med.

Det var en gång en retina
som hörde minsann till de fina
Men så åkte hon dit
på en släng av irit
och började faktiskt grina…

Hm – visserligen sant, men kanske kunna man hitta något roligare rim på ”ina”?

Hon döpte om sig till Stina? Flyttade till Kina? Ringde en livlina? Gick på en mina? Blev i häcken en pina…? (Ja, jag går i bokstavsordning!)

Det lystes och tittades och tittades av två läkare, och tydligen ser det rätt OK ut, utom att det möjligen är en liten irit under uppsegling i högerögat också. Men jag måste fortsätta med kortison under ytterligare några veckor, för inflammationen i vänsterögat har inte gått över.

Hm, hur rimmar man på högeröga?

Hur som haver, jag kom hem med tre nya små kortisonflaskor och en tröstchoklad. Återigen kände jag mig svimfärdig hela vägen hem, det känns som om jag kunde trilla ihop när som helst. Men jag promenerade i alla fall. Det är skönt att vara ute. Och om man kikar ner i gatan gör det inget att ena pupillen är stor som ett tefat. (Undrar vad tjejen på Ica trodde om det om hon såg det – att hennes kund halvknarkar?)

Några av er kanske haft liknande perioder – jag är fullkomligt löjligt trött. Drar mig för att ta ett bad, för det är så jobbigt att kliva upp. Igår somnade jag framför datorn. Nå, jag ska inte klaga, som jag vanligen har lite svårt att sova. Nu har antalet goda insomningplatser ökat till tre: I soffan, framför TV:n och framför datorn. Medan jag går längs S:t Eriksgatan blir kanske nummer fyra.

Men nu måste jag rycka upp mig, betala räkningar och lämna tillbaka filmer, ni vet saker som måste göras.
A Bryn 28 feb -11
I morse.

Annonser

"Whose line", två filmer och lite annat.

Tittar på improvisationsprogrammet ”Whose line is it anyway?”, och skådespelarna får i uppdrag att sjunga något fånigt men kul på temat mormödrar resp mobiltelefoner. Det är alltid samma melodi, en humpa-dumpa-låt i gammaldags music hall-stil.

Jag begriper inte hur de får till det, även om de övar lite innan. Skulle jag kunna? undrar jag när jag står och diskar, och gnolar efter ett tag:

My grandma is a sweetheart
but she lives in her own zone.
In spite of that she really likes
to use her mobile phone.
But when I try to explain it to her
she gets cross with me
and throws me in her dungeon –
which is lovely and rent free!

Ja, bättre än så blev det inte och jag behöver nog en disk för att göra om det.

Två filmer har jag sett idag, först Grässtrån (OK, den heter ”Leaves of Grass”), en ovanligt bra film skriven och regisserad av Tim Blake Nelson som ni säkert kommer ihåg från Oj, brorsan, vart tog du vägen? (OK, ”Oh Brother, where art Thou?”). Han var den lilla (1.68) rymlingen med långt ansikte.
tim-blake-nelson
Tim Blake Nelson regisserar Edward Norton, som spelar båda bröderna i filmen.

Det är en intressant kille – förutom att agera kan han alltså också skriva och regissera, samt sjunga och spela gitarr och sätta upp teaterpjäser. Här har han fått med sig Edward Norton Richard Dreyfuss och Susan Sarandon, bland andra. Manuset föddes ur skillnaderna mellan honom och hans egen bror som växte upp i Tulsa, Oklahoma – i filmen är det två bröder där den ena har stuckit iväg till östkusten, gjort sig av med sin accent och ägnar sig åt att skriva om och undervisa i filosofi, medan den charmiga men inte så laglydiga brorsan blev kvar och sysslar med knarkodling enligt en genial bevattningsmetod. Det är en delvis intelligent film med intelligenta repliker om hur man får balans i livet. Saker och ting händer på vägen, en del av dem blodiga.

Film nummer två var The Social Network med Jesse Eisenberg som Facebook-grundaren Mark Zuckerberg, regisserad av David Fincher, som tog med sig Rooney Mara härifrån till sitt svenska filmprojekt. Mark framstår här som rätt osympatisk och hans väg till kontrollen över Facebook kantas av fallna inspiratörer och medarbetare. Ungefär 40% är sant, enligt dem som säger sig veta. En bild som tydligen inte stämmer är den i slutet där Mark sitter ensam i skenet från sin laptop, avskild från kvinnan som han skrämde iväg genom att vara nördig och hänsynslös – i verkligheten har han en flickvän som han hade redan före Facebookintroduktionen.

Jesse Eisenberg är en given Oscarskandidat ikväll för rollen, men alla spelar bra. Facebook och sociala medier är spännande på ettt grundläggande sätt nu inte minst genom den enorma betydelse de fått i omvälvningarna i arabvärlden, men problemen för mig med filmen är att det faktiskt inte är så intressant att se alla dessa killar syssla med internet, affärer och juridiska procedurer. Det är rappt och välgjort, men blir lite tomt.

Här är första delen av Lesley Stahls 60 Minutes-intervju med den verkliga Mark Zuckerberg. Det finns en del till.

Och så det där med ”lite annat”. Jag vill helst inte diskutera saken i kommentarerna, men jag måste meddela att ni inte kommer att hitta min artikel i den kommande boken som jag skrivit så mycket om. Jag vill gärna framhålla att det inte beror på att jag inte hållit tider eller vägrat utföra ändringar, jag har inte gått emot vår skriftliga överenskommelse. Orsaken är en smula oklar, men jag misstänker att det är ett fall av kalla fötter.

Så jag behövde lite lugn och filmtittande för att komma i balans igen, det tog en stund. Nu är det OK. Förmodligen har jag lärt mig en del.

Och i natt är det Oscars-gala. Man kanske skulle sova ett par timmar först och sitta och titta? Bara jag inte missar ögondoktorn i morgon!

Lunch kan vara något stort. /Uppdaterat

Är det vanligt att man blir trött av cortison? Jag är trött. Sömnig. Jag fick släpa mig ut på dagens promenad och hasade runt parken. Lyckligtvis sken inte solen – lyckligtvis, eftersom min ena pupill fortfarande är utvidgad efter droppen som jag tog i onsdags kväll. Vars effekt skulle hålla i sig i två – tre timmar, alltså.

Men nu är jag också attans trött på att aldrig kunna äta riktig mat dagtid, så jag bestämde mig för att idag skulle det bli av. Det fick gå hur det ville, här skulle det bli riktig hemlagad gammaldags svensk lunch!

Så jag började med att baka bröd, mjuka småfranska med grovt rågmjöl i. Sedan gjorde jag färskost. Sedan stekte jag potatis och skinkinnanlår och – hjälp! – äggröra. Och skar tomat och värmde ärtor. Och det blev till sist en hejans lunchtallrik, mycket god, brödet och osten och allting blev perfekt.

Köket däremot såg ut som ett slagfält. Det hela avslutades med en gammaldags svensk disk.

På tal om gammaldags kanske man skulle laga sig genom Prinsessornas Kokbok någon gång? Och när gjorde jag kalops senast? Står ni någonsin och kokar kalops? Jag är hejare på kalvstek också.

Det jag sa om att godissug minskar med riktig mat (som man blir mätt av) tycks stämma. Jag hade både glass och choklad, men saknade totalt lust att äta någondera. (”Någondera”, någon av dem, lär förresten vara en intressant gammal genitivkonstruktion. Eller menar jag dativ-?)

Uppdaterat, apropå Omer Bhatti hos Skavlan.

Här en ung Omer i Michael Jacksons jacka, tillsammans med sin pappa.
omer bhatti & far

Michaels son…? Troligen inte, se kommentarerna. Det finns vissa likheter, men inte så många som man först får för sig.

PS. I juli 2009 (en månad efter Michaels Jacksons död) ska Omer Bhatti ha sagt till en vän att det inte fanns några biologiska band mellan honom och MJ.

Morgontrivsel och lite annat

kaffe på skrivbordet

Mys.

Det börjar bli rutin nu: Upp med ögonont och lite dimsyn, upp med fönstret, koltrast på ingång (flax!), ut i köket, kastrullen på spisen, vattna blommorna, upp med vardagsrumsfönstret, på med TV:n, Libyen, Obama håller tal, solrosfrön på fönsterblecket och där är koltrasten igen, på med datorn, kolla rubrikerna och lite annat, svara på ett mail och en enkät om engelska ord i svenskan (ja, det gör jag ju inte varje dag), på med kaffe och breda smörgåsar, cortison i ögat, en varm filt kring magen och sjunka ner vid skrivbordet på allvar… ah!

Igår läste jag två artiklar i Daily Mail: Den ena handlade om Roseanne Barr, f d komedistjärnan som nu är 58 och rund som en ost men faktiskt ändå har mage (gott om det) att bada och ha kul på Hawaii, där hon bor numera. Paparazzi fick dollar i blicken och kastade sig på avtryckarna – fet kändis i baddräkt! In med bilden i tidningarna, och två hundra kommentatorer anser att de ska bedöma hennes utseende! – och Roseanne såg dem och poserade som glamourmodell med glimten i ögat. You want it? You got it!

Den andra artikeln handlade om att mannekängerna på catwalken nu är smalare än någonsin, trots alla larmrapporter och flera dödsfall och löften om bot och bättring från designers, fotografer och agenturer. Branschen kan helt enkelt inte förmå sig att lämna konceptet ”death chic”. Hellre riskerar de kvinnors liv och hälsa (inte sin egen, givetvis). Artikeln illustrerades av plågsamma bilder av totalt utmärglade tonårsflickor som bleksminkade och allvarliga skred fram under modevisningarna under London Fashion Week. Och ingen enda av de hundratals åskådarna reste sig upp och sa att nu får det fan i mig vara nog, och seglade ut.

Det var en dödens parad. BMI 15. På sin höjd.

Bojkott måste vara enda möjligheten att få stopp på vansinnet. De ledande modetidningarna måste vara först, t ex Vogue, för dessa designers är tydligen oförmögna att tänka om.

För några år sedan hade Åhléns skyltdockor som föreställde normalviktiga kvinnor i sina skyltfönster. Men så präglade är vi av vad vi är vana att se, att jag såg flera stå där och undra vad det var för konstigt med dockorna. Skulle de föreställa gravida, eller…?

Vi måste få tillbaka ett begrepp om normalvikt som faktiskt är normalvikt. Om man är 1.70 är det normalt att väga 65 – 70 kg. Och kvinnor måste börja lite på att deras kroppar vet vad de sysslar med. Vi har dock evolutionerats fram under ett antal miljoner år. Om man äter ordentlig mat och frukt kommer godissuget att sköta sig själv, man blir inte ett hus av att äta wienerbröd till kaffet och chokladpudding efter middagen. Livet ska vara roligt, inte ett straff.

Filtsarong

Kallt i lägenheten, skön filt om magen.

Såsom i en lätt dimma /Uppdaterat

Hade väldigt svårt att komma in på bloggen igår kväll. Jag kunde se besöksstatistiken och följa hur folk droppade in, men själv kom jag inte dit utom några korta ögonblick.

Dan skickade min rättade essä till mig. Han hade lagt de delar av Stiegs e-mail som han tycker måste strykas i rött och sedan strukit över dem, vilket förstärkte intrycket av blodbad. Det gör faktiskt direkt ont att se Stiegs ord överstrukna.

För att kunna skriva om idag, den gör ju synen disig (och för att jag var rädd för den), undvek jag pupillutvidgaren igår kväll. Tror ni inte jag vaknade med dimsyn i alla fall, bara värre, och ögat har börjat värka igen. Jag hoppas det inte blir permanent. Jag kan se, men genom en lätt grå dimma, och oskarpare än förr, vilket inte vill säga lite. Det är mitt dåliga öga. Det andra öghat är OK so far. Jag märker hur hjärnan redan börjar blockera bilden från vänsterögat och lägger huvudansvaret på det högra. Om ni vet vad Gaussian Blur i Photoshop är, så förstår ni hur vänsterögat ser. En lätt version. Och vissen kontrast i bilden.

Nu ska jag diska, koka kaffe och ta bort Stiegs ord och försöka välja vad som kan vara kvar. Det gör ont.

Senare: Färgerna har i alla fall återvänt till det onda ögat, grådasket har lättat. Mycket skönt!

Jag har suttit fördjupad i essän och givetvis glömt cortisonet, men nu ska jag ta paus, ta medicin och gå ut en sväng.

Dan skickade ett mail och tröstade mig med att det jag skrivit var underbart redan innan Stiegs mail kom in. Nu försöker jag framför allt behålla delar av dem som visar 1. Hans humor. 2. Att han kan skriva. 3. Hur han tänkte om våldet i sin bok. De två senare punkterna har ju debatterats, och där behövs faktiskt Stiegs egna ord. Mina åsikter är inga bevis.

Texten ÄR intressant, och det är klart den flyter lättare utan mailavbrott. Men de mest spännande mailen, de som behövs för att klargöra en speciell ståndpunkt (vilket utgör vad som i amerikansk copyrightlagstiftning kallas ”fair use”), kommer att vara kvar.

En oväntad vändning.

För så där tio dagar sedan bestämde advokaten Johan Christianson och jag att vi skulle ta en liten lunch ihop. Han föreslog Pastis i Gamla Stan. Vi hade ingen särskild agenda, men han hjälpte mig lite med mitt agentkontrakt och det kommer kanske att bli lite mer sådant framöver, så vi tänkte helt enkelt ses i lugn och ro.

Johan C
Johan på lunchkrogen. Han hade ätit färdigt när jag äntligen dök upp efter att ha pustat genom ett halkigt Gamla Stan, klev ur ponchon och beställde en créme brulée.

Men jag kom för sent. Otroligt mycket för sent, och anledningen var att saker och ting tagit en för mig helt oväntad vändning.

Jag har ju försökt få tag i Joakim Larsson i Los Angeles, där han är med bokförläggare Eva Gedin och agenten Magdalena Hedlund, för att be om lov att använda en del mail från Stieg till mig i min essä. Vi har mailat och pratat en del tidigare, och han tyckte det skulle bli kul att läsa vad jag tänkte skriva och ville ha ett ex av boken.

Han har också tyckt att jag verkar vara en balanserad person, berättat lite hemlisar som jag inte får föra vidare (och inte kommer att föra vidare) och skickat mig roliga saker per mail. Väl medveten om att jag tycker Eva borde få mer pluringar. Kort sagt, vi har skrattat tillsammans och jag trodde vi hade byggt upp ett visst förtroende. Jag kunde alltså inte drömma om att han skulle ha något emot att jag använde Stiegs mail till mig i boken. Vi gör inte sådant, har jag förklarat för i mitt tycke paranoida amerikaner.

Och så kom plötsligt ett kortfattat besked, via ombud på Norstedts, att Joakim och Erland Larsson avböjt att vara med i boken och inte ville ha några mail publicerade där.

Jag blev helt ställd. Inte för att jag behöver dessa mail för essän – de utgör inte huvudinnehållet, och jag kan prata på och berätta historier om Stieg och om våra diskussioner utan dem – men för att det kändes så fientligt och så totalt onödigt. Jag blev faktiskt väldigt, väldigt ledsen. Det var inte roligt att behöva maila USA och säga: ”Ni hade rätt.”

Saken är den att det inte är jag som belagts med munkavle, det är Stieg. De mail han skrev till människor är det enda som finns kvar av hans direkta, privata röst. Det är det som gör mig upprörd.

Jag kan fortfarande citera honom, men det är inte samma sak. Stieg har ålagts restriktioner av sin bror, han får bara öppna munnen i några korta meningar i taget, och jag fattar inte varför. Ingen vinner någonting alls på det. Det finns bara förlorare. Det är så småaktigt.

Jag vet inte är det här är Joakims egen idé eller om folk runt honom har intalat honom att det är bra och professionellt. Jag är bara djupt besviken.

Tisdag morgon

Två libyska stridspiloter flydde till Malta hellre än att bomba demonstranter. Bravo. Om arméerna vägrar slåss, står diktatorerna där maktlösa och man ser vad de är: Enskilda människor med vansinniga maktanspråk.

Det som händer i arabvärlden nu är otroligt. Jag önskar Björn och Stieg kunnat se det. Måtte, måtte bara inte ännu strängare regimer ta över och måtte kvinnorna få sin halva av friheten.

Klev upp kvart över fem, drog ifrån gardinerna och höll på att skrämma livet ur koltrasten. Den tycks bo på mitt brandbalkongräcke! Sedan gick jag ut i köket, tände och skrämde den igen, för nu satt den på fönsterblecket där.

Just nu håller jag på att komma ur ett uselt humör. Det här är ena orsaken till mitt sura lynne: Det gick ju så bra med cortisonet igår, och sedan tog jag den påbjudna pupillvidgaren som ”bara sitter i ett par timmar”. Lade mig halv nio, helt slut, men tror ni inte de jäkla dropparna sitter i än? Har pupillen fastnat, ska jag gå runt resten av livet med grå suddsyn på vänsterögat, som var extremt närsynt redan tidigare? Påskyndade pupillutvidgaren det den skulle förhindra, att regnbågshinnan växer fast vid vad det nu var? Dessutom har jag skallande huvudvärk. Men den går ju att åtgärda.

Andra orsaken var att jag förlorade det amerikanska advokatkriget, eftersom jag var för trött för att försöka genomföra vad jag tyckte var bäst. Jag måste alltså korta Stiegs e-mail i min essä, eftersom amerikanarna tror Joakim har svans och horn och kommer att jaga dem med hemska stämningar om han får den minsta chans till det. Dessutom ville de ha sin egen deal med honom gällande mina e-mail med ett fasans kontrakt i stället för mitt enkla papper mellan honom och mig, och det är jag ju inte det minsta intresserad av. Och Joakim är som sagt svåråtkomlig och upptagen i Los Angeles.

Så hej och hå, nu kan jag inte publicera samma hela Stiegmail i boken som i bloggen, det måste bli ”Stieg och Annika” istället för ”Stieg”, och det var inte min avsikt alls. Michael försäkrar mig att det blir mycket intressantare så, prøv med den fru Blom.

Jag måste med andra ord bli väldig listig här de närmaste timmarna och skriva underhållande saker om Stieg men så att det ser ut som om det vore jag fast jag inte syns men så att denna Michael blir nöjd men läsarna inte besvikna. Författande är ett hantverk! 😉

Någon som vet hur man ringer en svensk mobil i Los Angeles?