Pressträff på Strålsäkerhetsmyndigheten

SVT-bussen
Alla TV-bussar är inte stora som långtradare.

Om jag ska börja debattera kärnkraft igen måste jag uppdatera mig, så igår pallrade jag mig iväg till en pressträff på Strålsäkerhetsmyndigheten i Solna. Den hölls efter ett möte mellan myndigheten och kärnkraftsindustrin. Nästa möte kommer inte förrän 22 juni.

TV-fotografer
SVT, TV4 och TT. De har kamerorna högt monterade, så hade jag varit TV-fotograf, hade jag fått medföra liten pall. Vilket påminde mig om när jag agerade journalist/fotograf i Vita Huset några dagar 1980. Som enda fotograferande kvinna fick jag baxa mig fram mellan stora stadiga karlar (men de lämnade snällt plats när de väl fick syn på mig). Alla mina bilder av diverse politiker utom en liten kort prick som hette Tower (jo!) togs alltså nerifrån, så att de avtecknade sig som gudar mot den blå himlen i Washington DC.

Jag hade frågor, men fick inte så särskilt konkreta svar. Politiker och myndighetspersoner har en sagolik förmåga att hålla allting abstrakt vid pressträffar. Det enda påtagliga jag fick veta var att alla svenska reaktorer (numera) har ett filterskydd, som vid en olycka ska filtrera bort radioaktiva partiklar från ångan som bildas av kylvattnet. Däremot fick jag inte veta hur mycket folk vi har som kan avlösa varann i ett tre veckor långt räddningsarbete efter ett haveri. Jag haffade generaldirektören efteråt med denna fråga och hon kunde inte ge besked, hon sa istället att det gäller att ha folk och beredskap att klara allting i samhället vid en kärnkraftsolycka, inte bara vid själva olycksplatsen.

Fixa ljudet
Tyvärr glömde jag fråga vem den här coola killen var. Han fixar och grejar med inställningarna på sin bandspelare, medan generaldirektören strosar omkring i bakgrunden i väntan på att klockan ska bli ett och SVT:s direktsändning börja.

Pressrum

Killen på bilden ovan, han som tittar ner där till höger, är vad jag förstår inte alls SR:s Erik Hedtjärn, som har gjort en radiodokumentär om folkomröstningen om kärnkraft. (Erik skriver till mig: ”Jag satt inte alls, jag stod.”) I dokumentären medgav Hans Blix (riktigt stolt över sin finurlighet) att kärnkraften trixades fram genom att man manipulerade fram tre alternativ för de mycket motvilliga röstande: Ja, Ja och Nej. Det folk uppfattade som ett mittenalternativ visste Blix mycket väl inte alls var det. Alla var medvetna om att hade vi bara kunnat välja mellan Ja och Nej, hade det blivit Nej.

Vi hade alltså egentligen inte i grunden ett folkligt stöd för kärnkraften när den infördes. Tillskyndarna, förenade i en ohelig allians, räknade med att om det bara inte skedde någon olycka, skulle folk glömma bort löftet om avstängda reaktorer 2010 och vi skulle vara helt inbyggda i ett kärnkraftssamhälle. Vilket nu är fallet.

SSM-folk
Från vänster kommunikationsperson, därefter forskningschefen Leif Moberg och kärnkraftssäkerhetschefen Lennart Carlsson.

Generaldirektören SSM
Generaldirektören Ann-Louise Eksborg.

Det var ingen skjutjärnsjournalistik på gång i det här rummet, inte från mig heller. Jag var där för grundinfo och för att göra mig bekant med folk och scen, så det var ingen riktig struktur på mina i och för sig många frågor.

Efter den officiella frågestunden skulle Eksborg intervjuas av ABC. Innan de fick ordning på sina pinaler undrade jag varför SSM inte varit på gång från dag 1 istället för ett möte nu, och hon svarade något eldfängt att det var de visst, de jobbar 24/7, och antydde att mer personal inte hade varit helt ur vägen. När ABC körde igång stod jag intill och lyssnade och Eksborg kunde inte låta bli att då och då kasta blickar åt mitt håll, som om hon vore rädd att jag skulle hoppa in på något sätt. Så jag försökte se snäll och oförarglig ut. Det brukar inte lyckas så bra.

Naturligt taktfull som jag är fick jag sedan ett anfall av min kombinerade truth-and-foot-in-mouth disease, traskade fram till presstjejen och sa älskvärt konversationsvis att om generaldirektören kommer fram till att kärnkraften faktiskt inte går att göra säker, skulle hennes myndighet (som är oberoende) kunna avråda från att använda den alls.

– Teoretiskt alltså, lade jag till när jag märkte att presspersonen såg lätt skräckslagen ut eftersom det förstås är något hon absolut inte har behörighet att spekulera om. –Alltså, jag ställer inte frågan till dig, jag bara samtalar lite, bredde jag på och försökte återigen se jovialisk ut..

Sorry, sorry.

Pressträff
Inte snärjd av medierna.

PS – något att tänka på. Tusen döda kroppar (efter jordbävning och tsunami, antar jag) kring kärnkraftverken i Fukushima är så radioaktiva att de inte kan hämtas, kremeras eller ens begravas.

Kväll på pub och morgonen efter.

Ryckte upp mig igår och åkte till humanisternas återkommande pubafton. Jag har inte varit där på väldigt, väldigt länge, och antalet Stockholmshumanister som kommer dit har minskat betydligt. Från att ha fyllt hela puben tidigare, när man kunde gå från bord till bord och hamna i intressanta samtal överallt, är vi nu (för tillfället, hoppas jag) nere i något dussin som pallrar sig dit. Men det blev ändå som det brukar, ett envist gäng satt kvar länge och diskuterade ivrigt. Det hela påminner lite om bloggträffar, som också brukar bli fina och pratiga tillställningar, oavsett om det kommer fem eller tjugo bloggare.

Ska man ha teman på de här pubkvällarna, alltså en inledningstalare? Vi har försökt båda varianterna, teman och helfritt umgänge, och meningarna är delade. Jag slipper gärna, min erfarenhet är att vi pratar om spännande saker ändå och det kryper i mig när jag måste sitta och lyssna på någon. Förmodligen har det att göra med den privata åkomman författar-lappsjuka (jag vill prata med folk!). Andra gillar att få reda på mer och ser gärna något litet inledningsanförande. Men hur som haver vill jag väldigt gärna ha kvar dessa pubkvällar.

En sak som jag också gärna skulle se är religiösa humanister med sekulär samhällssyn. Humanismen är inte nödvändigtvis anti-religiös, det den är emot är att religiösa dogmer och regler ska tillåtas dominera det civila samhället, dess lagar och förhållningssätt (t ex till förhållandet mellan könen). Vad jag förstår kan man mycket väl vara religiös men anse att det är en privatsak och vilja verka för det.

Åkte hem vid tiotiden, gäspande, vilket är ett tecken på kommande migrän. Iriten har också blivit värre, vilket faktiskt var själva grundskälet till uppryckningen (mår man fan MÅSTE man rycka upp sig). Gjorde en god kycklunglårfilécurry, en rätt jag kan laga i sömnen vid det här laget. Det går åt en hel rad kryddor – curry, gurkmeja, ingefära, kardemumma, cayennepeppar och salt. Kyckling, gurka, purjo, morötter, ärtor, det man har till hands.

Vacklade upp sex med riktigt ordentligt ont, tog huvudvärkstablett och fixade kaffe och smörgåsar och började jobba. Nu ska jag ta en promenix.

In the limelight med en och en halv arm, bildligt talat.

Måste muttrande ta mig ut i kvällen för att köpa mjölk och bananer. (Tänkte vänta till imorgon bitti, men kom på att jag vaknar ju vid fem-sex redan.) Och hast du mir gesehen, det snöade! Inte stannade den kvar, men snö var det.

Iriten, ögoninflammationen, finns kvar på båda ögonen. Jag måste trixa lite med kortiosonet, ta tillräckligt mycket för att inte vakna med huvud- och ögonvärk, men tillräckligt lite för att inte få biverkningar. Tre gånger om dagen verkar lagom just nu, så nu när jag kalibrerat det har jag välsignat nog vaknat utan värk de senaste två morgnarna. Ingen morgon-Treo!

Man blir ju ljuskänslig av den här åkomman, men i det här stadiet yttrar det sig lite märkligt. Jag kan utan problem öppna kylen och se lampan tändas, titta på datorskärmen och promenera i solsken, men billyktor och trafikljus är svåra, oavsett om det är på dagen eller natten. Det känns konstigt att inte kunna titta in i ett rödljus därför att det lyser så intensivt, till och med ett kvarter bort. Och nästan alla bilar tycks plötsligt ha extra-starka lampor.

Å andra sidan verkar mitt hem lite ljusare, trots att det numera saknar både 100W- och 75W-lampor. (Utom två hundrawattare i taket, sparade för nödsituationer som fotografering.)

Armen är faktiskt ett problem. Jag drar mig för att klä på och av mig därför att det gör ont, det gör ont att kamma sig, hålla i duschmunstycket och hårtorken, ligga på högra sidan i sängen och även på andra sidan, för då ligger armen gärna också fel. För att kunna sätta papiljotter i håret – nu talar vi verkliga svårigheter och akrobatik – måste jag vika ihop mig och armen till en kanelsnurra. Och knycker jag till lite oförsiktigt, vilket händer några gånger per dag, blir det tredubbel änkestöt med knuff och jag måste flåsandas som en föderska.

Men det är ju mycket annat man inte har, tack och lov. Vågar inte räkna upp alla ohavda krämpor för att inte jinxa något, men många är de. Som världen ser ut är man faktiskt en lycklig skit (peppar,peppar).

Tysk opinion vill stänga av landets reaktorer. /Vi kan inte ha kärnkraft.

Mot kärnkraft demonstration Tyskland 2011
Från stora antikärnkrafts-demonstrationer i Tyskland igår.

Man kunde ha väntat sig att jag som gammal anti-kärnkraftskämpe skulle ha skrivit massor om de havererade reaktorerna i Fukushima och kärnkraft överhuvudtaget i bloggen. Men det har helt enkelt känts för tungt. Redan när de första rapporterna kom från Fukushima stod det klart att riskerna för totalhaverier, stora strålningsläckage och svårt skadade eller döda räddningsarbetare var höga, så det har varit en lång och plågsam väg mot schavotten, så att säga, att följa hur reparationsförsök av olika slag misslyckats och evakueringszonerna utökats gång efter gång.

Många Tokyo-bor var kloka nog att genast hamstra dricksvatten och mat. De ansågs vara överdrivet försiktiga – dvs inte av dem som har det minsta hum om den här industrin. Och nu har de strålningsfarligt vatten och grönsaker i Japan.

Flera reaktorer samlade på en plats, på en tektonisk spricka, vid havet, i jordbävningsdrabbat land. Det är precis så ogenomtänkt som det låter. Att bolaget har slarvat med de säkerhetsregler man ändå haft, till den grad att folk hoppat av för många år sedan, förvånar inte det minsta. Att utbränt kärnbränsle förvarats utan skyddshölje i en byggnad inte avsedd för ändamålet, och att människor som arbetar där inne nu utsätts för mycket höga stråldoser, förvånar inte heller.

Det är så det är, och har varit, hela tiden sedan kärnkraftens barndom. Man vill gärna tro att eftersom den är så farlig är säkerhetsreglerna oerhört stränga, få incidenter inträffar och att särskilt noggranna och begåvade människor har hand om reaktorer och kontroller, men så är det inte. Det inträffar tillbud fortlöpande och här som överallt annars gäller lönsamhet framför allt och folk är precis lika osäkra, lata, slarviga och okunniga som på andra jobb. Det maskineri som ingår i kärnkraftsstationer är inte heller mer pålitliga än andra maskiner.

Igår köpte jag en fiskgratäng. Fisken, Alaskan Pollock, hade fiskats i norra Stilla Havet, stod det på kartongen. Det fanns en liten karta som visade var – intill och nordost om Japan. Där strålningspartiklar just nu förs vidare uppåt genom näringskedjan. Alaskan Pollock fiskad nu och i framtiden skulle jag helst se kollad med geigermätare.

Igår var det stora demonstrationer mot kärnkraft i Tyskland. I fyra städer tågade ungefär 200 000 människor. Har vi sett mycket av det i svenska medier?

Anti-kärnkraft demonstration Tyskland 2011
”Fukushima manar – stäng av alla reaktorer!”

För tio år sedan bestämde Tyskland att fasa ut kärnkraften, på grund av riskerna. Man satte en bortre parantes. Men Merkel beslöt att förlänga perioden, vilket har utlöst demonstrationerna. De kan påverka det förestående valet. Medan vi i Sverige just fått en socialdemokratisk partiordförande som gillar kärnkraft.

Kärnkraften har aldrig varit ett realistiskt alternativ. Man startade byggandet av dem utan att ha någon som helst plan för hur det strålfarliga avfallet skulle behandlas, vilket är ungefär som att bygga hus utan att undersöka om man har berggrund eller kvicksand under grundmuren. Vad alla, även experter, kunde räkna ut, är att det helt enkelt inte existerar någon metod att förvara avfallet säkert under de flera hundra tusen år det tar för strålningen att gå ner. För 150 000 år sedan, om vi ska försöka tänka oss tidsperspektivet, fanns människan fortfarande i Afrika och vi hade flera istider framför oss. Kunde vi tidsresa till de afrikanska tidiga människorna, skulle vi varken förstå deras språk eller kultur eller tänkesätt.

Kärnkraften är en dröm uttänkt av tekniker som helt enkelt inte vill att den ska vara omöjlig att hantera. De handskas med den på en rent emotionell nivå, vilket är exakt vad de alltid anklagat sina kritiker för.

SKB, som just (efter trettio år) med möda klämt ur sig någon slags slutförvaringsplan, vet egentligen mycket väl att den inte fungerar. Men de vågar inte säga det självklara: att den är en nödlösning och en dellösning och de inte har en susning om ifall högriskavfallet kommer att kunna hållas isolerat ens de närmaste 25 åren.

Frågan är inte ”vad vi ska ha istället”. Frågan är vilka intelligenta lösningar vi kan komma fram till utan kärnkraft, eftersom den inte ens ska finnas på kartan.

Under tiden är jag mycket, mycket orolig för Fukushima, för arbetarna inne i verket (de har just evakuerats tillfälligt eftersom strålningsnivån höjts igen), för Japan, för grannländerna och havet utanför, och – faktiskt – för en framtid där avfallet från alla reaktorer vi nu haft i världen i decennier måste tas om hand på något sätt. Fast det egentligen inte går. Det minsta vi kan göra är att sluta producera det.

Bilderna är fotograferade från
Washington Posts webbsida.

Dessa mystiska nedladdningsplatser

Ramlade på den här platsen, där man kan ladda ner ”Bottplats Rosenbad” (jo, felstavat) till en kostnad. Givetvis får jag inte en penny av de där pengarna. Man kan provlyssna – på nr 5 börjar själva boken, som inte är en vanlig hörbok utan en talbok inspelad på svenska speciellt för synskadade.

De har tagit en bild från min hemsida och det roliga är att de tycks tro att jag är musikartist. ”Bottsplats” Rosenbad innehåller 38 sånger, står det. Det hela måste vara automatiserat på något vis. Undrar om de tjänat några pengar? Eller provlyssnar en och annan, hör en mystisk kvinnoröst prata på ett okänt språk, ger upp och går vidare? Och vem laddade först ner talboken öht?

Det finns hur många sådana sajter som helst. Skulle tro att när man googlar mig, och alla andra som gett ut böcker eller musik, dominerar de resultatet.

Bilden

Den här bilden såg jag för nästan 54 år sedan, när jag var elva år, och jag glömde den aldrig. Nu letar jag upp den igen.

Den är tagen 28 augusti 1957 för tidskriften Life av fotografen Toni Frissell och föreställer Elizabeth Taylor, hennes man producenten Mike Todd, och deras lilla dotter Lisa. Lisa föddes den 7 och är alltså tre veckor gammal.

Todd är Taylors tredje man. Hon gifte sig alltid med dem hon hade en kärleksförbindelse med, vilket betyder att hon hade ungefär sju älskare under hela sitt liv (några till kanske det blev). Inte mycket att komma med för en ”mansslukerska”.

Jag blev fascinerad av värmen och allvaret i bilden, av närheten mellan de tre och ljuset och skuggan, och den lilla tryggt sovande babyn på mammas bröst.

I februari året därpå, ett halvår senare, dog Mike Todd i en flygkrasch.

Taylor, Todd baby Lisa

Och vad hände sedan? Sedan grabbade hon i sin förtvivlan tag i sångaren Eddie Fisher, då gift med Debbie Reynolds (söta flickan från ”Singing in the rain”; de hade dottern Carrie Fisher, sedermera prinsessan Leila i ”Star Wars”). Och så mötte hon gruvarbetarsonen/skådespelaren Richard Burton från Wales, sitt livs passion och den första äkta man hon faktiskt kunde tala med om saker som intresserade henne, som litteratur.

Läs den här artikeln från 1974 av Truman Capote! Otroligt intressant. Här får man t ex veta hur hon förgäves försökte få Fisher att läsa ”To kill a mockingbird” när den kom ut (och Capote berättar att han var bokfiguren Dill i sin barndomsvän Harper Lees bok), en del om Marilyn Monroe, om en kväll med Burton och Taylor på Dorchester hotell i London och mycket mer.