Nyss på Rörstrandsgatan.

Går förbi ett hus, kanske från 1914-1920, som fått alldeles ny puts – nu är det bara bottenvåningen kvar. Det ser fantastiskt ut med den råa tegelytan, och på en liten byggnadsställning står en murare och putsar med en bräda. Jag stannar och tittar beundrande på.

– Blir det fint? frågar han och ler.
– Otroligt! Det ser svårt ut, säger jag och tänker mig hur jag skulle drälla puts överallt om jag försökte, ingenting skulle fastna på tegelväggen.
– Efter fyrtio år ska man väl kunna det här, säger muraren.
– Det där som är klart runt skyltfönstren är ju perfekt, säger jag. Du borde vara med i ett husprogram på TV!

Han heter Åke, får jag reda på. Murarn Åke, säger han.

Det är en ren njutning att titta på den släta, fina ytan med sina skarpa kanter. Vad folk kan!

Murarn Åke, Rörstrandsgatan

Jag tycker om gryningen.

Det är så fint med timmen just innan gryningen kommer.

Vaknar och ser att klockan är kvart över fem, så det är OK att stiga upp. Öppnar fönstret och ser det milda ljuset över hustaken. Det är alldeles tyst. Går ut i vardagsrummet. Kunde jag se tangenterna skulle jag helst inte tända någon lampa.

I gryningen känner jag mig lugn och optimistisk och i balans. Tänker på mina nära och kära och känner hur lite värme härifrån seglar iväg till dem där de kanske fortfarande sover, eller just har vaknat, och tyst och lätt och diskret vakar över dem en stund, om de har något som oroar dem och gör dem rastlösa. Ett litet ögonblick där kvart över fem – I got your backs.

Tidigt på morgonen sover inte alla, men de flesta, och deras samlade frid känns in till mig. En miljon sovande människors frid.

Dricker lite mjölk, tar en halv Treo, sätter på datorn och börjar ordna frukost.

Elizabeth Taylor är död

Ung Taylor

Trots att hon varit sjuk så länge – och så många gånger – var det en chock att få reda på att Elizabeth Taylor har dött. Man var van vid att hon överlevde allt utan att knäckas. Älskade mäns död, bruten rygg, livshotande lunginflammationer, hjärntumör. Taylor, stark som en oxe, tog sig genom det och kom ut på andra sidan full av livslust.

Jag minns henne när hon var som störst, när hon gjorde filmroller, gifte sig och skilde sig, blev tjock, blev smal, var vacker, var karaktärsskådespelerska som fick två Oscars. Hade jag inte läst så mycket om Michael Jackson (vars vän hon var) hade jag inte tänkt särskilt på henne under senare år, men alldeles bortsett från det hade det ändå känts starkt nu när hon gått bort. För hon var en stor bit av Hollywood, och en personlighet.

Dessutom hade hon humor, något hon alltför sällan fick visa eftersom hon var så vacker. Här är ett roligt klipp ur ”What’s my line?”, amerikanskt femtiotalsprogram där en panel ska gissa en besökande persons identitet. Panelen har ögonbindlar och Taylor gör allt för att inte låta som sig själv. Vilket hon lyckas med.

Hon var modig. Hon steg fram som den första talespersonen för offren för AIDS när ingen annan tordes, eftersom smittan var så skambelagd. Hon organiserade pengainsamlingar och har fortfarande en välgörenhetsorganisation. Och hon var med sin tid, hon fanns på twitter.

Hennes tweets var hjärskärande när Michael Jackson hade dött. Alla visste att de var vänner, något som särskilt han häcklades för – vilken patetisk stil, att hänga med en gammal före detta filmstjärna! Men hon var en av de ungefär fem vänner som han ansåg att han hade, och han beskrev dem som både mor/son, syster och bror, älskande – men framför allt lekkompisar. Båda kände sig som två ungar, lekte vattenkrig, åkte karusell och hade picknick. Men hon var också omhändertagande, tvingade honom att gå på bio med henne varje torsdag för att dra honom ur hans isolering – på en vanlig bio – och följde med honom på turné för att bokstavligen tvinga honom att äta när han inte kunde. När han dog blev hennes liv tomt, skrev hon, och hon visste inte hur hon skulle kunna se fram mot ett liv utan honom.

Nu är båda borta. Båda var sådana som man knappast gick och tänkte på, men vars frånvaro känns.

Jackson, Taylor
Två polare.

Onödigt vetande om ett porträtt av Elisabeth I av England.

På Bosses konstpausblogg finns en målning man blir nyfiken på. Den föreställer av Elizabeth I av England på äldre dagar (1592) och ser ut så här.

elizabethditchley ca 1592
Vad är det för en karta hon står på? undrar man t ex. Och varför är halva himlen solig och andra svart med blixtar och åska?

Elizabeth är Englands starkaste, mest kända och berömda regent, hon ärvde ett rike i bankrutt och hotat av fiender, men gav namn åt en era av fred och kultur efter en osäker barn- och ungdom som dotter till Henrik VIII (han som lösgjorde England från Vatikanen samt hade död på en del fruar).

Hon förblev ogift (för att behålla makten, troligen) men hade en rad gunstlingar. När hon kände sig ensam spelade hon luta, och hon tyckte om att dansa. En av kriserna i hennes liv var när hon kände sig tvingad att utfärda dödsdomen över sin halvsyster Mary, skotsk drottning som gjorde anspråk på Englands tron.

Men tavlan? Jag letade rätt på en blogg som handlar enbart om porträtt av drottning Elizabeth I och fick fram följande.

Tavlan målades av Marcus Gheeraerts d.y. på uppdrag av Sir Henry Lee, som tjänat drottningen men hamnat i onåd på grund av att han levde öppet med sin älskarinna. Nu hade han ordnat stora festligheter till drottningens ära på sitt gods i Ditchley, och hon hade kommit och han var förlåten, och tavlan målades för att föreviga detta. (Därför kallas den Ditchley-tavlan.) Kartan hon står på föreställer England, och hennes ena fot pekar på Ditchley. Den delade himlen kan betyda att hon regerar över den såväl som över jorden – man var inte knusslig på femtonhundratalet.

Klänningen, påpekar bloggskrivarerskan, är intressant därför att hon har en underkjol monterad på ett hjul som hängdes runt midjan. (Naturligtvis inte för att det var modernt utan för sin egen skull!) Anne av Danmark använde förresten drottningens kläder en tid efter hennes död.

Alla klänningar Elizabeth avbildats i ser fruktansvärt obekväma ut, men det är slående hur deras mönster ofta är enkla och geometriska, medan formen är otroligt invecklad. Elizabethanska skräddare skulle dåna vid åsynen av de enkla trasor som filmstjärnor och drottningar sätter på sig idag.

Jaha, så var det med kartan i den ovanliga vinkeln.

Nu letade jag förstås vidare och hittade ett vackert porträtt av drottningen som ung prinsessa 1546. Hon skickade det till sin halvbror Edvard därför att hon längtade efter honom, och skrev att bilden hennes ansikte kanske kunde få henne att rodna, men aldrig hennes ”mind”, dvs hennes intelligens och kvickhet.

princesselizabethscrotsca 1546

Så här skrev hon sitt namn när hon var ung och optimistisk, 1549:

elizsig 1549

Att skriva vackert var en konst, och man kan se hur hon roade sig med att tänka ut sirliga svängar och en liten fyrkant där på slutet. (Övar barn fortfarande på att skriva sitt namn på olika sätt, eller har det försvunnit efter datorns intåg?)

Namnteckningen under Marys dödsdom 1587, trettioåtta år senare, ser annorlunda ut. Hon är äldre och den är skriven under stress och motvilligt:

elizabethrsignature 1587 Marys dödsdom

Hur japanska småtidningar fungerar när strömmen slagits ut.

I flera små städer i Japan, hårt drabbade av jordbävning och tsunami, fattas inte bara mat, vatten och värme, utan också nyheter. Tryckerierna fungerar inte utan ström, inte heller Internet, och i raserade städer finns det inga batterier att köpa till radio och mobiler.

Men journalisterna har inte slutat fungera för det. De samlar nyheter så gott de kan, till exempel om var man kan hitta livsmedel, och skriver sina tidningar för hand. Skriver för hand, kopierar för hand, och distribuerar. Vissa områden i världens mest uppkopplade land är hänvisade till papper och penna, skriver Washington Post.

Det här bör vi lära oss av. Var får man nyheter i en kris där strömmen slås ut? frågade jag i en blog för ett tag sedan. Samlas vi vid 7-Eleven, går vi till stadshus och regeringsbyggnader?

Svaret är förstås beredskap. De regionala japanska tidningarna med sina tappra journalister hade tydligen inte sparat gamla saker som handdrivna stencilapparater, vilket man uppenbarligen bör göra. Stearinljus, fotogenlampor, eldstäder, häst och vagn, kanske t o m vårdkasar, all gammal kunskap kan behövas. Annars är vi mer handfallna och hjälplösa än vi var på sjuttonhundratalet när strömmen går.

Jag undrar hur Civilförsvaret har tänkt?

Bosses konstblogg /Pantalonguppdaterat

Glöm inte Bosses konstpausblogg, som jag skrev om för några år sedan!

En riktig guldgruva. Där kan man t ex hitta den här tavlan från 1784 av Sir Henry Raeburn, ”Pastor Robert Walker åker skridskor.”

sir+henry+raeburn%2C+pastor+robert+walker+aker+skridskor%2C+1784%2C+olja+pa+duk%2C+76+x+64+cm%2C+wik

Är det där verkligen långbyxor? Eller har pastorn 1700-tals-tights?

Pantalonger! säger Annika (alltså inte jag, utan Cayennes matte).

Så jag kollar med NE: NE: Pantalo´nger, åtsittande vrist- eller vadlånga byxor som infördes i mansmodet under 1790-talet. De bars gärna till stövlar och var vid sidan av vidare långbyxor på modet till ca 1830..

Då är ju pastorn på isen några år före sin tid, men så där noga är det väl inte? Han har pantalonger, skulle jag vilja säga.

Och stöds av att ordet kommer från commedia dell’arte-figuren Pantalone (commeida dell’arte var lustspel med fasta rollfigurer), här på en bild från ca 1550.

Pantalone ca 1550

Femtonhundratals-tights!