Medeltid och nutid i en enda röra – brittisk stil.

Just nu sitter tre fnittriga personer i en CNN-studio och pratar om dagens bröllop mellan prins William, Dianas son, och Katherine Middleton.

När BBC täckte hela bröllopet från gryning till efter balkongkyssen, var tonen en annan – reportrarna var finklädda på högst brittiskt manér, djupt sentimentala och med historiens vingslag konstant flaxande kring öronen – men det hördes inte på deras sätt att tala. Ingen sensationalism här, inte, man låter mycket saklig och vårdad i alla lägen. Tänk att alla monarker utom två krönts i Westminster Abbey sedan 1066, sa de och lät bara lite lätt förundrade, som om det bara var lite extra peppar på köttbullarna.

Det är just denna envetna koppling till traditioner och historia som gör brittiska ceremonier så fascinerande. Där måste t ex alla åka till och från Buckingham Palace genom en särskild ryttargång, därför att den en gång i tiden var huvudingång till de kungliga palatsen. Inte nu, men det spelar ingen roll. Uppvaktande ryttare har bröstplåtar utifall att någon ondskefull pil skulle komma flygande, och prästen som har hand om ”det andliga” inom Westminster Abbey har inte kyrkan som chef, utan verkar direkt under drottningen. Abbeyn är den brittiska kungliga familjens familjekyrka, kan man säga, och bröllopsceremonin är kompromisslöst kristen.

Man sände i alla fall via TV live till 180 länder. Det gjorde man inte när numera avlidna drottningmnodern gifte sig 1923, trots att det då i alla fall fanns radio. För, sade Abbeyn bekymrat, om man sände inifrån kyrkan kunde det ju tänkas att karlar lyssnade sittande på en pub – med hatten på.

En annan fascinerande sak med Förenade Kungariket är dess överklasstjejer. De är stadiga, rediga brudar som klampar fram i utstyrda, oftast för trånga kläder och med osannolika hattar över slafsiga frisyrer.

Andrews och Fergies döttrar

Prins Andrews och Sarah Fergusons döttrar, drottningens barnbarn. Hur kommer man ens på en hatt som den till höger?

Det var förresten modernt med hatt i pannan. När man inte hade ett kvarnjhul fastklistrat vid ena örat eller lite lingonris med fasanfjädrar.

beckhams

Paret Beckham. Kolla pannhatt samt konstiga skor. Och borde inte rocken strykas?

För övrigt var brudklänningen fin och massorna på gatorna och i parkerna glada. När det närmade sig balkongkyss hade polisen en bra metod för att släppa fram folk till järnräcket utanför palatset utan att hysteri och blodvite uppstod. De bildade helt enkelt kedja tvärs över vägen på varje sida om Victoriamonumentet och spankulerade långsamt framåt, med människomassan bakom sig. Riktigt snyggt att se, som konstsim ungefär. Folkmängden som fyllde hela the Mall (uttalas the mäll) flöt i lagom takt runt monumentet och bassängen, som rengjorts ifall folk skulle hoppa i. Vilket de gjorde.

Nej, Katherine är inte prinsessan Diana, som hade karisma och star quality medan hon fortfarande var en trulig, blyg artonåring. Å andra sidan kanske det här äktenskapet faktiskt lyckas. De är båda vuxna och tycks ha gift sig av kärlek, och William har troligen ingen dam bredvid som hans far hade.

Monarkin är givetvis anakronistisk, orättvis, galen på alla tänkbara sätt, men brittiska kungliga bröllop är en sorts kulturhistoria och värda att titta på.

Själv mår jag pyton och äter penicillin och tar endast korta promenader på skuggade gator som en annan varulv (eller är det vampyr?), men inflammationer och infektioner och illamående und så weiter ska väl ge med sig någon gång.

Det tar visst aldrig slut. /Uppdaterat

Skriver inte detta under en brinnande lastbil (Torsten Ehrenmarks dröm att bli krigskorrespondent), men med en ren handduk doppad i kokt saltvatten mot min svullna läpp.

Igår var jag ju på Sergels Torg och demonstrerade mot kärnkraft, blev nostalgisk när jag såg de grånade kämparna och de yngre entusiasterna, hälsade på trubaduren Roland von Malmborg som haft samma drive och skägg i alla år.

Jag strövade runt, letade efter bloggvännen Gabrielle men egentligen mest efter barn och barnbarn, hoppades att de skulle vara där trots att tillfället att träffa små personer ffg nog inte varit det bästa, alltför apropå.

Efter någon timme blev jag vissen, de gamla hjärtbesvären, kanske var det kortisonet, vad vet jag. Det kändes återigen som om jag kunde falla ihop när som helst, outhärdligt.

Var tvungen att vifta bort en snäll greenpreacare. Försökte köpa någonting att äta, men köerna var för långa. Åkte hem.

Åt. Bloggade, efter lång tvekan. Började masa mig i säng vid halv ett-draget. Öppnade fönstret och såg en karl i trapphuset mittemot, han satt och tittade på mig. Hade gjort så en bra stund. Medan jag klätt om och pysslat för natten.

Troligen bara en som tänkte sova där, men det var obehagligt. Släckte och spanade på honom i mörkret. Han spanade mot mina fönster. Efter en lång sund av detta började han gå nerför alla trapporna. Kom ut på gårfen, började gå mot utgåmgen. Ändrade sig och gick mot min port. Försvann ur mitt synfält.

Jag sov på soffan, oroligt och glimtvis, till gryningen. Tanken på att han kanske var i trapphuset utanför dörren var inte kul. Men ingenting hände.

Inte mycket sömn, alltså.

Och så läppen. Redan igår började underläppen svullna och kännas konstig. I morse var det fläskläpp. Allergisk reaktion kanske, men mot vad? Makeup? Kortison på fingrarna? Tänkte trött och bittert på reaktionen om jag går till vårdcentralen – ”fläskläpp? Och inte efter slagsmål med våldsam partner. Nehej. Så du har gått mot en dörr, då? Nehej. Nej, vi har aldrig hört talas om spontan fläskläpp…” (Nu börjar de slå i böcker, men det står inget där. Brukar inte göra det om mina krämpor, utom irit.)

Så trött, med hjärta som känns urkramat och med en saltvattensindränkt handduk mot läppen, sitter jag här framför datorn och önskar att allt bara vore normalt och kanske till och med lite roligt.

svullen underläppPå förekommen anledning:
Det här är Angelina Jolie som liten tjej. Hennes läppar ser ut så där naturligt.

angelina-jolie-young07a

Men det var ju inte det jag skulle säga.

Kommer vad det lider till det dagens text egentligen handlar om. Allt sist, som de brukar säga i TV-programmen. ”IDAG ska vi prata med Struttan Plukkeryd om hur hon simmade över Engelska kanalen, räddade världen, blev filmstjärna i Hollywood och hade heta nätter med Brad Pitt och George Clooney. MEN FÖRST ett tips om vad vi kan göra med gamla hushållsrullar!”

Det första som jag egentligen inte tänkte skriva om är något som överraskade mig. Mina tjugoåriga grapefruktplantor verkar sjunga på sista versen, och en av dem kanske har lämnat in sin avskedsansökan genom att plötsligt producera en helt ny liten planta. Är det Grapefrukt Junior, undrade jag, eller bara ett frö som råkat blåsa in genom fönstret? Hur som haver, Junior fick en egen kruka och växer så det knakar. Lång och gänglig börjar den bli, och högst upp finns liksom en liten prinsesskrona.

Tog en bild för att fråga den bålda läsekretsen, och det visade sig att den lilla prinsesskronan var ovanligt vacker, vilande på en rund kudde med vita små fjun som jag inte lagt märke till.

växt
Vad? (Det här är en extrem närbild, men klicka gärna för att titta ännu närmare!)

Något som ni ju heller inte behöver veta är att igår när solen lämnat gården gick jag ut och planterade ut de tre små okändingarna som tillbringat vintern inomhus. De ser rätt ynkliga ut, men den där som inte vill resa på sig har redan gjort det, ungefär som en grön orm som vill titta ut över omgivningen.

Medan jag påtade där slog det mig igen vilken ful gård vi har, jämfört med hur den kunde ha varit. Förr hade vi minsann ett blommande träd, syrener och buskar, nu är vi ju sedan några år postmoderna. Vitt, grönt och rost.

innerstadsgård,postmodern
Jag ville ha gräs, blommor och en lekplats för barnen, men inte fick vi det. Grus och caffe latte-pergolor, där växter förväntades slingra sig kring fyrkantiga stolpar och hård ståltråd. Men det vill de inte! Och de runda liggande trägrejorna som hänger under ramverket har förstås börjat lossna, precis som man väntade sig. Koncept-fåntratteri.

Nej, så här ska det se ut! Som gården intill. Gräsmatta, sandlåda, övertäckt uteplats, blommande buskar, träd och tulpaner.

innerstadsgård,fin

Förresten blev jag nostalgisk i morse. Jag vaknade med en oherrans värk i allt som just nu kan värka, och kastades tillbaka i tiden till sextiotalet. Då vaknade jag ofta med migrän, vilket var trist eftersom det är ett mindre kul sätt att vakna på, men bra eftersom den migränen var lättast att bota: Man tassade upp i gryningen medan de små barnen fortfarande sov, tog en magnecyl, lade sig igen, och om man lyckades somna, vaknade man nästa gång med friskt huvud för att krama sina glada barn!

Så nu tassade jag upp, drack lite mjölk direkt ur paketet och fixade en Treo, och det kändes så tryggt och välbekant, precis som på Surbrunnsgatan. Det var nästan så jag började titta efter mina treåringar.

MEN det jag egentligen skulle berätta om var det här. Jag tänker ju pytsa lite Stieg Larsson-artikel-pengar till olika kvinnosaker och har till den ändan ringt runt lite, men det har visat sig märkvärdigt svårt att komma fram till något förnuftigt. X-organisationen har inte tid att prata med mig, Y-organisationen pratar (intressant samtal) men när det kommer till kritan blir det konstigt rent praktiskt, und so weiter.

Nu ringde jag en gammal bekant som har varit i kvinnoräddarbranschen i decennier, för att få lite upplysningar och ev tips. Vi har, tro det eller ej, känt varann av och till i 38 år, ända sedan den gången jag kallade ihop olika anti-kärnkraftsdebattörer för att försöka göra en gemensam, samordnad insats.

Det första hon säger är att jag är en idiot som inte behåller pluringarna själv och gör en insats på mitt eget vis (hon är den tredje som säger detta). Sedan har vi långsamtal fram och tillbaka om bland annat pragmatism kontra ideologier, som om den vällovliga ambitionen att få med kvinnor ur s k hederskulturer för att hjälpa flickor och kvinnor som måste gömma sig från pappor, bröder och andra manliga släktingar. Det låter sunt, rätt och bra – men i verkligheten kan de modiga kvinnor som ställer upp, till exempel i skolor och kommuner, utsättas för en fruktansvärd press hemma i sina bostadsområden som de delar med våldsmännen. Det är alltså inte i praktiken alltid en framkomlig väg.

Någonstans i samtalet talar min bekanting om sin man och nämner hans ålder, och jag tappar totalt koncepterna. För jag har – helt och hållet och fullständigt – glömt bort att vi nu nästan hela gänget är pensionärer! När jag sitter där och pratar i telefon är hon och jag ungefär 45 i mitt medvetande, vi är ju i full gång med allting och att lägga av finns inte på kartan. Hon har nyligen varit i Indien på uppdrag och jag korrar bok. Jag är ju inte dum, medvetet planerar jag för en händelsehorisont på tio – femton år bort, men i mitt dagliga liv och mitt intellekt fungerar det inte alls så.

Så det var det jag skulle blogga om – den engagerande känslan av att prata med en annan engagerad person, utbyta erfarenheter och planera framåt och diskutera precis som man alltid har gjort – och så plötsligt få veta att hennes man är 71. Hur gick det till?

Det är bara att konstatera igen att vi är alla våra åldrar samtidigt, men ibland tar en ålder över hela synfältet.

Så det var fyrtiofemåringen i full aktion. TioFemåringen, däremot, letar fortfarande efter en bra klätterväg uppför en beskedlig bergssida i parken.

Påskdagen: Promenad-aftermath.

Tre ungar kommer ut på gården med filt och korg, sjungande: ”Vi ska på picknick! Vi ska på picknick!”

Och så klättrar de över staketet till gården intill, som har en stor fin gräsmatta.

på väg till picnick

Själv sitter jag väl påpälsad med proggjacka och mössa på en varm kudde i skuggan, med Vanity Fair, choklad och varm mjölk.

läsa i skuggan

Jag läser ett utdrag ur skådespelare Rob Lowes kommande bok (han som var i West Wing, men också vild brat-packare på åttiotalet). Annie Leibovitz har fotograferat honom halvnaken för omslaget, och inuti berättar han bland annat om hur han raggades upp av prinsessan Sthéphanie (av Monaco) som tog med honom till Paris, där han upptäckte att hon hade en poster av honom på väggen ”halvnaken och inoljad”.

Men bokutdraget handlar inte om det, utan om när han gjorde ett stort antal auditions för sin första film – den hade Coppola som regissör, Lowe var sjutton år och provspelade i veckor tillsammans med en mängd unga killar, bland dem Matt Dillon, Tom Cruise och barndomskompisen Emilio Estevez, Martin Sheens son.

Martin Sheen hade praktiskt taget dött under inspelningarna av Coppolas Apocalypse Now (en film Charlie Sheen fortfarande pratar om under de konstiga shower han just nu turnerar med), så det hela var känsligt, särskilt för Emilio. Det sista Martin Sheen sa till Lowe innan han slutligen fick rollen och åkte till Tulsa för inspelningen, var: ”Låt inte Francis [Coppola] få dig att göra något som inte känns bra.”

Jag sitter på gården i skuggan därför att långpromenaden i solen igår hade ett pris. Vänsterögat blev grusigt och började värka, och mot kvällen stod jag inte ut längre utan var tvungen att ta till Treo och kortison igen, det som jag trodde jag lämnat bakom mig. Så deppad och solo satt jag och tittade på ett TV-program om romarna i Britannien, vilket i och för sig var intressant – inte visste jag att alla britter bodde på landet när romarna kom, men att romarna tvingade in stora skaror i något märkligt som kallades städer.

Nu har jag försökt med solglasögon, och det räcker inte alls. Basebollkeps nästa, det som ser lika fånigt ut på tanter som solbrillor.

Var köper man basebollkeps?

kungsan Karl XII mås
Tidig version av baseballkeps?
Karl XII-statyn i Kungsträdgården, pekande mot Ryssland i öster, komplett med staty-mås.

Påskafton – fler bilder.

Så fort eremiten sticker näsan utanför dörren, finns det en massa spännande människor där. Igår var det en biker och hans bike, idag är det byggnadsarbetaren Samuel från Marseille och hans liggcykel.

”Jag lever äventyret, du skriver om det!” sa han.

Liggcykel samuel marseille
Han talade ingen vidare engelska och min franska är ungefär likadan, men det framgick att han cyklat upp genom Frankrike, över Belgien och Holland, Danmark, Sverige, och det tog en månad. Nu ska han till Åbo, vidare till Nordkap, över till Skottland, Irland, England – och så hem igen. Tror jag.

En jobbetapp är klar och det är ju påskafton, så jag tog solglasögonen, kappa med kapuschong att dra ner framför ögona vid behov, och jazzade iväg till Kungsan, Skeppsholmen och Kastellholmen.

Kungsan gräs

Killar som fiskar
Är det fortfarande modernt med synliga kalsingar?

Mys på däck
Det förvånade mig att ingen satt ute och myste i solen på något enda däck på båtarna runt Skeppsholmen. En tjej målade sin båt – vad gjorde alla andra?

På Tresor, ved
Blompottor, ett redigt vedlager och veranda på Tresor. I bakgrunden Strandvägen.

Stig Kastellholmen
Stigen upp till utsiktsberget.

På af Chapman
Från främre däck på vandrarhemmet af Chapman.

ABryn påskafton 2011
I only have eyes for the sea…

Glad Påsk!

Långfredag – ett par bilder.

På Rörstrandsgatan stötte jag ihop med en alldeles ovanligt fin motorcykel, den påminde mig om en grön Jaguar, så jag måste stanna och titta.

Cykeln var en Harley Davidson, 1964. Husse heter Guido. Inte italienare.
Harley Davidson -64

De var sex barn, berättade Guido, och de flesta har spännande namn, som alltså Guido och Aslög. ”Men på slutet tröttnade de, och min bror heter Lennart.”

Han talade också om någon som hyrt en stor lada på ett gods utanför Eskilstuna, där han fixar med fantastiska motorcyklar. Jag undrade om just den här hade körts till och från kyrkan av en äldre liten dam, men han skrattade och sa att det har den verkligen inte.

Nere vid sjön fanns allt som är sommarlikt: Folk på gräsmattan, lyckliga hundar, några fåglar, folk som grillade.

Och så de som kramades, förstås.

kram