Vad ska kungen göra?

Det mest intressanta i hela den här affären med avslöjandena kring kungens och hans grabbvänners flickaffärer och nu också maffiakontakter är egentligen: Vad ska alla göra nu?

Bland journalister har det sedan decennier varit en vedertagen sanning, rätt eller fel, att kungen var notoriskt otrogen. Men ingen har skrivit om det, för man gjorde inte så. Då. Diskretion en hederssak, och så var det hänsynen till hans fru och barn, och han är ju inte den som stiftar lagar i Sverige, så vilka krav kan man ha på honom? Men det var ju inte precis en sida hos monarken som väckte pressens respekt.

Prins Bertil hade en sambo, Lilian, i många år utan att ett ljud kom ut om saken. Det var lite annorlunda – det handlade inte om frivolitet utan om kärlek och fåniga regler som hindrade deras äktenskap. Men det visade att medierna kan hålla fullständigt tyst i vissa fall. Eller kunde.

”Societetsflickor mognar långsamt”, sades det i en amerikansk film för några år sedan. Detsamma gäller ofta societetsgossar. I en del kretsar hör det till att man övar sig på barnsköterskor och damfrisörskor (drinkbord på Stureplan) innan man gifter sig med någon som heter Louise. (Ursäkt till alla som heter Louise och har fullt hederliga och trevliga män.)

Ofta fortsätter ”kamratkretsen” att umgås på samma vis, det anses tämligen oskyldigt, lite pojkaktigt så där ungefär som att leka med leksakståg i vuxen ålder, och fruarna förväntas uppföra sig som tålmodiga mammor, sucka men stå ut. Hemmavid ska man vara hövlig och väluppfostrad, och skakelhoppandet ska helst inte komma upp till diskussion alls. Äktenskapen ska nämligen helst hålla – och speciellt om man är kung.

Kungen är alltså troligen helt inne i denna kultur och van vid att inte exponeras. Och så kommer denna bok, varpå älskarinnan talar ut och vännerna helt valhänt börjar förhandla med gangsters om komprometterande foton.

Först skojar kungen bort boken, övertygad om att alla givetvis fungerar som hans egna kretsar, det här talar man möjligen om med glimten i ögat, och så glömmer man det. Men världen har förändrats och medierna släpper inte taget. De kräver uttalanden. Två världar krachar totalt. Kungen/pojken står där och kan verkligen inte tala om kaffeflickor och strippklubbsbesök, it isn’t done, han har inget offentligt språk för denna del av livet, man kan helt enkelt inte erkänna sådana saker. Han förstår inte heller varför han skulle behöva göra detm, och till råga på allt är han redan i vanliga fall dålig på intervjuer.

I andra ringhalvan står medierna och vet inte vad de egentligen vill ska hända. De har dragit upp det här och nu kan de inte bara vända ryggen till, särskilt inte som kungavännen Lettström förhandlat med denna (f d?) gangster. Det är ute i samhället inte heller längre självklart att det är skillnad på flickor och flickor.

Så, med största sannolikhet, ljuger kungen. Han brukar förmodligen inte ljuga, så han ser oerhört obekväm ut och svamlar mer än vanligt.

Är det – för honom och oss – det bästa han kan göra? Eller borde han ha erkänt rakt av? Men det hade krävt att han inför sig själv faktiskt tänkt ut något förhållningssätt till sitt eget handlande, sett det utifrån, haft någon åsikt om det. Analyserat. Hur mår flickor av att vara kaffeflickor, underhållning efter middagen, till exempel? Och inte bjudas igen om de inte ställer upp på det (ibland underförstådda) kravet på sex?

Situationen är fastlåst, det finns ingen bra lösning. Drottningen kommer inte att skilja sig, kungen kommer inte att avgå, och Victoria vill dessutom säkerligen inte bli drottning än, innan hon fått barn i lugn och ro, och inte av de skälen. Stämningen runt det här är bara konstig och pressen vet faktiskt inte riktigt vad den vill uppnå.

Kanske kommer man inte längre än till att ännu ett fall av dubbelmoral avslöjats, och alla går så småningom muttrande var och en till sitt.

PS Dagen efter:
Exakt vad som är verklighet, lögn och missförstånd i boken om kungen kan vi inte heller veta. Det är svårt nog att få allt rätt i en intervju gjord av en vänskapligt sinnad reporter, så jag tvivlar på att vartenda ord är ren och oförfalskad sanning.

Expressen meddelar att ”fler” vill ha kungen kvar. Maningarna till folkligt krav på avgång har inte fungerat så bra, troligen därför att folket inte betraktar kungen som en politisk figur. De som är republikaner fortsätter att vara det, de som inte bryr sig fortsätter med det, och inte så många av rojalisterna (om än besvikna) ändrar mening om statsskicket.

Denna mors dag.

Först sa jag: Bläddra fram – bläddra fram …

Sedan sa jag: Ja – ja – ja-

Sedan blev det bara: Öh…öh…öh…

”Undrar vad någon skulle tänka som inte visste vad vi gör, bara hörde dig”, sa Maria.

”Sköldpaddor!” sa jag. ”Det är så där sköldpaddor låter när de har sex: Öh…öh…öh… De blir inte mer passionerade än så.”

Vi satt bredvid varandra och gick genom hela boken sida för sida på hennes dator för att fånga upp saker och ting som behövde ändras. Vi har kommunicerat via mail, men till slut kraschade det totalt som en cirkus som trasslar ihop sig med en syjunta och en frukttransport, det gick inte längre att skilja äpplen från elefanter eller knappnålar från tamburmajorer. Det fanns bara en sak att göra för att undvika stukade snablar och nedtrampade tromboner: Maria laddade upp med en rejäl lunch, packade ihop sin laptop och kom hem till mig på eftermiddagen.

Jag ska inte förstöra magin genom att berätta om teknikaliteter, men stundom samarbetade vi, stundom tog Maria en liten kort promenad till köket medan jag gjorde något inspirerat. Till sist gick det som på räls. Det tog fyra – fem timmar och det gick åt lite choklad, kakor och te. Förlaget var in session.

De senaste dagarna har inneburit en väldig koncentration och en massa ögonbad. Jag har de perfekta små ögonbadkaren: De två äggkopparna jag ärvde av Farmor. Vitt och guld och precis lagom små.

Och nu sitter jag här och det börjar bli dags att ta kvällspromenaden i en ljus försommarkväll. Med solglasögon, förstås.

M

Paus-, bad- och butlerblogg.

Eftersom det var en härlig, mulen morgon, började jag med att ta ett varmt bad, och kom därvid att tänka på den uråldriga brittiska seden att börja dagen så (där badkar fanns). Detta baserades förstås på att man levde i kalla stenhus utan centralvärme och eller ens kakelugnar, man hade bara brasor – fast det ansågs svagt att ha dem just i sovrum. Helst skulle man ha fönstret öppet också. (Men man kunde ha en inglenook, dvs en jättestor öppen spis som man kunde sitta i på bänkar på varje sida om själva elden.)

Det där med öppet fönster påminde mig om veterinär Herriot, som skrev från sin tid i RAF under andra världskriget att alla barackfönster skulle stå öppna hela vintern, så att nästan hela styrkan fick bronkit. Tanken var att man måste härdas. För man skulle ju stå ut med att inte ha centralvärme och sova för öppna fönster.

Tillbaka till det civila: Brittiska morgnar gick alltså ut på att våga sig upp ur sängvärmen. Hade man butler, var det hans uppgift att tappa upp ett hett bad åt herrskapet, men innan de tassade dit över iskalla golv, måste de få en kopp te på sängen. (Herriot hade ingen butler, det var han som rusade genom korridorer med minusgrader och hämtade te åt sin fru.) Och innan butlern hämtade teet, måste huttrande jungfrur tända brasorna i rummen.

Den mest älskade svenska uppfinningen som britter tagit till sina frusna hjärtan, är alltså AGA-spisen. Den är ständigt varm, och fortfarande vill stuglängtande britter i husprogram helst ha en AGA. De slår ut som solrosor när de kommer in i ett kök med en AGA.

Butler, ja. Jag ville ju ha en gotländsk gård med butler, vilket förvånade alla som vet att jag är en demokratiskt sinnad person med hjärtat åt vänster. Man kan väl inte ha tjänstefolk, heller?

Kan man väl. Om det är en brittisk butler med stor integritet och man själv inte kan bo ensam på en stor gotländsk gård och ta hand om den. Med krämpor. Britter förstår sig dessutom på öar, kalkklippor och trädgårdar. I mitt fall bör han också vara litterärt intresserad och tycka det är kul att jobba med en författare.

Dessutom skulle butlern få en allmänt uppryckande funktion på herrsk… ja, alltså, på mig. För mitt samvetes skull kan jag ju inte låta en kvalificerad butler slösa bort sin talang på att bara koka homeopatkaffe till mig och köpa fiskgratäng. Nej, jag måste verkligen få till de där intressanta tänkarträffarna jag hade tänkt mig, med goda middagar och så, och anlägga en hejans trädgård.

Problemet är: Vad ska han göra när jag är i Stockholm? Han kan ju inte heller bo alldeles ensam på en gård. Ja, han får förstås gå på kurs, som alla andra som bor på Gotland. Och undervisa i engelska, och kanske starta en gotländsk butlerstudiecirkel? Jag kanske måste köpa hästar åt honom att ta hand om? Men då är vi inne på en helt annan yrkesgrupp.

Ja, så där låg jag och grunnade i badet i morse.

Sedan började jag läsa Stiegboken jag inte är med i, som John-Henri skickat mig. Den är ute nu. Och såg i förordet att Stieg liknas vid Dickens, och att han skaffat en jättepublik åt böcker som handlar om ett problem man inte tar hand om på samma sätt som man gör med andra samhällsproblem – inte fattigdom och barnarbete den här gången, utan våld mot kvinnor. Och jag undrar: Har böckerna hjälpt? Någonstans?

Istället

Jag sitter insolad (inte insnöad vare sig på ena eller andra sättet) här och jobbar som en liten gris. Inte mycket bloggande, alltså.

För er som inte redan gjort det, gå till Christina Alvner och scrolla ner till hennes fantastiska Kina-resa! Massor av intryck, fina bilder och vackra teckningar. Tio – femton underbara inlägg.

Matilda långreser

F d Matildas fikarum, numera civil och privat, är på besök hos familjen hemma i Sverige efter en väldig massa år i Australien. En lång resa och bökig – hon åkte via sitt favoritland Japan (tomt i turistklass, inga turister, kärnkraftsproblemen fortsätter ju trots att ingen skriver om dem).

Vi har känt varandra via bloggarna i fem år och bjudit hem varann till varann men aldrig kommit iväg. Innan hon lade ner sin blogg skrev hon en lång rad roliga inlägg med bilder från promenader och av udda hus i Sydney och excellerade i fantastiska arbetsplatsskildringar om tårttrassel, armbandsklirrterror och firmautflyktsdramatik. Matilda, som framstår som något av det vänaste man kan tänka sig, har en underbar, prillig humor.

Nu hälsade hon på här för lunch och fika bakom de förtäckta fönstren, och vi pratade om udda tjejintressen som motorcyklar och rymdraketbyggen och hon läste min Stiegessä. Det var verkligen kul att träffas till sist.

Liten bloggträff

En liten bloggträff blev av på kaféet, en trappa upp, i en mörk vrå. Dvs jag tyckte den var ljus så fort jag tog av mig solglasögonen, men det var jag ensam om.

Övriga deltagare: Anna Toss med dotter, Lotten Bergman, Dieva och Hakke. Cruella och Översättar-Helena hann inte.

Toss&Bergman
Den lilla bloggträffen har just kommit igång, Toss&Bergman kollar på sina IPhones.

Samtalsämnen:

* Vilka resmål bör jag se innan jag lämnar in? Beresta Tossarna föreslog Samoa och Indien, Hakke föreslog Indien, alla föreslog Nya Zeeland. Naturskönt.

* Har det blivit för mycket feminism, behövs den fortfarande?

* Ska man verkligen låsa in grova brottslingar i finkan, och kan mördare bli andra människor och göra fina saker senare i livet?

* Varför är de så skruttiga på Irland med att ta hand om fem centimeter snö? Folk måste plockas bort från sina nödställda bilar av helikoptrar och planen lyfter inte!

Lotten gillade inte att prata med mina glasögon. Hon kunde inte se om mina ögon sprutade ilska eller log vänligt, sa hon. Så jag pillade av dem periodvis.

Hakke och jag satt kvar sist tills han märkte att den snälla servitrisen (medägaren?) praktiskt taget hade stängt fiket. Men hon sa ingenting. Prat om dagis, bebisburkor och könsroller i barnböcker. Med mera.

Hakke
Hakke. Jag fick prova mössan, den var verkligen ett bra solskydd, för den trillade ända ner till hakan. Han har ett stort huvud!

Vi gjorde en liten bloggservett. Den finns någonstans. (Hos Anna Toss.)

Nu har man blivit disträ.

Förmiddagspysslar, diskar och gör i ordning tre påsar som ska ut ur lägenheten: Papperkassen med pappersförpackningar och plastpåsen med plast som båda ska till sopsorteringen, och vanliga soppåsen som ska till sopnedkastet i porten. Eller rättare sagt sopsidokastet, för soprummet ligger vägg i vägg.

Jag kan räkna till tre. Jag har faktiskt gjort det massor av gånger. Men när jag kommer ut på gården står det en hel svärm väldigt söta väldigt små barn där i neonvästar, med tre förskollärare, och barnen kastar sig över mig direkt: ”Vi ska åka tåg! Vi ska åka tunnelbana! Vi ska åka LASTBIL!”

Jag stannar och pratar tunnelbana – allt som små små barn säger är spännande – tills jag får en sidoblick från den manliga förskolläraren, för han har planerat att ropa ramsor med barnen (”Är vi klara? –Fattas baja!”) och jag är i vägen, och dessutom börjar det regna. Så lätt om hjärtat traskar jag vidare på min ban, ut genom porten, ut på gatan i regnet, mot sopsorteringen.

Med tre påsar. Alla tre.

Så nu har det hänt, jag har gått ut på stan med soppåsen. Kanske inte första gången, men det är jag för glömsk för att komma ihåg. Samvetsgrant pillar jag in två påsar dit det ska, och så står jag där med privata sopor bredvid butiken där jag ska in och handla.

Diskret luta dem mot sopburkarna…?
Nej, fy skäms!
Peta ner dem i vanlig papperskorg…? Det finns faktiskt en rätt nära…
Men Annika då!

Skuldmedvetat ser jag mig runt – rättsväsendet ser VÄLDIGT allvarligt på felsopplacering, det kan bli tusentals kronor i böter, och de har sopspioner, har jag hört! – parkerar påsen intill papperskorgen, går och in och handlar, tassar ut och tar med soporna hem igen.

Så där ja. Nu är de snart på väg mot sopberget, där det hör hemma.

Gamla färgfoton – verkligheten kommer närmare.

Titta på den här bilden av en fattig amerikansk familj i ett ruffigt litet hus i oktober 1940.

Am. fyrtiotal färgbilder Lib.Cong.

I mitten sitter pappan, Jack, kusligt lik Henry Fonda i ”Vredens druvor”, som handlade om en familj som måste lämna sitt hem på grund av missväxt och – eftersom det inte fanns något som helst socialt skyddsnät – ge sig ut på vägarna.

Jag vet inte hur fotografen fått till det mjuka ljuset, men van som man är vid svartvita bilder från den tiden, blir den här påträngande realistisk. Man kommer dessa ansikten så nära, och än en gång blir man påmind om att verkligheten bara är en serie av ”nu”. Familjens kläder och årtalet på bilden på väggen spelar egentligen ingen som helst roll, det är betydelselöst utanverk.

Huset sett utifrån:
Am. huset utifrån

Fler bilder finns här.

title-11171572

Det är ju bland annat det här jag ville ha gården på Gotland till!

Igår kom jag på att det var något som fattades i fjärde bok, men visste inte riktigt vad. Förrän jag kom att tänka på Sara Lövestam – i samma ögonblick som jag tänkte på Sara, faktiskt, visste jag vad det var.

För säkerhets skull bad jag henne ändå kasta ett öga, för hon är fena på saker som jag inte riktigt kan, och hon svarade Absolut! och fick två hundra sidor att kasta sina ögon på.

Så långt var det helt enkelt väldigt trevligt.

Men då visade det det sig att Sara i sin fjärde bok (den rackarn har kommit ikapp mig!) skriver om saker jag vet en hel del om, men hon inte är riktigt fena på. Så hon skickade mig sin text. Och nu var faktiskt det hela vansinnigt roligt, med tanke på vad det var vi skrev om. Detta mailutbyte borde definitivt hamna i någons av oss memoarer!

Men det hade varit ännu roligare om vi suttit några stycken på en gård på Gotland en helg eller en sommarvecka, druckit vin och ätit stora frukostar och släntrat runt i morgonrock och gått ut i solen och totalfrossat i texter IRL. Det hade varit helt underbart.

M, som var redo i förra inlägget, är Maria. Vi satt och skrattade i telefon igår kväll och hon sätter nu boken – igen. Hon skickade mig de första kapitlen på prov alldeles nyss. Häromsistens när hon skickade typsnittförslag tog jag in dem till Supergrannen, och vem råkade sitta där om inte en annan grafisk formgivare med decenniers erfarenhet? Samma kille som råkade vara på besök när jag behövde flytta upp möbler på vinden och energiskt hoppade in, medan Supergrannen helst ville visa mig roliga skabrösa teckningar han gjort. Nu fixade han (grafikervännen) raskt märkliga ting i datorn, gav en snabblektion och uttryckte positiva åsikter om Marias favorit-typsnitt. Det blev hon glad att höra.

För övrigt kunde jag inte sova inatt därför att armen värkte, hur jag än låg. Framåt morgonen dåsade jag till, och när jag vaknade låg jag med vänstra armen rätt upp, stödd på armbågen, och den högra onda i ett fast grepp i handen, som låge den i en grenklyka. Hur kan man göra så i sömnen? Jag såg ut som om jag hade en sådan där gipsad arm med ställning, som i amerikanska komedier. Nå, mitt på dagen tuppade jag mer eller mindre av i sängen och då höll armen faktiskt tyst några timmar och lät sig sovas på. När boken är ute ska jag gå till doktorn med den, för jag börjar undra om det verkligen rör sig om halvfrusen axel. Den blir ju bara värre. (Men jo, det är det nog i alla fall.)

Nu ska jag göra ett nytt sovförsök. Skölja ögat med kallt skönt vatten och koja.

Ungefär nu.

M är redo, och S läser och faktakollar (kan man säga) en bit jag har skrivit – en stor bit. Jag kommer plötsligt på att jag glömt vad krusbär heter på norska, blir alldeles deprimerad, får leta på nätet och hittar det: Stikkelsbär! (Allt annat kommer jag ihåg: Solbær, jordbær, tyttebær, kirsebær, rips…) Går ut gömd bakom mina flugbrillor och springer på Christina Stielli som kommer utrusande ur en port rakt framför näsan på mig, ger en hastig kram och försvinner in i en taxi. Går vidare och funderar på hur man skulle översätta dikten ”I have been one acquainted with the night…”

Ser sex små barn på TV och gråter. Har inte kunnat deklarera och gör det nu, dvs tömmer en låda på jakt efter förra årets kvitton och räknar ut avdraget. Måste man ha läkarintyg om man inte kunnat deklarera i tid på grund av ögonsjukdom? Är på datorn, gör paus, är på datorn, gör paus, dammar KG:s statyett och saker barnen gjorde och gav mig när de var små. Dansar lite. Provar att göra fem spins bara för att se om det går och kommer visserligen runt utan att trilla, men några spins kan man nog inte kalla snurrarna. Men det är i alla fall en förbättring. Med penicillin i kroppen hade jag ingen balans alls.

Det ska bli bloggträff och jag försöker få de andra att hålla den inomhus fast de tydligt trängtar efter vin och picknick i solsken på gräs på filt, så det är inte det minsta populärt. Förutom en vänlig själ som säger att ja, kanske… är tystnaden både talande och öronbedövande. Och jag tänker att jupp, må de få regn och hagel och stickor i fötterna himla fint och trevligt!

Och äntligen börjar solen på ner så jag kan gå min kvällspromenad under den härliga timme när det börjar bli mörkt, men innan gatlyktorna tänds.