En ovanlig kärlekshistoria

De två krigsreportrarna som blev hals över huvud förälskade, levde ut sin passion i olika krigshärdar världen över, gifte sig och flyttade ihop i Paris – och så vann han kampen mot spriten och minnena, men hur gick det med kärleken?

Här.

Journalisten som skriver (det är ett utdrag ur hennes kommande bok) heter Janine di Giovanni, och är en av de främsta krigskorrespondenterna. Även författare. Prisbelönad av bl a Amnesty International.

Nedan en bild av Janine och hennes son. Om du klickar på bilden, kommer du till en brittisk artikel om kulturkrocken hon upplevde när hon födde barn i Frankrike.

Janine-Di-Giovanni-and-so-David Loftus

Styrelsemöte.

Jag hade styrelsemöte med mig själv igår. Nu har jag inget registrerat företag, men firman har ändå en rätt imponerande styrelse/personal: Chef, personalchef, grafisk formgivare, publicist, författare. Alla är jag. När mötet var över fanns fem punkter nedskrivna, varav bara en (men den mest akuta och basen för nästan alla andra punkter) gällde utgivning av böcker.

Personalchefen råkade i en viss diskussion med ordföranden. Hon anser att de personalvårdande insatserna kommit på efterkälken, och rådde chefen att lägga ner hela verksamheten omedelbart för en fjorton dagars semester. Chefen påpekade att det är marigt med en hel stab som har hälsoproblem, och förstår personalchefen inte att hela firman kan gå överstyr om de inte jobbar på? Personalchefen kontrade, inte utan hetta, att en slutkörd personal inte funkar ändå, och nu när mörkblå hatt och solglasögon införskaffats bör hela den rödögda styrkan omedelbart skeppas iväg någonstans, t ex till England, med strängt arbetsförbud.

Supergrannen, som av geografiska skäl har en viss insyn i firmans verksamhet (och ögon), skulle hålla med personalchefen. Ända sedan i våras har han propagerat för att man ska skjuta upp bokutgivningen till hösten. Chefen har varit otålig – boken skulle ha kommit ut i december, det är sex månader sedan! – men inser nu att de andra har rätt.

Så vad hände på den fronten?

Ja, den första formgivaren som gjorde entré i firman försvann ju bara utan närmare förklaring när det inte var mycket kvar och vi båda lagt ner mycket arbete. Man skulle tro att hemska gräl föregick detta beslut, men icke. Nu har jag tänkt till och förstått mer av det hela. Vårt avtal var att jag skulle besluta om bokens utseende och speciellt om dess omslag. Men det förefaller som om formgivaren i fråga hade en helt egen agenda, detta skulle bli hans framvisningsprojekt, och han tänkte också göra omslag. Han trodde jag kunde övertalas och pratas ner. Så blev det icke.

Jag borde ha avbrutit det hela när jag märkte att absolut allt skulle diskuteras in absurdum i någon sorts uttröttningstaktitk, och definitivt när formgivaren plötsligt skickade ett omslag. Istället för att inse allvaret i det och säga tack och adjö, bad jag honom inte ta illa upp om jag, förlåt, fortfarande ville göra mitt eget.

Dumt av mig. För i stället för att uppföra sig professionellt och etiskt, slutföra jobbet och skjuta upp sitt projekt ”den perfekta utgåvan” till någon annan bok (kanske en han skrivit själv rentav), försvann han bara. Och nu när jag tittat på hans första egna bok, som är både bra och nödvändig på alla sätt rent innehållsmässigt, ser jag att grafiskt är den kanske ingen höjdare. Det var väl det han ville kompensera för. Med min bok.

Och formgivare nummer två? I det fallet tar jag på mig en mycket större del av ansvaret för att det inte gick, för jag var mycket tveksam till om hon skulle orka med en hel bok, men lät henne ändå försöka eftersom hon så gärna ville. Jag borde ha sagt nej. Det visade sig också att det blev en övermäktig uppift. Det skulle arbetas på helger och det orkades inte arbetas på helger, inte av nonchalans utan för att det – ja, inte orkades.

Ibland måste jag flina åt eländet med denna bok (tur att man har humor), det känns lite som att förgäves försöka bli av med oskulden, fast det ju inte borde vara så svårt. Men är det inte märkliga bekantskaper som kommer i vägen är det amerikanska projekt som stoppas av amerikanska advokater, och röda ögon och det ena med det andra. Nästa bud är alltså en mer normal bokutgivningstid – augusti.

Sedan, påpekade chefen strängt, är det verkligen dags för fler författarträffar. Jag brukar ju ha roliga författarträffar med mycket prat och skratt, men står inte ens på Författarcentrums sida fast jag är med där. Författarträffserbjudanden finns inte ens på min egen sida, som för övrigt är mogen för förnyelse.

Och hur går det med ståuppen? Och så slog det mig att jag skulle kunna ha givande skrivarkurser – jag får ofta frågor om skrivande och allt däromkring, och nu har jag ju svar. Jag har inte velat ha kurser förr, men nu börjar jag ändra mig. Det finns så mycket att berätta. En tvådagarskurs med trevlig avslutningsmiddag vore lagom, övingar och föreläsningar och kåserande. Jag är ju litteraturvetare också, kunskap om litteraturhistoria kan jag använda där.

Styrelsen avhandlade också ett par andra punkter.

Sedan gick den på långpromenad och köpte glass.

I glassätandets tid. /50-talsuppdaterat

jord o vatten enas

Det flörtiga Jorden (enligt nutida mått en plus size modell)
med rent av liderligt simmiga ögon, drunknar i Havets blick på Rubens tavla.
Lägg märke till hennes strategiskt placerade vita slöja!

Tar mig friheten att publicera Namn och Nytts (DN) tänkvärda, roliga och snyggt rimmade centrallyrik ur dagens tidning, enligt uppgift av Holmberg.

Den går så här:

MÖRKRETS TID

På min anmoders tid var expertråden få
om en fettsnål och nyttig diet.
Så min anmoder mumsade gladeligt på
och blev således ganska så fet.

Detta gjorde min anfader avsevärt nöjd
och han prisade Gud, ty han fann
att min anmoders hull var en källa till fröjd.
Ja, så makalöst korkad var han.

Man anar en längtan efter forna dagar före supermodellernas tid. Kan, som kvinna, bara hålla med.

batseba
Batseba, kung Davids flamma, enligt Rubens’ vision.
Ser glad och nöjd ut, och har kompletterat den
obligatoriska vita slöjan med någon sorts
konstig päls.

På jakt efter rundade kvinnomagar har jag ratat åtskilliga gamla målningar på älsklingstemat ”våld mot kvinnor”. Det är knubbiga flickor som bortförs av brunbrända män, medan de rätt passivt viftar med vita armar och vrider sig i olika positioner så att bilringarna exponeras på ett läckert sätt. Gubbarna kunde ju inte porrsurfa på nätet, så de hängde porren på väggarna istället, maskerad som antingen religion eller antik mytologi.

Här har vi t ex den mytiska gestalten Andromeda, som ju gett namn åt en galax.

andromeda

Här har Rubens uppenbarligen haft svåra problem med att få den okynniga slöjan på rätt plats. Resultatet ser mer ut som någon sorts förband över ena låret,som om hon har en sträckning.
Och vad gör amorinen där, den som hon killar på magen?

Stackars Andromeda står fastkedjad vid en klippa för att offras till ett havmonster av pappsen (motvilligt, men vad gör man inte vid en översvämning när folket knorrar och oraklet i Delfi rekommenderar offer av dotter?) Men här slutar sagan med att hjälten Perseus kommer flygande förbi så där händelsevis och räddar henne – han har helt praktiskt den hemska varelsen Medusas nyavhuggna huvud till hands, att skrämma och döda olika monster med. Dvs, han räddar henne efter att pappsen lovat att han ska få henne, och hon är ju inte i ett läge där hon direkt kan protestera.

Ja, detta apropå kvinnohullet, som jag verkligen tycker vi kan återinföra och släppa fritt, så att säga.

Glass är ju gott.

På förekommen anledning: Femtiotalet var inte kvinnohullsvänligt! (Obs – den dyraste klänningen kostade hela 31 kronor.)

mode59mode4

fifties

Skärpet på den nedersta bilden (flickan med jättemedaljongen) är troligen elastiskt, och teoretiskt kan man förstås tänka sig en väldigt liten mage nedanför det under tygmassorna – men det fungerade inte i praktiken, då hade det blivit empirelinje. Dessutom hade hon förmodligen tre underkjolar under klänningen. Det var högsta mode, kjolen skulle vara så vid det gick! Tusentals flickor stod hemma och stärkte underkjolar, som sedan blev hemska att sitta på och som rev sönder strumporna. Man kunde stärka med potatismjöl.

Nej, man kan inte hålla sig inomhus.

Omöjligt!

Så jag invigde den mörkblå hattskrållan och gick långpromenad till en strand, där jag doppade fötterna som en liten teaser till förhoppningsvis kommande bad. Solen brände, båtar körde förbi, ungar lekte, en äldre magerlagd herre i för stora svarta trunks klev i vattnet och simmade rakt ut i Riddarfjärden. Tre Kanadagäss låg i skuggan med tre små rara gässlingar, en rufsig svan stod på ett ben och sov i vattenbrynet.

Traskade hem och köpte en Magnum-glass, tog en dusch och väntar med bävan på Iritens Hämnd. Men jag kanske slipper tack vare nya hatten?

Prokrastineringsbekymmer

Är man på något vis lyckligt lottad om man kan prokrastinera saker som måste göras med andra saker som också måste göras? Det funkar inte riktigt så bra som jag tänkt mig – jag skjuter upp det viktigaste ett tag med annat som är viktigt men inte riktigt lika viktigt, fast göras ska det ju, men det slutar bara med att jag ligger i soffan och löser sudoku i Supergrannens DN. Supergrannen är på landet men kommer snart hem, och jag ska putta ner hans tidning i brevlådan men läser den förstås först. Hoppas han inte sitter på landet och längtar efter sina sudoku.

Sudoku hör egentligen till ögonförbjudna saker för mig, fast jag hoppas det gör mindre skada i tidning än på datorn.

Jupp, ögonen är fortfarande lika vissna och jag lever bakom mörkblå gardiner. Från min håla kan jag varmt rekommendera TV-programmen ”Vem tror du att du är?”, amerikanska/brittiska upplagan, och givetvis ”Hundra svenska år”, helt fantastiskt. Jag går ut sommarklädd, men väl gömd under hattskrålla och bakom solglasögon. Idag gick jag iväg och köpte två nya skrållor, eftersom den vita är lite för ljus. En mörkblå som matchar mitt blå batiklinne och en naturfärgad som matchar naturfärgade linnebrallor.

På själva midsommarafton pratade jag med någon uti solen. Med solglasögon på, men de hjälpte inte utan kompletterande skrålla. Det sa pang bom krasch i ögonen och tog till sent på kvällen innan jag fick dem smärtfria. Så först då kom jag ut och kikade lite på natur och midsommarfirande – några kvardröjande grupper i backarna, där de satt och myste och grillade. Dagen efter såg jag att de lämnat kvar allt skräp i dessa backar. Puckon.

Jag håller alltså iriten stången, men inser att till sist blir jag nog tvungen att gå tillbaka till sjukhuset och skaffa mer kortison som jag inte tål, särskilt om jag tänker masa mig iväg på någon sorts semester. Jag har England på min lista, och Rom och Pompeji och Grönland och (fortfarande!) Grand Canyon. Är det vettigt att gå runt i Rom i juli med iritögon? Å andra sidan är det visserligen svalare, men ljusare på Grönland så här års.

Mest har jag lust att bara gå ner till Centralen och börja åka tåg åt något håll. Det är så jobbigt att planera. Men det är förstås ännu jobbigare att hamna någonstans där alla hotell är fullbokade och stå i biljettköer på tågstationer i Berlin och Zürich, för att inte tala om just Rom. Å tredje sidan skulle man (som nu är ohyggligt trött) kanske piggna till inför tvånget att sova på stranden på Rivieran och i köket hos en pank romarinna, eller i ett trädgårdsskjul hos ett brittiskt original i en regnig engelsk by?

Å fjärde sidan kan jag inte kånka på sovsäck med min fibro och frusna axel, som hindrade mig att sova en lång period nyligen. Måste resa med lätt bagage i en plastpåse, precis som när jag var på Mallorca och flygbussen först vägrade låta mig kliva på för att den trodde jag var en mallorcansk tant som inte begrep att den inte var lokalbussen. Att tanten faktiskt var en turist med hela bagaget nedpackat i en påse från Coop, eller om det var ICA, var lite svårt att greppa.

Hur som helst, här kan jag inte sitta och dega och pensionera mig för gott med sudoku och krämpor. Es dugt nicht!

För när jag var ute för några timmar sedan och gick genom parken, kände jag trots allt (och ”allt” är en hel del) den där ilningen av lyckan att bara finnas till som finns inom oss alla, att hjärtat slår och blodet rinner genom ådrorna och solen skiner, om än på andra sidan ett par solglasögon.

Midsommar, MJ’s dödsdag, persilja och annat.

Det har varit midsommar och man vill ha rökt lax så man köper lax, och så vill man ha laxmacka och får baka bröd. Länge sedan jag bakade! Och så vill man ha farmors högerrörda jordbærsyltetøy så man köper svenska fina jordgubbar och kokar, och det blir himmelskt gott.

Juni -11

Plötsligt går man också i de vita linnebyxorna,
de som hållit i tio år. Medan de naturfärgade jag köpte
på Indiska för ett par månader sedan
redan är söndernötta i innersömmen.

Nere på Karlberg är det cuteness overload. Bilden på den lilla kaninen och den stora kaninen skulle ha varit gulligare om inte den stora puffat undan den lilla precis efter att bilden tagits.

Kaninungar

Liten kanin stor kanin

Trädgård Karlberg

Jag vill ha en trädgård!

Förresten – jag har kommit på att det enda sättet att förvara persilja som man köper i små plastkrukor, är att låtsas att det är snittblommor. Annars vissnar den snabbt.

persilja i glas

Ute i världen fortsätter Fukishima att spy radioaktivitet i tysthet, och vi har fått veta att härdsmältan var ett faktum och strålningen enorm redan dag 1 (tre härdsmältor totalt), men att bolaget ljög. I Tokyo har man börjat felmärka matvarors ursprung för att kunna sälja även de från strålningssmittade områden.

I New York har äntligen samkönade äktenskap tillåtits – fyra republikaner hoppade över till ”rätt sida om historien” och röstade för – och folk firade vid legendariska gaystället Stonewall Inn. Det var där historien vände när besökarna plötsligt en dag motsatte sig en av polisens många brutala räder. Det var 28 juni 1969 som gaybesökarna helt enkelt vägrade finna sig i att bli trakasserade och det blev slagsmål med polisen och upplopp, vilket aldrig någonsin hänt förr. Den 3 juli samma år hade Gay Liberation Movement bildats.

Och igår var det redan två år sedan Michael Jackson dog.

MJ 70tal,80tal

MJ death certif.

Han dog i den här sängen i Los Angeles, och rättegången mot den läkare som gav honom drogen han dog av kommer i september, efter flera fördröjningar.
MJ dödsbädd klar bild NoW
Platsen där jordens klumpigaste läkare begick ungefär tio ödesdigra misstag i rad, vilket torde vara världsrekord, eller rummet där ett avsiktligt mord iscensattes?

Familjen och andra i Michael Jacksons närmaste krets har hela tiden varit djupt misstänksamma, särskilt som Jackson själv gång på gång sa att han fruktade han skulle bli mördad. Att han trodde det själv är förstås inget bevis, och inte ens om det fanns människor som ville se honom död är det i sig bevis. Liksom paranoida människor kan ha dödsfiender, kan mordhotade människor dö av misstag.

Men det är ingen tvekan om att det finns många märkliga saker i den här historien. Jacksons syster LaToya, som ibland säger underliga ting och ibland slår huvudet på spiken, vill att polisen ska gräva djupare (än till läkaren) och framför allt se på dem som ”styrde Michaels liv”.

Och vilka styrde hans liv? Managern DiLeo och advokaten Branca, som plötsligt dök upp i kretsen efter att ha varit borta länge? Var det för för att han behövde dem, eller av andra skäl? Superbolaget AEG, som satte upp konserterna?

Eller den avgjort skummaste, mannen som kom in i Jacksons liv 2008 och satte igång kedjan av händelser som initierade konserterna, dr Tohme Tohme, generalkonsul för Senegal, som varken var doktor eller generalkonsul?

Här är han med Michael i London.

MJ Tohme-teater London -08?

Tohme håller ett stadigt tag i Jackson, som själv håller ett av sina barn hårt i handleden i massan som tränger på. Många har reagerat på den här bilden.

Michael Jackson var rädd för Tohme. Efter att mordhot mot en auktionsfirma förekommit från Thomes mannar, sparkade Jackson honom i maj 09, men Tohme vägrade försvinna. Han var t o m på sjukhuset med sin vän, Michaels bror Jermaine som hade förmedlat kontakten mellan dem (ja, så invecklat är det), och stod bredvid när Jermaine bekräftade dödsfallet.

Jag hoppas, men vågar inte tro, att rättegången ger fler upplysningar. Frågorna är väldigt många.

MJ Skylten mankindap

Fans utanför rättegången mot Michael Jackson 2005,
den som friade honom på alla punkter från anklagelser om
sexuellt utnyttjande av barn, men som knäckte honom.
På skylten står: ”Michael – på mänsklighetens vägnar – förlåt”.

Och nu regnar det igen.

Trevlig midsommar

Bullterriern Lincoln midsommar

Glad midsommar!

Midsommaren representeras här av bullterriern Lincoln, som traskade runt i den frodiga grönskan på vår gård i förmiddags och letade efter att bra ställe att ligga och mysa medan matte – sjuksköterska med sinne för deckare och kriminalfall – satt i solen och läste om mord och brott.