Skulle Breivik ha dolts i polisbilen till rätten?

Det blir tvära kast här.

Terroristexperten Magnus Ranstorp menar att Anders Behring Breivik, efter sina fruktansvärda våldbrott, borde ha transporterats till häktningsförhandlingen gömd bakom tonade rutor i den pansrade bilen. Att se honom sitta där och le ”som en segrare” måste vara som att vrida om en kniv i offren, säger han.

Alla känner den varmaste sympati och respekt för offren och deras anhöriga. Men jag tror inte att de, om de överhuvudtaget orkar tänka på Breivik, såg det på det sättet.

För han må ha smålett, men han såg ut som allt annat än en segrare. Jag tror det var bra att vi fick konstatera att det här inte är en mytisk figur, en hemlig hjälte, en så stark person att han måste döljas för omvärldens blickar, någon att fantisera om – utan en vanlig, norsk, lite tunnhårig, smått lönnfet karl. Och medan vi hittills bara haft hans egna foton att se, de där han står i sin låtsasuniform eller poserar i våtdräkt med vapen, bilder avsedda just för media, har vi nu denna fånge klädd i en ordinär röd tröja med en ful icke-matchande krage stickande upp.

Ingen martyr för högerextremister att dyrka, precis. Ingen behöver undra eller drömma om hur han ser ut. Så det var ett bra beslut att låta pressen fotografera honom genom bilrutan och därmed, efter bara några dagar, göra hans omsorgsfullt uttänkta hjältebilder helt passé.

Annonser

Helggodis: MÄSTERSKAPSSYSTEMET – från Fritzes k. hofbokhandel 1905/ Uppdat.

I förrgår gick jag förbi antikhandeln Vita Valvet på Odengatan mittemot Vasaparken. Jag skulle vidare men stannade tvärt, för utanför låg en hög böcker, bland annat den här.

Franska omslag 1

Vem kan motstå en gammal bok i snusbrun papp med påklistrad titel? Inte jag! Så här såg etiketten ut vid närmare beskådan.

Franska omslag 1905

Att få lära sig franska med Mästerskapssystemet från förra seklets början! Vilket fynd! Och för bara 3:75 dessutom.

Jag älgade in i butiken och sa att det måste ha gått bort en intressant person nyligen som lämnat spännande böcker efter sig, men fick veta av innehavaren Margita att högen utanför affären kom från lådor orörda sedan trettio år. Butiken ska nämligen dessvärre upphöra i oktober, och allt ska upp, ut och bort. (Tips till läsekretsen!)

Gamla boklådor orörda sedan trettio år! Oemotståndligt. Margita och hennes man Kjell ska vila och sedan ut och resa och njuta sitt otium, men jag kommer att vara en stadig kund de närmaste månaderna. Visserligen har jag redan sprängfyllda bokhyllor och mammas alla böcker på vinden, men nu blir det troligen fler gamla dammiga luntor att ärva för de stackars barnen och barnbarnen.

Boken kostade en tjuga. Jag störtade hem och började bläddra, och hittade de mest otroliga fraser som ingen nybörjare på franska kan vara utan, och smidigt och enkelt konstruerade är de också. Titta bara!

Franska 1

Fast redan här uppreser sig frågor och undringar. Hur kunde den ivrige läsaren som suttit hemma vid kakelugnen och ljudat vara helt säker på att få användning för den där anmärkningen om betjänten?

Tänk om inga franska betjänter såg misslynta ut när man väl tuffat ner till Paris med tåget? Måste man nypa dem lite diskret i så fall, för att få full valuta för sina 3:75? Och om betjänten verkligen såg misslynt ut, vart skulle konversationen leda sedan? ”Min herre, om ni icke misstycker att jag begagnar ett hvardagligt språk, är det min fasta mening, att betjenten måhända lider av hemorrojder.”

Man kan bara undra. But there is more.

Franska 2

Vilken tölp! Betjenten oroar han sig minsann för, men här har han släpat med en stackars sjuk son till Paris och tänker ändå gå en promenad i det vackra vädret och sitta i sin salong, utan att ens fråga efter en doktor till ätteläggen.

Han har tydligen andra bekymmer, visar det sig.

Franska 3

Nu hänger jag faktiskt inte alls med. Han ska alltså till London, men tror inte att han själv kan lista ut den mystiske nära-banken-mannens nya adress där. Hur ska då den franske värden veta det? Och vad ska han förresten med en nära-banken-man till, och varför har denna person skuddat stoftet av fötterna? Skumt.

Dessutom tycks han ha en märklig fixering vid skor.

Franska 4

Han har lyckats skaffa sig en fransk vän, men struntar i helt i honom och hänger istället med hans skomakare! Hur ska det sluta? Fransmän kan vara snarstuckna om de känner sig vanärade. Kan det bli duell i gryningen? Personen han talar med väljer tydligen helt begåvat att dra sig ur det hela.

Jag misstänker att man aldrig får veta hur det går med något av allt detta, man hänger i luften full av otillfredsställd nyfikenhet. Tusen intressanta inledningar, men ingen fortsättning. Vad hände egentligen författaren Svensson på den där resan till Paris?

På väg ut fastnade jag vid bordet på trottoaren igen, för där fanns mer, till exempel ”Kvinnor som älskat och lidit”, den tittade jag länge på.

Nu slog en annan kund sina lovar kring högarna och såg ut att vilja lägga rabarber på dyrgripar rakt under näsan på mig. Jag gav henne en blick, hon tog några skrämda steg bakåt och låtsades titta på vackra glas i stället, och jag grabbade tag i nedanstående trio och rusade in i affären igen.

Jungfrun makan modern 1891 Klencke

Jungfrun, Makan, Modern, goda råd för Quinnan i alla lifvets skiften av den förnumstige professor H. Klencke i Hannover, 1813-81! De här skrevs omkring 1872 men kom ut på svenska 1891, när professorn redan var hänsoven.

Innehavaren Margita var lika fascinerad som jag och visade mottot i en av dem, det går ut på att kvinnan ska ha ett förädlande inflytande på mannen, och jag lyckades givetvis snabbt bläddra fram råden för hur ”Omfamningen” ska gå till (Klencke väjde inte för något) och där stod minsann att makan ej får ge efter för sinnets rus utan även i intima ögonblick på något sätt hålla på sedligheten och förfina makens sinnelag. Han går också in på lämpliga tidpunkter på dygnet för ”omfamning” samt hur den bör utföras.

Mer om detta när jag läst. Jag förstår att ni väntar med spänning.

Uppdaterat. Det roliga är att Barbro Alving, Bang, skrev ett kåseri om just den här franska läroboken någon gång på femtiotalet. Jag läste det kåseriet för så där femton tjugo år sedan och en mening hon tog upp etsades för evigt in i mitt minne:

Har icke den herrn, som ni såg i går afton, sagt er, hvarför de personer, med hvilka er herr svåger ankom här om dagen, reste till landet så tidigt i morse?

Nej tänk så konstigt, det har han inte sagt ett ljud om, skrev Bang. Ungefär.

(Har letat efter Bang i mina bokhyllor, men kunde inte hitta henne.)

Nya änder, ny heraldisk figur.

På lördagsförmiddagen är stans gator underbart tomma – man kan se från Karlbersvägen ner till Kungsholmen och där lullar bara enstaka bilar runt lite sömnigt – men nere vid vattnet har det tydligen varit aktivitet.

Under de senaste tio-femton åren har vattenfåglarna fått svårigheter att behålla sina ungar, ovisst om det beror på ökade vattenföroreningar, någon okänd gammelgädda som lurar på botten, eller stadens överdrivna nit att rensa strandkanterna från vass och gräs som hjälper ungarna att hålla sig gömda.

Men somliga fåglar ger helt enkelt inte upp. En och annan lyckas starta nya kullar. Jag hittade en andmamma som kunnat hålla tre små telningar vid liv.

andkullen

Må de få växa upp!

På hemvägen stötte jag på en rolig vattenfläck på asfalten nära Karlbergs slott. Det var, helt tydligt, en sprillans ny heraldisk figur, ett Lion/wild boar rampant. En blandning av ett lejon på språng och ett anfallande vildsvin, med lejonman och tryne, som gjord för standar och trumpetfanfarer. Bäva månde fienden!

Asfalt heraldik

Minnesstunden på Sergels Torg

Minnesstund flicka

Minnesstund Jonas Gardell

Minnesstund ros

I en cell sitter Breivik och filar på vad han vill säga, men sådan är tack och lov världen att vi slapp höra det ikväll, istället hörde vi Jonas Gardell hålla ett brandtal, det bästa av dem jag hörde. Vi behöver energi, vi behöver brandtal.

– Vad är en svensk? frågade han. – Och vad är en normal familj? Jag tillhör en svensk-finländsk-amerikansk-norsk-columbiansk heter-homo kristen-judisk-muslimsk familj, och jag är svensk och vi är en normal familj!

Och alla påminde om att Breiviks massmördande var en politisk attack mot demokrati och mot ett bestämt parti.

Själv grät jag redan när jag kom till torget, innan mötet ens börjat. Och jag var så oändligt tacksam – igen – för att jag befann mig på en plats där folk kände värme, sorg och empati, inte en plats där folk skrek och larmade om blod och hämnd.

Men visst finns det folk som vill mörda Breivik. Många djupt inom sig antagligen, djupt sörjande anhöriga, men de är för medvetna om vad humanism och demokrati bjuder, vad som i verkligheten fungerar, för att leva ut det. De som vill leva ut det är en del ungdomar från s k hederskulturer där tanken på vendetta fortfarande lever, brottslingar i fängelse som själva orsakat människor stor skada och – Marcus Birro. Vilket inte förvånar mig det minsta.

Vi är vid en korsväg, om än inte riktigt den Breivik tror.

Picassoklippning.

Det verkar som om afron är tillbaka. De senaste dagarna har jag sett flera afrofrisyrer, men inte jämnklippta stora hårburr som på sjuttiotalet, utan mer med korkskruvslockar, så att säga.

Afron kom som en hejdundrande protest mot decennier av plågsamma procedurer för att få håret rakt. Black and proud! Diana Ross lät sitt växa ut, Jackson 5 gjorde likadant. Sedan kändes det kanske med tiden lite svajigt, och afron minskade och man försökte andra varianter. Nu är det tyvärr mer eller mindre ett krav för seriösa svarta yrkesarbetande i USA att, återigen, göra håret rakt. Jag hoppas det försvinner, och att Michelle Obama, om hon blir kvar i Vita Huset ännu en period, vågar uppträda med naturligt hår och föregå med gott exempel. Dessutom klär det henne bättre med lockar eller krull. Hon ser sträng ut i rak kalufs.

Oj, den här inledningen blev lång. Vad jag egentligen skulle säga att om man har någon sorts halv-afrohår utan krull som jag (det känns ungefär så att ta i) blir man lätt överväldigad när det börjar växa ut. Och inte kommer man iväg till frisör, för de tre senaste (under, hm, de senaste tjugo åren) gjorde ingenting kul alls.

Alltså är man hänvisad till kökssaxen. Men om man bara klipper av håret står det rakt ut, och har man då ansikte som en fotboll ser man ut som en efterlysningsbild på en bedragerska från öststaterna. Vad göra?

Jag samlade håret i en hästsvans och började optimistiskt klippa av den precis på andra sidan om gummisnodden. På så sätt, inbillade jag mig, skulle det bli olika längd på de olika hårlagren. Åtminstone. Sedan kan man dölja allt genom att rulla upp håret på papiljotter, tänkte jag.

Klippa? DET håret ”klipper” man inte. Ändra till karva, karva och karva! Till slut fastnade saxen. Där stod jag framför badrumsspegeln med ett vilt uttryck i ansiktet och en stor kökssax fastkörd i en delvis avklippt hästsvans, som en gräsklippare i en igenvuxen åker.

Men jag kunde ju inte sluta mitt i. Det var bara att slita vidare. Den frusna axeln vrenskades, gummisnodden flyttade sig. Test efter test kom loss. Efter tionde testen var det äntligen klart och jag tittade pustande på resultatet.

Jodå. Det var olika längd på de olika hårlagren. Väldigt olika. I nacken fanns en frisörologiskt intressant snibb.

Nu såg jag ut som en efterlyst äldre bedragerska från Vasastan. Som sovit under en bro. (Jag, inte Vasastan.) Funderade på om man kunde hävda att det var avsiktligt och konstnärligt. Asymmetriska frisyrer har man ju sett förr?

Men nej. Det var bara att putsa lite här och var, ta Gud i hågen och rulla upp alltihop på spolar (inte Gud, håret).

Jag har inte vågat ta ut dem än.

Men känner mig i alla fall lättare om hjässan.

Hjälp!

Usch, vad jag hatar datorer.

Den här fick spader och vägrade visa en film. Det gick inte att få ut filmen heller, så jag fick dra ur sladden, sätt in den och starta om datorn, innan den behagade lyda order och spotta ut disken.

MEN. Då hade allt möjligt annat dansat rumba. Tiden var fel, till exempel. Jag in och skruva tiden rätt. För säkerhets skull låste jag inställningen.

MEN igen! Nu hade datorn fått för sig att det är fredag 1 juli. Jag in för att ändra en gång till.

Nobben. Stenhårt. Datorn kräver lösenordet. Vilket lösenord, jag har inget? Jo, det datorn påstår att jag hade när jag laddade upp XOS. Som jag inte alls pillade in, den kom med det.

Där sitter jag och den dumma datorn påstår att det är fredag och då och då kommer det konstiga skyltar som vill ha certifikat för allt möjligt och inget kan jag göra.

Finns det ingen bakväg? Finns det ingen dörr mot sommaren? Finns det ett datasnille (på iMac) i lokalen?

Hjälp!