Behöver en äkta man solglasögon?

Kravlade mig upp och upptäckte att klockan var tio på förmiddagen! Underbart att ha sovit så länge.

Kravlade vidare och hämtade solglasögonen för att kunna dra från gardinerna som hastigast medan jag öppnade fönstren. Här ska nämligen varas petig med mina arma gluggar. Plockade av solglasögonen och fortsatte in i badrummet, såg mig i spegeln och brast i skratt. Kanske inte så aktuellt längre med en äkta man att gosa med? Eller kan han tycka det är kul med en rufsig maka med humor? Eller kan jag sätta solbrillorna på honom det första jag gör på morgonen? Han ska naturligtvis vara ung och vacker, inte en dag över 55.

Jag har en mycket trevlig nyhet: Matilda is back! Jag har saknat hennes bilder och funderingar och knäppa arbetskamrater och tårtkatastroferna på jobbet, men nu började det klia allvarligt i hennes bloggfingrar, så det blir en fortsättning.

Nu är det dags för tredje ögonbadet och promenad. Sedan lite allvar i eftermiddag, hoppas jag.

Ibland funkar det. /Reklamuppdaterat

Sitter och tittar på Property Ladder på TV och mumsar hallonpaj. Igår var en riktig värkdag, det tog aldrig slut, och när man sedan vaknar dagen efter utan att ha ont är det en liten uppenbarelse och man vill inte riktigt slösa bort smärtfriheten på tråkiga jobb.

Paret i TV-programmet har som vanligt kraschat budgeten. Själv känner jag varje gång det blir avbrott för reklam och samma kvinnoröst envisas: ”Programmet presenteras av Gevalias nya mörkros…” hur några hjärnceller hamnar i koma. Reklam fördummar redan första gången, för att inte tala om den fjärde.

Ibland hinner jag skruva ner ljudet innan tjatet sätter in. Oftast inte. Reklamsnubbarna vet att jag hatar dem och hoppar in utan introduktion.

Vet inte om reklamen var vettigare förr:

 tandvärk drops

bilannons

Lyckad kurs

Det var ett tag sedan jag var med om att något var så roligt och gick så på räls som den här skrivkursen. Alltid händer det något strul, men inte idag när alla var så underbart lätta att jobba med och

* betalat i tid

* kom som avtalat

* var med på alla övningar, väntade som oväntade, utan minsta protester

* tyckte om tomatsoppa

* inte fick utbrott eller aggressioner vare sig mot varann eller kursledaren, somnade eller tog mobilsamtal.

Tänk er! Och när jag bad om ros och ris efteråt, för det var ju min första skrivkurs och de var på sätt och vis försökskaniner, svarade de alla: – Ros! Och satt kvar och pratade en stund till.

Det var en fröjd höra pennorna raspa och en lika stor fröjd att se dem gå upp på golvet och röra sig och plötsligt hamna i en (oplanerad) övning i aikido, bryta ut i beordrade spontanberättelser över konstiga teman, göra rollspel samt entusiastiskt skriva texter såsom varande påhittade bokkaraktärer. Det mesta byggde på vad jag uppfattade skulle kunna ge dem aha-upplevelser och impulser. Mitt mål var att inspirera, befria och upplysa, det handlade inte alls om plocka fram någons privatliv eller liknande.

Jag hade trott att det som skulle bli intressantast för mig själv var att berätta om skrivarerfarenheter och ge goda råd, men det intressantaste var istället att se mina kursdeltagare i verksamhet, höra deras historier och se dem leva sig in i för dem oväntade roller. De blev helt andra personer, trots att ingen är skådespelare. T som hade en speciell blockering (om man nu kan ta till ett så starkt ord) som vi pratat en hel del om, sa plötsligt under ett rollspel att han kände exakt var denna blockering satt – ”det är bra att vi gör saker ur så många vinklar, för förstår man inte på det ena sättet förstår man på det andra.” Musik i mina öron! Dessutom, när jag fick vissa frågor, kom jag själv på nya saker, nya formuleringar för hur det ena och det andra fungerar. Utbyte alltså.

Så jag gör gärna om det. Och nu vet ni att mina allra första kursare såg dagen som en positiv erfarenhet, och den fick dem att längta hem till sina datorer för att skriva mer.

(Kuriosum – jag bad Supergrannen att komma in och ta ett klassfoto av oss. Därmed fick L, som första och hittills enda bloggläsare, se Supergrannen i levande livet, och kunde konstatera att han faktiskt finns! Ibland har jag undrat om läsarna tror han är min låtsaskompis, eftersom jag aldrig får visa bilder på honom i bloggen.)

Skrivkurs Bryn
A skriver.

Stort och smått.

Ber om ursäkt för den förfärligt fantasilösa rubriken. Den är i alla fall alldeles adekvat.

En av de sötaste rubrikerna idag var följande: Presidenten skyndade hem från semestern för att ta itu med orkanen. Det är precis som i en film; en amerikansk president kan hjältemodigt kämpa mot vad som helst! Människor spikar plywoodskivor som de målar ”Good night, Irene” på för fönstren (den väntade orkanen heter Irene), i New York har hundratusentals människor beordrats att evakuera staden – bara tanken, New York evakuerat, avenyerna tomma – men presidenten tänker stå på Vita Husets tak och vara kapten för skutan. (Trots att även Vita Huset evakuerades under jordbävningen alldeles nyligen.)

Något annat mer jordnära gulligt: En kvinna twittrade en lång tweet till Michael Jacksons makeupartist att hon tyckte de två skulle ha varit så fina tillsammans i ett ”romantiskt förhållande”, varpå hon bad hela makeupartistens familj om ursäkt för att hon ens tänkt tanken – sambon, dottern och till och med hunden!

Khadaffi har inte hittats, fler kvinnliga krigskorrespondenter dyker upp, tjugo tusen människor har dött i denna hemska och egentligen helt onödiga strid. Hela historien består av dessa tröstlösa strider om revir: Makt över land, över kvinnor och barn, kamp mellan olika religiösa uppfattningar, om olja och pengar. Och är det inte fysiskt krig så är det strid om marknadsandelar. Man blir så innerligt trött på att vuxna människor aldrig tycks bli vuxna nog att diskutera sig fram till vettiga lösningar, utan att kontrollfreaks av olika slag måste bekämpas för att människor ska kunna leva i fred och frihet.

I min egen tillvaro är folk tack och lov föga våldsamma. Jag kan i godan ro betala räkningar, överklaga till skatteverket och förbereda tomatsoppa. Jag kan gå utanför dörren utan att behöva be någon om lov eller vara tvungen att gömma mig i ett lakan, medan kulturrelativister med huvudet på sned betraktar mig som ett romantiskt och pittoreskt inslag i världens brokiga väv istället för som en människa med grundläggande rättigheter. Det finns en del att vara tacksam för – och många människor har fått bråka och slåss för att vi ska komma dithän.

Nu ska jag äta frukost och glädja mig åt att en engelsk kossa som rymde från en slakthustransport har levt i gudomlig frihet i flera månader. Då och då ploppar hon upp på någon övervakningskamera, nyfiket plirande och lugnt idisslande. Jag tycker de ska lämna henne i fred och ta in henne i en trevlig ladugård framåt vintern. Men hittills har ingen lyckats fånga henne.

tomater Blivande tomatsoppa: lättsaltade färska tomatbitar.

En liten tjejs födelsedag i världen.

Alma fyller fyra år idag. Jag har tänkt på det hela veckan, och det var förstås det första jag tänkte på när jag vaknade. Jag har skickat kort och slant, men kort och slant, hur kul det än kan vara att få, är ju ingen riktig present. Blir förhoppningsvis tillfälle att ge det in person lite senare.

Det andra jag tänkte på var att det lät som om folk kom klivande över grus rakt in i mitt – hm – faktiskt väldigt svala sovrum. Och jag förstod att det hade hänt igen: Jag, som inte tål drag, hade lämnat fönstret öppet. Huru? Jo, miss i nassen går jag nämligen upp en stund och sköljer ögon och vädrar, och tänker att det bara ska slumras i fem minuter och sedan stängas fönster igen. Fyra timmar senare vaknar jag till friska sensommarvindar och fotsteg på gruset nere på gården.

Men jag tycks ha överlevt.

FÖRRESTEN har jag lagt märke till att yrket som krigskorrespondent håller på att bli ett kvinnoyrke. Både CNN och BBC har kvinnor ute på fältet, nu i Libyen, med eller utan scarf på huvudet, med eller utan hjälm och skottsäker väst. CNN har en stor stadig tjej med enorm auktoritet, hon går som en plog genom rebellernas linjer och talar högt och oupphörligt.

JAG MÅSTE tacka min lilla skara kursdeltagare, vars förtjänst det är att min mammas konst äntligen lyfts från hallen och de antika snortunga järnplättlaggarna avsedda för vedspis plockats upp från köksgolvet, så att man inte slår tårna i dem (omorganiserade köksskåp). Men jag låter ändå det mesta vara som det är, för poängen med att ha skrivkurs just här är ju att man kommer in i en fungerande skrivverkstad. Det ser alltså ut som det gör när jag jobbar. Och alla förberedselser går som på räls, allt är ordnat och lunchattiraljerna på plats, inklusive surdegsbröd från systrarna Anderssons hembageri.

I BÖRJAN av veckan tänkte jag plötsligt på Frank Dileo, en man jag inte ägnat mycket intresse tidigare trots hans färgrika uppenbarelse, och började läsa om honom. Artiklar, intervjuer. Han blev märkligt aktuell för mig. Och i onsdags fick jag veta att han just dött, den dagen.

Frank Dileo, en kort stadig karl som såg ut som en maffiaboss med jättecigarr, var Michael Jacksons manager under fem år på åttiotalet.

MJ, Frank diLeo

Frank D. i mitten.

Han hjälpte till att ro albumet Thriller i land till rekordförsäljningar, han ordnade enorma turnéer, han såg till att låtar spelades på radiostationer, han var kort sagt ett kraftcentrum med stort kunnande om musikindustrin.

1989 sparkades han plötsligt utan förklaring. Det tog hårt på honom. Jackson slutade ta hans samtal. Var det för att albumet Bad sålde sämre än Thriller? Eller var det, som Dileo själv hävdade mycket senare, för att avundsjuka personer i Jacksons närhet ville utmanövrera honom (hans makt var stor), och gjorde det genom att förespegla Jackson en filmkarriär om han tog in en annan manager? Michael Jackson drömde hela sitt liv om att få vara med i filmer. Dileo hävdade att detta var Jacksons version, och att han trodde på den.

Ingen vet. Men här kommer man in på den märkliga sidan i dessa hollywoodska arbets-/vänskapsförbindelser där den ena vännen kan ge den andra sparken: Folk tycker om varann, de upplever en massa tillsammans, de jobbar ihjäl sig under spännande tider, sida vid sida. Och när det gällde Michael Jackson hade folk en tendens att bli allvarligt fästa vid honom. Advokatsnillet John Branca, mannen som hade ett avgörande inflytande över finansieringen av videon Thriller, inköpet av Jacksons egendom Neverland och inköpet av Beatleskatalogen åt honom, sa att det fanns någon ”infectious” hos honom. Man blev förälskad. Och så fick Jackson med jämna mellanrum nog, bröt förbindelserna av en eller annan anledning, och människor stod där med krossade hjärtan. (Branca är nu testaments exekutor för Jacksons dödsbo och gör mångmiljondealar.)

Dileo tröstades av sin vän Martin Scorsese med en stor roll i maffiafilmen Goodfellas. 2005, när den stora rättegången mot Jackson ägde rum, åkte Dileo på egen bekostnad till Santa Maria, satt med som åhörare i rättegångssalen och var en av de få som öppet gav sitt stöd. Vissa säger att han aldrig fick något tack för det, själv hävdade han annorlunda. Han och Jackson ska ha hörts av per telefon under de kommande åren, och 2009 bad Jackson honom komma tillbaka inför Londonturnén, den som inte blev av därför att döden i form av en okunnig läkare kom i vägen.

Allt som rör Michael Jackson sägs i påstående, motpåståenden och antydningar. Alltså har jag läst allt från att Frank var en geniun vän till att han på ett eller annat sätt skaffade otillbörliga pengar med hjälp av deras förbindelse, kanske skummade han Jacksons inkomster eller tog betalt av folk för ”access”, dvs han skulle mot ersättning sätta dem i kontakt med sin arbetsgivare. Sanningen? Ingen vet. Han och MJ’s makeupartist Faye, med sedan åttiotalet, tycks inte ha varit såta vänner. Han antydde saker om henne, och hon om honom. Givetvis talade ingen klarspråk.

I januari 2011 sa Dileo att han tänkte skriva en ärlig bok om sin tid med Jackson. Spelade detta på något sätt in vid hans död? Ingen vet. Men dödsboet lär ha bistått honom under hans sjukdomstid från mars i år, då en hjärtoperation följdes av komplikationer.

VAD MER? Jo, jag tittade in hos skomakaren, vars butik ligger ett par trappsteg ner, missade dessa trappsteg och stod på näsan. Tårna vek sig, knäna slog i golvet, och där stod jag på alla fyra och kände mig ytterligt förvånad. Men jag hade trillat mjukt som en trasdocka (aikidoträningen som fortfarande sitter i?) och har faktiskt inte ens ett blåmärke, inga vrickningar eller brutna tår.

michael-jackson-liseberg

Anton Glanzelius, Michael Jackson och Frank Dileo åker bergochdalbana på Liseberg 1988. Någon lustigkurre på nätet skrev under den här bilden: ”Titta inte nu, killar, men det sitter en stor läskig gubbe bakom er!”

Och en alldeles vanlig onsdag.

Skrivkursen! Klicka för info.
Skrivkurs

En jordbävning har skakat östra USA, den kraftigaste i Virginia på 110 år – men det framhävs att jordbävningar av den här magnitutden inträffar ungefär 500 gånger om året.

Den får mig förstås att alldeles osökt tänka på lagring av utbränt kärnbränsle, den som ”experter” lovar oss alldeles bestämt ska fungera i upp till en halv miljon år. I det innefattas alltså ett klart löfte att vi inte kommer att genomgå någon ny istid inom de närmaste hundra tusen åren, eller någon drift av landmassor, och att dessa experter vet hur deras förvaringsplatser ser ut efter att sex-tio-hundra jordbävningar ändrat förhållandena successivt.

Oförmågan och oviljan att tänka sig världen utan kärnkraft och behovet av att låtsas att man vet något alls om hur den ständigt föränderliga jorden ser ut om ens två tusen år, är direkt barnslig.

SEDAN har vi f d chefen för IMF, Dominique Strauss-Kahn, som slipper rättegång för våldtäkt därför att (säger de) åklagarna betraktar offret som psykiskt instabilt. Hon ljuger antingen det behövs eller inte, det går inte att sätta henne i vittnesbåset.

Vissa anser att detta betyder att han har ”friats”, men så är ju inte fallet.

Få, utom de totalt porrindoktrinerade, tror att en kvinna blir så till den grad upphetsad av att överraskas av att en fet, naken, halvgammal vilt främmande karl störtar ut ur ett hotellbadrum, grabbar tag i henne och stoppar sin p*nis i hennes mun, att hon omedelbart går med på det. Kvinnor fungerar helt enkelt inte på det sättet, instinkten i den situationen är att backa. Dessutom tog hela händelsen nio minuter, knappast tid för ”den store förföraren” att utöva någon som helst charm, eller ens komma överens om någon sorts affär. (F ö var detta en hotellstäderska på jobbet, inställd på den föga upphetsande uppgiften att städa undan gästers kvarlämnade möck. Inte någon på en bordell eller på gatan, beredd på att utsätta sig för hans närmanden.)

Och om städerskan betraktas som opålitlig, är inte DSK’s trovärdighet större. Han flydde platsen utan en del av sina saker, försökte hoppa på ett plan, försökte inbilla polisen som kom ombord att han hade diplomatisk immunitet vilket var osant, och förnekade något att något som helst sex ägt rum. Tills DNA-spår bevisade motsatsen. Städerskan hade också skador, liksom DSK som stötte i något när de brottades.

DSK åker nu hem till Frankrike, där han har att bemöta ytterligare anklagelser, nu från en kvinnlig journalist. Han är ökänd som aggressiv, t o m en ”madam” (bordellmamma) har berättat att en av hennes flickor vägrade vara ensam i ett rum med honom. Hon har sagt att hon håller sina kunders identitet hemlig, men det här monstret outar hon gärna. Det är direkt plågsamt att se hans fru, själv en god journalist, stå och le bredvid honom.

Men hans parti förklarar sig ”lättat” och det finns människor som anser att han har chans att bli Frankrikes president. Det vore en vanära för Frankrike.

EN GLAD kursdeltagare mailade i morse att hon ser fram emot söndagen, och det gör jag också. Det kommer att bli en intensiv och kanske något ovanlig skrivkurs. Supergrannen trodde att jag skulle ge mina elever uppgifter och sedan stillsamt gå runt i klassen och vara lärare – men så kommer det INTE att gå till! Och på fredag kommer jag att skicka ut en inte alls svår utan rolig, men något oväntad arbetsuppgift.

Ut runt sjön närmast, sedan har jag två filmer jag inte haft tid att titta på, och tiden går ut idag – eller troligast igår, faktiskt.