Att hålla frontalloberna i trim.

Stod och diskade och började sjunga skalor, eftersom det har blivit någon sorts vana. Utan att ha sagt ett ord på hela dagen, än mindre sjungit upp mig, klarade jag plötsligt mina ynka två oktaver utan problem, med ett par extratoner.

Kollade klockan. Aha, halv tre. Så ska jag någonsin förnöja världen med mina oktaver ska det tydligen vara vid halv tre på dagen. Annars funkar det inte!

Gick ut en sväng för att njuta av värmen och hälsa på parkens förvånade träd. Deras blad har börjat förändra färg lite grann, men nu vet de varken ut eller in. För övrigt var parken full av människor, barn som hade orientering i shorts och linne, folk som spelade boll, folk som fikade. Det är en helt underbar park.

Fortsatte till butiken för att köpa entrecote, grapefrukt och glass. Någon laddade kötthyllan, så där kom jag inte fram. Och min glass fanns inte. Och det var kassakö. Började känna mig irriterad, så där barnsligt som man kan göra om man har lite huvudvärk och inte allting går som man tänkt sig. Seglade ut igen. I entrén stod en helt oskyldig kille och duttade på sin telefon, vilket retade mig ännu mer. Ständigt dessa telefoner! Jag greps av en intensiv lust att ta hans förbannade telefon och slänga den i golvet.

Det är här frontalloberna, hjärnloberna bakom pannbenet, kommer in. Det är med dem man behärskar sig och uppträder civiliserat och kan hejda dumma impulser. Hade det varit vajsing på mina, hade jag knuffat kötthyllekillen, gastat åt världen i allmänhet att de ska ha min sorts glass i lager, knuffat snälla kunder som köade och, som sagt, till slut slängt telefoner runt mig.

Som det nu är, funkar mina frontallober fin-fint. Telefonkillen hade ingen aning om att damen som gled förbi honom ut på gatan var en potentiell krutdurk. Inte heller den pratsamma kvinna som tog upp tid i kassan inne på ett varmt Seven Eleven, medan min glass långsamt slaknade. Jag stoppade in glassen under kappan som en annan skummis för att isolera den från bulldiskvärmen medan jag gnisslade mina inre tänder, så att säga.

Glassen klarade sig, harmoni råder, och nu ska jag se en film!

Det viktigaste vittnet.

Idag slog det mig vem Michael Jackson/Conrad Murray-rättegångens irriterande försvarare, han som heter Chernoff men som jag nu kallar Mr. Turnoff, försöker härma. Columbo! Armarna i kors, plirar, säger ”hmm…?” på ett insinuerande sätt.

Det visar sig att jag är inte den enda som blir galen på denna man. I Sky News-studion satt idag en advokat som expertkommentator, och han bad om ursäkt för han ville inte vara respektlös, men han kunde inte låta bli att dra på munnen när Turnoff kom på tal. Försvararen, sa han, gör rena skolpojksfel, ställer ledande frågor, följer inte upp med frågor vars svar kunde vara bra för hans klient, skriver saker på stora pappersblock som dels jurymedlemmarna inte kan se, dels inte utgör några bevis. Protesterna från åklagaren är många. Och även advokaten kom att tänka på Columbo.

Turnoff kan naturligtvis företräda en på ett mycket mystiskt vis halvt oskyldig klient, även om han är Papphammar. Men han är så sagolikt klumpig. Jag gick till hans firmas hemsida för att få veta mer om honom, och där står det att han som åklagare i flera år bara förlorade ett enda fall, och att han vinner nästan alla som försvarare. Otroligt.

Men det jag egentligen skulle skriva om nu är dagens vittne, Alberto Alvarez, den som (till slut) ringde ambulans när Michael Jackson förmodligen redan var död, och först efter att doktorn bett honom stoppa undan propofolflaskor och droppåse i väskor.

Michael Jackson, alvarez
Michael Jackson och Alberto Alvarz 2009. Jacksons lilla son Blanket i mask framför dem.

Alvarez jobbade av och till för Jackson som livvakt. 2009, året när Jackson dog, hade han hand om ”logistik”, dvs resor, utfärder till butiker och dylikt. Michael Jackson hade en rätt ansenlig stab. Det var lärare, barnsköterskor, en kock, och i en trailer utanför huset fanns han personliga assistent, plus Alvarez och ett antal säkerhetsmän. Den personliga assistenten, Michael Amir Williams, var närmast Michael, men även han höll sig i trailern när han inte behövdes.

Dagen när Michael dog ringde som bekant inte den nu åtalade Murray efter ambulans direkt. Han ringde istället Amir, som var hemma, berättade inte vad saken gällde, bara att han ville ha upp någon på övervåningen (till Michaels sovrum) så fort som möjligt. Amir ringde säkerhetskillen Faheem Muhammad, som var på väg till banken, och sa åt honom att vända direkt. Sedan ringde han Alvarez i trailern och sa åt honom att gå till huvudingången bums. Alvarez lydde och en barnsköterska öppnade dörren till den enorma entréhallen.

Där såg han Jacksons dotter Paris intill sköterskan, kocken Kai Chase i närheten av köksdörren, och doktor Conrad Murray som stod och lutade sig över räcket till övervåningen (i stället för att ge Jackson konstgjord andning). Han fick tillstånd av Amir att springa uppför trappan, och däruppe såg han Jacksons äldre son Prince på väg mot sin pappas sovrum. Han följde med Murray till sovrummet (via ett förrum) och såg Michael Jackson ligga på sängen med ansiktet mot dörren, och munnen och ögonen öppna. Han var medvetslös eller död.

Murray sa att de måste få iväg honom till sjukhus och den chockade Alvarez tog sin telefon, men blev samtidigt medveten om att Paris var precis bakom honom, skrikande. Han sköt ut barnen ur rummet med lugnande ord, gick tillbaka – och det var nu han fick den instruktioner att plocka undan propofolflaskor och en droppåse från ett droppställ och packa dem i väskor. För att ta med till sjukhuset, trodde han. (Så var det inte. De återfanns senare av polis efter att Murray själv berättat var de fanns, i en garderob.)

Murray krafsade ihop flaskorna och räckte honom, och när han tog tag i droppåsen, upptäckte han att det fanns en flaska INUTI påsen. Någon hade skurit upp plastpåsen och helt enkelt ställt in en öppnad behållare propofol i den, lite på sned, så att innehållet kunde rinna genom en slang som gick till Jacksons vänstra ben. Han såg också en mjölkaktig vätska i botten av påsen, sannolikt propofol.

Alvarez, Walgren
Kritiskt ögonblick: Walgren visar Alvarez droppåsen i rätten.

Det här är enormt viktigt, för man ger givetvis inte dropp på det sättet, särskilt inte dropp av en så farlig drog som propofol, där avståndet mellan lätt bedövning och död är mycket kort. Påsen med flaskan i visar dels det enorma slarv Murray gjorde sig skyldig till, dels att mängden narkosmedel han uppger sig ha givit troligen inte stämmer, dels att hans försvar (Michael gjorde det själv) är mycket tunt. Det skulle ha varit enormt svårt för den redan drogade Michael att resa sig upp, ta en propofolflaska (som Murray lämnat på bordet, bara det är djupt oansvarigt), skurit hål i påsen (med vad?), stoppat in flaskan, och lagt sig ner igen. Allt medan Murray, mot alla regler, var i badrummet eller förde samtal på sin telefon.

Efter att medicinerna städats undan fick Alvarez äntligen ringa ambulansen. Samtalet finns på youtube, man kan höra hans gråtfärdiga röst. Fler personer kom in i rummet, någon fick in barnen i en bil innan ambulansmännen slutligen bar deras pappa nerför trappan, och alla åkte till sjukhuset.

Efter en stund på sjukhuset ville Murray, som lämnat sin egen bil vid huset, få skjuts tillbaka dit för att hämta ”en salva som Jackson inte vill att hela världen skulle veta om”. (Troligen blekningskräm.) Vittnen igår berättade hur de inte ville ha honom där, och därför ljög ihop att polisen tagit deras bilnycklar. Om Murray tänkt hämta propofolflaskorna, blev det alltså inte av. Murray berättade varken för ambulansmämnnen eller läkarna på sjukhuset att han gett patienten propofol.

Murray klagade också över att han var hungrig och ville få med sig någon för att äta. Vakterna tyckte hans uppträdande var märkligt.

Amirs, säkerhetsmännens och framför allt Alvarez’ vittnesmål är sannolikt navet i den här historien.

Det finns en mängd saker som inte kommit upp än. Jag väntar på att få se vad åklagaren gör av dem.

michael-jackson-alva

Irriterande försvarare /Kommentarsuppdaterat.

Sitter och zappar mellan BBC, Sky News och CNN för att följa rättegången mot Michael Jacksons läkare. Och försvararen Chernoff retar gallfeber på mig mer än någonsin. Inte för att han försvarar Murray, givetvis – jag har all respekt för den mycket sakliga person som försvarar Breivik , någon måste göra det och göra det korrekt – utan för att han uppträder tillgjort och arrogant. Han kikar misstänksamt på vittnen över glasögonen och försöker på ett övertydligt och drygt men oskickligt sätt beslå dem med lögn. Han verkar ha sett för många TV-serier där den stilen fungerar.

Just nu insinuerar han att Jacksons privata assistent på något sätt ”skapade” sitt jobb (2007), varför är oklart. Metoden verkar vara: Ta varje detalj, försök få den att se skum ut, och för övrigt släng skit omkring dig och se vad som fastnar. Jag kan inte tänka mig att han väcker förtroende hos jurymedlemmarna. Finns någon där som i förväg är positivt inställd till Conrad Murray, måste den personen komma över sin aversion till försvarsadvokaten och verkligen leta bland ordmassor, rök och speglar för att hitta något användbart.

Och nu är det en sådan där onödig, retfull paus igen. På alla tre kanalerna. Och nu när vi just kommer tillbaka, tar de lunch.

OK. Supé för mig, alltså.

PS – långt svar till cruella i kommentarerna.

Första rättegångsdagen mot Murray.

Walgren, rättegång mot Murray
Åklagaren Walgren inleder, närmast kameran. Dr Conrad Murray med sina advokater i bakgrunden. Chernoff med handen på pannan.

Rättegången mot Conrad Murray har börjat, och jag sitter här och tittar på första dagen live på Sky News.

Åklagaren Walgren höll ett sakligt, återhållsamt, mycket bra inledningsanförande. Jag tror han fick med nästan allting, och angrep försvarets linje (Michael var deprimerad och drogad och tog dödande doser av lugnande medel och propofol själv) genom att själv spela upp Murrays ljudinspelning av en uppenbarligen mycket dimmig Michael från maj 2009, en dryg månad innan han dog. Michael sluddrar om hur bra showen måste vara, så att han kan bygga ett sjukhus för barn. Walgreen frågar mycket befogat vad Murray gjorde med denna kunskap om Michaels tillstånd, och svaret var: beställde enorma mängder propofol.

Walgren hade mycket bra, förberedda bilder och texter på skärm. Det har pratats en del om bilden av den avlidna Michael, den presenterades diskret och inte sensationalistiskt, man såg faktiskt inte först om det var en teckning eller ett foto.

Ed Chernoff, försvarsadvokaten, framstod som Papphammar i jämförelse. Han hade ett ställ med pappskivor som rasade, virrade bort sig, hade svårt att hålla en linje och förbryllade domaren. Om han nu har bestämda bevis borde han koncentrera sig på dem, men det gjorde han inte, han drog iväg med hjärteknipande berättelser om hur snäll Murray är – och det kan han ju vara i andra sammanhang, men det hör faktiskt inte hit. Även när han korsförhörde första vittnet, regissören och koreografen för den planerade konsertturnén Kenny Ortega, blev han föremål för protester från försvaret, de bifölls, och både vittnet och domaren undrade ett par gånger vart han egentligen ville komma.

Om de fortsätter att sända, sitter jag uppe och tittar, jag vill ha svar på frågor. Men en del av svaren verkar oklara. Makeupartisten Karen Faye skrev t ex på sin numera nedlagda Facebooksida att Michael Jackson inte hade kontroll över arbetet med konserterna och inte visste vem som beordrat att repetitionerna skulle filmas, medan Kenny Ortega säger att Jackson var boss för alltsammans, och också var den som initierade filmandet.

Domaren är pigg och fryntlig och förmanar juryn att inte vara blyga för att tala om när de behöver ”ursäkta sig”, dvs gå på toa, och inte snubbla i trappan.

Just nu har en kvinnlig åklagare fått veta av konsertarrangören att Murray först inte ville nöja sig med 150 000 dollar i månaden (mer än en halv miljon kronor), men sedan gav med sig. Och precis när det förhöret börjar bli intressant, dyker en våldsamt irriterande kommentator upp och börjar prata, medan ljudet från rättegångssalen försvinner. När ska de lära sig att inte avbryta direktsändningar med kommentarer? Sverige är värst när det gäller det.

Francos trädgård – och mystiska kvinnan avslöjas.

Ibland kommer man inte alls runt sjön, istället hamnar man i ett trevligt prat med napolitanaren Franco, pensionerad chef för förråden på Karlbergs slott, nu ömsint omhändertagare av sin kolonilott vid strandkanten nära slottet. (Tyvärr hade jag inte kameran med mig.)

Han bjöd in mig i trädgården, och vi förde ett långt vindlande samtal om bla a hans 33 årskullar kadetter, som han alltid samlade ihop vid terminens början och gav förmaningen ”Försök inte! Vi kan alla trix!”. De är som små bebisar, sa han rart.

Sedan pratade vi om Neapel och vulkanen Vesuvius, och han berättade om hur Neapel låg mörklagt under andra världskriget (Italien under diktator Mussolini stod på Tysklands sida och hotades av räder från de allierade) men förråddes av ett plötsligt utbrott från vulkanen och lystes upp, och de allierade kunde bomba, och det gjorde de. Och jag sa att de hade klarat sig fint utan Mussolini, och han sa att de skulle klara sig fint utan Berlusconi också, och vi var helt överens, och han tyckte Sverige är så kultiverat, folk pratar inte i munnen på varann i TV-debatter, till exempel. Ha! sa jag. Det tycker vi att vi gör! Men inte som i Italien, sa han, där slår de till varann och slänger vatten på varann under sändning.

Vi täckte även höga träds skönhet och Solna kommuns politik beträffande Karlbergs mark, innan han gav mig en liten druvklase från en kolonilott. Inte visste jag att druvor kan växa på friland i Stockholm!

Druvor Karlberg
Druvorna är små och smakar som bär med lite parfymtillsats.

Och så var det då Mystiska Damen. Många har klickat på bilden, men ingen utom Matilda har drabbats av aha!-upplevelse och som S:t Göran slagits mot den drake som är min captcha, för att kasta in en gissning.

Men att ni inte kände på er vem det är? Man ser ju att hon är mörkhårig, hade ett litet barn 2005, träffade mig ibland 2005 och vi har en sak gemensamt – men bara en. Och (i Bokmässetider) dyker hon plötsligt upp i TV. I Babel, faktiskt.

Killar det i de grå cellerna?

OK. Detta är vad vi har gemensamt: Vi skriver båda kriminalromaner.

Här är hon i min soffa, vid ett bord fullt av barnmat, hemlagad äppelpaj, kaffe och haklapp. Det här var hennes andra barn, nu har hon tre, tror jag. Och en ny man.

camilla läckberg
Camilla Läckberg

Vi sågs av och till under några år, gick hem till varann och gick ut och åt, och then not, och här får jag citera Charlie Chaplins leende exfru Paulette Goddard, när hon tillfrågades om hon umgicks med Chaplin eftersom de båda på senare år bodde i Schweiz:

– Nej. Vi bor på olika berg.

(And I’m not talking of fame. 😉 )

Samma jäkla underbara träd. /Mysteriebilduppdaterat

Det är bra att man av sina blodsprängda ögon tvingas ut på trekilometerspromenaden innan man ens hunnit slå på datorn, för på så vis missar man ingenting av vackert väder, sol på kind, mysig trädgård vid Karlberg, blänkande vatten och framför allt de höga träden nära vattnet. Man stönar av uttråkning inför tvånget att se dem IGEN, men de ÄR fina, och nu finns i alla fall inte risken att man helt tappat bort sommaren, när vintern kommer. Om den nu gör det.

Min bananleverantör har en annons utanför butiken: RIMMAD SIDA. Den lämnar mig förstås ingen ro, och jag går och mumlar för mig själv medan jag går ner mot det Juki kallade kaninbron

Jag kan inte bida
att rimma om min sida
går in i en hage
för att rimma om min mage
men är sen för trötter
för att rimma om mina fötter…

Men vem fasen vet längre att bida betyder vänta, grunnar jag vidare när jag kommer in under bron, och försöker med både lida och rida.

Att vara ute gör underverk med korpgluggarna, och medan jag travar längs med stranden hör jag brottstycken ur andra promenörers och -nösers konversationer.

– …tar metadon istället för…

– NU ska vi sitta i vagnen! Så, nu sitter vi i vagnen!
– Gallskrik! (Vill inte åka vagn, vill klättra upp och ner i trappor vid Karlberg.)

– Alltså, sedan när barnen inte bor hemma längre…

– Sjukskrivningar, och mediciner…

Unga som joggar solo har ALLA öronsnäckor, femtioåringar och uppåt har det inte. Här har vi de unga tjejer som läst någonstans att man ska GÅ med STOORA bestämda steg och svänga armarna ordentligt, i takt, som om de hade egna batterier, det ser inte klokt ut. Och så är det de jämställda paren där HAN går snabbt i för honom anpassad, bekväm hastighet, medan HON inte utan ansträngning hänger med, fast besluten att inte be honom dra ner på farten. Oftast ler hon och pratar livligt också, lite flåsigt. Hon får hel klart mer motion.

Det är lustigt det där med vad som är GREJEN under olika epoker, som nu den där tennsoldatsmarschen. Grejen var länge att traska runt med en vattenflaska i stan, som om man väntade sig att plötsligt teleporteras till Sahara. Sedan var grejen att bära runt på kaffe i pappmugg, finns kvar men har tonats ner. Båda har trängts undan av behovet att konstant knappa på sin mobil. Att ha burkabebis, dvs att med någon sorts filthistoria skymma synfältet för sin barnvagnsunge som dessutom är vänd framåt, finns tyvärr kvar – även i mulet väder. Man kan numera tydligen köpa en liten gardin komplett med gardinringar att hänga på suffletten, uttänkt av smart entreprenör som kan tjäna pengar på GREJOR.

Hm. Vilken trend (helst nyttig och bra och etiskt högtstående) kan jag tjäna mina nödiga sex miljoner på?

OCH på tal om absolut ingenting: Kan ni gissa vem den här kvinnan är, som gosar med sin baby på mitt golv?
mystisk kvinna?
2005. Förutom att vi båda är
kvinnor, har vi bara en sak gemensam.

Det var ett tag sedan, vilket man kan se på datorkartongen i bakgrunden – den dator jag nu skriver på var ny då. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, särskilt under hennes.

Ett par timmar senare. Och oj, där såg jag henne just på TV när jag zappade runt.