Gjorde provet i ordförståelse i Expressen (bara 20 ord?). När 19.107 personer gått genom det, hade hela 69% 16 rätt eller fler. Bravo! Särskilt kul var det att så många kunde gamla fina ”tvehågsen”, eller kunde räkna ut vad det betyder.
På varje enskild fråga hade faktiskt en majoritet rätt, ofta 80 – 90 %. Svårast var ”schablonmässigt” (72% svarade rätt), ”seraf” (63%),”axiom” (59%) och ”fysionomi” (bara 53 %).
Hur jag klarade mig? Gissa! 😉
PS: Här är det Persbrandtska huset till salu. Mina favoritbilder är den med trädet som växer upp ur en hörnsoffa, den där man ställt en manlig motorsäg bredvid en förvånat bligande uppstoppad falk på öppna spisen och den där en annan eller samma såg ställts bredvid en powercykel varpå vissna löv arrangerats på golvet.
Upplyft från svar i kommentarerna:
Egentligen tycker jag det är kul med experiment och leklust och nya idéer, även om det inte ser ut så, men resultatet kan bli alltför opraktiskt när man omsätter dem i verkligheten.
Persbrandtshuset, t ex, (som jag inte tror han ritat själv, det verkar finnas ett likadant bredvid) har ett för trångt sovrum, för liten arbetsplats, ett loft med svårforcerbar trappa, och gästsängar/barnsängar som är som en sovvagnskupé. I ett sovrum behöver man kunna röra sig klä på sig, bädda sängen och även om sovkupéidén är kul EN natt, behöver både barn och gäster privatliv. Var lägger man ett gästande par, eller gästande man och kvinna som INTE är ett par? Huset verkar vara designat som weekendstuga för en enda person, men det fungerar inte bra.
Satte på TV:n för att kolla den rätta tiden, nu när dygnet är mer i fas med min dygnsrytm. Kunde konstatera att mammas klocka måste ställas om manuellt. Satte på datorn och såg att nu visar den inte bara fel dag, den visar fel timme också, och det går ju inte att rätta till. Men det håller mig nog bara alert och ger hjärngympa att behöva tänka om hela tiden (hoppsan, det blev en pun!) när jag sitter vid datorn.
Enligt datorn är det måndag och klockan är tre minuter i tolv fast den är tio i elva, och på TV har just Fab 5 målat om en stackars karls lya i senapsgult och ställt dit en brun soffa. På tal om lyor är Persbrandts Gotlands-dito till salu, en inte allt för vacker låda som pryder omgivningen runt Ygne fiskeläge. Den är minimalistisk med en sådan där trappa som är som gjord för att använda som ättestupa för äldre och närsynta (inget räcke, öppna steg, vitmålad som väggen intill). Och på tal om minimalistisk läste jag igår en artikel om ljudproblemen som uppstår när man kör den avskalade stilen med högt i tak, inga gardiner, granitbänkar i köket och stengolv. Ljuden studsar runt och decibeltalet ökar till det dubbla. Så haha! rådet blir att sätta upp massor av textilier!
Och på tal om granitbänkar kommer jag ihåg hur alla förr hade marmorbänkar som ansågs som riktiga porslinskrossare, varför alla bytte ut dem till träytor. Nu ska det vara sten igen! Och varken diskbänken eller spisen ska ha några upphöjda brämar (SAOL bräm=kant, bård, jag försöker använda det här i alla fall, vad heter det egentligen?) som skydd mot spill och slask, så om het mjölk kokar över eller man välter en kokande köttgryta, kan innehållet fritt rinna ner på en själv, barn, hundar och golv. Listigt.
Jag tittar ju på mäklarsidor, och alla som stylar sina kåkar gör det likadant. Svart och vitt, kök som ser ut som obduktionssalar kaklade upp till taket och få textilier. Möjligen kan man ställa in en signalröd sophink någonstans. Hittills har det också varit fondtapeter (alltmer gråsvarta), men de är på väg ut, tror jag. Om man köpte ett sådant hus finge (söndagskonjunktiv) man börja om från början igen för att få det lite mänskligt.
Eftersom klockan nu visar 12:11 måste den vara 11:08, så det är väl dags att gå ut och gå ett litet tag och kika på alla brunchare. Undrar om gårdagens stackars nermjölade musikanter är på plats, rena och fina?
Uppdaterat: NU HAR JAG nyfiket kikat på vad som kan finnas i modern trappväg, och hittat ljuvliga exempel. Om man kan ha ekande väggar och porslinskrossande köksbänkar, varför ha trappor som man helt enkelt kan gå uppför lekande lätt med en sång på läpparna? Utan att riskera liv och lem? Ni vet, sådana där liksom veckade golv vikta uppåt med räcken att hålla sig i, som bygginspektörer krävde för att befolkningsantalet inte skulle minska drastiskt?
Exempel 1: Den hängande trappan.
Man kan i och för sig inte trilla åt sidorna i den, men det gäller att ta sig upp till steg 1 eftersom trapprundeln liksom hänger från taket utan kontakt med golvet (hur gör tvååringar här?), och sedan får man inte vara för lång eftersom man måste orma sig runt kröken, och man får inte vara en sådan där som är rädd för att skjutas in i en trång skallscanner.
Inget att hålla sig i, förstås. Lite friklättringskänsla i trångt bergspass.
Hm… först nu slår det mig att det är en dubbel trappa. Om två springer uppåt i varsin trappa, krockar de inte högst upp då? Eller finns det en skylt däruppe som säger att man bara får springa neråt i den ena trappan?
***
Exempel 2: Den fritt svävande trappan.
Helst skulle man ju ta bort trappan helt och hållet och teleportera sig upp för att vara riktigt minimalistisk, men esteterna har lagt pannan i djupa veck och kommit fram till att trappans grundidé är själva stegen. Alltså tar man bort allt annat och låter trappan sväva så fritt som möjligt, och bara sitta fast i ena kanten.
Men om man tycker det är för mesigt med tjocka trygga trappsteg och diskret plexiglasavskärmning, kan man ha riktigt tunna steg istället, perfekta att skära upp ansiktet på när man traskar till skrivplatsen precis under. Där man också riskerar att få halkande äkta män och barn och nersinglande små hundar från översta planet i huvudet, när man väl sitter på plats.
***
Exempel 3: Den kalla verklighetstrappan eller Vad man kan göra med en rulle överblivet stålband.
American Psycho-trappa, där en övervintrad galen yuppie kan pressa in och hänga sina dopade vänner på rad medan han skrattar diaboliskt.
Här kan man också slå i skenbenen om man inte håller perfekt höger-vänsterrytm men vad är det för ett fjolligt räcke där på väggen?
***
Exempel 4: Bokälskarens masochisttrappa.
Den här är en utmaning. Böcker i massor är ju alltid en trevlig och hjärtevärmande syn, och visst sparar man plats! Även om vissa gäster kommer att ha svårt att hitta själva trappan. Men för att komma åt raringarna tyckte konstruktören att man måste ha en sådan där Gröna Lund-trappa, där vartannat steg sticker ut åt höger och vartannat åt vänster. (Eller om han bara var elak.) Man måste alltså tänka på var man sätter fossingarna samtidigt som man försöker komma ihåg var man ställde Jerome K. Jeromes Tre män i en båt, som man vill läsa.
Ändå – hur ska det gå till? Om man står vid röda krysset och ska ha en bok vid röda o:et, får man inte en massa utstickande trappsteg i magen då och måste dessutom luta sig åt höger OCH framåt? Liksom ligga, fast obekvämt?
I dare you!
Som gjord för brittiska deckare som heter Mordet i biblioteket, if you ask me. Det räcker med att montera en stålnäve på en fjäder bakom Jerome K. Jerome, en som ploppar fram och slår ihjäl offret när det drar ut boken.
En fördel med att flanera runt sjön i stället för att jogga är att man hinner se att en löv som liksom fladdrar över gångstigen inte alls är ett löv utan en liten näbbmus, så istället för att trampa ner den stannar man och ler förtjust medan den oskadd pilar i väg och försvinner mot Länkarnas hus.
Men mjöl och empati, var det. Man kommer ut från Ica på S:t Eriksplan och ser till sin chock och häpnad att de två gubbarna som spelar vid Rörstrandsgatans mynning tycks ha fått vit färg på sig. Den ena spelar saxofon (alltid samma låt), och på sistone har han fått sällskap av en annan rundmagad farbror, men nu stod de där alldeles stumma och vita, omgivna av en liten skara prydligt lördagsklädda innerstadsbor på väg till lunch på en av alla krogarna längs gatan.
Det var inte färg utan mjöl, visade sig, någon full typ hade tydligen plötsligt uppenbarat sig och tömt en mjölpåse över dem. Och vi alla reagerade på precis samma sätt: Flickan bakom mig halade upp sin plånbok, jag började gräva i fickan efter en femtiolapp, och tre bestörta unga män i slimmade svarta rockar sa till saxofonfarbrorn: ”Vi betalar det här.”
Saxofonfarbrorn traskade i väg till borden vid korvkiosken, tog av sig jackan och började damma av sig och saxofonen, medan en man som satt där sa till mig att om jag gett pengar, så hade jag själv fått kraft av det också, och vi hör alla ihop, och när han ger sin fru en present så blir hon glad och då blir han glad. Så sant som det är sagt.
Fyllot med den nu tomma mjölpåsen var spårlöst försvunnen. Ett tag undrade jag om händelsen var en installation, så att säga, det satt en flicka med kamera där. Om den iscensatts för att visa ”hur lite folk bryr sig” hade den lyckligen misslyckats.
Men jag tror inte det, och jag hoppas saxofonen klarade sig. Hur som helst fick gubbarna lite extra påbackning idag, undrar om de gick och fick sig en liten god middag?
När jag kutade mina åtta våningslängder för en stund sedan, med papiljotter i håret, tänkte jag att det är tur att man inte har en sambo. Han hade antagligen fnittrande tagit en bild och twittrat den. I would have been on Fnitter.
Hösten börjar tungt luta sig mot oss och då kan det, på tal om att se ut, väcka upp en att titta på Iris Apfel. Modeikonen som blev kult för fem år sedan, när hon bara var åttiofyra, i samband med en museiuställning där hennes kläder och smycken ingick.
Jag hade aldrig förut hört talas om denna dam, som kallar sig en ”geriatrisk starlet”. Men hon är egentligen sedan många år framgångsrik inredare med, som man kan se, impulsiv och färgstark klädsmak. Eklektisk stil, dvs hon plockar ihop lite av varje. Hon har inrett rum på hotell och i Vita Huset under nio presidenter, hon har varit lyckligt gift i 62 år med en karl som hon har roligt med (”Har man inte roligt kan man lika gärna vara död”) och säger att de hade turen att få se det sista av Den gamla världen.
Hon avskyr folks nutida slappa klädstil, saknar femtiotalets glamour men tycker inte att kläder ska kosta mycket pengar. 500 spänn för ett par jeans räcker. De enorma glasögonen och lagren av halsband och armband är hennes kännemärke. På tal om glasögonen kommenterade någon stillsamt under en artikel om henne: ”Hon måste ha väldigt starka öron”.
Folk reagerar väldigt olika på Iris. Stil, säger hon, är man född med, det kan man inte köpa för pengar, och kan få svaret: ”Hjälp! Det syns!” Men faktum är att det för det mesta funkar. Ekipagen är inte hopplockade på måfå. Hon är som sådan där heminredning som skulle verka överlastad och klaustrofobisk, om det inte vore så att den är hopsatt av en begåvad person och därför istället verkar hemtrevlig och inbjudande.
Iris, nu 90, försvinner märkligt nog inte under utstyrseln. Hon må ha åtta armband och två kilo halsband, men det första man ser är ändå hennes ögon och hår, och sedan märker man att läppstiftsfärgen går igen i ett av armbanden, och så vidare.
Iris Apfel och maken Carl bor i en stor våning på Park Avenue i New York. Den här korridoren skulle troligen förfära min minimalistiska Supergranne. Då har han ändå inte sett vardagsrummet. Hm han skulle nog ha rätt om de där grön-guld-bokhyllorna…
Jag tycker hon är klart uppiggande. Folk säger till henne att hon förändrar deras liv, och menar att kläderna fått dem att inse att om man inte behöver se ut som andra, behöver man inte heller tänka som andra.
En journalist frågade henne vilken outfit hon ville begravd i, och var. Iris svarade: Jag stannar helst kvar!
Varm rekommendation: Bildgoogla henne! (Fungerar nästan ännu bättre på yahoodotcom, om man bara vill browsa.)
Iris på Wiki.
En rolig artikel om Iris.
Iris och Carl.
Ett tiotal humanister träffades igår för att bara umgås med öl, mat och prat, och som vanligt blev det en del intensiva diskussioner och en del glada skratt. Sara Larsson var där för att presentera tidskriften Sans, som hon är chefredaktör för och som utges av humanisternas förlag Fri Tanke. (Tyvärr också benämnt Fri Tanke Smedja, en horribel särskrivning.) Tidningen kommer ut fyra gånger om året i form av temanummer – det första handlade om kvinnoförtryck i religionens namn, det andra om New Age och vetenskap, och det tredje om medicin.
Röster höjdes om tidskriftens utseende den är tjock och vacker och nominerad till designpris, vilket gläder mig som inte tycker saker automatiskt är intelligentare och mer samhällstillvända om de är fula. Någon tyckte emellertid den såg för dyr ut, varpå någon annan tog fram en annan tidskrift som är så seriös att den knappt hänger ihop när man läser den, och man kom att tänka på Voltaire som yttrade till sin bordsdam vid en fin middag (hon hade undrat hur en djup filosof som han kunde bry sig om gorumetmat): ”Men Madame, är då god mat endast till för idioter?”
En röst undrade också om verkligen vi själva behöver Sans, är det inte alla andra som behöver läsa den? och där kan man väl bara svara att jo, vi behöver den som ett gemensamt forum och för att kunna publicera långa artiklar där folk får prata till punkt.
Sara, som är en briljant begåvning, är fortfarande granatchockad av hur reflexartat det första numret togs emot, det som behandlade kvinnoförtryck inom islam nationellt och internationellt. Hon svarade på kritiken i två artiklar på Newsmill, här och här. (Där finns också länkar till kritikers artiklar.)
Tidningen ville dels beskriva, dels analysera detta kvinnoförtryck och använde de metoder som vanligen används i sådana sammanhang, men hon möttes inte av en intellektuell respons utan av en emotionell, och hon blev lika häpen som vi alla blir.
Jag kommer att tänka på Herman Lindkvists kåseri om hur Frankrike vägrade erkänna att något radioaktivt nedfall drabbade dem efter Tjernobylkatastrofen. Molnet drev över Europa, men tog lustigt nog ett skutt över Frankrike, varpå det fortsatte på andra sidan. Enligt fransmännen. Fysiska lagar gällde inte där.
På samma sätt finns ett motstånd mot att använda samma språk och analys av hårt förtryck om alla rörelser med totalitära krav. Det som mest överraskade henne tror jag var att hon, genom att lyfta fram att kvinnor tystas i religionens namn (vilket är en realitet som faktiskt ingen bestrider), själv anklagades för att tysta dessa kvinnor. Så om de inte får tala, och fria kvinnor inte får tala om och för dem och deras sak, vem ska då göra det? Ingen, tydligen.
Det är bland annat för att samla människor som Sara på ett ställe där man för en tid kan prata och jobba i lugn och ro som jag skulle vilja ha en gotlandsgård i någon lugn trakt med vid utsikt och tystnad. Jag känner inte Sara, det är fullt möjligt att hon har en alldeles egen gård att jobba på, men hon skulle inte klara sig undan!
En glad Sven skrev nyss att det kommit in flera stora donationer under de senaste månaderna till organisationen som tar hand om ogifta mödrar och barn i Marocko, och undrade om jag på något sätt har inspirerat. Han gav två förnamn.
Sådant här behöver man ju verkligen inte berätta om ifall man inte vill, men om någon av mina läsare gjort en fin insats och har lust att tala om det privat, maila mig gärna på annikabrynatinfodotcom and state your first name! Jag skulle förstås bli väldigt glad.
Om ni vill ha total kortslutning i nätöversättningshjärnloberna läs det här!
PS. Jag har inte en susning om vem som gjort det här. Det är inte jag. Jag tror ursprungsspråket är tyska.
