Gjorde provet i ordförståelse i Expressen (bara 20 ord?). När 19.107 personer gått genom det, hade hela 69% 16 rätt eller fler. Bravo! Särskilt kul var det att så många kunde gamla fina ”tvehågsen”, eller kunde räkna ut vad det betyder.
På varje enskild fråga hade faktiskt en majoritet rätt, ofta 80 – 90 %. Svårast var ”schablonmässigt” (72% svarade rätt), ”seraf” (63%),”axiom” (59%) och ”fysionomi” (bara 53 %).
Hur jag klarade mig? Gissa! 😉
PS: Här är det Persbrandtska huset till salu. Mina favoritbilder är den med trädet som växer upp ur en hörnsoffa, den där man ställt en manlig motorsäg bredvid en förvånat bligande uppstoppad falk på öppna spisen och den där en annan eller samma såg ställts bredvid en powercykel varpå vissna löv arrangerats på golvet.
Upplyft från svar i kommentarerna:
Egentligen tycker jag det är kul med experiment och leklust och nya idéer, även om det inte ser ut så, men resultatet kan bli alltför opraktiskt när man omsätter dem i verkligheten.
Persbrandtshuset, t ex, (som jag inte tror han ritat själv, det verkar finnas ett likadant bredvid) har ett för trångt sovrum, för liten arbetsplats, ett loft med svårforcerbar trappa, och gästsängar/barnsängar som är som en sovvagnskupé. I ett sovrum behöver man kunna röra sig klä på sig, bädda sängen och även om sovkupéidén är kul EN natt, behöver både barn och gäster privatliv. Var lägger man ett gästande par, eller gästande man och kvinna som INTE är ett par? Huset verkar vara designat som weekendstuga för en enda person, men det fungerar inte bra.
Satte på TV:n för att kolla den rätta tiden, nu när dygnet är mer i fas med min dygnsrytm. Kunde konstatera att mammas klocka måste ställas om manuellt. Satte på datorn och såg att nu visar den inte bara fel dag, den visar fel timme också, och det går ju inte att rätta till. Men det håller mig nog bara alert och ger hjärngympa att behöva tänka om hela tiden (hoppsan, det blev en pun!) när jag sitter vid datorn.
Enligt datorn är det måndag och klockan är tre minuter i tolv fast den är tio i elva, och på TV har just Fab 5 målat om en stackars karls lya i senapsgult och ställt dit en brun soffa. På tal om lyor är Persbrandts Gotlands-dito till salu, en inte allt för vacker låda som pryder omgivningen runt Ygne fiskeläge. Den är minimalistisk med en sådan där trappa som är som gjord för att använda som ättestupa för äldre och närsynta (inget räcke, öppna steg, vitmålad som väggen intill). Och på tal om minimalistisk läste jag igår en artikel om ljudproblemen som uppstår när man kör den avskalade stilen med högt i tak, inga gardiner, granitbänkar i köket och stengolv. Ljuden studsar runt och decibeltalet ökar till det dubbla. Så haha! rådet blir att sätta upp massor av textilier!
Och på tal om granitbänkar kommer jag ihåg hur alla förr hade marmorbänkar som ansågs som riktiga porslinskrossare, varför alla bytte ut dem till träytor. Nu ska det vara sten igen! Och varken diskbänken eller spisen ska ha några upphöjda brämar (SAOL bräm=kant, bård, jag försöker använda det här i alla fall, vad heter det egentligen?) som skydd mot spill och slask, så om het mjölk kokar över eller man välter en kokande köttgryta, kan innehållet fritt rinna ner på en själv, barn, hundar och golv. Listigt.
Jag tittar ju på mäklarsidor, och alla som stylar sina kåkar gör det likadant. Svart och vitt, kök som ser ut som obduktionssalar kaklade upp till taket och få textilier. Möjligen kan man ställa in en signalröd sophink någonstans. Hittills har det också varit fondtapeter (alltmer gråsvarta), men de är på väg ut, tror jag. Om man köpte ett sådant hus finge (söndagskonjunktiv) man börja om från början igen för att få det lite mänskligt.
Eftersom klockan nu visar 12:11 måste den vara 11:08, så det är väl dags att gå ut och gå ett litet tag och kika på alla brunchare. Undrar om gårdagens stackars nermjölade musikanter är på plats, rena och fina?
Uppdaterat: NU HAR JAG nyfiket kikat på vad som kan finnas i modern trappväg, och hittat ljuvliga exempel. Om man kan ha ekande väggar och porslinskrossande köksbänkar, varför ha trappor som man helt enkelt kan gå uppför lekande lätt med en sång på läpparna? Utan att riskera liv och lem? Ni vet, sådana där liksom veckade golv vikta uppåt med räcken att hålla sig i, som bygginspektörer krävde för att befolkningsantalet inte skulle minska drastiskt?
Exempel 1: Den hängande trappan.
Man kan i och för sig inte trilla åt sidorna i den, men det gäller att ta sig upp till steg 1 eftersom trapprundeln liksom hänger från taket utan kontakt med golvet (hur gör tvååringar här?), och sedan får man inte vara för lång eftersom man måste orma sig runt kröken, och man får inte vara en sådan där som är rädd för att skjutas in i en trång skallscanner.
Inget att hålla sig i, förstås. Lite friklättringskänsla i trångt bergspass.
Hm… först nu slår det mig att det är en dubbel trappa. Om två springer uppåt i varsin trappa, krockar de inte högst upp då? Eller finns det en skylt däruppe som säger att man bara får springa neråt i den ena trappan?
***
Exempel 2: Den fritt svävande trappan.
Helst skulle man ju ta bort trappan helt och hållet och teleportera sig upp för att vara riktigt minimalistisk, men esteterna har lagt pannan i djupa veck och kommit fram till att trappans grundidé är själva stegen. Alltså tar man bort allt annat och låter trappan sväva så fritt som möjligt, och bara sitta fast i ena kanten.
Men om man tycker det är för mesigt med tjocka trygga trappsteg och diskret plexiglasavskärmning, kan man ha riktigt tunna steg istället, perfekta att skära upp ansiktet på när man traskar till skrivplatsen precis under. Där man också riskerar att få halkande äkta män och barn och nersinglande små hundar från översta planet i huvudet, när man väl sitter på plats.
***
Exempel 3: Den kalla verklighetstrappan eller Vad man kan göra med en rulle överblivet stålband.
American Psycho-trappa, där en övervintrad galen yuppie kan pressa in och hänga sina dopade vänner på rad medan han skrattar diaboliskt.
Här kan man också slå i skenbenen om man inte håller perfekt höger-vänsterrytm men vad är det för ett fjolligt räcke där på väggen?
***
Exempel 4: Bokälskarens masochisttrappa.
Den här är en utmaning. Böcker i massor är ju alltid en trevlig och hjärtevärmande syn, och visst sparar man plats! Även om vissa gäster kommer att ha svårt att hitta själva trappan. Men för att komma åt raringarna tyckte konstruktören att man måste ha en sådan där Gröna Lund-trappa, där vartannat steg sticker ut åt höger och vartannat åt vänster. (Eller om han bara var elak.) Man måste alltså tänka på var man sätter fossingarna samtidigt som man försöker komma ihåg var man ställde Jerome K. Jeromes Tre män i en båt, som man vill läsa.
Ändå – hur ska det gå till? Om man står vid röda krysset och ska ha en bok vid röda o:et, får man inte en massa utstickande trappsteg i magen då och måste dessutom luta sig åt höger OCH framåt? Liksom ligga, fast obekvämt?
I dare you!
Som gjord för brittiska deckare som heter Mordet i biblioteket, if you ask me. Det räcker med att montera en stålnäve på en fjäder bakom Jerome K. Jerome, en som ploppar fram och slår ihjäl offret när det drar ut boken.
En fördel med att flanera runt sjön i stället för att jogga är att man hinner se att en löv som liksom fladdrar över gångstigen inte alls är ett löv utan en liten näbbmus, så istället för att trampa ner den stannar man och ler förtjust medan den oskadd pilar i väg och försvinner mot Länkarnas hus.
Men mjöl och empati, var det. Man kommer ut från Ica på S:t Eriksplan och ser till sin chock och häpnad att de två gubbarna som spelar vid Rörstrandsgatans mynning tycks ha fått vit färg på sig. Den ena spelar saxofon (alltid samma låt), och på sistone har han fått sällskap av en annan rundmagad farbror, men nu stod de där alldeles stumma och vita, omgivna av en liten skara prydligt lördagsklädda innerstadsbor på väg till lunch på en av alla krogarna längs gatan.
Det var inte färg utan mjöl, visade sig, någon full typ hade tydligen plötsligt uppenbarat sig och tömt en mjölpåse över dem. Och vi alla reagerade på precis samma sätt: Flickan bakom mig halade upp sin plånbok, jag började gräva i fickan efter en femtiolapp, och tre bestörta unga män i slimmade svarta rockar sa till saxofonfarbrorn: ”Vi betalar det här.”
Saxofonfarbrorn traskade i väg till borden vid korvkiosken, tog av sig jackan och började damma av sig och saxofonen, medan en man som satt där sa till mig att om jag gett pengar, så hade jag själv fått kraft av det också, och vi hör alla ihop, och när han ger sin fru en present så blir hon glad och då blir han glad. Så sant som det är sagt.
Fyllot med den nu tomma mjölpåsen var spårlöst försvunnen. Ett tag undrade jag om händelsen var en installation, så att säga, det satt en flicka med kamera där. Om den iscensatts för att visa ”hur lite folk bryr sig” hade den lyckligen misslyckats.
Men jag tror inte det, och jag hoppas saxofonen klarade sig. Hur som helst fick gubbarna lite extra påbackning idag, undrar om de gick och fick sig en liten god middag?
När jag kutade mina åtta våningslängder för en stund sedan, med papiljotter i håret, tänkte jag att det är tur att man inte har en sambo. Han hade antagligen fnittrande tagit en bild och twittrat den. I would have been on Fnitter.
Hösten börjar tungt luta sig mot oss och då kan det, på tal om att se ut, väcka upp en att titta på Iris Apfel. Modeikonen som blev kult för fem år sedan, när hon bara var åttiofyra, i samband med en museiuställning där hennes kläder och smycken ingick.
Jag hade aldrig förut hört talas om denna dam, som kallar sig en ”geriatrisk starlet”. Men hon är egentligen sedan många år framgångsrik inredare med, som man kan se, impulsiv och färgstark klädsmak. Eklektisk stil, dvs hon plockar ihop lite av varje. Hon har inrett rum på hotell och i Vita Huset under nio presidenter, hon har varit lyckligt gift i 62 år med en karl som hon har roligt med (”Har man inte roligt kan man lika gärna vara död”) och säger att de hade turen att få se det sista av Den gamla världen.
Hon avskyr folks nutida slappa klädstil, saknar femtiotalets glamour men tycker inte att kläder ska kosta mycket pengar. 500 spänn för ett par jeans räcker. De enorma glasögonen och lagren av halsband och armband är hennes kännemärke. På tal om glasögonen kommenterade någon stillsamt under en artikel om henne: ”Hon måste ha väldigt starka öron”.
Folk reagerar väldigt olika på Iris. Stil, säger hon, är man född med, det kan man inte köpa för pengar, och kan få svaret: ”Hjälp! Det syns!” Men faktum är att det för det mesta funkar. Ekipagen är inte hopplockade på måfå. Hon är som sådan där heminredning som skulle verka överlastad och klaustrofobisk, om det inte vore så att den är hopsatt av en begåvad person och därför istället verkar hemtrevlig och inbjudande.
Iris, nu 90, försvinner märkligt nog inte under utstyrseln. Hon må ha åtta armband och två kilo halsband, men det första man ser är ändå hennes ögon och hår, och sedan märker man att läppstiftsfärgen går igen i ett av armbanden, och så vidare.
Iris Apfel och maken Carl bor i en stor våning på Park Avenue i New York. Den här korridoren skulle troligen förfära min minimalistiska Supergranne. Då har han ändå inte sett vardagsrummet. Hm han skulle nog ha rätt om de där grön-guld-bokhyllorna…
Jag tycker hon är klart uppiggande. Folk säger till henne att hon förändrar deras liv, och menar att kläderna fått dem att inse att om man inte behöver se ut som andra, behöver man inte heller tänka som andra.
En journalist frågade henne vilken outfit hon ville begravd i, och var. Iris svarade: Jag stannar helst kvar!
Varm rekommendation: Bildgoogla henne! (Fungerar nästan ännu bättre på yahoodotcom, om man bara vill browsa.)
Iris på Wiki.
En rolig artikel om Iris.
Iris och Carl.
Ett tiotal humanister träffades igår för att bara umgås med öl, mat och prat, och som vanligt blev det en del intensiva diskussioner och en del glada skratt. Sara Larsson var där för att presentera tidskriften Sans, som hon är chefredaktör för och som utges av humanisternas förlag Fri Tanke. (Tyvärr också benämnt Fri Tanke Smedja, en horribel särskrivning.) Tidningen kommer ut fyra gånger om året i form av temanummer – det första handlade om kvinnoförtryck i religionens namn, det andra om New Age och vetenskap, och det tredje om medicin.
Röster höjdes om tidskriftens utseende den är tjock och vacker och nominerad till designpris, vilket gläder mig som inte tycker saker automatiskt är intelligentare och mer samhällstillvända om de är fula. Någon tyckte emellertid den såg för dyr ut, varpå någon annan tog fram en annan tidskrift som är så seriös att den knappt hänger ihop när man läser den, och man kom att tänka på Voltaire som yttrade till sin bordsdam vid en fin middag (hon hade undrat hur en djup filosof som han kunde bry sig om gorumetmat): ”Men Madame, är då god mat endast till för idioter?”
En röst undrade också om verkligen vi själva behöver Sans, är det inte alla andra som behöver läsa den? och där kan man väl bara svara att jo, vi behöver den som ett gemensamt forum och för att kunna publicera långa artiklar där folk får prata till punkt.
Sara, som är en briljant begåvning, är fortfarande granatchockad av hur reflexartat det första numret togs emot, det som behandlade kvinnoförtryck inom islam nationellt och internationellt. Hon svarade på kritiken i två artiklar på Newsmill, här och här. (Där finns också länkar till kritikers artiklar.)
Tidningen ville dels beskriva, dels analysera detta kvinnoförtryck och använde de metoder som vanligen används i sådana sammanhang, men hon möttes inte av en intellektuell respons utan av en emotionell, och hon blev lika häpen som vi alla blir.
Jag kommer att tänka på Herman Lindkvists kåseri om hur Frankrike vägrade erkänna att något radioaktivt nedfall drabbade dem efter Tjernobylkatastrofen. Molnet drev över Europa, men tog lustigt nog ett skutt över Frankrike, varpå det fortsatte på andra sidan. Enligt fransmännen. Fysiska lagar gällde inte där.
På samma sätt finns ett motstånd mot att använda samma språk och analys av hårt förtryck om alla rörelser med totalitära krav. Det som mest överraskade henne tror jag var att hon, genom att lyfta fram att kvinnor tystas i religionens namn (vilket är en realitet som faktiskt ingen bestrider), själv anklagades för att tysta dessa kvinnor. Så om de inte får tala, och fria kvinnor inte får tala om och för dem och deras sak, vem ska då göra det? Ingen, tydligen.
Det är bland annat för att samla människor som Sara på ett ställe där man för en tid kan prata och jobba i lugn och ro som jag skulle vilja ha en gotlandsgård i någon lugn trakt med vid utsikt och tystnad. Jag känner inte Sara, det är fullt möjligt att hon har en alldeles egen gård att jobba på, men hon skulle inte klara sig undan!
En glad Sven skrev nyss att det kommit in flera stora donationer under de senaste månaderna till organisationen som tar hand om ogifta mödrar och barn i Marocko, och undrade om jag på något sätt har inspirerat. Han gav två förnamn.
Sådant här behöver man ju verkligen inte berätta om ifall man inte vill, men om någon av mina läsare gjort en fin insats och har lust att tala om det privat, maila mig gärna på annikabrynatinfodotcom and state your first name! Jag skulle förstås bli väldigt glad.
Om ni vill ha total kortslutning i nätöversättningshjärnloberna läs det här!
PS. Jag har inte en susning om vem som gjort det här. Det är inte jag. Jag tror ursprungsspråket är tyska.
Om man inte har någon annan som talar förstånd med en, får man ju göra det själv, och eftersom man är i en vördnadsvärd ålder, har man förstås visa och kloka saker att säga till sig.
Man kommer t ex i säng tre på natten (igen) och väcks av att Supergrannen spelar musik på den anläggning han har i köket, med högtalarna riktade mot ens sovrumsvägg. Det är bara vissa basgångar och vissa andra toner, främst de till vansinne upprepade, som tränger genom. Rakt genom skallben och fingrar i öron vibrerar det.
Man vill lufsa ut i trappan, ringa på och be honom stänga av ett par timmar, men istället säger man till sig själv att koppla av och bara sväva bort från irriterande små värdsliga ting som oljud. Det finns minsann folk som måste sova på trottoarerna i Calcutta, intill tung trafik bakom en sophög, och här ligger du i en skön säng och klagar? säger man sig. Och nu var det ju nästan tyst i två sekunder!
Dzzzzonggongongfizzzpadommmm!… OK, koppla av… Det här är your moment of zen!
Det funkar till slut, och nästa gång man vaknar är klockjäkeln elva. Surt och riden av ångest över allt man borde göra, slår man upp fönstren och går in i köket, där det finns (usch) disk. Man tycker inte om att diska men det måste ju göras, så man får ta föräldrarollen igen och ta sig själv med överraskning. Som med en femåring. (”Vattnet är inte alls kallt!”)
Se där, där ligger ett par blå gummihandskar! Är de inte fina? Nu tar vi på oss dem, tycker jag. Och hoppsan, där finns visst lite disk! Då kan vi lika gärna diska den.
Men jag vill inte, jag vill slå på datorn och fly världens oro och ävl…
Nehej då, se så fint det går! Precis lagom mycket disk för diskstället, perfekt. Det här är your moment of zen! Och hör man på, du sjöng också!
Det var inte för att det var kul, det var ju bara för att jag har programmerat mig till det, som en annan Pavlovs vovve…
Det är så man skapar goda vanor! Titta, nu är det klart och diskbänken ren och fin! Nu när du ändå håller på, hur vore det att tvätta ur kylskå…?
Fan heller! Nu vill jag ha hett kaffe och hallonmacka och slå på datorn.
Och så blev det.
Idag försökte jag lyssna på Jackson-rättegången (som ju borde heta Murrayrättegången), det var dags för försvaret att korsförhöra expertvittnet Shafer. Rättegången var uppskjuten till efter lunch eftersom Shafer begravde sin far på förmiddagen.
Försökte är alltså ordet, för advokaten Chernoff (alias Turnoff Columbo) körde sin allra värsta stil. Han tittade nedlåtande på vittnet över glasögonen, försökte ironisera och ifrågasätta hans kunskaper (mannen ifråga är en bätttre forskare och expert än Chernoff är advokat, så det gör ett konstigt intryck), och virrade sedan till det själv och kom med obesvarbara frågor.
C: Det här diagrammet från 1991…
S: Det är, som jag sa förut, från 1996.
C: Det andra diagrammet, där man kan föja X som visas av den prickade linjen…
S: Nej, den prickade linjen betyder Y. X är den röda linjen längst ner.
C: De här droppslangarna ni visade upp som några dr Murray kan ha använt, varför just dem?
S: Jag utgick från hans vittnesmål och de försändelser firman gjorde till [Murrays flickväns adress].
C (insinuant): Bara från det?
S: Nej, jag kollade bakåt och det är de slangar dr Murray brukar använda och har gjort sedan 2007.
Han har alltså ordentligt på fötterna och ordning på sina papper. Vilket inte hindrar Chernoff från att raljera, vid ett tillfälle:
Ni vet skillnaden mellan åsikter och fakta, gör ni inte?
Shafer är inkallad som forskare och expert som just ska redogöra för sin uppfattning, baserad på fakta. Vad ska han svara på en sådan idiotreplik? Eller den här:
Ni är medveten om att forskare kan ha olika åsikt?
Det är för det första något man är medveten om första dagen man kommer till universitetet, men för det andra inte något som gäller bevisade basfakta. Om t ex laboratorietester visar att möss somnar av 5-15 mg propofol som injiceras, men knappt blir påverkade av 300 mg propofol som de dricker, är det inte direkt något ”man har olika åsikt om”, ifall studien inte är direkt tvivelaktig i sig.
(Bakgrund: Murraysidan har försökt påstå att Michael Jackson dödade sig själv genom att dricka propofol. Det är bara det att propofol inte tycks vara giftigt på det sättet, eftersom levern bryter ner det ovanligt snabbt.)
Så där håller det på. Syftet tycks bara vara att förvirra och trötta ut juryn. Så jag stänger av TV:n, jag orkar inte se eländet i ett sträck, timme efter timme. Med andra ord kan jag inte redogöra för om Chernoff plötsligt fick in en träff till slut eller inte. Jag är ingen pålitlig korrespondent just nu.
Chernoffs eget narkosmedelvittne är en annan expert, White, kollega till Shafer. Undrar hur det kommer att gå.
Varning – lång post! Ha kaffe redo!
Höstfärger lila blommor, guldröda löv, svart balkong…
När jag öppnade datorn låg ett mail och väntade, ett mail från en man som jag inte träffat men som är min läsare, och som i all vänlighet bara ville säga att han längtar efter och ser fram emot boken som skulle ha kommit i december 2010. Det muntrade upp mig tack, S! Mina ögonproblem är det som mest har lagt hinder i vägen men den kommer, den kommer!
VITTNET som är ett geni är doktor Shafer, expert på narkosmedel och hur man ger narkos, och han är åklagarsidans sista vittne i rättegången mot doktor Murray, mannen som dödade Michael Jackson med narkosmedlet propofol (oavsiktligt, enligt åtalet). Och när Shafer sätter i gång, sitter man och stirrar fullkomligt mållös av beundran.
Shafer har toppmeriter. Han är utbildad vid de bästa universiteten, han granskar forskningsrapporter och gör egen forskning, han är en otrolig pedagog, han finns också på plats under verkliga operationer där narkos används och fram till 2007 arbetade han aktivt som narkosläkare. Dessutom har han inte på något sätt ekonomisk vinning av hur han vittnar i rättegången. Advokaten som kommenterar på Sky News var grön av avund över att någon lyckats hitta ett vittne som detta.
Att se Shafer och åklagaren samarbeta, båda nyktert neutrala och förlitande sig på enbart hårda fakta, inte känslor, är som att höra musik. Shafer vet allt om propofol och narkos, och han är fly förbannad på denna Murray som dragit hans yrke och vetenskap i smutsen med sin amatörverksamhet. Trots att hans far just avlididit (rättegången fick göra uppehåll i två dagar) sitter han nu envist på plats och talar i timmar om varför Murray är en stenåldersidiot som verkligen använt propofol på ett sätt som någon annan kallade ”att raka sig med en atombomb”.
Nu visade han en instruktionsfilm (som försvaret försökte protestera emot) om varje detalj i hur propofol SKA användas. Jag hade ingen aning om att narkos var så krångligt, och så farligt. Patienten måste övervakas VARJE SEKUND. För den kan sluta andas precis när som helst, vilket är så vanligt att det förväntas, men också löjligt lätt avhjälpt genom att man bara böjer hans/hennes huvud bakåt. Narkosläkaren larmas av övervakningsutrustningen och tänker inte ens på saken. Om Murray var på plats när Jackson slutade andas, hade hans patient levt om han bara gjort så.
Om huvudböjning någon enstaka gång inte hjälper, finns det olika slangar som kan föras ner i halsen för att komma förbi eventuella hinder, och en grunka som kan belysa området så man ser vad man gör, plus flera olika manuella pumpar för att få ner luft i lungorna. Men det finns en annan fara som också kräver konstant övervakning. Om patienten råkar få upp maginnehåll i andningsvägarna, om så bara lite grann, måste det GENAST sugas bort, bokstavligen före nästa andetag. Det är nämligen så att magsyra fräter sönder lungvävnad (som om den vore mat, säger Shafer) och galla är ännu värre. Lite galla i lungorna, och man dör. Narkosläkare måste alltså vara fruktansvärt skickliga och snabba. Och PÅ PLATS. Man går inte på toa utan backup. Och man pratar definitivt inte i telefon.
Det är därför man inte får äta eller dricka åtta timmar före narkos. Magen måste vara tom. Och här kanske man har en anledning till att Michael Jackson var ovanligt mager och uttorkad den arma mannen måste genomföra repetitioner utan att kunna sova, och visste förmodligen att han inte borde äta och dricka på grund av den narkos som han inte kunde fungera utan. Han åt och drack alltså ännu mindre än vanligt. Det gick inte ihop, och ingen av hans många läkare lyckades tydligen skicka honom på en rejäl sömnutredning.
Förutom luftpumpar och olika slangar måste man också ha en infusionspump, som på millilitern beräknar exakt i vilken takt propofolen ska droppas in i patienten. Man mäter blodtryck var femte minut, man antecknar alla mätresultat var femte minut. Man för journaler, man träffar och undersöker patienten före varje nedsövning och förhör sig om läget, även om man känner honom/henne utan och innan sedan tidigare. Och ALL utrustning kollas minutiöst av narkosläkaren innan den används.
Shafer, sammanbiten och koncentrerad av återhållen vrede, konstaterade torrt att Murray inte hade några journaler, ingen infusionspump, ingen riktig övervakningsutrustning, ingen personal, inga begrepp om hur han skulle få dit en ambulans, inga baskunskaper om så enkla ting som att skapa fria luftvägar. Min Supergranne är inte narkosläkare, men när jag frågade vad han skulle göra med en patient som inte andades och hade över 100 i puls, svarade han direkt ”rensa luftvägarna”. När jag sa att Murray började ge hjärtkompression, flinade Supergrannen misstroget.
När Shafer var klar, var Murray i praktiken pulvriserad. Shafer gjorde fullständigt klart att en läkare gör vad som är bäst för patienten, ingenting annat. Är omständigheterna otillfredsställande, kan man inte vara den patientens läkare. Det spelar helt enkelt ingen roll vad Michael Jackson sa eller gjorde, och det spelar heller ingen roll om Murray annars är snäll som en nallebjörn. Hans brist på kunskap, skicklighet, övervakning, backup-personal och förberedelser dödade patienten.
Så nu förstår man varför samtliga experter i rättegången flinat och skakat på huvudet åt Murray och hans försvarsadvokater och haft svårt att hitta ord för hur exempellöst märkligt och oetiskt och klumpigt Murray burit sig åt.
Det är otroligt att försvaret inte ger sig och begär en plea bargain, en uppgörelse, med åklagaren. Nu är det deras tur att kalla in vittnen, och bland annat ska de ha karaktärsvittnen. Vilket alltså varken gör till eller ifrån. Vad andra läkare skulle kunna säga som hjälper Murray undgår mig. De har också gjort sig impopulära genom att göra egna djurtester med propofol, de har tvingat beagles-hundar att dricka smörjan, vilket förstås gjort djurrättsorganisationer rasande. Propofol är redan testat på längden och tvären, och Murrayförsvararnas tester orsakade djuren stort lidande. Man vet inte om de överlevde.
Doktor Murray (man använder titeln med tvekan) kan som mest få fyra års fängelse. Det ingår inte i brottsrubriceringen att han skulle ha handlat uppsåtligt.
Den otroliga doktor Shafer privat något nördig, men så fort han börjar prata om det han kan, förvandlas han. Här visar han hur man drar propofol ur en flaska med stoppkork. Man måste först ta ut en mindre mängd, sedan fylla sprutan med luft och injicera den i flaskan, sedan dra ut så mycket mer man behöver.
Och nu över till något helt annat som avslutning.
Plötsligt hade gatan fått vita mittstreck. Den här lilla gatan? Väldigt konstigt såg det ut. Tills man vände sig om och såg att strecken böjde av och började intill trottoaren.
Små, små bilar börjar köra intill trottoarkanten och växer allt eftersom de kommer längre ut på gatan ?
(Nej, någon hade förstås spillt vägfärg där.)
