Parentes.

Eftersom jag har skrivit om rättegången mot läkaren som dödade Michael Jackson, borde jag väl kommentera domen. Conrad Murray fick alltså fyra års fängelse och kan få betala skadestånd för en del av den summa Jackson hade tjänat om han kunnat genomföra sin turné, den som skulle klara upp hans mångmiljonskulder.

conrad-murray
Murray före rättegången, svårt skuldsatt med fru, ett flertal flickvänner (gärna strippor) och sju barn, men märkligt nog ändå vid tillräcklig kassa för att kunna åka på semester till Miami.

Ingen väntar sig förstås att Murray ska kunna betala 100 miljoner dollar och domaren kan sänka kravet, men jag tror åklagarens poäng är att Murray inte ska kunna tjäna grova pengar på att skriva en bok och låta sig intervjuas.

Och vad tycker jag? Jo, domen är korrekt och kan förhoppningsvis skrämma en del andra hafs- och slafsläkare så att de skärper sig.

Jag har kollat runt en del på reaktioner på nätet, och det retar förstås gallfeber på mig att det på varje sansad person som har något hum om bevis, medicinska fakta och rättsprocesser, går det ett antal som blandar ihop allting och på fullt allvar tycker att Murray borde gå fri därför att de själva inte gillade Michael Jackson, eller för att de är arga på familjen Jackson som de anser inte tog hand om honom, eller för att de är tvärsäkra på att han var en fördärvad knarkare som säkert dött i alla fall. Hur de får ihop det vete fåglarna. Det skrämmer mig faktiskt att det finns så många människor som varken använder hjärnan, hjärtat eller tillgänglig information.

Det är förstås bra att domen föll, en markering av att det inte är tillåtet att göra på här, men det som kändes mest tillfredsställande för mig var inte det utan att allting kom fram i själva rättegången. Murray försökte dölja vad han gjort, men han lyckades inte.

Så nu kan man lämna det här kapitlet bakom sig.

Dagens uppgift.

Vältrar ur sängen halv elva efter en sömnlös natt och med dånande huvudvärk. Slår upp fönstret (usch! Ljust!), kryper i en varm kofta, lindar en filt runt mig, lufsar ur i köket och laddar ett glas med Treo. Topsar blefaritögonfransarna med nykokt saltvatten (ah, skönt). Tuggar i mig torrt bröd (orkar fasen dutta med smör), kokar kaffe och lufsar vidare in till datorn.

Optimist som jag är innerst inne, tänker jag att det här kanske är bra? Med nedsatt motståndskraft är man kanske lättare att manipulera till att göra saker och ting?

Svarar Rexxie. Det börjar släppa lite. Dagens uppgift: Få över nödigt material till lånedatorn via Cruellas röda minne. (Sista steget i processen, på min ålderdom, blir väl att jag levererar boken själv. Till fots.) När det var som värst var jag på vippen att erbjuda boken till alla som ville ha den som pdf, pröjsa vad du tycker (om något) till konto x. Det stöp på att jag inte orkade göra en pdf. True story. (Nästan, i alla fall. Jag övervägde det allvarligt.)

Och nu ska jag se om det hänt något i världen. Står den kvar runt mig medan jag pjufflar runt här?

Nu ska vi se om det här funkar.

En frilanstjej skrev för många år sedan att hon hade två skrivbord: Ett för chefen och ett för sig själv. Varannan vecka rådde chefen, betalade räkningar och tog kontakter och det ena med det andra. Varannan vecka gick hon och var kreativ och sparkade i löven, om det var vad som behövdes. Hon och chefen var alltså samma person. Det där gjorde ett djupt intryck på mig. Smart kvinna.

Det finns en rad skäl till att jag inte har fått ut boken. Medan boken är spänstig, pigg och mycket levande, är jag själv sjuk och trött och dan stora delar av dagen. Mycket av det i sin tur beror förstås på att jag aldrig haft någon debriefing efter de svåra åren med mamma, hennes död och begravning och allt som skulle tas om hand efter det. Ett annat skäl är de trasslande ögonen – om nu inte ögonen också är en följd av de senaste årens händelser.

Så här är det: Om man är en hyfsad kreativ person fortsätter man att vara det, även om man blir deprimerad av allt skit som kastas mot en. Det är den där sista kraftansamlingen, den som behövs för att till sist få ut det man blivit inspirerad att skapa, som fattas. Man orkar inte riktigt bry sig så mycket som behövs, och man orkar inte rent fysiskt heller. Och hjärnan är rätt lik vittrande betong.

Idag lyckades jag kravla ur sängen vid halvt ett och gav mig själv ett enda uppdrag: Fixa din omgivning så att den fungerar för det du behöver göra! (Utmaningar piggar upp i alla lägen.) Lånedatorn som stått och samlat damm måste helt enkelt få ett eget hem.

Nu har jag denna lägenhet och inte en kvadratmeter till, men här ska finnas en mysig soffa, TV-titt-möjligheter från såväl soffa som skrivbord som fåtölj, plats för dans och spring, matbord, plats att måla, samt allmän mysighet. Och skrivbordet får, som jag påpekade för mina skrivelever, inte flyttas från den plats där man riktigt känner att det ska stå. I mitt fall i ett hörn med ryggen skyddad och utsikt över allting. (Andra sitter i en garderob, eller på ett fik, eller på vinden.)

Och nu har jag faktiskt fixat det! Efter mycket grunnande kom jag fram till att TV:n får maka på sig bortåt soffan till, medan bordet i köket befriades från blomkrukor, pappershögar och målarlåda och flyttades in mittemot det bord jag sitter vid nu. Tio tunga hurtslådor fick fraktas för sig, men jag är fena på att flytta grejor utan att min vissna rygg tar stryk.

två skrivbord

Jag tänker inte bara få ut Rum 129, jag vill också ge ut mina tre tidigare böcker i nya pocketar med nya omslag, och en bloggbok med de bästa inläggen härifrån. Samt en barnbok till barnbarnen.

Därmed blev också målarväggen i köket ledig, nu behöver jag bara något att ställa dukarna på. Synd att jag kastade klaffbordet som fungerade så bra för det tidigare.

Så nu är i alla fall grunden lagd. Håll tummarna och skicka en varm tanke!

Stockholms minsta båthotell? /Uppdaterat

M:S Monika

Jag har gått förbi den här båten vid Kungsholms Strand (och fotograferat den) många gånger, och sedan i maj är den ett färdigt, nyinrett litet hotell. Med tre små rum under däck. Hotell M/S Monika.

Tokig som jag ju är i arkitektur och inredning, kan jag förstås inte låta bli att be att få komma in och titta.

Förarhytt

Här är förarhytten – eller heter det bryggan? – och tro det eller ej, men två personer kan faktiskt framföra båten. Den är hundra år gammal, transporterade en gång vatten på Östersjön, och ska förmodligen lätta ankar för sommarpicknickar i skärgården nästa år.

Det är branta lejdare och stora, vackra skylights där man just kunde se regnet dugga mot glaset och mannen som spolade däcket. Man får frukost från ett litet pentry intill och kan ta en kvällsfika.

Allrum med skylight

Skylight

Det är något med små rum som gör alla förtjusta. Folk bygger jättehus med fyra meter i takhöjd och stora tomma vita rum, men innerst inne undrar jag om vi inte vill vi bo tätt. Jag tror de flesta spricker upp i ett stort leende när de kommer in i en sådan här liten hytt, speciellt barn. Vi är gjorda för att bo i kojor – men med naturen omkring, förstås. Vatten och skog.

Sovhytt för fyra

Hytt för fyra.

Duschrum
Sprillans nytt litet duschrum.

Och här är Monika Salamandra, som båten är uppkallad efter, och hennes far.

Monika Salamandra
Bilder ©Annika Bryn

Uppdaterat: Det här kanske inte förblir Stockholms minsta båthotell. Monika vill bygga ut med en tjugo meters flytbrygga med ännu ett hotell, restaurang och tilläggsplats för gästers småbåtar.

Bara några bilder från Gamla Stan en lördagseftermiddag i november.

Gamla Stan

Stortorget nu 2011

Stortorget 1918 och 2011
Stortorgshörnet nu och samma hörn 1918 med brödkö. Flickan som tittar in i kameran på den gamla bilden hette Astrid.

Baggensgatan
Vid tiden när mina barn kom till, hösten 1963 (dock på annan plats), bodde jag på Baggensgatan, troligen i huset ovan. Jag fyllde 18 här. Kolkamin i det enda rummet och torrdass på vinden.

riksbron  solnedgång
Solnedgång och dragspel.

spegelbild drottninggatan

Det nya "ingen kaffekopp på klippbordet": Koppla inte datorn till en vattenpöl.

Gårdagen kunde ha slutat lite oväntat. But not in a good way.

Jag råkade välta en kopp vatten som stod på skrivbordet bredvid datorn. Där låg det en tjock duk som verkade suga upp alltihop, det fanns en begränsad våt fläck på den. Jag lät den ligga kvar – måste ha varit väldigt lite vatten kvar i koppen.

Lite senare började det liksom fräsa och spotta i environgerna. Kunde inte lista ut vad det var. Antog att det nog var PET-flaskan med varmvatten som lät, för den gör det ibland när luft pyser in, eller om det är ut. Den stod på golvet vid TV-stolen, jag hade just haft den för att få upp värmen lite.

Spottandet slutade. Tills jag slog på datorn igen mycket senare. Mera spott och fräs efter en stund. Lyfte en av de små högtalarna och lyssnade, var det inne i den? Nej. Lyfte modemet och lyssnade på det. Nej, det lät inte inuti den heller.

Men nu upptäckte jag att modemet var blött om fötterna. Riktigt blött! Och i den här vinkeln såg jag att det var en stor vattenpöl på bordsytan.

Det blev fart på mig. Rusade runt skrivbordet och ryckte ur modemsladden. Fräsandet fortsatte. Ryckte ur fler sladdar. Mer fräsande. Ryckte ur den sista, själva datorsladden, och nu blev det äntligen tyst.

Tittade försiktigt på datorn. Den tycktes stå på torra land? Däremot låg en kabel med sin exponerade metallände mitt i pölen, sladden jag kopplar in i kameran för att ladda ner bilder. Kameran var inte där, men kabeln satt fast i datorn. Och när jag lyfte upp den var den varm. Det var den som spottat, sprakat och fräst.

Regeln i filmklipprum på den tiden man klippte och klistrade riktig film var: Inga kaffekoppar på klippbordet! Den kan välta (förr eller senare kommer den att välta), och du får slita ditt hår i förtvivlan över trehundra förstörda snygga klipp och behöva en ny dyr kopia att börja om med. Den nya regeln blir: Inga koppar på datorbordet! Följden kan bli att du får börja om med ett helt nytt du. Var varnad, tag lärdom av dumma Bryn! (Och nu har jag fått flytta bort dagens kaffekopp flera gånger, för det sitter i ryggmärgen att ställa den här bredvid mig.)