Gott nytt år!

Kastellholmen
Kastellholmen vid tvåtiden idag. Djurgårdsbåtar pilar åt alla håll på fjärden.

Nyår 2012
Tolvslaget på bron.

Annonser

Pyttipanna-blogg igen

kungsholms strand
Högvatten vid marinan igår. En gång hade en andhona sitt rede mitt i rälsen.

De fallna träden är redan borta, dvs tallen sågade man bara av och välte upp rotvältan i hålet igen i väntan på annan fyllning. Bra tänkt. För säkerhets skull sattes varningskoner och tejp upp också. Jag gick intill och försökte räkna årsringar på stubben, men de var för många. De yttersta (nyaste) var bredast, vilket tyder på varma år.

Jag brukar titta på Daily Mails sida, därför att de ofta har så konstiga nyheter. Tyvärr har de också riktigt hemska nyheter och de vanliga dumheterna om vilka som har ”strandkroppar” och har bantat mest, när folk läser om denna totala besatthet om femtio år kommer de att skratta och skaka på huvudet, ungefär som vi när vi läser om korsetter och getingmidjor.

(Och på TV:n är det brittiskt husprogram, och folk står i en trädgård med paraplyer som kanalen alltid har redo. Skulle man låta bli att spela in utomhusprogram på de brittiska öarna när det regnar, skulle det inte bli mycket att titta på.)

Hur som haver, det jag fastnade för idag var dels förvirringen på BBC när prins Philip fick hjärtproblem – fanns det några svarta slipsar för nyhetsläsarna, om han skulle trilla av pinn? – dels en amerikansk grej om Noah Kravitz som stämts av sin f d arbetsgivare för att han ”stulit” sina twitterföljare från dem. Han hade ett twitterkonto där namnet var firmans+hans eget, lämnade jobbet, ändrade twitternamnet till bara sitt eget och plockade med sig 17 000 ”followers”.

Det är våra followers, vår egendom! hävdar nu firman, och vill ha dem tillbaka, och/eller två och en halv miljon dollar. Men hur kan man äga twitterföljare? Och hur i hela friden kan han ”lämna tillbaka” dem, de gör väl som de vill? De är en ”kundlista”, säger firman, och tillägger att de ska ”försvara sin egendom aggressivt”. Enligt Kravitz själv hade han ett avtal att behålla kontot och skulle då nämna firman (PhoneDogs) med jämna mellanrum.

Lurigt fall. Eftersom kontot var i hans namn var det på sätt och vis personligt, det var hela poängen med hans jobb, det som lockade folk. När han slutade var det väl upp till firman att skaffa en karismatisk ersättare. Jag tycker han skulle ha annonserat att han bytte jobb och överlåtit till följarna att bestämma vad de ville göra. Men någon ”egendom” är de ju inte.

Sedan har TV-serien Downton Abbey väckt diskussion, eftersom historiker retar sig på alla felaktigheter. Kläderna stämmer inte! Tjänstefolket är inte skitigt nog! De umgås alldeles för intimt med sina arbetsgivare! Överraskande många svarar deprimerande nog att de skiner i om serien är autentisk, bara den är underhållande. Det tycker jag är att ställa kraven väl lågt som publik. Nog fasen researchar jag mina böcker, det finns väl ingen anledning att göra misstag av ren slöhet, misstag blir det ju ändå?

Några få kommentatorer har egna erfarenheter som tjänstefolk i överklassen under tidigare eror. En skriver att ”old money” var betydligt lättare att ha att göra med, de var intresserade och vänliga och erbjöd hjälp vid behov, medan ”new money”, nyrika, ofta var nedlåtande och otrevliga och krävde arbete utöver vad man anställts för. Det där var säkert mycket olika från hushåll till hushåll, men summan av kardemumman måste ändå vara att det är skönt att klassamhället och tjänstefolksystemet sprack till sist, det kan räcka med att titta på det på TV.

Att folk var smutsigare överlag är sant, det fanns inga badrum att tala om och kallt var det och vattentillgången sparsam. Folk luktade illa, helt enkelt. Hygieniska krav ansågs uppfyllda om pigan fick tillfälle att tvätta ansiktet och sätta upp håret.

Och för övrigt tycker jag det är fint att bo i ett land där det allmänna anser sig ha ett visst ansvar för att folk inte ska slå sig fördärvade när de åker i kälkbackar.

bänkskydd

trädskydd

Stormskador

Tre träd blåste omkull i Vasaparken i natt, alla i den delen som ligger närmast S:t Eriksplan.

Det första bröts från stammen, tre fem meter upp ungefär, och föll åt sidan som ett torn, brutet på flera ställen. Det var lite skakande att se. Plötsligt var man ute i vildmarken, mitt i staden.

fallet träd 1a
fallet träd 1b

Nummer två stod på slänten strax bakom, en stor frisk tall. Folk samlades runt det och visste inte riktigt vad de skulle tycka.

fallet träd 2

Det var en rejäl rotvälta. Tydligen hade inte rötterna gått så djupt.

fallet träd 2 rotvälta

Det kändes lite sorgligt. Men barnen hittade en fin lekplats bland de tjocka grenarna! Vore roligt om det fick ligga kvar. Varför inte?

fallet träd 2b

Ännu ett litet träd föll över ända lite längre ner, och en liten bil körde runt i parken och uppskattade skadorna.

Men julgranen på gården stod pall, om än lite på sniskan, kanske för att någon hade stöttat med jordpåsar.

Det klagande huset.

Det är mitt i natten, och det blåser liksom lite, och det gamla tegelhuset från 1904 gnisslar, gnäller och klagar. När kastvindarna kommer, låter det som om en gammal knarrig dörr vickar fram och tillbaka i draget just ovanför mitt tunna innertak. Nära låter det,och man ser för sig hur gamla bjälkar vrider sig och stönar under trycket där de (kanske) vilar på skorstensstockarna. Och jag tänker på hur mycket bjälklag, tegelgolv och takstolar det finns precis ovanför mig… Dessutom blåser det baske mig inomhus!

Mycket har jag sett den senaste veckan i media om översvämningar, snö och storm som drabbat Sverige, utan att märka någonting av det. Inte förrän nu verkar det stämma just i Stockholm.

Men nu har det varit tyst i säkert fyrtio sekunder (oj, nu lät det som om något trillade utomhus). Man kanske skulle sätta på sig nattmössa mot den friska ventilationen och krypa till kojs?

Annars gillar jag oväder, så länge det inte slutar i tragik förstås. Dånande blixtar, piskande regn – underbart! På Heieren gård sprang jag ut på de mörka fälten under åskväder när jag var barn. Och det var speciellt att åka med mamma i ett litet plan till Grekland något år innan barnen kom, becksvart var det och blixtarna korsade varann över himlen med sekunders mellanrum, de for vågrätt i alla riktningar runt oss och planet krängde och skakade. Men passagerarna tog det lugnt och jag tyckte det var riktigt mysigt.

Nyss stack jag ut huvudet genom sovrumsfönstret. Wow. Inte så smart kanske, saker kan komma virvlande i blåsten. Som när vi ett gäng vänner gick genom den tomma staden en natt på sjuttiotalet under en riktigt hård storm och en jättestor skylt över en av rivningstomterna i city kom farande mot marken med ett brak.

Hoppas era takplåtar, tegelpannor och hundkojor klarar sig. Och mina väggar.

stormnatt

Det var en mörk och stormig natt…
Synd att man inte kan fotografera storm, men visst
ser det skumt och farligt ut i alla fall? Gathuset har nog
aldrig haft så många svarta fönster. Ljusen nedtill är från
granen nere på gården.

God Jul!

Jul 2011

God jul och kram på er!

Jag har fått rara e-kort från Bookwitch och Jenny och små rapporter från syssling Kari i ena familjen, den jag växte upp med (hon missar aldrig en jul!) och kusin Gunnar i den andra, kort från Christina och från min älskade son Peter med fru Lotta, och mitt allra, allra första julkort från barnbarnet Alma och hennes mamma Caroline.

Alma har skrivit sitt namn själv. Hon är fyra år och ett halvt år. (Sa jag att hon bara är fyra år?) Jag blev så glad och till mig att jag först inte såg att det fanns en fin bild av dem på kortet också. Det var Supergrannen som såg det, min blick var helt fast vid Almas namnteckning. Och så kom lyckotårar.

En skön eftermiddag och kväll och sköna slöa mellandagar önskar jag familj (hej lilla Louie, Uffe och Anneli!) och vänner och bloggare och skrivelever och släktfirare och solofirare med eller utan snö utanför fönstren (ingen snö här), och tänk på att nu väntar 2012 och våren runt knuten.

Finchers Salander /Bilduppdaterat

Litet meddelande: Jag kommer inte åt min hotmail f.n. Använd gärna hemsidans mail.

”Mer objektifierad och sexualiserad [än den svenska versionen]” skriver Karoline Eriksson (SvD) om den amerikanska Lisbeth Salander i sin recension av Finchers ”The Girl with the Dragon Tattoo”.

Ja, det var väl precis det man var rädd för. Fincher kan inte släppa sina fördomar.

Uppdaterat.

Eftersom ni förstås inte har något annat att göra dagen före jul än att titta på bloggar, lägger jag in några reklambilder för den nya Salander.

Till exempel ensam i snön, frysande och övergiven, med händerna skyddande över sina nakna bröst. Jag tror inte Stieg tänkte sig henne så här, som ett offer, mer på defensiven än offensiven.

mara snow

Och skulle hon verkligen möta faran halvnaken, med simmig blick, byxorna rejält neddragna och Craigs hindrande arm över axlarna?

craig mara

Jag tror inte det.

Jag hittade ett par bildkonstellationer av Rapace versus Mara och satte text på dem.

2xSalander

2xSalander 2

Den jäkla jackan retar mig också. Skulle Lisbeth Salander köpa en designerjacka?

Ingen skugga falle dock över Rooney Mara, som inte är min tekopp men enligt allas uppfattning gör ett helsickes bra jobb på de premisser hon fått, och jag tror dem. Hon hade varit dum om hon inte tagit denna kanonroll, och det var bara för henne att gilla läget och ge järnet, vilket hon uppenbarligen har gjort. Det är Fincher jag tycker illa om. Jag har svårt för konstnärer som bara lever ut sina demoner utan att samtidigt fundera över dem. Anledningen är förstås att när folk lever ut sina demoner i verkliga livet utan att fundera över dem, kan resultatet bli katastrofalt.

Jag ska följa Annikas råd – tack för diskussionen, Cayennes matte! – och se filmen innan jag säger mer. Men reklamkampanjen gick definitivt ut på att ta flickan som inte kan köpas och sälja henne på utsatthet och sex.