En annan blå planet…?

Tittade ut genom fönstret tidigare i kväll och såg Venus lysa strax under månen. Så jag tog fram kameran. Allt jag kunde se på den svarta himlen, när jag lutade mig ut genom sovrumsfönstret, var månen och Venus.

Men det här var bilden som laddades upp.

Varifrån kom den främmande, blå sfären nere till höger?

enblåplanet

Nej, jag har inte kopierat in något. Det här är den autentiska bilden.

Vacker och mystisk ligger en blå planet där och svävar. Hur nära? Omöjligt att säga. Är den en jätte nära Venus, eller av månens storlek, och på väg mot oss? Eller passerar den bara jordens kretslopp?

OK, OK. Det finns ingen blå planet! Jag blev alldeles tagen när den dök upp på displayen, men i verkligheten är den (som jag såg efteråt) bara en liten fläck på kameralinsen.

Så kan man råka skapa fantasy i verkligheten. Hoppas nu bara att bilden inte dyker upp på diverse sajter som bevis för en hemlig planet-invasion som alla regeringar mörkar! 😉

Annonser

Soppatips, Helen Mirren och hedendom.

(Jo, det borde ju heta sopptips, men soppatips låter lite som soppatorsk, vilket råkar passa bra just här.)
Fisksoppa
Perfekt lunch: Först banan, sedan soppa, och till sist Anton Bergs marsipanbröd.

Kokade fisk och grönsaker i samma korta spad igår – dvs, så lite vatten som möjligt – sparade spadet och gjorde soppa nu till lunch vid halvfemdraget. Det är verkligen enkelt: Man häller det kalla spadet i en kastrull, vispar i lite mjöl, klipper i lite persilja, kryddar med en aning curry, salt och en andeviskning kajenn, lägger i lite ost och en klick smör och låter koka en liten stund. Himmelskt!

Spadet (som min norska farmor förresten kallade ”kraften”) måste förstås vara rätt koncentrerat. Jag har märkt att alla hemgjorda soppor som man inte har mycket stark buljong eller tomat eller selleri i, måste man trixa lite med för att de ska bli kul. Ost och curry är bra knep. De ger den där extra undertonen.

Och här är Helen Mirren i ”The Debt” från 2010, som f d agent i israeliska säkerhetstjänsten Mossad.
The-Debt-helen-mirren-

Jag hyrde filmen just på grund av Helen Mirrens och Tom Wilkinsons namn på omslaget. (Tom Wilkinson är den den långa chefstypen med trädgårdstomtar i ”The Full Monty”.) Båda är briljanta, och på kommentarsspåret säger regissären John Madden att det är ett privilegium att ha dem i samma filmscener nu när de står på höjden av sin förmåga (de är båda över sextio). Och det är verkligen sant.

Tyvärr handlar större delen av filmen om deras rollfigurer som unga, spelade av Jessica Chastain och Sam Worthington (Jessica har fått mängder av nomineringar och priser på sistone). För mig blev den upptäckten en besvikelse. Inget ont om dem, de är säkert bra, men för mig rätt stereotypa med sina släta och lite tillkämpat sårbara ansikten. Jag ser många gånger hellre Mirren och Wilkinson, och gärna i gräl, uppgörelser och action. Deras vindpinade nunor och starka blickar är tusen gånger mer uttrycksfulla.

Jaha, och så var det hedendomen, då. Eventuella republikanska presidentkandidaten Newt Gingrich (som en gång hävdade att folk som bar på några gram marijuana borde avrättas) har nu kläckt ur sig att gay-äktenskap är lika med och ”naturliga” i hedniska samhällen, så det kan vi inte ha. Varför han tror att just hedningar är mer toleranta undgår mig och mången annan, och hans påstådda rspekt för Bibeln likaså, eftersom han skiljer och gifter om sig och hoppar över skaklarna utan betänkande.

Han spelar förstås på den djugående amerikanska skräcken att ”något”, något ondskefullt, ska komma och ta över alltsammans, och är det inte kommunister och feminister och svarta, är det förstås gaypersoner, vars närvaro tydligen hotar att släppa loss alla syndiga lustar som de rädda med stor ansträngning trycker ner inom sig (eller TROR att de trycker ner inom sig). För detta något, fruktar de, finns inom dem själva, symboliserat i filmer av aliens och farliga virus och inplanterade robot-chips i vanligt hyggligt folk. Rätt vad det är vet du inte längre vem du är! Den här mycket verkliga fasan bygger på religiöst hyckleri och ovilja att ta till sig grundläggande mänskliga, egentligen helt ofarliga sanningar, och den skapar tyvärr ett enormt hat.

En obekväm sanning är förstås att om dessa Bibeldyrkande personer verkligen började leva efter Bibelns bokstav, skulle de hamna i fängelse. Men det går ju inte att prata med dem och få dem att inse det. De törs inte släppa taget.

The_Full_Monty_ Tom Wilkinsonjpg
Perfekt brittisk feelgood-film – fantastiska skådisar, roligt manus, lite diskbänksrealism, otroligt foto, otrolig klippning… Se den!

Lite lagom vinter och ett titt-experiment.

Vinter och solsken i Stockholm. Kojade halv fem, upp igen halv nio efter att troligen ha sovit några minuter – vill minnas att jag drömde en hemskt spännande dröm om att vattna krukväxter – och bestämde mig för att gå ut i stället för att försöka somna om direkt. Man vill ju ta chansen att uppleva lite dagsljus och sol!

Så på med hela habiten och ut i parken, fortfarande med en känsla av att egentligen ligga i sängen (hur skulle jag orka hela varvet runt?) Solen skiner som sagt, och nu blev jag så attans trött på att det för mig alltid ser ut att vara solnedgång, på grund av solglasögonen. Hur uppmuntrande är det med solnedgång halv tio på dagen, när folk fnattar runt nymornade och nyduschade och barnen åker kana?

Så jag levde livet on the wild side och tog av mig brillorna i skuggan. Det gick bra, trots den isiga vita snön runt mig. (Om ni vet vad fullt utbruten irit innebär förstår ni modet i denna handling.) Sedan travade jag vidare, fortfarande utan brillor. Nu hade allting sina fina rätta ljusa färger. Förmiddag!

Längst bort lyste solen direkt in i parken. Skulle jag…? Jo. Så först tittade jag ner på marken – OK – sedan på saker som solen lyste på – OK – och till sist lyfte jag försiktigt huvudet mot solen, med solhattsbrättet ordentligt nedvikt över ansiktet. Till sist vek jag upp det och blundade mot solen. Det, ni, var rätt länge sedan.

Det värmde i ansiktet. Det lyste gult och rött genom ögonlocken. Det gjorde inte ont.

Gick hem alldeles utan glasögonen på. Kanske jag kan göra det varannan eller var tredje dag, rent av? Just nu, tillbaka bakom de mörkblå gardinerna, känns ögonen stela och konstiga. Får hoppas det går över.

Jag sa att jag trivs bäst i gryningen, att vakna tidigt, inspirerad, medan större delen av staden sover. Nu tycks det i stället bli så att jag får vara inspirerad FÖRE gryningen. Det blir alltid någon liten snutt skriven vid tre – fyradraget, innan jag äntligen kan krypa till sängs. Det är de vakna natt-timmarna som känns så erbarmligt bortslösade och trista för oss felinställda typer.

Nu blir det sängen ett tag igen. Wish me suss gott.

Sydafrika….

….är på väg in i skymningen.

Regeringspartiet ANC försöker ta bort yttrandefriheten. Det vill förbjuda all undersökande journalistik, och nu ska man inte ens få göra en väderleksrapport, det ska staten göra (för inkomsternas skull, gissas det). Möjligt straff vid brott: Tio års fängelse.

Det är fullständigt vansinnigt. Hittills har författningen satt stopp för tokigheterna, men hur länge kommer regeringen att bry sig om det?

Aha!

När jag gick ut en sväng för att kasta de metallförpackningar jag glömde igår, gick det plötsligt upp ett ljus för mig. Sömnproblemen framstod med ens på ett helt annorlunda, förklarat sätt.

Men naturligtvis! Jag går förstås på New York-tid!

Jag kliver upp halv tre därför att min kropp försöker meddela mig att jag bör åka till New York. Så måste det vara. Inte kan jag lägga mig vid midnatt, för då är ju klockan bara sex på kvällen i New York. Halv fem på morgonen här, däremot, är det ju halv elva på kvällen där – en mycket städad och fint tidpunkt att tryna in på.

Allt jag behöver göra nu är att faktiskt åka till New York, så blir allting bra igen!

…och god morgon.

Klockan är halv tre på eftermiddagen och jag har just klivit upp. Ögonen är rödare än på länge. Men sovit har jag. Efter diverse krångel.

Och mötts av rubriker som säger att S hoppas få fram ett nytt partiledarnamn ”idag”. Men snälla – ta tid på er! Uppenbarligen är det problem att hitta rätt person, ta då den tid som behövs, tillsätt någon tillfälligt och se vem som flyter upp till ytan naturligt vad det lider. Eller har de redan bestämt sig för Eliasson?

Nu ska jag äta frukost nr 2. Eller kanske lunch nr 1? Eller en förtida middag? Eller eftermiddagsfika?

(Såg jag nyss en karl i hatt i ”Lyxhem till salu”, som just rullar på TV i bakgrunden? Trodde jag hamnat i en fyrtiotalsfilm.)

(Men pnff! Nu går ett eventuellt köparpar runt och tittar i en jättelik vitputsad dansk herrgård, den har en matsal på så där femtio kvadratmeter och bakom den ett ungefär lika stort kök och girlanger i taket och det ena med det andra, och frun piper att här måste man ju riva väggen. Karln säger att det räcker väl med att måla om, men hon vill absolut riva väggen så att man får ”ett JÄTTESTORT kök/matrum”. Människa, om du vill ha det, med svarta granitytor och borstade stålfronter och hela paketet, köp ett modernt funkishus!)

(Det blev ostmacka och ärtsoppa.)

Nehej.

Nej, det fungerade inte. Nu har jag varit vaken i över tjugofyra timmar, möjligen dåsat bort någon minut vid ett par tillfällen.

Snart är klockan fyra och det är tydligen då det möjligen kan vara idé att försöka igen.

Sömntabletter? Nix pix.

En period var jag gravt sömnlös i flera år och heltidssjukskriven. Jag visste själv varför – jag hade en tendens att sluta andas när jag somnade. Läkarna kliade sig i huvudet och hade svårt att tro mig. Efter en tid skickade de mig till en psykiater, som undersäkte mig, slog ut med händerna och utbrast: ”Det är inget som helst fel på dig! Du strålar!”

Inte sjutton strålade jag, jag satt där och hängde som en blöt och dyster collie. Skittrött. Men jag hade inga psykiska störningar, jag var tämligen välbalanserad.

Läkarna gav upp och jag fortsatte att vara sjukskriven tills min skalle långsamt kom på något knep att ta sig förbi de där andningsuppehållen. Kanske började jag sova som delfiner med en hjärnhalva i taget? 😉 Hur som helst, överlevnadsinstinkten är stark, och man måste sova.

Åkej, nu har jag inte den minsta lust att gå till sängs igen, men har väl inget val kan jag tro. Klockan är över fyra, 25,5 timmar utan sömn, nu är det väl dags för ett försök i soffan.

Natti.