Soppatips, Helen Mirren och hedendom.

(Jo, det borde ju heta sopptips, men soppatips låter lite som soppatorsk, vilket råkar passa bra just här.)
Fisksoppa
Perfekt lunch: Först banan, sedan soppa, och till sist Anton Bergs marsipanbröd.

Kokade fisk och grönsaker i samma korta spad igår – dvs, så lite vatten som möjligt – sparade spadet och gjorde soppa nu till lunch vid halvfemdraget. Det är verkligen enkelt: Man häller det kalla spadet i en kastrull, vispar i lite mjöl, klipper i lite persilja, kryddar med en aning curry, salt och en andeviskning kajenn, lägger i lite ost och en klick smör och låter koka en liten stund. Himmelskt!

Spadet (som min norska farmor förresten kallade ”kraften”) måste förstås vara rätt koncentrerat. Jag har märkt att alla hemgjorda soppor som man inte har mycket stark buljong eller tomat eller selleri i, måste man trixa lite med för att de ska bli kul. Ost och curry är bra knep. De ger den där extra undertonen.

Och här är Helen Mirren i ”The Debt” från 2010, som f d agent i israeliska säkerhetstjänsten Mossad.
The-Debt-helen-mirren-

Jag hyrde filmen just på grund av Helen Mirrens och Tom Wilkinsons namn på omslaget. (Tom Wilkinson är den den långa chefstypen med trädgårdstomtar i ”The Full Monty”.) Båda är briljanta, och på kommentarsspåret säger regissären John Madden att det är ett privilegium att ha dem i samma filmscener nu när de står på höjden av sin förmåga (de är båda över sextio). Och det är verkligen sant.

Tyvärr handlar större delen av filmen om deras rollfigurer som unga, spelade av Jessica Chastain och Sam Worthington (Jessica har fått mängder av nomineringar och priser på sistone). För mig blev den upptäckten en besvikelse. Inget ont om dem, de är säkert bra, men för mig rätt stereotypa med sina släta och lite tillkämpat sårbara ansikten. Jag ser många gånger hellre Mirren och Wilkinson, och gärna i gräl, uppgörelser och action. Deras vindpinade nunor och starka blickar är tusen gånger mer uttrycksfulla.

Jaha, och så var det hedendomen, då. Eventuella republikanska presidentkandidaten Newt Gingrich (som en gång hävdade att folk som bar på några gram marijuana borde avrättas) har nu kläckt ur sig att gay-äktenskap är lika med och ”naturliga” i hedniska samhällen, så det kan vi inte ha. Varför han tror att just hedningar är mer toleranta undgår mig och mången annan, och hans påstådda rspekt för Bibeln likaså, eftersom han skiljer och gifter om sig och hoppar över skaklarna utan betänkande.

Han spelar förstås på den djugående amerikanska skräcken att ”något”, något ondskefullt, ska komma och ta över alltsammans, och är det inte kommunister och feminister och svarta, är det förstås gaypersoner, vars närvaro tydligen hotar att släppa loss alla syndiga lustar som de rädda med stor ansträngning trycker ner inom sig (eller TROR att de trycker ner inom sig). För detta något, fruktar de, finns inom dem själva, symboliserat i filmer av aliens och farliga virus och inplanterade robot-chips i vanligt hyggligt folk. Rätt vad det är vet du inte längre vem du är! Den här mycket verkliga fasan bygger på religiöst hyckleri och ovilja att ta till sig grundläggande mänskliga, egentligen helt ofarliga sanningar, och den skapar tyvärr ett enormt hat.

En obekväm sanning är förstås att om dessa Bibeldyrkande personer verkligen började leva efter Bibelns bokstav, skulle de hamna i fängelse. Men det går ju inte att prata med dem och få dem att inse det. De törs inte släppa taget.

The_Full_Monty_ Tom Wilkinsonjpg
Perfekt brittisk feelgood-film – fantastiska skådisar, roligt manus, lite diskbänksrealism, otroligt foto, otrolig klippning… Se den!

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

6 reaktioner till “Soppatips, Helen Mirren och hedendom.”

    1. Värre kan man sannerligen bli – men hur då??? Vi som är så olika!

      Fast nu ser jag att pv har blivit lite jag, för han ritar hus. Fråga mig, pv, jag kan se husritningar i tre dimensioner!

      Gilla

  1. Förstår besvikelsen över filmen. Jag ville se Mark Harmon och Jodie Foster spela mot varandra i en film, och upptäckte att det gjorde de inte. Han hade en yngre skådespelare som ‘den unge mannen’ och hon var den unga kvinnan. När MH var med hade JF redan avlidit i filmen. Så var det med det.

    Gilla

    1. Visst är det retfullt?

      Det är trist att filmmakare överlag inte litar på sina mer åldrade kort. Jag vill inte se t ex Susan Sarandon som farmor i en biroll, jag vill se henne i full fart i en huvudroll! Och varför måste alla gamla stötar, som de Niro, ha en ung tråkig grabb som sidekick, en som till råga på allt har siktet inställt på någon söt donna, så att man måste genomlida halvtimmar av ”ung känslig oerfaren kärlek”? (Och det blir förstås ännu sämre av att de unga kvinnorna inte får riktiga roller att bita i.)

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s