DVD-filmtips /The Greatest Movie Ever Sold och Page One + 2.

På onsdagarna kommer det in nya filmer i min videobutik, och i onsdags grabbade jag åt mig fyra stycken: Killer Elite, Larry Crowne, The Greatest Movie Ever Sold, och Page One. Snabb resumé:

Killer Elite har jag bara sett hälften av, den är den vanliga soppan med professionella mördare som innerst inne bryr sig, som inte längre kan döda om det finns små barn i närheten och som har sorgsna drömmar om en rar flicka som tror att mördaren är en alldeles vanlig kille. Och nu vill han verkligen pensionera sig från ”jobbet” men MÅSTE agera igen, just på grund av sin heder. Alltså en rulle skräddarsydd för folk som vill kunna se mycket våld med gott samvete. Vad Robert de Niro och Clive Owen gör i röran vet jag inte, men de behöver kanske pengarna.

Larry Crowne är en komedi med Tom Hanks och Julia Roberts. TH producerar också, och det hela är närmast femtiotals-snällt med ett osannolikt gulligt scotergäng i centrum. Tom kommer, i fyrtioårsåldern till universitetet, möter läraren Julia, och tas om hand av de söta scoterungdomarna som klär upp honom och fixar hans lägenhet. Filmen är så där. Ingen fullträff.

Sedan kommer de riktigt sevärda.

dvd

The Greatest Movie Ever Sold (En parafras på filmtiteln ”Den mest fantastiska historien som någonsin berättats”, The Greatest Story Ever Told) av Morgan Spurlock som gjorde Supersize me om skräpmatsindustrin, bygger på idén att låta reklam betala filmen om reklam. Spurlocks pitchar i olika företags styrelserum för att få in stålar till filmen är med, och postern med honom naken fullstämplad med firmalogos är också gjord av reklamproffs.

Resultatet blir riktigt lyckat. Noam Chomsky och Ralph Nader får ett ord med i laget när det gäller vad reklam gör med oss, liksom produktplaceraren som griper in och ändrar i spelfilmsmanus som inte visar produkten på ett fördelaktigt sätt. Vi får se Sao Paulo i Brasilien som nu har förbjudit all utomhusreklam, en rätt underbar upplevelse, och veta att det finns ett schampo kallat Man&Svans (Mane&Tail) som kan användas för både människor och hästar.

Page One (Första Sidan) är en dokumentär om ett år på det ärevördiga tidningen New York Times, fokuserad på risken att papperstidningar snart riskerar att försvinna helt. Detta är viktigt som satan, och när folk rätt vårdslöst säger att nu får vi nyheterna på nätet, kan NYT visa att rätt ofta kommer dessa nyheter just från – NYT. Någonstans i botten av journalistik på nätet (det gäller givetvis inte oundgängliga direktrapporter av vanliga människor från oroshärdar och krigsscener) ligger journalistik utförd av etablerade yrkesmänniskor, och vad händer om de försvinner?

Alla pappertidningar kämpar i motvind, även NYT. Washington Post, som en gång spelade en enorm roll när de avslöjade Watergateaffären och publicerade sanningar om Vietnamkriget, har helt sjunkit ihop, och dussintals tidningar i USA har fått slå igen. Den etablerade, erfarna tidningsredaktionen som skaffar och bearbetar nyheter behövs, men frågan är hur den ska få in tillräckliga medel om den bara hänvisas till nätet? Dessutom (enligt min egen erfarenhet) får man inte ut lika mycket fakta, och lika långa och inträngande artiklar, i nätversioner. Det finns helt enkelt fysiska hinder, det är enklare och snabbare att läsa en tidning och den ger en bättre och mer användarvänlig översikt.

Det här är ett verkligt problem. Demokratin behöver bildade medborgare och medier med kunniga journalister som är omutbara och på hugget, och helst inte dras med i sensationalism och drev. Så hur gör vi?

Säg inte att film inte påverkar. Jag slutade prenumerera på tidningar för att dunsen på hallgolvet väckte mig, men efter att ha sett Page One gick jag genast ut och köpte DN och SvD. Idag tänker jag ta mig an de förbistrade kvällstidningarna.

Kanske kan man göra så här: Man köper papperstidningar för de långa inträngande artiklarna och för att de rymmer mer öht och är enklare att läsa, och inte minst för att de får en att läsa saker man inte tänkt sig därför att de finns där i synfältet och därmed gör att man blir än mer bildad, och för att man är innerligt trött på datorklickandet. Och sedan går man in på nätet också för att få de allra senaste nyheterna i grova drag.

Tidningar
Ah! En timme med kaffe och tidningar!

CNN om Page One.

Jag läste några svenska recensioner, men de var för kortfattade för att länka till. Märkligt.

Marcus Birro, Gud och fåfängan.

Jag blev så full i skratt av den här artikeln om Marcus Birro i Expressen.

Birro har tydligen skrivit en dundrande artikel om sin gudstro i tidningen Dagen, bland annat:

”Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft.”

Redan där drar man på smilbanden, för MB avslöjar ju helt troskyldigt sin uppfattning om var olika människor står på hans värderingsstege. Kvinnor som lagar mat – och särskilt förstås lesbiska kvinnor som i princip är rätt oimponerade av mullrande män – är säkert bra, men det är inget storstilat med dem. Och bögar i läderbyxor ska vi bara inte tala om, inget ont om dem tycker säkert MB, men de är mer krumelurer i kanten.

Han skulle sannolikt protestera våldsamt mot denna min tolkning, men jag står på mig. Manlighet tycks vara en grundbult för hans tro, men det finns ju flera sätt att emotionellt definiera en gud – man kan t ex tycka att det är något heligt med en person som delar ut mat till omgivningen och kan föda fram nya människor, och man skulle kunna säga att det gudomliga finns genom hela skapelsen i lika mån, alltså även i bögar i läderbyxor. Men det är alltså inte vad Marcus Birro de facto säger.

Detta gjorde Eric Rosén, nyhetschef på Nyheter 24, ”dyngilsk”,
och han kallade Marcus Birro ”homofob” och ”halvrasistisk extremist” i ett pepprat inlägg.

Och hur reagerade nu MB? Jo, så här, enligt Expressenartikeln:

”Det är ett så grovt påhopp att det vänder i luften i ren leda och idioti och piskar avsändaren i nacken. Hans mediala plattform är ett nedpissat gammalt plank. Hans arena befinner sig i källaren på det hus där vem som helst verkar kunna häva ur sig vad som helst mot vem som helst för att bli uppmärksammad av riktig media och av riktiga tidningar.”

Nå sprider sig mitt leende från öra till öra. För vad fanns där längst inne i MB? Jo, fåfänga! HAN är nämligen i ”riktiga medier”, till skillnad från Rosén! Rosén är bara talanglös, och tillhör en underklass-skara som tror att de kan säga vad de vill, fast de inte är i ”riktiga medier”! Han tror att han är något, fast det ju är MB som är något! (Ja, och så den mullrande guden då, får man förmoda.) ER vill bara ha uppmärksamhet! Till skillnad mot MB, förstås, som bara skriver med sitt blod och för allas bästa, i all ödmjukhet.

Dessa män och deras små Strindbergsfejder! De är så arga, så arga, och det är så viktigt, så viktigt.

Jag går hellre på middag hos en kulinariskt begåvad, gärna ateistisk lesbian, tillsammans med en trevlig läderbög, än lyssnar på dem.

Men roande var det.

the-creation-of-adam1
Gud pokar Marcus Birro.

Den mysigaste arbetsplatsen.

Har jag visat den här förr? (För lat för att titta genom tusen bilder och blogginlägg. Eller ens söka.)

Arbetsplats Rickeby Kårsta

Det här var min arbetsplats när vi bodde på landet, på f d gården Rickeby i Kårsta, på höjden väster om stationen.

Det är en del av mitt stora sovrum med fönster åt väster – jag tittade ut över landsbygd, ett gammalt rödmålat plank, och ett av grannens uthus. Till vänster om mig fanns ett takfönster åt söder som gav precis rätt ljus för min skrivmaskin. Stolen var en av de gamla stolar som nu behöver renoveras, skrivbordet det jag fortfarande har kvar, tröjan över stolsryggen en jag gillade skarpt. Det fanns pappershögar överallt och tekoppen stod i fönstret. Om man tittar noga i vänstra kanten ser man den gamla nyckeln till min ålderdomliga spegeldörr, och jag gillade att man kunde rakt in i rummet till skrivbordet. Här satt jag och skrev ihop till kåken och vårt levebröd.

Ungarna bodde i var sitt rum på andra sidan övre hallen, med varsin utgång till en balkong med fantastisk utsikt över dalen. Det var nästan som allra skönast i Rickeby när alla hade gått och lagt sig och jag kände deras lugna närvaro, allt var som det skulle vara och allt var OK. Ni vet känslan?

Man har den som barn när allt är fint, och som förälder. Jag upplevde den som ”barn” för sista gången under några nätter när jag besökte min döende pappa. Jag fick sova i gästrummet på övervåningen i deras hus (tills hans fru körde ut mig), och låg där och hörde deras lågmälda röster från köket. Ni vet känslan? Den att ha föräldrar och somna till deras röster. Jag låg där och kände den, och märkte att ända tills då hade jag glömt hur den kändes.

När barnen var små ville de ha ett stort hus där alla skulle bo. De och mamma och pappa och farmor och mormor. Alla som de hörde ihop med. Nu skulle jag vilja skapa något liknande för hela gänget – för barnen, för barnbarnen, för båda mammorna (jag vet, ett jäkla pusslande med rum för att det ska fungera harmoniskt) och den andra sonens hustru som under så många år firade jul med oss. Det skulle vara ett hus för några lugna sommarveckor för alla, där man kan läsa, skriva, prata, titta in i brasan, göra musik, titta på film, åka och bada och planera politik.

Och jag vet nästan var det möjligen finns. And don’t rain on my dream, please.

Anna Wahlgren-debatten.

Eftersom vi tillhör samma generation, borde jag väl säga något om Anna Wahlgren. Men sanningen är att jag aldrig läste hennes bok/böcker, och lockades inte speciellt av det som kom fram i intervjuer. Hon föreföll mig ganska kantig och hård, och jag var mer en kram- och bullmamma. Dessutom flyttade hon till Egypten där ett av hennes barn tragiskt nog blev sjukt och dog, och om det visste jag ingenting närmare, men jag hade en känsla av att hon kanske borde ha stannat i Sverige med alla ungarna när de var små.

Det fanns en hel del människor som var reserverade redan när hon dök upp. En barnafar som jag frågade svarade på det mest diplomatiska sätt man kan tänka sig: ”Hon är inte giltig för mig.” Och det var hon alltså inte för mig heller. Eftersom jag aldrig läste henne på riktigt, kan jag inte säga om det finns några guldkorn bland hennes råd. Att låta barnen skrika och gnälla utan att reagera (om hon nu förordade det) låg inte för mig, jag utgick från att ett gråtande barn gråter för att det har en anledning och tänkte inte gå emot min egen lust att ta upp och trösta.

Jag vet alltså inte mycket om vad AW förespråkade, och inte heller vad hennes dotter skriver. Får man skriva avslöjande saker om sina familjemedlemmar? Ja, jag tycker i princip att var och en har rätt till sitt eget liv och måste få tala om det. Och gäller det konkreta saker finns det ingen tvekan. Blev man inlåst i källaren och slagen med ett bälte måste man få säga det, om man känner att man måste, till exempel för att föräldern i fråga är känd som en ängel. Mig har det hänt konkreta saker som jag inte berättat om, men trots att min egen mor hotade med självmord om jag skrev om henne (nej, jag hade inte sagt att jag skulle göra det, det var någon annan som just gjort det och hon blev rädd), tycker jag fortfarande jag har rätten.

Men. Det finns ett par men. Det första gäller det egna minnet. Jag var till exempel djupt sårad av att min far aldrig bjöd in mig att bo hos honom och hans fru när jag var tonåring och hade det svårt med min mamma – tills jag, många år senare, hittade ett brev från honom där han skrev just det. Han var skyldig till en del allvarliga saker, men inte just det, och det blev jag glad över att upptäcka.

Det andra men:et gäller när man börjar tro, eller rent av vara tvärsäker på, att man vet vad en annan person tänker och tycker. (Särskilt om man aldrig talar med denna människa och aldrig frågar något.) Man kan nämligen inte genom någon sorts osmos eller via DNA veta vad som händer i ens föräldrars hjärtan och hjärnor.

Två exempel, nu från andra hållet:

En gång för många år sedan stod jag med min ena son i Kulturhuset, överfölls av en sådan där våg av kärlek och log mot honom, men fick till min häpnad reaktionen: ”Jaså, där står du och hånflinar!” Det var så absurt att jag inte kom mig för att svara, men sådant händer ju hela tiden, i alla relationer. Så länge man inte envisas med att man ”vet”, går det att rätta till.

En annan gång var jag i USA (utan sönerna) hos min döende pappa, det var svårt och konfliktartat eftersom hans fru alltid avskytt mig och han svikit på många sätt och jag ändå älskat och längtat efter honom, och mörkt och vinter var det, och jag lagade hans älsklingsmat trots fruns protester och försökte baka och muntra upp. Jag fyllde år där, ensam i vardagsrummet efter att pappas fru gått in till sig och stängt dörren, och ingen i min familj hörde av sig från Sverige.

En vecka senare ordnade ändå min halvsyster en födelsedagsfest för mig hemma hos sig och filmade. Jag var ledsen och chockad och omtumlad, men förstås tacksam för att hon tänkte på mig, och blåste ut ljus och tackade för presenter. Någon filmade, och när jag kom hem såg jag filmen med den andra sonen, och nu fick jag höra följande, i en ton full av avsmak: ”Där sitter du och är förbannad för att du inte kontrollerar situationen!”

Det var som att få ett slag i ansiktet. Kontrollera situationen? Hur då, och varför, och vad i all världen…? Jag trodde inte mina öron. Och det spelade ingen roll vad jag sa, i den mån jag alls kom på något att säga, för jag har inte tolkningsföreträde till mina egna tankar.

Man måste alltså vara försiktig med att tolka in vad man tror i andra mäniskors upplevelser, vare sig de är föräldrar eller barn. Jag kände min mamma i över sextio år, men säkert 70-80% av vad hon egentligen kände är okända marker för mig. Jag vet lite mer om mina barn, eftersom jag såg dem födas och växa upp, men inte mycket mer, och de uppenbarligen inte mycket om mig. Man kan egentligen inte skriva en bok om någon, inte ens sig själv, eftersom en människas inre har så många lager och är så motsägelsefyllt.

Men jag stöder i princip Wahlgrens dotter att skriva om konkreta saker hon varit med om. Jag hoppas bara hon har tänkt sig för så att det hon säger stämmer, och ser en helhetsbild. För det är med det där, för mig, som med fiktion: Man ska skriva från magen, man ska inte ljuga och försköna, men det är bra om det passerar huvudet först. Och det är därför ingen känner igen sig i mina böcker, trots att innehållet hämtas från min livserfarenhet (på olika sätt).

PS – AW skrev att man skulle lägga spädbarnen på mage i sängen. Det får hon nu kritik för, eftersom forskningen tycks visa att det ökar risken för tidig spädbarnsdöd, men på sextiotalet var det faktiskt vad man fick lära sig på BVC.

En halv filmrecension: Triers "Melancholia".

En halv, därför att halva filmen var allt jag kunde förmå mig att titta på. Inte av ovilja, utan för att den var så oväntat erbarmligt dåligt gjord. Det gjorde helt enkelt ont att sitta och se på den.

Nu gillar jag inte Trier, men jag tänkte se filmen ändå som ett led i att hålla mig orienterad, och för att man kan bli positivt överraskad när man minst väntar sig det, och om inte det så lär man sig i alla fall alltid något. Eller blir inspirerad av någon liten glansfull minut. (Det är svårt att göra både film och teater. Får man med sig någonting är det vackert så, och fem andlösa minuter kan vara värda biljettpriset.)

Intet av detta inträffade. Det första man fick se var en evighetslång sekvens med tablåer fotograferade i extrem slow motion. De var avsedda att vara ”vackra”. Det var Kirsten Dunst (en deprimerad blivande brud) som springer över en gräsmatta och hålls tillbaka av långa grå ulltrådar, det var Dunst som eventuellt död brud flytande på vattenytan i en pastisch på en kitschig målning, det var planeter som möts, och framför allt var det människor stelt uppställda på ägorna till ett gods, som i sextiotalsfilmen ”I fjol i Marienbad”.

I-fjol-i-Marienbad
I fjol i Marienbad.

bl -von-trier-s-mela#90586D
Melancholia. Inte så väldigt förtjust i de där dubbla skuggorna.

Det här hade ju kunnat bli intressant på något sätt. Men förutom att det kändes långt och rätt trött, var hela sekvensen dränkt i musik som inte på något sätt samspelade med bilden. Varken rytmiskt, stämningsmässigt eller på annat vis. Om ni sett den avslutande ”We’ll meet again” sjungen av Vera Lynn till atombombsexplosioner i Dr Strangelove, eller wienervals till rymdbilder i 2001, eller musiken till förtexterna och musiken till Uma Thurmans dans i Pulp Fiction, vet ni vad jag menar. Det fungerade, musik och film lyfte varann. I ”Melancholia” fungerar det inte alls.

Efter den sekvensen kom så en spelfilmsavdelning med en fest före Kirsten Dunsts och Alexander Skarsgårds bröllop på ett gods med golfbana. Hon är melankolisk, det finns kommunikationssvårigheter och annat. Filmen hoppar från den ena gruppen till den andra. Här slarvades samtliga goda skådespelare bort med ett riktigt standardmanus, och jag kan ju ha alldeles åt pepparn fel, men jag tyckte jag såg en skymt av förvåning i deras blickar när de tvingades säga alla dessa dumma repliker, som om de också undrade när det geniala egentligen skulle börja. Särskilt plågsamt var det att se Charlotte Rampling, den oförlikneliga, spela en satmaremamma som inte ens fick vara magnifik.

Om detta kan man ju ha olika åsikt, men så tillkom fotot. Alltsammans var inspelat som en TV-reklamfilm med TV-reklamfilm-klippning. Ni vet, bilder utan övergångar.

Exempel:

Dunst står på godsets terrass.
Inklipp: En golfbil parkerad på den stora mörka gräsmattan.
Klipp: Golfbilen kör.
Klipp: Nu ser man vem som kör, som hastigast: Dunst.
Klipp: Golfbilen står stilla, Dunst skådar mot himlen.
Klipp: Dunst står nu på marken, hon har klivit ur bilen och brudklänningen trasslar in sig i pedalerna, eller något liknande.

Det blir fullkomligt outhärdligt i längden.

Till sist stängde jag av eländet. Fylld av dåligt samvete över detta gick jag till imdb (International Movie Data Base) och läste hela synopsis för att se vad som händer, och fick som en liten överraskning veta att filmen delvis är inspirerad av Jean Genets Jungfruleken, en fantastisk pjäs om en sexuellt färgad maktkamp mellan två hembiträden. Här gäller det två systrar, och tydligen reagerar de på olika sätt i del två (sedd från systerns synpunkt) på hotet om jordens undergång. I den del jag såg ser man ingenting ens av förspelet till någon jungfrulek eller någon riktig konflikt alls.

Jag talade med någon som sett hela filmen, iväglockad till bion av sina Trier-älskande vänner. Hennes dom var att hela första delen kan man glömma medan andra delen är något bättre, eftersom det äntligen händer något – systern är t ex ängslig och orolig, och någon skjuter sig. Men på det hela taget var filmen inte mycket att hänga i julgranen, tyckte hon. Jag frågade om bilderna av två kolliderande planeter i alla fall var fantastiska (2001 spökar i mitt huvud), men hon var inte imponerad av dem heller.

Så kejsarens nya kläder verkar vara en bra beskrivning. Har Trier alls haft något att berätta? Och framför allt: Hur kan filmälskare stå ut med de tekniska (fullt medvetna, får man förmoda) och konstnärliga misstagen?

Imdb meddelar att filmen är nerlusad av nomineringar och priser. ÄVEN för foto och klippning. Obegripligt. (Jag tror inte det är fotografens och klipparens fel att filmen ser ut som den gör, det måste vara Triers avsikt.)

Någon som har samma eller en helt annan upplevelse?

Carl-Johan Malmberg vek sig i SvD.

Johan Croneman kämpade i DN för att tycka att Trier är genial samtidigt som han ”hör kalkonkacklet i baklgrunden”, och gav filmen en fyra.

Emma Engström var var inte fullt så imponerad i GP.