Resa…? /Neanderthaluppdaterat

Ingenting som jag skriver om brukar ju bli av pga ögon- och andra trubbel, men en kvinna kan väl få drömma och i alla fall försöka komma i väg, eller hur?

Jag vill fortfarande åka tåg i USA och se Grand Canyon och indianbyar insprängda i berg, samt dinosauriebitar i sandiga klipplandskap. Men innan dess vill jag vara i NYC ett tag och träffa en författarbekant, ta en drink och se en pjäs eller så. Dessutom vill jag amatörståuppa någonstans i den stan där det finns en öppen mick. Just nu blir en av kollegans böcker filmad med Tom Cruise, så han är ute och rör på sig en del, men han har lovat att komma och lyssna om han inte är ute och reser! (Johodå, jag vet precis vad jag skulle ståuppa om på engelska.)

Sedan har jag ju aldrig varit på Hawaii. En klar miss. Och igår kom jag på att jag vill ta mig neråt Europa, allra längst ner närmare bestämt, för att se grottorna i Gibraltarklippan där de sista neanderthalarna levde. De som framstår som allt mer lika oss ju mer vi får veta om dem. För att få se grottorna måste jag skaffa mig tumme med Gibraltarmuseets entusiastiska brittiska chef, skulle jag tro, men jag har inte mailat honom än.

Vad mer? Förslag? Jo, jag skulle vilja resa norrut i Sverige (har inte varit längre än till Jämtland, också det en miss!) och känna efter om man mår bättre i en vildmark utan el. Jag har för mig att vildmarksområdena är större långt norrut. Finns det något med minimalt med mygg?

Jappedapp! Vida vyer! Men just nu måste jag först försöka ta mig runt parken… och sedan är det handfatsavloppet som måste rensas…

javier  trueba Gorham_Cave,_Gibraltar-SPL
Gorhamgrottan i Gibraltarklippan, där neanderthalare en gång bodde. Vattnet låg längre ned på deras tid. De åt rått kött, värmde djurben och musslor i elden för att komma åt innanmätet, och gjorde grottmålningar av sälar.

Elisabeth Daynès har gjort rekonstruktioner av neanderthalare och deras miljö.

Kvinnlig jägare neanderthal daynes

Jägare.

 Barn, död man neanderthal daynes-2_

Liten pojke eller flicka vid en död man ur stammen.
Ovisst om de kände till faderskap, men det hindrade ju inte
starka band mellan barn och särskilda vuxna som de tyckte om.

Neanderthalarna var ju egentligen väldigt duktiga och ett segt släkte. De levde i harmoni med sin omgivning under hundra tusen år eller mer. Vi moderna människor har varit ensamma på täppan i kanske tjugofem tusen år, och titta vad vi har gjort med planeten – särskilt under vår ”civiliserade” period, som omfattar kanske tre tusen år – under den tiden, och allra mest de senaste århundradena. Vi står på toppen nu, och samtidigt är vi som allra värst.

Christopher Plummer, 82 – hopp för framtiden. / Uppdaterad.

wind-across-plummer
Christopher Plummer, ung och hjältemodig.

Christopher Plummer fick en birolls-Oscar för sin roll i filmen Beginners igår, han spelar en nybliven änkling som på sin ålders höst (han är i verkligheten 82) kommer ut som gay och börjar ett helt nytt liv.

Plummer är en sådan där skådespelare som man får för sig har haft en karriär någonstans i det förgångna, varit borta i åratal, och nu plötsligt upplever en ny vår. Han har funnits där i bakgrunden av ens filmmedvetande utan att man riktigt fått grepp om vem han är och vad han gjort. Har han inte spelat vampyr eller något liknande…? Någon gång?

Så är det inte alls. Christopher Plummer har filmat oavbrutet sedan 1958 – OK, det var en paus på sex år där mellan de två filmerna han gjorde då och nästa som kom 1964 – men för övrigt har han jobbat som en häst med nästan en film om året. Och inte bara det – han har också träget gjort TV oavbrutet sedan 1953!

christopher-plummer sv:v

Halvung och svårmodig.

Vilken roll har han inte haft? Han har spelat

Sherlock Holmes (Visst ja! säger man)
Oidipus
Författaren Rudyard Kipling (Han som skrev Djungelboken)
Tolstoj
Caesar
Aristoteles
von Trapp i Sound of Music (Visst ja! igen)
Jultomten (Hmm…? Med den sinistra nunan?)

Så det är verkligen en välförtjänt arbetsseger. Även om man önskar att även Max von Sydow, som också är 82 år, fått en Oscar.

Uppdaterat. Men kanadensaren Plummer är främst en formidabel scenskådespelare, han har gjort mycket Shakespeare och vunnit två Tony Awards, en för sin Cyrano de Bergerac i en musical, en för talrollen som John Barrymore (skådespelare ur teaterdynastin Barrymore, anfader till Drew Barrymore). Han har också en Emmy. Den som lärde honom agera på film, säger han, var Elizabeth Taylor när de träffades under inspelningen av Cleopatra, en film annars känd för att Taylors och Richard Burtons explosiva kärlekssaga började där.

BEGINNERS-
Med rara skotten Ewan McGregor i Beginners.

Plummer är gift för tredje gången och pappa till den säregna skådespelerskan Amanda Plummer, rånartjejen i öppnings- och slutscenerna av Pulp Fiction.

Han har två filmer framför sig, går utan käpp (precis som MvS, vill jag påpeka) och verkar full av energi och verksamhetslust.

Så om han kan, varför inte vi? 😉

_ChrisPlummer oscars 2012

Grattis!

Dude, who took my hair?

Vad har hänt? Mitt hår är inte supertjockt längre!

Nej, jag är inte skallig eller så. Jag ser ut ungefär som vanligt. Det är bara det att det norska tjocka håret har – ändrat sig. Liksom. Dessutom känns det inte som grovhalm eller afrikanskt, fast utan knorr, längre. Det blivit liksom blankare. Det känns, kort sagt, som alldeles vanligt hår.

Mycket konstigt! Mitt huvud har blivit lättare. Är det så här folk vanligen har det? tänker jag och svänger på min lättare knopp. För det är faktiskt skillnad.

Så vad har hänt? Effekt av Treo-användning, eller av långvarig blefarit? (Nej, då borde jag väl ha tappat ögonfransarna.)

Det är inte alls samma sak längre att sitta och fundera och dra fingrarna genom håret och göra små flätor och så.

Usch, jag saknar det. Den här modellen är enklare att handskas med och inte i vägen jämt, men ändå. Jag saknar det gamla jättehåret!

Tror jag i alla fall.

Konstiga kläder på Oscarsgalan.

Vilken tur att man är en sömnlös typ. Så att man kan titta på Oscarsgalan. Hurra…

Klänningarna på röda mattan drar ju lika mycket intresse som filmer och statyetter, och dessa klänningar sönderfaller i flera kategorier – de sant eleganta, de som försöker vara eleganta men som ser ut som fransade gardiner doppade i tyllfluff, och de som är barely-there (dvs nästan inte finns).

Röda mattan är ju platsen där man verkligen ska försöka synas. Själva grejen är att bära något som folk absolut minns. En mycket vanlig men också håglös metod är att bära ett tight kort fodral som visar tuttar, rygg och ben, vilket alltid ger bilder i tidningarna men som också glöms bort snabbt. Det finns ju så himla mycket exponerade tuttar, man kan inte minnas dem alla. En varaiant av detta (föredras av magra skådisar) är klänningen som består av någon sorts gles tråd- eller garnhärva, dvs fransar som hänger ihop på något sätt. Syns också, men kan inte håken minnas dessa trassel.

Tidningar älskar att utse bästa resp. värsta kläderna. Helst de värsta! Ibland är motiveringarna märkliga och man håller inte riktigt med. Så låt oss göra en liten vandring i tiden för att kika närmare på några outfitar som hamnat bland de värsta (är de verkligen hemska?) – med den jag tycker är värst sist.

1. Barbara Streisand 1969. Svart genomskinlig kroppsstrumpa med utsvängda ben, bar rumpa, tangasnodd, och så söt vit skolflickskrage och -manschetter och rosett framtill.
Barbra-Streisand-Scassi-1969 Oscars

Denna utstyrsel måste vara en av de mest förvirrande som någonsin burits av en Oscarsvinnare. Vad vill den? Jag är böjd om att hålla med om att den hör hemma på kanske-inte-så-lyckad-listan – fast den är ju lite kul – fast är hon gogodansare eller med i skolkören…?

2. Cher 1986 (bredvid skådespelaren Don Ameche). Tidig goth möter cirkusprinsessa möter familjen Addams.

1986 Cher Don Ameche

Här dansar inga halta löss och här råder ingen tvekan – det är en mohikandrottning i art deco-stil! T o m färgerna är tjugotal, svart och silver. Tummen upp från mig, för Cher är Cher, det här är hon och det är praktfullt och genomfört. Varför skulle det vara ”värst”? It’s showtime!

3. Björk 2001. Kroppsstrumpa och ovanpå den en klänning i form av en svan, med fluffig vit tyllkjol.

Bjork 2001

Hon lade ett snövitt ägg också.

Det här är klänningen som ingen glömmer. Hennes framträdande var som en liten sketch i kostym och föll helt utanför allt som förväntas, vilket gjorde det roligt. Det är nästan bara Björk som kan göra en sådan här sak. Hon var så söt i sin svan och sin glittrande kroppsstrumpa som korvade sig över knäna.

4. Jennifer Lopez, också 2001. Traditionell elegans – fast med helt genomskinlig topp.

Jennifer Lopez 2001

Jag måste erkänna att jag tyckte väldigt mycket om den här tvådelade klänningen. Fantastiska färger, två material som passar ihop, enkel i linjerna, underbar kjol. Men överdelen är verkligen helt genomskinlig. Ingen BH, inga broderier, inte ens ett par små plåster. Och det är en del av det roliga med den.

För klänningen påminner om trettiotalets nakenklänningar i romantiska komedier. Täckande och anständiga, men drapertade och åtsittande på ett sätt som ändå diskret visade det mesta, inklusive att hjältinnan var utan trosor. Det var en elegant lek med sex, mycket mer roande och mindre exponerande än dagens trista och brutalt uppvisade silikonbröst som trillar ur urringningen och kjolar så korta att folk inte kan böja sig fram.

När en kortkjolad tjej böjer sig fram idag, känner hon sig rätt oskyddad bakifrån. När Lauren Bacall böjde sig mot pianot i ”To have and have not” 1944, var hon klädd i rutig dräkt med halvlång kjol och långa ärmar – men dräktjackan hade en liten drapering i ryggen som förde blicken till hennes bak. Man kunde se det, men man behövde inte.

5. Diane Keaton 2004. Ett helt annat territorium! Helt manlig dräkt, hälften brittiskt förmiddagsbröllop, hälften något ur en Dickensfilmatisering. Fast mera nysytt och nytvättat.

diane keaton 2004

Jätteroligt! Ser inget som helst fel på Keatons gåbortskostym, utom att handskarna och de spetsiga skorna kanske var ett par grejor för mycket. Byxor ger frihet och passar den kvinnliga anatomin bättre än kjol, och omväxling förnöjer! (Har ännu inte sett manlig skådis i kjol eller klänning dock, utom DiLeva och skottar.)

Så vilken är då den värsta utstyrseln på Oscarsgalan genom tiderna, på riktigt?

Jag skulle nog rösta på den här.

6. Demi Moore 1989. Sammetskorsettliv + mamelucker + salongsgardin. Och hon designade den själv!

Demi Moore 1989

Hur tänkte hon? Hon ser glad ut, och jag antar att det hela är menat som en liten spark i haute couture-ändan, vilket ju kan behövas. Hon måste haft kul framför spegeln. ”Ah, jag sätter lite spets på tuttarna!” ”Ah, det fattas något, vad sägs om att hänga gardinen över höfterna?”

Det är bra mycket roligare att se henne så här än deprimerad och anorektisk i aldrig så fina comme-il-faut-kläder, som vi sett henne nyligen. Må hon tillfriskna och dyka upp i fler tokiga kreationer! Eller i alla fall på gott humör. Men så himla snyggt var det kanske inte…

Lindqvists härdsmälta i ett vattenglas.

Men vad i all världen har hänt med Herman Lindqvist? Här störtar han fram och smockar till två nyblivna föräldrar offentligt, i ett ovanligt anfall av total oartighet, genom att påstå att de gett sin dotter ett namn som ”passar en nattklubbsdrottning”. (Jag menar förstås den nyanlända prinsessan som alltså ska heta Estelle, vilket inte faller den blåklädde i smaken.)

Och nu undrar jag: Rent bortsett från att han även är oartig mot nattklubbsdrottningar, hur i hela friden vet han vad de heter? Jag har aldrig träffat någon sådan dam – finns de överhuvudtaget? Jag tänker mig en sorts bred madam med kontroll över whisky och lättklädda cancan-dansöser. Vad är det som hindrar en sådan från att heta exempelvis Sofia, ett av de namn HL kan tänka sig? Eller menar han unga tjejer som frekventerar obskyra klubbar? I så fall kan han på sådana platser hitta en hel drös adliga brats-flickor som heter respektabla saker som Louise. Eller menar han rent av strippor? Tja, varför kan inte strippor heta Jacqueline, vilket jag har för mig är ett bernadottskt namn? Eller Birgitta eller Christina, kungliga namn också de?

Det roligste är att han tror namnvalet ”försvagar monarkin”. Det är en återklang av den norska upprördheten när deras kronprins hade mage att gifta sig med en vanlig flicka som hade festat runt, hade en son redan och hette Mette Marit. Kronprinsessan Mette Marit! Otänkbart! Monarkins död, det blå blodets uttunning, magin försvinner!

Kronprinsen i fråga gav sig emellertid inte, utan gifte sig med sin flickvän och tackade henne vid bröllopsmiddagen för att hon fört in sin fina son i hans liv. Det enda vettiga och rimliga förstås, men som det ser ut i ceremoniella kretsar mycket modigt, och utländska kungligheter måste ha satt desserten i halsen.

Det tycks ha gått utmärkt. Det blå blodet har inte uttunnats, eftersom det inte finns något blått blod (it’s all in out heads), och en magi byggd på föreställningar som nutida människor inte känner igen sig i skulle inte ha överlevt i alla fall. Den norska monarkin, precis som den svenska, kommer att lägga näsan i vädret den dag av majoriteten av folket känner att den inte bara är överflödig, utan till besvär.

Om och när den tiden kommer, kommer det att bli rådgivande folkomröstning, och om den visar en stark majoritet för avskaffande av denna tusenåriga tradition, blir det grundlagsändring och offentlig avtackning och nostalgiska tårar i dagarna tre, innan kungen belåtet drar sig tillbaka till Solliden för att äntligen få köra traktor på heltid.

Men just nu bör HL lugna ner sig. Estelle är väl fint? Det kunde ha varit värre. Victoria och Daniel kunde ha velat betona babyns svenska rötter genom att döpa henne till Vildapel eller Lingonris, eller hedra Östergötland genom att uppkalla hennes efter landskapets son Tage Danielsson. Konstigare saker har hänt!

Victoria som barn i utkanten av en av mina krönikor, samt den modiga pionjären Lady Montagu.

När det blev förlovning på slottet 2009, skrev jag så här i ett blogginlägg:

En gång för länge sedan var jag på journalistglögg på Drottningsholms slott. Kungaparet hade just flyttat dit och drottningen var gravid med Madeleine. Efter hela spektaklet när vi alla överfallit dem med idiotiska frågor var vi några som dröjde oss kvar med presschefen Tarras-Wahlberg i Stensalen, Drottningholms jättelika vardagsrum.

Tvärs över innergården kunde man se in i den kungliga privatbostaden. Kungen vankade fram och tillbaka, såg jag, och i våningen under i någon sorts lekrum satt en liten tjej i röda hängselbrallor och ritade. Det var Victoria.

Det kändes lite att se henne sitta där. Att det var i ett slott spelade ingen roll. Jag tänkte – och skrev – att det är djupt orättvist att någon föds till kunglighet utan reell chans att göra ett eget val av väg i livet, och att jag hoppades hon skulle kunna och våga välja när hon växt upp.

Och nu är hon vuxen, har just fått en dotter och har uppenbarligen kunnat fatta en hel del beslut på egen hand och drivit genom dem – inte minst valet att gifta sig med den man hon verkligen ville ha, trots segt motstånd.

På den här tiden skrev jag en hel del för veckotidningen Saxons, där Barbro Alvings dotter Ruffa var chefredaktör. Bland annat ville jag skriva på ett kåseriartat sätt om förhållandet mellan pressen och kungahuset, och det var därför jag var på Drottningholm, trots att Saxons inte var någon glamour- och skvallertidning.

Ruffa lät sig övertalas, jag skaffade en inbjudan till denna glöggafton och höll ögon och öron öppna. Det var väldigt roligt och mycket upplysande. Jag skrev om städerskan som gick sin runda med skurhinken bland glitter och guld och om journalister som kommenderats till slottet fast de kände sig för goda för kungaskvaller och nu stod längs väggarna och surade i skrynkliga jeans. Det var rätt komiskt. Själv var jag kamouflerad i dräkt, för jag tyckte det var lite fånigt att dyka upp inbjuden att dricka glögg på ett slott utan att något så när smälta ihop med omgivningen. Man kan väl vara republikan utan att tappa stilen. Förresten är slottet byggt av alldeles vanliga murare och tegelbärare och stuckatörer, som jag sa till mina barn när vi åkte dit en söndag, och titta så fint det blev. Det är lika mycket jobbarnas minnesmärke som byggherrens (drottning Hedvig Eleonora) och arkitektens (Nicodemus Tessin den äldre), det kan man visa respekt för.

Jag pratade med den genomtrevliga Åke Cato och med Expressens Kid Severin och med Svensk Damtidning, och en fotograf hade fått order att fånga mig och drottningen på samma bild.

Av outgrundlig anledning hade jag fått för mig att det hela skulle vara som ett cocktailparty, att kungen och drottningen skulle vandra runt och pressen diskret smyga intill dem ett par i taget och belevat och väluppfostrat ställa några frågor. Men icke! När kungaparet dök upp (jag fick känslan att de just grälat)försvann den republikanska stämningen som genom ett trollslag, alla började le inställsamt och rusade som en hjord bisonoxar mot värdfolket, omringade dem och fyrade av sina frågor.

Jag blev alldeles chockad. Så oartigt! Så kan man väl inte uppföra sig! Jag hade inte begripit att jag är så fin i kanten. Så där satt jag på en barockstol och glodde tills fotografen puttade in mig i röran för att få sin bild.

Ruffa satte en rubrik som fick mig att rodna av skam ända ner i skoskaften – ”Plötsligt stod jag där – öga mot öga med drottningen!” – men hon ringde också och sa att jag skrev som hennes mamma Bang, hurra för mig, och krönikan blev lång och bra. Men det var mest stunden efteråt i Stensalen, i halvmörkret, och synen av den lilla flickan som satt och ritade på andra sidan gården, som dröjde sig kvar.

Jag skrev alltså en rad reportage för Saxons om allt möjligt, plus en serie artiklar om ”Märkvärdiga kvinnor”, baserad på två böcker av fil dr Ellen Fries, utgivna 1890 på Aktiebolaget Hiertas Bokförlag. Fries hade samlat ihop en mängd material om kvinnliga historiska gestalter som gjort en insats av något slag eller levt ett aktivt och händelserikt liv, och de flesta hade jag aldrig hört talas om, så jag ville vidarebefordra berättelserna. Min tecknande exman KG illustrerade, tyvärr enda gången vi jobbade ihop.

Nedan hans illustration till artikeln om Lady Mary Wortley Montagu (1690-1762) som på en resa till Turkiet upptäckte att den inhemska befolkningen hade en primitiv metod för att vaccinera barn mot de fruktade smittkopporna. De skar ett sår i armen och infekterade såret med smittkoppor, varpå barnet fick sjukdomen i lindrig form och sedan livslång immunitet.

KG Söderstrom-Lady Monatgu

Lady Montagu blev intresserad och förde med sig metoden tillbaka hem, till allmän förskräckelse. Hur kunde hon lyssna på vidskepliga infödingar och bry sig om deras trollkonster? Men ladyn var skärpt och envis och lät ympa sina egna barn, medan präster och läkare dundrade mot henne. Metoden fick spridning, och antalet döda i smittkoppor som tidigare varit hela en av sju, gick drastiskt ner till en av trehundratolv.

Senare förbättrade dr Jenner metoden genom att använda kokoppor i stället för smittkoppor, men utan lady Montagu hade det knappast funnits smittkoppsvaccinering, eller någon vaccinering överhuvudtaget.

Men kampen för att komma ihåg kvinnliga bragder från tidigare och se till att det blir tillfälle till fler nu, måste tydligen fortsätta. (Tänkte jag dystert när jag fick den interna tidningen Humanistinfo idag, med kvinnlig redaktör men för övrigt till 100 procent manlig. Eller när jag ser Stephen Fry’s roliga program Qi, oftast med helmanlig panel. Eller, som Jon Stewart visade igår, en annan helmanlig politisk/religiös amerikansk panel som diskuterade preventivmedel och aborter. Stewart är klarsynt, rolig och fantastisk, en stråle av normalitet i en galen värld, men när det gäller antalet kvinnliga deltagare är han själv dessvärre inte så mycket bättre.)

Lurig berguv vid Sergels Torg.

Ni minns att jag såg en uggla på en lyktstolpe vid Sergels Torg? Jag blev väldigt belåten med min närhet till naturen och fantastiska iakttagelseförmåga, trots närsynthet, solglasögon och solhatt.

Här är fullt av folk, och bara jag har sett ugglan, tänkte jag och skakade på huvudet i förundran över andra människor stress och brist på uppmärksamhet. Måste vara något alldeles särskilt med mig. Säkert min överlägsna intuition, tänkte jag i ett anfall av självbeundran. Inget jag rår över, förstås. Jag bara är sådan.

Supergrannen nickade medhåll och berättade om höken (eller om det är falken) som ibland slår ner och tar en duva eller en sparv mitt i stan (jag har sett den också). Men han ansåg att det måste vara en berguv, inte en uggla.

Så idag gick jag för att plåta den dagsovande berguven. Och tänk vilken tur: Den satt på samma stolpe!

Falsk berguv 1
Vid krysset.

Naturfotografen trädde i funktion. Zoomade in något. Ja, samma tofs över örat. Eller om det är ögat.

Falsk berguv 2

Men det var ju märkligt så stilla den satt. Sov den nu igen, i precis samma position? Med ögat i solen? Gillar inte berguvar mörker?

Naturfotografen gjorde en strategisk rörelse för att fånga uven framifrån, helst utan att själv få solen i ögonen.

Och där var den! Jag zoomade in ordentligt. Jag kunde inte riktigt se den på displayen, men en sak såg jag: Den höll ögonen öppna. I dagsljus. Gör de det?

Nu började en ond misstanke gripa tag i mig. Jag åkte hem, laddade upp bilderna och kunde titta efter på nära håll – och mycket riktigt. Den jädrans uven är en skulptur!

Falsk berguv 3

Jag är lurad! This berguv has ceased to be! tänkte jag ilsket. This berguv is no more, this is an ex berguv! And what’s even worse, it never even was a berguv to begin with! I want my money back!

Sedan lugnade jag ner mig och googlade på berguv och uggla och Sergels Torg och skulptur, men ingestans står det något om detta. Hur länge har den suttit där, och vem satte dit den? Hör den till stadens galleri av utomhusskulpturer? Har någon annan sett den?

Men det är ju en kul idé, faktiskt. När man tänker på saken.

***

Japp – jag är böjd att instämma med Rexxie och Annika (och Elisabets fnitter) – det är en fågelskrämma. Av plast. Som någon satt dit med kran för att skrämma bort… uh, den delen är lite oklar, men det som susar runt i luften där är duvor och måsar. Dvs, duvorna lunkar mest omkring nere på plattan.

Fågelspillningen på papperskorgar alldeles i närheten, under andra stolpar, tyder på att antingen a) de andra fåglarna blev så rädda att de bajsade på sig, b) de inte blev rädda.

Äsch, det funkar säkert. Det är bara den intuitiva naturmänniskan som inte kan lista ut mot vilka och exakt hur.