Present från ett gult hus.

I tisdags gick Elisabet och öste upp snäckor från en strand i Halland, och igår kom en postanvisning till mig med den mystiska avsändaren ”E&PV” Idag hämtade jag ett litet paket med en rar disktrasa, en på alla vis god bok – och snäckorna.

Tack, Elisabet och pensionatsvärden (hennes sambo, icke pensionatsvärd utan lärare) som hållit ett fint uppmuntringslotteri under våren! Alla lotterier borde nog vara som deras, för efter högtidlig dragning inför kameran vinner alla.

Present

Och så en bonusbild från den roliga dagen dagen när två av mina vackraste söner lärde sig cykla på granngården till vårt hus på Surbrunnsgatan i Vasastan. Det var bara att knalla in, för det fanns ju inga portkoder. Min pojkvän Birger hjälpte till.

Peter, Birger Surbrunnsgatan

(Ja, jag tror jag kan ha lagt upp en bild av den andra vackra sonen från samma dag, men nu innehåller bloggarkivet sådana mängder bilder att man inte tusan orkar titta efter.)

Och nu Jon Stewart igen, 22:15 på Comedy Central.

I utilitarismens famn. Lång men intressant bloggpost.

(Tillägg: Bland kommentarerna har nu utbrutit en diskussion om bibelöversättningar mellan Rexxie, Cecilia, Cruella och mig.)

Utilitarism är en just nu rätt dominerande filosofisk riktning. Nationalencyklopedins definition börjar så här:

Utilitarism (en bildning till lat. uti´litas ‘användbarhet’, ‘nytta’, av u´tilis ‘användbar’, ‘nyttig’), nyttomoral, moralisk doktrin som innebär att man alltid skall handla så att konsekvenserna av vad man gör blir så goda som möjligt i den meningen att det sammanlagda välbefinnandet hos alla kännande varelser blir så stort som möjligt.

Vilket vid första anblicken låter som en bra utgångspunkt, men det är något märkligt med den. Vad, får man en bättre uppfattning om i en kortfattad men bra artikel i Wiki. Missa inte de mycket korta kritiska punkterna längst ner, särskilt den om att utilitarismen tenderar att inte beakta den unika, individuella människans värdighet, okränkbarhet och rättigheter.

Och när man ser att utilitarister ser sig föranlåtna att diskutera om föräldrars särbehandling av (dvs kärlek till) sina egna barn maximerar den totala samhällslyckan eller ej, och om man alltså ”bör” älska och särbehandla sina barn, och sedan måste ta till snirkliga resonemang för att rättfärdiga denna kärlek, är det tydligt att något är fundamentalt fel med detta tankebygge.

Inte med viljan att diskutera våra ständiga dilemman när vi försöker få ett så bra samhälle som möjligt, givetvis – den diskussionen är evig och måste utvecklas fortgående – men med själva sättet att närma sig diskussionen. Det finns, det angivna etiska målet till trots, ingen självklar, mänsklig, etisk grundbult i utilitarismen. Inget nav. Det finns ett tomrum där det upplevda livet som drivkraft för målet skulle vara. Eftersom det är så, hamnar utilitarister, som alltså försöker resonera sig fram till vad som borde vara utgångspunkten, gärna i ohållbara, känslokalla och etiskt tvivelaktiga slutsatser. Trots att det säkert inte är deras avsikt.

Av någon för mig outgrundlig anledning har Humanisterna, vars plattform jag ju stöder, lierat sig med denna grupp utan att (vad jag sett) ifrågasätta dem. Det var på ett Humanist-evenemang jag blev frustrerad av den bristande verklighetsförankringen hos en professor i praktisk filosofi (det börjar i tredje stycket).

Torbjörn Tännsjö är en annan praktisk filosof som jag länge ställt mig väldigt skeptisk till (bara det att han betraktar filosofens värv som ett ”yrke” som man kan vara ”bra” eller ”dålig” i, låter mycket märkligt). Nu har jag just läst en intervju Christer Sturmark gjort med honom i Sans, en tidskrift som tar upp brännande viktiga ämnen. Sturmark, som jag tycker bara blir bättre och mer nyanserad för varje religionsdebatt han är med i, tappar här plötsligt nästan all sin kritiska förmåga. Särskilt det här reagerade jag på: (utdrag)

TT: Han [filosofen och samhällsdebattören Ingemar Hedenius] kritiserade min uppfattning att terrorism inte är ett principiellt problem, utan ett praktiskt. Ändamålet helgar medlen.

Dock anser jag att terrorism inte fungerar rent praktiskt. Därför måste man avstå från terrorism, men bara av praktiska skäl, inte av principiella skäl.

Hedenius borde ha argumenterat ungefär likadant, eftersom han står på samma utilitaristiska grund som jag, men det gjorde han inte.

CS: Du menar alltså att du anser att terrorism i princip är acceptabelt, om man vet att nyttan eller vinsten av en terrorhandling är större än skadan?

TT: Ja, om man till exempel kan säkra freden genom att döda några oskyldiga, så är det principiellt riktigt att göra det. Problemet är att individuell terrorism rent erfarenhetsmässigt inte har varit särskilt framgångsrikt i olika konflikter. Så av praktiska skäl bör man avstå från det.

Däremot tror jag att statsterrorism i vissa fall kan fungera. Kanske atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var en moraliskt riktig form att statsterrorism. Definitivt var terrorbalansen efter andra världskriget det, där båda parter hotade att utplåna mänskligheten, i syfte att undvika krig. Man lyckades också undvika krig, så det fungerade.

(Hela intervjun finns här).

Skräcken, plågan, fasan i Hiroshima och Nagasaki tycks inte beröra Tännsjö, i varje fall anser han det inte vara nödvändigt att nämna det i resonemanget. För mig får det varningssignaler att blinka. Det är som om en glasruta sänkts mellan dessa filosofer och verkligheten, som om etik inte handlar om kött och blod och människors liv, utan blivit ett pussel att lägga för en torr hjärna. De söker något som inte ligger självklart framför dem, där det borde ligga.

Obs att jag inte förringar intellektet. Med ovanstående menar jag alltså inte att tanken betyder mindre än emotionen, och därmed inte att inte hjärta och hjärna bör arbeta tillsammans – det är tvärtom exakt det jag vill – men här har en viktig länk på något sätt tappats bort, eller aldrig utvecklats. För att ta en enkel metafor: Det är som om de inte kan se färger eller känna smaker, men försöker resonera sig fram till hur smak och färgsyn känns och inverkar på människor.

Jag har länge frågat mig varför inte fler kvinnor är aktiva inom Humanisterna. Radikalt etiska och humanistiska rörelser (människorättsorganisationer, antikärnkraftsrörelsen) brukar få många entusiastiska, aktiva kvinnor. Dock inte Humanisterna. Och nu undrar jag om knäfallet inför denna form av praktisk filosofi kan ha något med saken att göra. Det låser i alla fall tanken. Och det plågar mig att en intelligent kvinna som Sara Larsson (redaktör på Sans och prisad i denna blogg) irriterat hyssjar ner invändningar mot en filosof som är mindre smart än hon själv.

På hemmafronten.

De har ju kommit med en ny sorts mjölkförpackning, en vanlig rektangulär tetra (jag vet, tetra betyder trekantig och syftar på en forntida lättstaplad och nästan ovältbar mjölkförpackning, men ni förstår vad jag menar), men där det sitter en plastskruvkork på ena sidan. Jättepraktisk! sa Anders på Ica. Alltså bortsett från att man måste klippa loss skruvgrunkan och sopsortera den för sig, medan resten ju är papper.

Ha! Praktisk, min fot. De senaste exemplaren har varit helt oöppningsbara. Och det går inte att öppna på det gamla sättet heller, eftersom paketet numera är förslutet med atomlim. Och vanlig sax krockar med den jättepraktiska skruvgrejen. Man får plocka fram en nagelsax.

Mjölkförpackning
Ni ser! Produktutvecklare borde skickas på långsemester!
Men kaffegrejen intill är invigd och har visat sig fungera bra även för homeopatkaffe.

Annat på hemmafronten: Bakom gardinen (två blå lakan, de ordinarie gardinerna är för röda och mönstrade och ljusa för mina ögon) har den kvarvarande obeskurna grapefruktplantan börjat leka djungel.

obeskuren grapefruktplanta

På den utökade hemmafronten (the extended home front) sprider sig nu engelskan som en löpeld i en snustorr gräsmatta. Jag åkte tunnelbaka till Traneberg i lördags för att ta lite bilder. På andra sidan gången satt en tjej och pratade i mobilen om diverse uppskakande händelser i sitt liv, händelser som hon dock inte lät sig uppskakas av.

– Jag är fine! Jag är fine! ropade hon till kompisen i luren. I’m not crying a river!

Tycker att hon åtminstone kunde översätta idiomatiska engelska uttryck till svenska, så att det blir en komisk effekt i alla fall. Som jag gör. Fnys.

På femton-sextonhundratalen hade jag grälat på ungdomen och muttrat: ”Det heter inte bröd med d-ljud på slutet, det heter brödh, med tonande dh! Och det heter inte tokigt, det heter tokot, och det heter inte krokig, det heter krokot!” Men jag hade ju kunnat vara nöjd med att avog fortfarande heter avog. Dvs, för dem som vet vad det betyder. då. (Avig, i betydelsen att vara motsträvig, inte gilla något eller någon.)

Fördomar och arketyper.

Medan jag satt här och mornade mig råkade jag få syn på ett väldigt roligt avsnitt ur ett populärvetenskapligt program om hur den moderna människan i Asien och Europa (men inte Afrika söder om Sahara) är släkt med neanderthalarna. Det har jag ju skrivit om tidigare, men här skulle man illustrera hur neanderthalare och den moderna människan stötte på varann i enstaka fall och tycke uppstod, och hur gjorde man det?

Jo, man ordnade en liten romcom-scen. Där sitter den väna ljusa kvinnan (modern människa) klädd i en sorts heltäckande särk och plaskar vatten i ansiktet vid en flod. Fram genom buskagen brakar nu en mörk lurvig sälle (neanderthalare), komplett med djurhud och spjut, får syn på den älskliga uppenbarelsen och skiner upp som en sol: Aha! Snygg brud! Mums mums! Varvid den älskliga varelsen tittar upp, skyggt förvånad, som om hon undrade: Förlåt? Söker du någon…? Och HON skiner minsann inte som en sol.

Här står arketyperna som spön i backen, det är rena smörgåsbordet! (Detta var nästan en s k blandad metafor, dvs två liknelser som inte passar ihop). För det första har vi ”den moderna människan” som är renlig, sofistikerad, och verkligen inte tänker på sex hela tiden, alltså en ljus kvinna som tvättar ansiktet (absolut inte andra kroppsdelar just då) vid flodkanten. Goda kvinnor tänker ju inte på sex förrän de är så illa tvungna eller blir djupt och för livet kära, och ljust är snäppet finare än mörkt, enligt gamla invanda fördomar. För det andra har vi då kontrasten i den primitiva neanderthalaren, som alltså måste vara en grov mörkskäggig karl som antingen jagar mammutar under gutturala utrop, eller rullar runt med honor, och troligen är lortig. Inte undra på att ”den moderna människan” ser skeptisk och rädd ut.

Men i själva verket var troligen neanderthalaren, som utvandrade ur Afrika långt före den moderna människan, den som var ljusast – rödhårig och möjligen fräknig. Han såg ut som en mer grovlemmad Alfred i Emil i Lönneberga, kan man säga. Större hjärna än såväl Alfred som du och jag hade han också. Och om ”den moderna människans” tjejer inte hade tänkt på sex i dessa tider långt före företeelser som äktenskap och kunskap om att män är fäder och därmed idéer om att det är fint att vara oskuld, hade vi inte funnits här nu. Dessutom är det verkligen osäkert om kvinnor i Mellanöstern i en mycket avlägsen forntid bar särskilt mycket kläder. Eller alls. Eller för den delen om neanderthalaren där gjorde det.

Man skulle alltså ha kunnat göra scenen precis tvärtom. Där sitter en muskulös, naken Alfred och käkar musslor i godan ro, när en lika naken Beyoncé (fortfarande brunhyad eftersom hennes släkt relativt nyligen lämnat Afrika) brakar fram mellan buskarna, får syn på honom och skiner upp som en sol.

Undrar om han var svårövertalad?

Neanderthalarna var hur som helst först med att våga sig på att lämna den varma kontinenten och göra långa vandringar, och först med att överleva under många tusen år i kalla, svåra förhållanden. Men när den moderna människan väl gav sig av, verkar hon ha förökat sig snabbare och ha någonting i sin utrustning eller kultur som gjorde att hon trängde ut föregångarna. Neanderthalarna överlevde i fickor här och var, långt från varandra, och som en man sa i ett annat program om dem: ”When you are down to ten people and the weather gets tough for three years in a row, you don’t stand much of a chance.”

Arketyp: Urbild, urtyp; första handskrift. Så som vi innerst inne, kanske omedvetet, föreställer oss att något, t ex en grupp av människor, ”är”.

Johnny Depp…? /Lite uppdatering

Hamnade på en gammal blogg där Johnny Depps sexighet och attraktionskraft diskuterades och läste med intresse, för jag har aldrig blivit det minsta attraherad.

johnny-depp glasögon
Nä.

Han ser rätt ordinär ut (inget fel med det) och har en snörpig liten mun. Såg honom först i Gilbert Grape, helt OK, bra rollprestation. Man kunde leva sig in i hans rolls känslor, men i den filmen var det ändå mest den tjocka mamman och Leonardo DiCaprio som lyste, LDC därför att han spelade mot sitt sockersöta utseende.

I bloggen försökte man förklara vad det är hos honom som lockar. Något mörkt och mystiskt! föreslogs det.

johnny-depp knäpp
Nä.

Jag kan inte se det mörka och mystiska. Han verkar mest som den nördiga kusinen med konstiga idéer på mig. Som klär sig märkligt, blir entusiastisk över obegripliga saker och har mystiska projekt på gång, projekt som ska rädda världen eller så. Och som innefattar en gammal hembränningsapparat och ett par cykelslangar.

En annan förklaring skulle vara hans mysiga androgynitet.

jacksparrow
Nä.

Huh? Androgyn? Hur då?

johnny-depp-piano-smoke
Nä.

Snäll, var en tredje förklaring till vad som gör honom tilldragande. Och jo, inte verkar han så elak, inte.

Men sexig? Depp? Stört omöjligt. Jag kan inte ens tänka mig honom i den situationen med någon. Han verkar alldeles för disträ, som om han aldrig kommer att tänka på tjejer (eller för den delen killar) och sådant, som om han helt enkelt glömmer bort sex. Som om han skulle bli ytterligt förvånad och överraskad om någon ens kom med förslaget.

Så jag förstår ingenting. Ingenting alls! Sitter kvinnor verkligen och längtar efter att få ha Johnny Depp för sig själva mellan lakanen…?

UPPDATERING:
Jag blev nyfiken och letade reda på lite mer fakta. Han växte upp i Florida, slutade skolan vid 15, spelade i olika band, har såväl knarkat och vandaliserat hotellrum som varit försäljare för att försörja sig och sin första fru, blev rådd att bli skådespelare av Nicolas Cage, debuterade i skräckfilm.

Och:

Nominated for 3 Oscars. Another 47 wins & 60 nominations
Born: 9 June 1963, USA (age 48)
Height: 5′ 10″ (1.78 m)
Salary
• 21 Jump Street (1987): $45,000 per episode (TV)
• Nick of Time (1995): $5,000,000
• Donnie Brasco (1997): $5,000,000
• Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl (2003): $10,000,000
• Charlie and the Chocolate Factory (2005): $18,000,000
• Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest (2006): $20,000,000
• Alice in Wonderland (2010): $50,000,000
• The Tourist (2010): $20,000,000
• Rango (2011): $7,500,000
• Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides (2011): $55,500,000
• The Rum Diary (2011): $15,000,000 //

15, 20, 55 miljoner dollar…? Vad gör han med alla dessa enorma arvoden?