I utilitarismens famn. Lång men intressant bloggpost.

(Tillägg: Bland kommentarerna har nu utbrutit en diskussion om bibelöversättningar mellan Rexxie, Cecilia, Cruella och mig.)

Utilitarism är en just nu rätt dominerande filosofisk riktning. Nationalencyklopedins definition börjar så här:

Utilitarism (en bildning till lat. uti´litas ‘användbarhet’, ‘nytta’, av u´tilis ‘användbar’, ‘nyttig’), nyttomoral, moralisk doktrin som innebär att man alltid skall handla så att konsekvenserna av vad man gör blir så goda som möjligt i den meningen att det sammanlagda välbefinnandet hos alla kännande varelser blir så stort som möjligt.

Vilket vid första anblicken låter som en bra utgångspunkt, men det är något märkligt med den. Vad, får man en bättre uppfattning om i en kortfattad men bra artikel i Wiki. Missa inte de mycket korta kritiska punkterna längst ner, särskilt den om att utilitarismen tenderar att inte beakta den unika, individuella människans värdighet, okränkbarhet och rättigheter.

Och när man ser att utilitarister ser sig föranlåtna att diskutera om föräldrars särbehandling av (dvs kärlek till) sina egna barn maximerar den totala samhällslyckan eller ej, och om man alltså ”bör” älska och särbehandla sina barn, och sedan måste ta till snirkliga resonemang för att rättfärdiga denna kärlek, är det tydligt att något är fundamentalt fel med detta tankebygge.

Inte med viljan att diskutera våra ständiga dilemman när vi försöker få ett så bra samhälle som möjligt, givetvis – den diskussionen är evig och måste utvecklas fortgående – men med själva sättet att närma sig diskussionen. Det finns, det angivna etiska målet till trots, ingen självklar, mänsklig, etisk grundbult i utilitarismen. Inget nav. Det finns ett tomrum där det upplevda livet som drivkraft för målet skulle vara. Eftersom det är så, hamnar utilitarister, som alltså försöker resonera sig fram till vad som borde vara utgångspunkten, gärna i ohållbara, känslokalla och etiskt tvivelaktiga slutsatser. Trots att det säkert inte är deras avsikt.

Av någon för mig outgrundlig anledning har Humanisterna, vars plattform jag ju stöder, lierat sig med denna grupp utan att (vad jag sett) ifrågasätta dem. Det var på ett Humanist-evenemang jag blev frustrerad av den bristande verklighetsförankringen hos en professor i praktisk filosofi (det börjar i tredje stycket).

Torbjörn Tännsjö är en annan praktisk filosof som jag länge ställt mig väldigt skeptisk till (bara det att han betraktar filosofens värv som ett ”yrke” som man kan vara ”bra” eller ”dålig” i, låter mycket märkligt). Nu har jag just läst en intervju Christer Sturmark gjort med honom i Sans, en tidskrift som tar upp brännande viktiga ämnen. Sturmark, som jag tycker bara blir bättre och mer nyanserad för varje religionsdebatt han är med i, tappar här plötsligt nästan all sin kritiska förmåga. Särskilt det här reagerade jag på: (utdrag)

TT: Han [filosofen och samhällsdebattören Ingemar Hedenius] kritiserade min uppfattning att terrorism inte är ett principiellt problem, utan ett praktiskt. Ändamålet helgar medlen.

Dock anser jag att terrorism inte fungerar rent praktiskt. Därför måste man avstå från terrorism, men bara av praktiska skäl, inte av principiella skäl.

Hedenius borde ha argumenterat ungefär likadant, eftersom han står på samma utilitaristiska grund som jag, men det gjorde han inte.

CS: Du menar alltså att du anser att terrorism i princip är acceptabelt, om man vet att nyttan eller vinsten av en terrorhandling är större än skadan?

TT: Ja, om man till exempel kan säkra freden genom att döda några oskyldiga, så är det principiellt riktigt att göra det. Problemet är att individuell terrorism rent erfarenhetsmässigt inte har varit särskilt framgångsrikt i olika konflikter. Så av praktiska skäl bör man avstå från det.

Däremot tror jag att statsterrorism i vissa fall kan fungera. Kanske atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var en moraliskt riktig form att statsterrorism. Definitivt var terrorbalansen efter andra världskriget det, där båda parter hotade att utplåna mänskligheten, i syfte att undvika krig. Man lyckades också undvika krig, så det fungerade.

(Hela intervjun finns här).

Skräcken, plågan, fasan i Hiroshima och Nagasaki tycks inte beröra Tännsjö, i varje fall anser han det inte vara nödvändigt att nämna det i resonemanget. För mig får det varningssignaler att blinka. Det är som om en glasruta sänkts mellan dessa filosofer och verkligheten, som om etik inte handlar om kött och blod och människors liv, utan blivit ett pussel att lägga för en torr hjärna. De söker något som inte ligger självklart framför dem, där det borde ligga.

Obs att jag inte förringar intellektet. Med ovanstående menar jag alltså inte att tanken betyder mindre än emotionen, och därmed inte att inte hjärta och hjärna bör arbeta tillsammans – det är tvärtom exakt det jag vill – men här har en viktig länk på något sätt tappats bort, eller aldrig utvecklats. För att ta en enkel metafor: Det är som om de inte kan se färger eller känna smaker, men försöker resonera sig fram till hur smak och färgsyn känns och inverkar på människor.

Jag har länge frågat mig varför inte fler kvinnor är aktiva inom Humanisterna. Radikalt etiska och humanistiska rörelser (människorättsorganisationer, antikärnkraftsrörelsen) brukar få många entusiastiska, aktiva kvinnor. Dock inte Humanisterna. Och nu undrar jag om knäfallet inför denna form av praktisk filosofi kan ha något med saken att göra. Det låser i alla fall tanken. Och det plågar mig att en intelligent kvinna som Sara Larsson (redaktör på Sans och prisad i denna blogg) irriterat hyssjar ner invändningar mot en filosof som är mindre smart än hon själv.

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

23 reaktioner till “I utilitarismens famn. Lång men intressant bloggpost.”

  1. Han resonerar som Kajafas ungefär, men sorry, Kajafas, den gubben gick inte den gången.

    När jag läste grundkursen i religionsvetenskap så ingick ”du ska understundom döda”(?) av TT i kurslitteraturen på etikdelen.

    Läraren var noga med att poängtera att det var för att ”hela spektrat” skulle komma med och var noga med att det bara var av det intresset som den var med, att han själv inte försvarade TT.

    TT var, enligt min lärare, även ansvarig för att utbilda sjuksköterskor på nåt ställe i landet och det tyckte han var lite läskigt.

    Gilla

    1. Kajafas? Första gången jag ser den skrivningen! Vilket väl visar hur lite bibelstudier jag idkat de senaste decennierna.

      Jag fattar inte riktigt likheten mellan TT och Kajafas, så nu har jag fått sitta och läsa Matteus 26 i svärmors bibel från 1902, och där heter den judiska översteprästen minsann Kaifas och det är f-stavning och allting. Men inte blir jag klokare för det. Hur då, menar du?

      Googlade också TT’s bok och hittade någon som pluggade för TT när han skrev den. Studenterna fick en enkät med frågan ”Skulle du tycka det är rätt att ha dödsstraff om studier visar att det sänker mordstatistiken väsentligt?” (Nota bene, vilket det inte gör, se på USA). En typisk utilitaristisk fråga, och jag tror TT ställde den för att han ville ha fler synpunkter själv.

      Gilla

      1. ”om man till exempel kan säkra freden genom att döda några oskyldiga” tänkte jag på.

        ”Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” sa Kajafas i Johannesevangeliet (11:49)

        Gilla

      2. Står det verkligen ”Ni fattar inte…”? 🙂 Låter som en svensk film från 2000-talet! Är det nyaste bibelöversättningen, eller är det en personlig formulering?

        *Kollar, kollar i svärmors bibel*

        49. Men en af dem, Kaifas, som var öfverstepräst för det året, sade till dem: I förstån intet,
        50. ej heller besinnen I, att det är bättre för oss, att en man dör för folket, än att hela folket förgås.

        (Detta alltså för att öfversteprästerna och fariséerna var rädda för att om folket lyssnade på Jesus, skulle romarna blir arga.)

        Jag vill ha gammalsvenskan kvar! Det är kul att kunna vändningar som I förstån intet. kan alltid komma till användning.

        Gilla

      3. http://www.bibeln.se
        Jag har inte noga kollat upp det idag, men jag har för mig att de visar den översättning som finns i Bibel 2000.

        Jag tycker svärmorsbibeln verkar vara en äldre förlaga för Nationalteatern. *fniss*

        (Lägg av! Ni fattar ingenting!)

        (Och nu ser jag att jag var snabb med versnumreringen. 49-50 ska det förstås vara.)

        Gilla

      4. Men vad är detta för en fånig översättning?

        Där börjar Första Mosebok precis som förr med ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Är inte begynnelsen ett väldigt gammalt ord? Det får ändå vara kvar, men sedan ändrar de plötsligt ”Guds Ande” (som svävade över vattnet) till ”en gudsvind”! Vad är en gudsvind?

        Översättarna blev trötta redan efter rad 5, och hade hela resten av Bibeln kvar!

        Gilla

      5. Jag håller tyvärr inte med att man skall behålla gammalsvenska.

        Däremot kan jag hålla med att just Joh 11:49-50 låter lite tillkrånglat.

        Svenska Folkbibeln har den här varianten som jag tycker funkar bättre:
        En av dem, Kajfas, som var överstepräst det året, sade till dem: ”Ni förstår ingenting. Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket går under?”

        Nya levande bibeln har den här varianten, där Kajfas har blivit lite mindre frågande och lite mer direkt:
        En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sa då till dem: ”Nu är ni allt bra dumma! Självklart kan vi inte låta hela folket gå under. Det är bättre för er om en enda människa dör, så att folket kan räddas.”

        Gilla

      6. Seriöst: Jag vill ha gammalsvenskan kvar i Bibeln inte därför att det känns lite kul, utan därför att den då blir en frysbox för ett äldre språkbruk som annars helt försvinner ur det allmänna medvetandet. Gamla Bibelvändningar (som man får förklaringar till, givetvis) äkar förståelsen för vad språk är och hur det ändras.

        Dessutom är Folkbibelns ”i folkets ställe” inte riktigt samma sak som ”för folket”. (Vad det står i den ursprungliga texten vet jag inte.)

        Nya levande biblen tafsar alldeles i onödan på texten. Det är väl meningen att den ska översättas, inte skrivas om så att både yttrandet, Kaifas’ person och hela stämningen blir annorlunda? Dessutom: ”Nu är ni allt bra dumma” låter inte bara barnsligt, det låter också väldigt femtiotalsaktigt.

        Gilla

      7. Men det är ju just en nyöversättning som gjorts. Man har inte utgått från den gammalsvenska varianten och moderniserat den. Därav ändringar som uppenbarligen stör dig, till exempel utbytet av ande mot en stark (får man förmoda) vind med gudomligt ursprung. Kanske man tänker sig guds andedräkt – han blåser ju liv i Adam, så andan/anden/vinden är liksom inte ur det blå.

        Även gammelsvenskan var det nutida sättet att skriva – då. Och språk förändras. Det finns ingen anledning att för högtidlighets skull behålla en skrift som blir alltmer oläslig för människor. Vissa vändningar i särskilt starka och centrala passager där fraserna eller en del av dem även tagit steget in i det vanliga språket – till exempel begynnelsen.

        Jag tror bestämt att det finns en hel del intressant att läsa om arbetet med den nya bibelöversättningen. (Jag talar alltså om Bibel 2000, de populariserade varianterna som utgår från den känner jag inte till.)

        Gilla

      8. Men jag hänvisade ju inte alls till ”högtidlighet”, det är andras motiv! Jag är alldeles fruktansvärt medveten om att språk förändras, jag förändrar det själv, men just dörfär DÄRFÖR (duh) kan det vara intressant att bevara gamla texter som de är.

        Sedan kan det ha gjorts feltolkningar och felöversättningar flera gånger om under seklernas gång av de ursprungliga texterna, det är där jag undrar om det stod ett ord som närmast betyder ”ande” eller ”vind” i den tidigaste text man har. Om det står Guds ande i betydelsen av hans själ, hans vilja eller liknande, är det inte riktigt samma sak med en ”vind”, även om det det är en smart koppling du gör till hans andedräkt.

        Och till råga på allt är ju inte språk direkt kompatibla med varandra, vilket kan få vilken översättare som helst att slita sitt hår.

        Gilla

      9. Det som svävade över vattnen i början av Bibeln är ”roach” (Tänk Ach du lieber Augustin på -ch.)

        Men det som Gud blåste in i Adam var ”nefesh”.

        Klockan är för mycket för att jag ska idas översätta, men i mitt hebreisk-engelska lexikon står det:
        roach: air in motion, blowing, wind, what is empty or transitory, spirit, mind. Och sen fyller det en spalt …

        nefesh har inte en sådan samlad radda ord i början av uppslagsordet men tar också en spalt: throat, breath what makes man & animals living beings, ”soul” (to be sharply distinguished from Greek idea of soul) whose seat is the blood, living being, man, men, person, people, personality, individuality, life (of a perspn, a single life), desire, mood, state of mind, feeling, taste, will, i uttrycket för someone dead.

        Gilla

      10. Hoppades faktiskt du skulle komma och förse oss med ord! Tack!

        Nu fick vi översättningsgåtor att tänka på resten av livet. Och det var bara två ord. Från några tusen år tillbaka dessutom, när referensramarna kanske var lite annorlunda. Vi har inte samma associationsmönster nu som då.

        Jag sitter här och tänker på nefesh, och ser för mig hur offrade och slaktade djur gav från sig sin sista suck och slutade andas när de dog, och förstår kopplingen mellan ande och anda. Utan blod och andning, inget liv. Men i stort – vem kan ha samma minnen och consensus som de som skrev Bibeln, och egentligen veta något om deras olika avsikter? Spännande.

        Gilla

      11. Jamen jag blir ju så glad varje gång jag får använda hebreiskan!
        Översättningsgåtor så det räcker resten av livet? Indeed! Någon av de allra första verserna i skapelesberättelsen gav väl en kvarts diskussion om hur man också skulle kunna läsa den och hur andra verser senare (t ex Joh 1:1) är relaterade till den och …

        Därtill hebreiskans annorlunda sätt att hantera verbtempus.

        Gilla

      12. Problemet är ju att det blir en frysbox som ingen läser eftersom den känns för obegriplig!

        Exakt: det är meningen att den skall översättas, och det finns ju inget som säger att 1917-översättningen var bättre översatt än den nya, och det kan ju faktiskt hända att Kaifas person och hela stämningen är annorlunda i originalet jämfört med 1917-översättningen?! En sak som ytterligare komplicerar diskussionen om vad som är korrekt eller inte är ju att det inte finns ett enda underlag att översätta, utan underlaget är ju i sin tur olika översättningar/tolkningar som är mer eller (förhoppningsvis) mindre förvanskade genom århundradena! Dessutom har det ju tillkommit mer underlag efter 1917, som t.ex Dödahavsrullarna som är sisådär 1000 år äldre än det underlag man använt tidigare.

        Ett exempel har du ju kommit med själv (Gudsvinden) där den nya översättningen verka stämma bättre med ursprunget än den gamla översättningen!

        För övrigt: Varför är just 1917-versionen viktig att bevara? Varför skall vi inte i så fall gå tillbaka till Karl XII eller kanske Gustav Vasas bibel?

        Gilla

      13. Underlaget består inte så mycket i olika översättningar (fast det kan man ju också göra, Septuaginta är ju rätt gammal) som i diverse olika handskrifter. Och de är ju inte lika säkra som efter Gutenberg (även om det finns problem även i boktryckarkonstens tid …).

        Man duplicerade böcker på olika sätt: en gubbe satt med en förlaga och skrev av den. Eller en gubbe satt och läste för några gubbar som skrev av diktamen.

        Ibland slant första gubben med blicken och upprepade sig eller tappade bort en rad.
        Ibland hörde nån av de många gubbarna fel.

        När så någon av dessa nya böcker med sina fel åker vidare ut i världen så skrivs de av, med dessa fel (eller så ”rättar” någon något som verkar fel).

        En del av de här exemplaren finns, många har gått förlorade.
        Och det är de som vi har som man använder nu när man översätter. Och så får man jämföra A med B och C om de inte säger samma sak. Fast de kanske de gör för de har mångfaldigat samma skrivfel som D är för gammal för att ha råkat ut för (eller så skrevs D i en annan del av världen där just det skrivfelet inte blev).

        Och så funderar man på om man gillar den ena eller den andra versionen och hur de stämmer med andra saker, hänvisningar och så. (”Som det står i skrifterna” kan det t ex hänvisas. Men då är det ju bra om det finns en sån version tidigare i den upplaga man har. Eller så får man påpeka att den versionen gått förlorad för det finner man inte stöd för numera.)

        En lustig grej är ”modeuttrycket”(?) i Matteusevangeliet: ”gråta och skära tänder”. Det står där ett halvdussin gånger. Lukas använder det en gång i evangeliet och en gång i Apostlagärningarna.

        En av grundtexterna i Matteus- och Lukasevangeliet är Markusevangeliet. Han använder aldrig det uttrycket. Inte Johannes heller.

        Gilla

      14. Måste vara ett litet helsike for bokstavstroende med alla dessa bokstäver och möjliga, troliga eller bortglömda skrivfel, och ovanpå det diverse tolkningar och åsikter!

        Och hur är det med de där konservativa amerikanska kristna som vill skriva om Bibeln, därför att de tycker Jesus är alldeles för liberal? Världen är ett dårhus.

        Gilla

  2. Det här har ju gått åt en spännande håll!

    Nu har jag suttit och läst om roach, som flera sajter envisas med ska skrivas ruach (eller ruah) med latinska bokstäver, fast det uttalas med o. Rexxie, man missar den eventuella kopplingen till andedräkt om man bara skriver gudsvind, men det är ett dilemma.

    På ett ställe påpekar någon att ordet är femininum, och vill gärna se det som ett tecken på en tidigare kvinnlig gudom, eller kvinnlig del av Gud.

    Visst är valet av 1878 års översättning (den jag har) slumpartad, det är roligt att läsa den från 1521 också. Det är klart att man måste nyöversätta parallellt, men det vore synd om inte ungar på något sätt får tillgång till äldre versioner så de kan jämföra och ha egna åsikter. Att helt och hållet släppa kontakten med tidigare generationers språk för att göra det lätt för folk är att göra folk en björntjänst, tror jag. Åtminstone en eller ett par timmar av folks skolgång kan väl ägnas åt det här?

    Gilla

    1. Ja det är ju knepigt det där med transkriberingen. Roach stämmer bäst med hur man skriver uttalet på svenska. Men ruah är nog mer rätt internationellt. Helst ska det vara en liten prick under h också för att skilja det från ett vanligt h-ljud som också finns.

      Gilla

      1. Problemet med roach är förstås att när man googlar det får man upp en massa kackerlackor. Man måste skriva ”roach hebrew” för att komma dit man vill. Märkte jag.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s