Vårsvalka och kaffe. /Kaffekvarnsuppdaterat

Värden börjar stänga av elementen i vårt fina hus så fort det våras, så det börjar bli dags att tänka på extra värmeelement igen, precis som varje vår, sommar, höst och vinter. Extra element har jag ju bara pratat om i tjugo år, så nu var det dags att sätta planerna i verket och faktiskt skaffa ett, precis som det bara tog ungefär trettiofem år att köpa en riktig soffa. ”Mot Claes Ohlson!” sa alltså den värdelösa shopparen optimistiskt, och det visade sig vara en strålande idé, för hon kom hem med två täta plastlådor för ylletröjsförvaring och (äntligen) en kaffegrunka!

Claes Ohlson är FARLIG. Där gick jag runt och gluttade närsynt genom solbrillorna på de mest ljuvliga hammare, trähyllskonsoler, sågar och vad inte. Jag vill bygga ett hus igen! tänkte jag längtansfullt. Hur många ruffiga hus kan ha blivit köpta därför att folk traskat runt i Claes Ohlson- butiker och suktat och trånat efter att dela gipsplattor, lukta på sågspån och gera hörn?

Det var där bland byggrejorna jag hittade plastlådorna, och nu har jag ju skaffat två nya ylletröjor för tio miljoner kronor och lådorna verkade ha bra lock, så jag köpte dem. Sedan gick jag in igen och frågade efter värmeelement, och det var då jag hittade kaffegrunksavdelningen och kastade ett par skeptiska ögon åt det hållet (efter senaste kaffefiaskot). Och vad fann jag om inte den där grejen där man pressar ner en sil eller vad det är i en glaskanna? Den har väl bara funnits sedan nittiotalet eller så, så jag kanske begriper hur den funkar, tänkte jag (alltid sen med det senaste) och kollade in kartongen.

Och si, de var smarta nog att ha instruktionen på utsidan, och jag förstod den fast den var på franska!

kaffekanna

1. Ut till kaféet och köp ett gross gryn. 2. Lek med varmt vatten och kramas. 3. Var uppmärksam i 4 minuter och läs tidningen. 4. Hälsa på bonntassen Gustav!

Grovmalet kaffe har jag ju och dessutom var det så snygg design med den svarta bakgrunden, så jag blev helt charmad och tog med mig en.

Till sist tittade jag faktiskt på element. Det finns konvektor-sådana och oljefyllda, och de senare lockar mest men är fula som stryk och dessutom tunga, så införskaffande får vänta ett tag. Kanske när jag går ut för att köpa nya skor?

Uppdaterat, apropå diskussion bland kommentarerna:
Kaffekvarnar

Annonser

Vars är krokusarna?

Inte nog med att jag är världens sämsta shoppare, jag är usel på att hitta vårblommor också. Annat är det med trumpeter och fågelrumpor!

Igår var det ju vårdagjämning, så jag tänkte ”Om man skulle fira genom att gå ut och ta söta bilder på krokus och så?”, greppade kameran och styrde mot Karlbergs slott med omgivningar.

Där jag hittade naturens under i form av vackra, gracila svanar, som seglade över den spegelblanka vattenytan…

Hm. Öh. Dvs, mest visade de ju ändan. Och vevade med fötterna i luften så man blev rädd att de fastnat med näbben i något på botten.

Nästan en och en halv svan
Vänd på er! Var vackra!

Men jag hittade en växt i alla fall! Karl XII’s (som dog 1718 och sommarbodde på Karlberg som barn) gamla ek! Ingen krokus direkt, men klart imponerande.

Karl XIIs ek

Under den stod en alldeles bedårande, underbart felstavad skylt.

Ekskylt
Jag har bara fotoverkstad-rättat.

Och så hittade jag en stilig karl med trumpet. Han var väldigt rar (även om han inte heller var en krokus) men ville inte tuta i lur på bild.

Trumpet

Man kan förstå att han kanske var rädd att komma ur sin högtidliga stämning, för han skulle blåsa i trumpeten under en omedelbart förestående ceremoni. Det handlade tydligen om ett välkomnande tillbaka av kadetter som övat på annan ort.

Kadetterna samlades på en stor plan där det fanns fina flaggor, trumpetmannen och en trum-man. Där stod ynglingar och en och annan flicka i strama led. So far so almost normal.

Men karlar är inte kloka. Plötsligt började några av dem gasta ut namnet på sina plutoner i tur och ordning, därpå gastade deras boss något (alla lät vansinnigt arga), och så gastade de hälsningar till varann. Att höra 150 unga människor vråla unisont och robotaktigt GOD DAG ÖVERSTE!!! ger en overklig känsla av total galenskap.

Sedan vidtog en lång tystnad som väl skulle öka spänningen, varpå två karlar som väntat lite utanför stegade in på planen. Trumpetmannen höjde nu sitt instrument och spelade ”tutelitut!” för att hedra dem.

Fullständigt knäppt. Jag blev så full i skratt att jag måste gå därifrån för att inte förstöra stämningen.

Vad är det med folk? Varför uppför de sig inte som de normala och trevliga människor de säkert är? Så här parodiskt hierarkiskt måste alltså män i militära grupperingar agera för att kunna samarbeta och få något gjort, dvs slåss mot andra grupper av män som vrålar robotaktigt och tutelitutar någon annanstans? Det framstår för en som mer och mer absurt ju äldre man blir. Och även för många enskilda män förstås, men vad kan de göra?

Robotaktigheten anses tydligen behövas för att få folk att gå ut och göra modiga och livsfarliga ting, men gör också att man kan få dem att begå omänskliga grymheter.

”Karlar är inte kloka”, sa jag alldeles onyanserat till en civilklädd man som gick runt och fotograferade. Det hela såg ju så uppenbart konstigt ut.

Han log vänligt, (kanske var han stolt pappa till en av kadetterna?), men på ett sätt som gjorde klart att det nog var jag som inte var riktigt klok.

Detta alltså apropå krokusar.

Väntande kadetter

Varför kan man inte säga klädkammare?

TV8 har ju en serie som heter Hustoppen, ännu en import av ett brittiskt koncept där man går ut och letar fina/speciella/bra hus som sedan några arkitekter tycker till om och rangordnar vartefter.

De två husletarna letar med gott humör, viftar väldigt mycket med händerna och har en positiv inställning till det mesta. Då och då förfaller de till arkitekt-flumsnack och de har en olycklig förkärlek för engelska termer – varför ska man säga ”walk in closet”, när vi redan har ordet ”klädkammare”? För att inte tala om ”Master bedroom”? (Än så länge heter det i alla fall ”tvättstuga” och inte ”utility room”.) Och varför heter ett av husen Black Barn, när det hade dugt precis lika bra med Svarta Ladan? Men det får man tydligen ta, och de pekar på många intressanta detaljer i husen.

Vad som är intressant är det rätt griniga arkitektgängets bedömningar. Dels är de förvånansvärt ointresserade av hur husen egentligen fungerar att bo i, dels tycks det ibland finnas psykologiska spänningar och konflikter inom dem om vad man ska tycka och vad de faktiskt tycker.

Fint är (fortfarande, är inte 70-talet över?) råa betongytor som ungarna skrubbar sig på, sovrum utan dörrar och ibland utan väggar och därmed utan privatliv, barnfarliga spisar utan bräddar, energislukande dubbel takhöjd där värmen samlas under taket medan golvet är kallt, fönster som inte går att tvätta därför att de sitter i tak eller på fem meters höjd, eller lampor som inte går att byta därför att de också sitter i tak på fem meters höjd. Populärt är också relinglösa räckelösa trappor och öppen övre hall med ett räcke som ungarna kan trilla över.

I Svarta Ladan hade man en köksdörr exakt mittemot ingångsdörren, vilket applåderades livligt på grund av den fria sikten, medan alla som bott i något som helst hus vet att det blir korsdrag så fort båda dörrarna är öppna samtidigt. När jag ritar mina hobbyhus är jag noga med att inte placera ytterdörrar och altandörrar på linje så där. (Men så är jag ju inte känd arkitekt heller!)

En annan trend är att ha väldigt få sovrum. I huset nedan till exempel, som just nu ligger högst på listan, finns bara ett vuxensovrum och barnsovrum på bottenvåningen, och ett gästrum på övervåningen.

Bornstein02
”Bornsteinhuset”. Fasaden har inte mått så bra av regn och rusk.

Jag vet inte om jag skulle vilja ha ungarna sovande längst ner i huset, medan jag själv med gäster sitter i det stora mysiga vardagsrummet en trappa upp. Barnen skulle kännas oskyddade. Dessutom har de långt till badrummet, som ligger i andra änden vid föräldrasovrummet.

Från det L-formade hus som veckan innan låg högst, f d hamnkontoret i Are på Gotland, har man en underbar havsutsikt. Men även där ligger barnrummet konstigt till (och det finns bara ett): Som en kub mellan vardagsrummet och (den mycket trevliga) ateljén i ena L-benet. I andra L-benet finns föräldrasovrummet längst bort – utan dörrar! – med ett växthusliknande mysrym mysrum utanför, som gjort att sitta och titta ut över havet och dricka vin i en sen sommarkväll, innan man drar sig tillbaka till sköna sängen precis innanför. Men barnen är långt borta, och om de ska på toa mitt i natten måste de gå genom vardagsrummet, genom en trång förbindelsekorridor, sedan genom köket, för att nå den trånga toan vid entrén.

Men inte en enda arkitekt hade någon som helst synpunkt på detta. Inte heller på att trivselkaminen inte stod i vardagsrummet, utan i ett stort outnyttjat område mellan kök och föräldrasovrum, en plats med krokar för ytterkläder och förvaring. De hade inte ens lagt en ryamatta och några kuddar framför kaminen, vilket vore perfekt för familjemys och sagoläsning. Och annat, förstås.

Ett annat arkitekt-favorithus, Slakteriet, hade de älskade råa betongväggarna, men rätt färgglad varm inredning med soffor och mattor. Men ägarinnans sovrum hade givetvis inga dörrar, hela ingångsväggen var helt enkelt borta och hennes säng stod som på parad inramad av grekiska pelare. Gästrummet (med dörr) låg intill. Om gästen tassar upp på natten till badrummet (en glaskub), måste den passera ägarinnans som på en scen placerade säng.

Ett hus som inte föll arkitektpanelen på läppen var ett skånskt hus som lekte Sydfrankrike, Italien eller dylikt. Ena ägaren blev inte alls förtjust i sin kåks låga poäng, utan skrev i kommentarerna på hemsidan att arkitekterna ”lallade”.

Det är rätt kul, alltihop.

Ni behöver inte ligga i startgroparna än, men…

…det KAN tänkas att jag behöver en förskräcklig massa statister att fylla Z-salen på ABF med senare i vår för en, ännu högst eventuell, pilotfilm – alltså (i det här fallet) en kort filmbit man gör på prov.

Det behövs alltså massor av folk, så alla nyktra och trevliga personer samt deras syskon, kusiner, fastrar, bästisar och gamla biologilärare kommer att vara mer än välkomna! (Och varför ABF:s största sal? Av konstnärliga skäl, förstås. Ska det va, ska det va.)

Blir det av, får ni veta mer – mycket mer! – lite senare. Jag vill bara förbereda marken här för alla statistsugna. Ber ni riktigt snällt, kan jag göra moonwalk på scenen innan vi filmar! Ber ni ännu snällare, kan jag låta bli… 😉

Att tänka på.

Min exmake och min mamma ordnade sina kvarlåtenskaper på helt olika sätt inför de efterlevandes övertagande.

KG var, vad jag kan förstå av hans handlande, av den fasta åsikten att livet är för de levande, och de ska inte bära sina kära dödas liv med sig. Han rensade ordentligt i sina lådor och papper och hyllor. Hans skrev inga avskedsbrev, och jag tror inte han sparade andras brev till honom (sönerna var vuxna och det var de som tog hand om det han lämnade efter sig, eftersom jag inte längre var hans fru). Av personliga saker lämnade han en liten tunn plastficka med några få brev som rörde honom och mig och barnen, och några få foton, bland annat dem av oss han burit i sin plånbok. Den plastfickan gav sönerna till mig. Det vi enda vi egentligen hade kvar av honom, våra minnen, framstår därför kanske ännu starkare.

Mamma gjorde lite annorlunda. Hon rensade också, hon sparade inte vänners brev, men hon lämnade meddelanden till mig överallt. ”Släng inte, det här var min allra bästa vän!” hade hon skrivit på en tidningsartikel om NF, omedveten om att när både han och hon var döda, spelade alla dessa år av vänskap, alla dessa känslor och minnen, inte längre någon roll. Det är hjärtskärande och rörande, och där satt jag med en tidningsartikel och visste inte vad jag skulle göra, kasta eller behålla? Jag hade ju sett deras vänskap och han var en del även om mitt liv eftersom jag var hennes dotter, men jag var ju inte hon. På något sätt blev jag, av pietet, en sorts vårdare av hennes liv.

Så vilket sätt är bäst? Efter att ha upplevt båda tenderade jag att fälla utslag till KG:s förmån, trots att jag verkligen saknade någon sorts sista meddelande från honom direkt till mig och barnen. Mammas meddelanden var på sätt och vis tröst, men också ett band som höll mig fast. Det var just det KG ville undvika, att binda oss till honom när han ändå inte längre gick att nå. Han förstod att traumat skulle bli enormt och ville ge oss frihet. Han hade vissa principer, och det här var en av dem.

Men det minskade inte sorgen. Ingenting kan göra det. Och bland mammas papper fann jag också ett brev hon skrev till mig när jag var barn, ifall hon skulle råka dö redan då, och där hon hoppades jag skulle hitta en annan hand än hennes att hålla i.

Det finns en annan aspekt på det hela. När jag pratade med Annaa, fick jag veta att Björn, hennes make och mitt ex, efterlämnat mina brev till honom. Som nu hon och deras barn läst. Brev från sjuttio- och tidigt åttiotal som jag gissar handlade om komplicerade, privata saker och inte var avsedda för dem. Det kändes inte bra.

Jag bad att få tillbaka dem. Visst, det skulle jag få. Men det fick jag aldrig. Så man bör tänka på vilka papper man sparar, och vilka som kommer att se dem när man är borta.

Så jag har förstås rensat då? Nej, inte än. Det är lätt att ha åsikter och visa tankar om vad man bör göra, en helt annan sak att faktiskt följa dem själv…

Besök

Dagen började med en dröm. Jag drömde om min son och hans dotter. Vi satt tillsammans, och han ville lära henne engelska genom en lek med ord. Lite senare, när lektionen var slut, ropade jag på henne, och hon kom springande in i min famn och jag kramade henne. Jag höll om henne. Det är nu åtta månader sedan vi sågs. Drömmen satt kvar i mig så starkt när jag klev upp – för andra dagen i rad redan på morgonen.

Det andra besöket stod GUBBARNA för.

spolarör
I själva verket var det en trevlig karl och hans unga son. (Som hade nedhasade brallor och blommiga kallingar.) De kom in, spolade stammarna, och pappa fixade diskhon också, av ren snällhet. Varpå han torkade rent under diskbänken, tackade för sig, önskade mig en trevlig dag och lycka till med skrivandet. Det gick som en dans.

Tredje besökaren var Evy, flickan från familjen i Syninge som hyste mig på sin gård en eller två somrar för väldigt länge sedan. Hon hörde av sig när jag bloggade om det och vi har mailat varandra sedan dess, och nu var hon i Stockholm och kom med hembakade bullar och blommor.

Vi har inte setts sedan vi var småflickor. Men man blir ändå rätt avspänd tillsammans med en f d liten tjej som man klättrat i samma träd som, spelat kort med och troligen delat rum med en gång i tiden. På något sätt kände jag igen henne.

evy

kaffemedkomplikationer
Den disträa eremit som var Evys värdinna hade glömt att fixa kaffe innan gästen kom, och ingen melitta finns det, men en stor tesil från en svunnen tekanna, och med hjälp av den och två kastruller och en sirlig kaffegrunka lyckades gästen koka kaffe, medan vi skrek av skratt. Bilden borde egentligen haft ljud.

Och nu film. Ides of March med George Clooney.

Annaa

Och nu först fick jag se i Bloggblads blogglista att journalisten och miljöaktivisten Annaa Mattsson gick bort i januari. Vilken chock – jag hade absolut ingen aning, för jag har inte varit inne på hennes egen blogg på länge. Ullah, Cruella och andra, ni måste ha undrat varför det inte kom någon reaktion här. Det skulle det ju ha gjort, om jag vetat vad som hänt.

Det måste ha kommit helt oväntat. Mina tankar går till Björns och Annaas tre barn. Om ni ser det här – varm kram till er. Jag skulle förstås gärna ha varit med på begravningen, som jag antar måste ha varit för länge sedan. Jag har ringt Annaas telefonnummer, men ingen svarar. Kan ni kontakta mig, om ni känner så, via emailadressen som ni hittar i anslutning till en kommentar på ”sista inlägget”?

Jag minns när Björn och Annaa först träffats och vi sågs alla tre hemma hos henne och sedan hos mig, och Annaa gjorde chokladmousse, och jag sa till Björn efteråt: ”Jag tror du har gjort ett fynd där!” och han såg så glad ut.

En god vän till Annaa skriver om henne här.