Urgh… morgon… /Klibbig fyrkant-uppdaterad.

Uhu…

Om man är en blefaritisk, ryggkonstig, köldkänslig fibromyalgiker och går och lägger sig redan halv elva, och en stor del av natten ligger för öppet fönster för att man är för lat att gå upp och stänga, och sedan inte pallrar sig upp förrän halv nio på morgonen – då känner man sig som en nymornad orakad schassen i Knasen. Han som tågar till badrummet som en lurvig sur best och får spegeln att spricka. (Detta är inte en äktenskapsannons.)

Ryggen som uppför sig så väl när den slipper ligga i sängen mer än fem, sex timmar är stel, ni skulle se mig kämpa för att dra på mig raggsockorna. (Detta är VERKLIGEN inte en äktenskapsannons.) Sedan ut i köket och dra för gardinerna och sätta på vatten, fixa saltvattenlösning till ögonen och kaffe och en halv Treo, sätta på TV och dator. Jag fick ju ett glas vin av Supergrannen igår och det var tur, för det var en sådan där dag när smaksinnet ligger och snarkar (köldkänsliga bihålor) och det enda som smakade alls var just detta vin. Lammet varken doftade gott i den trasiga stekpannan eller smakade något när det var klart.

Men! Linneskåpet är återerövrat för dukar och handdukar och flera pappershögar ligger nu på näthyllor, och jag hittade flera manus som legat i träda medan jag först slutade sova och sedan skrev tre kriminalromaner, bland annat ett utkast om det mänskliga språket. Det som från början var en litteraturvetenskaplig uppsats om skillnaderna mellan upplevelserna av litteratur och film, sedan växte vidare in i lingvistik och människans ursprung och hjärnans utveckling. Så går det när man är en nyfiken och i själen tvärvetenskaplig typ. Och sorteringen av högarna blir lättare av att det faktiskt finns spår av tidigare genomgångar. Det är till stor del för att samla de här manusen och projekten och bestämma vilka jag ska fullfölja, eller förbättra, som jag gör det här.

Och dagens blefarittillstånd (ögonfransinflammation, syns inte men ger värk och ljuskänslighet) var bättre än väntat. Och ryggen kommer att bli bättre så fort jag rör mig, och det är alltid roligare att göra saker när man kommer upp i hyfsad tid.

Kom förresten på en sak till som inte stämmer i amerikanska The girl with the dragon tattoo. Tågen går i tid! Det gör de inte i verklighetens Sverige. Ack, Hollywoods glättade värld.

Uppdatering 1: Så här skrev Tommy om den röda klibbiga fyrkanten:
Det finns ett jättepraktiskt gummimaterial som har väldigt hög friktion. Det känns lite klibbigt, som tejp, när man tar på det. Man kan köpa det som metervara på rulle i ”handikappbutiker” och klippa till remsor och lappar i önskade storlekar. Det har flera användningsområden, varav ett är att göra det lättare att gripa om saker.

Uppdatering 2: Trevlig Valborg! 🙂

Söndagspytt

Vad allt ser man inte på en söndagspromenad i vårsolen? Jo, till exempel en tandemcykel där främsta cykeln var för en vuxen och den bakre för ett litet barn. Så praktiskt!

Om man har med sig Expressen och sätter sig på en parkbänk och läser, ser man också backningen för Mona Elthaways uppgörelse med det arabiska patriarkatet i Foreign Policy, ”Why do they hate us?”. Vänder man blad till kultursidan, hittar man Ulrikas Knutsons anmälan av Christine de Pizans bok ”Kvinnostaden”, skriven 1405. Alltså för mer än sex hundra år sedan. Och den griper sig an den tidens sexism i den kristna västvärlden.

Mycket att göra. Fortfarande. Överallt. Vi kanske skulle bli på allvar vad anti-feminister alltid beskyller oss för att vara, hur förnumstigt välvilligt vi än uttrycker oss – militanta? Jag menar militanta i ord? Jag är för egen del mycket trött på den diplomatiska mesigheten.

Men, nu är det ju söndagspytt, och jag tänkte ge er fler intressanta bilder att klicka på än mitt linneskåp – här är till exempel stekpannan!
stekpanna gjutjärn

Jag hade två stekpannor. Den äldre, antagligen från fostermorfars era, hade raka kanter. Den sprack en afton när jag langade ner något djupfryst i den. Den här är den ”nya” stekpannan, den med moderna sluttande kanter. Jag vet inte hur gammal den är, men ni ser det genast – den håller på att rosta sönder! Handtaget upplöses sakta utifrån och in. Dessutom läcker den smält smör ner på spisplattan, fast det inte syns att den blivit mystiskt porös.

Vad göra? Jag vill ha en ny precis likadan! Inte en med plastbeläggning. Då och då tittar jag in hos Myrorna och hoppas att någon lämnat in en, men hittills icke. Hur ska jag göra när det inte finns något skaft kvar på den här?

Ett annat problem har skriveleven Tommy löst. Han läste om mina problem med hoplödda mjölkpaketskruvkorkar och skickade en ”klibbig röd fyrkant” till hjälp. Jag väntade spänt på nästa icke öppningsbara paket, och idag var det dags! Och faktiskt, fyrkanten fungerade!

klibbig locköppnare
Ha!

För övrigt känner jag det som om jag deltar i en tävling om vem som röjer högar långsammast, på god väg att vinna. I morse lotsade jag försiktigt en jättepappershög ur en linneskåpshylla, medan jag tänkte: ”Den här får inte välta ut över hela golvet, så att den lilla ordning som finns förstörs”, och så välte jag ut den över hela golvet.

Här behövs en Paper Pile Steady Keeper Organizer, tänkte jag, och gick och köpte en.

snörnystan

Alltså ett snörnystan. Jag tänker binda ihop högarna i snygga fyrtiotalsaktiga paket, i väntan på supersorteringen. Just nu ska jag bara ringa in dem, som en skock får.

För att muntra upp mig köpte jag lite nya blommor också, att titta på från skrivbordet. Egentligen går de inte ihop med den sydamerikanska grunkan på väggen ovanför, men jag är liksom inte helt säker.
byrå m blommor

Färgerna skär sig ordentligt, eller hur? Så hur står jag ut med att titta på dem?

Det blir lamm idag också. Fortfarande utan vin. Kanske Supergrannen har lite i någon öppnad flaska? Han fick en glass av mig igår. (Sedan stod vi i farstun och pratade tills alla glassar blev vaniljsås.)

PS – jodå, jag fick ett glas vin av Supergrannen. Han hade just hällt upp ett åt sig själv.

Somliga vet vad de ska göra i helgen.

PS. Apropå vin-, mat- och klisterteman i kommentarerna: Det här är den enda lilla bild av björnklister i plåtburk jag hittat:
björnklister

Och himla skoj blir det. Jag ska ju fortsätta med projektet Ordna Pappershögarna.

Dygnet är (peppar peppar) rättvänt igen, och titta vilka fina tomma näthyllor det nu finns i linneskåpet!

Näthyllor

Och lite fler i garderoben intill. Dit högarna, när de sorterats, ska. Till exempel de här, i och på
högarna
Det finns fler. Jag visar bara de snyggaste. Och jag har redan hittat en rolig utskriven komedi-inledning som jag nu – uh – lagt någon annanstans.

Det var inte så att de där hyllorna bara fanns. Till hyllorna finns vickiga skenor, och de skenor som inte satt där de skulle hade konstiga krokar som inte passade till hålen i skåpväggarna. Man fick alltså trampa lite på dem så att de böjdes. Då blev det fel åt andra hållet. Sedan försökte man hamra in dem. Det ville de inte. Men till slut hade jag vickat till belåtenhet, och nu är hyllorna där.

Sedan åt jag lamm med rosmarin och hade som vanligt glömt köpa vin. Jag måste ha missat ett steg i utvecklingen där, alla andra har minsann vin. Det finns ett systembolag i faggorna och förbi det går jag väldigt ofta, och då tänker jag jämt att nästa gång ska jag köpa vin. Och Cointreau! Men inte blir det av.

Undrar vilket vin jag borde köpt till lammet? Vitt eller rött, och vilket?

The girl with the dragon tattoo (amerikanska versionen). /PS

Jaha, efter en viss tvekan har jag sett den. Jag tyckte ju förbannat illa om de gravt sexistiska affischerna för David Finchers version av Stieg Larssons bok och att han kallade Lisbeth Salander ”en sadomasoschistisk fresterska”, dvs motsatsen till Stiegs avsikter, så jag var inte precis lockad. Men det är klart jag måste se den.

Inledningen var inte lovande. Ett skickligt gjort men fånigt surrealistiskt mörkt collage av metalliska ansikten som dyker upp ur blanka svarta vatten, eldslågor och annat i rasande fart under förtexterna, till larvigt ytlig popmusik. Stieg hade skrattat läppen av sig. Jag var tvungen att ta en paus och riktigt hörde honom komma traskande efter mig in i köket, fnittrande.

Därefter kom då själva filmen, som har ett mycket snyggt foto i dämpade färger men i princip består av en lång, lång rad korta snärtiga scener staplade på varandra, rätt hafsigt hopklippta, vilket delvis döljs av det höga tempot. Ofta har de bara en eller två repliker. En oproportionellt stor del utgörs av flimrande datorskärmar med snabbpresenterade ledtrådar som man knappt hinner uppfatta. Tidningen Milleniums redaktion, som jag alltid tänkt mig som något i stil med Expos (relativt sett) lågbudgetlokaler, har blivit en glamorös lyxvariant som kostar miljarders miljoner i månaden. Och var i Stockholm finns en bostadshuskällare som ser ut som om den vore huggen direkt ur klippan? Och vilken stuga på en norrländsk ö ser ut som ateljébygget där Blomkvist ska bo medan han löser Harriet Vanger-fallet?

Men Daniel Craig är föredömligt nedtonad, han har förstått att han inte ska vara James Bond, han är inte lika odrägligt beskyddande som på promotionsbilderna. Rooney Mara ser ut som hon gör, ett blekt men argt och kompetent offer, och ändrar i princip inte stämning under hela filmen utom under allra sista minuten. Den scen mellan dem som inte fungerar alls är den där Blomkvist kommer hem till henne första gången och sätter henne på plats. Hon har just hämnats på sin plågoande till förmyndare i en mycket stark scen, men nu hoppar hon till av förfäran och piper hjälplöst när han tränger sig in: ”Vem tror du att du ÄR?”

Ibland blir det komiskt med avsikt, som när Craig vimsar runt i snön på jakt efter mobiltäckning, eller oavsiktligt, när Mara å det buttraste nedlagt honom i sängen och de (ungefär 1,5 minuter senare) vänder sig i lakanen och röker den obligatoriska post-sex-cigarretten, och när Stellan Skarsgård avslöjar sin lika obligatoriska galningkällare (tada!) och ska tortera Craig med den sedvanliga sadistkylan. Där beundrar jag dem båda för att de inte brister i skratt, men de är ju bra skådespelare. Christopher Plummer och även Robin Wright (Erika) är också mycket bra, liksom de flesta.

Som helhet? Nja. Fincher verkar inte riktig ha koll över sitt material, och rytmen och redigeringen är inte så bra. Men som sagt, fotot är fint.

PS – och hur var det med sexualisering och objektifiering? Tja, det var mer framträdande i reklamen än i filmen. Visst såg man lite mer av Mara än av männen (förmyndaren hon blir våldtagen av och hämnas på, och Craig), även om de också var nakna. I den ena sexscenen med Craig (kärleksscen kan man inte kalla det) tar hon initiativet på ett rätt glädjelöst sätt, och Craig, regisserad av Fincher, ser givetvis snabbt till att han hamnar överst, precis som (bildligt talat) vid mötet i hennes lägenhet. I den andra, däremot, verkar han mest uttråkad, börjar prata om fallet mitt i alltsammans och hon får tysta ner honom. Allt som har med kärlek att göra i filmen är rätt svalt.

Norge mot Breivik

Breivik har förklarat att han hatar sången ”Barn av regnbågen”, känd av alla norrmän (original av Pete Seeger), som han anser är skriven för att hjärntvätta små barn och göra dem till marxister.

Nu har han fått svar på tal. Klockan tolv idag spelade Rådhusklockorna i Oslo ”Barn av regnbågen”, och 40 000 norrmän samlades med rosor och paraplyer för att gå till tingsrätten och sjunga just den sången tillsammans.

Allsång mot Breivik

–Alla är här, alla utom en, sa en djupt rörd medelålders man, en av de svårt skadade som fanns inne i regeringsbyggnaden när bomben exploderade.

Han satt och arbetade, och förstod med en gång att det var ett angrepp mot regeringen. Han vaknade hängande över sitt demolerade skrivbord, han kände att han var skadad, men kunde inte se något. Eftersom han inte visste om golvet fanns kvar runt honom vågade han inte röra sig, utan började ropa.

Och så hände något av det vackraste han någonsin varit med om, en röst som svarade: –Vi hör dig, vi hör dig. Hjälpen hade kommit.

(Hopp till något annat igen) – kärleksbevis?

Sitter här med ögonvärk och kaffe och inte på så gott humör, och så hamnar jag på en artikel på DN om att ”den mytiska” G-punkten (uppkallad efter en tysk karl Gräfenberg) finns, för nu har man bevisat det och faktiskt hittat den rent fysiskt (genom en obduktion).

Och det är ju omöjligt att inte dra på smilbanden. Det här har varit uppe i Daily Mail då och då (jag tror jag har skrivit om det förr, faktiskt) och genererat en massa kommentarer, t ex: ”Jag har en!”, ”Varför frågar de oss inte helt enkelt?”, ”Min fru har en!” och ”Äsch, kvinnor har ingen g-punkt, INGEN jag har legat med har i alla fall haft en!” vilket förstås renderade mannen ifråga diverse hetlevrade svar om hans kapacitet i sängen. En tydligen mer erfaren karl skrev nyligen att kvinnor kan få två sorters orgasmer, en invändig och en utvändig, och när de har båda samtidigt – wow! Det, ni! Och sedan kom folk och berättade om orgasmer utan någon beröring överhuvudtaget, t ex under sömn med trevliga drömmar.

Wow, indeed. Ja, varför frågade de inte helt enkelt? Det finns gott om kvinnor som kunde bevisa att de får orgasm på det sättet och beskriva exakt hur. Det funkar inte på alla, troligen därför att allting runt kvinnligt sex fortfarande är så skam- och tabubelagt (vad vi än påstår) att väldigt många unga kvinnor känner sig mer eller mindre medvetet försvarsinriktade och inte benägna till egna experiment. Desutom blir de nuförtiden tydligen överösta av dålig porr som jag gissar inte är så inspirerande eller informativ. I den jag har sett verkar tjejens roll rätt obekväm, hon verkar mest himla sig och stöna medan hon egentligen tänker på annat, och jag sitter där och muttrar: ”Men fasen, stå inte där med handen på hennes rygg och luta hela din kroppstyngd på henne, karlslok!” eller ”Hämta en kudde, då!”. Som en kvinnlig kolumnist skrev en gång, sex som sorts straffexercis för kvinnor. En anledning till att det finns häftig sex i mina böcker, som motvikt till eländet!

Jaha, nu har de äntligen hittat denna nervknut, så bra då. Jag hoppas bara upptäckten inte förvandlas ytterligare ett krav på flickor, att de uppfattar det som att de måste vara ”duktiga” och hitta den, utan som en lovande möjlighet till mera skoj.

Bisarrt. /Varning, en bild från bombområdet i Oslo efter detonationen.

Tillbaka till allvaret, eller snarare den konstiga, orörliga värld Breivik bär med sig som en bubbla runt sitt jag. Utanför rör sig tillvaron, dagarna går, vinden blåser och folk förändras, men inne i honom händer ingenting.

Ungefär 20 000 människor följer norska Dagbladets uppdaterade referat (inte ord för ord). Idag har man i rätten gått genom samtliga döda i Oslo, med fruktansvärda obduktionsprotokoll (det blir inte mycket kvar när man sprängs av en bomb), följt av vittnesmål från skadade överlevande.

En av dem var Vidar Vestli, som ses nedan i sin hustrus famn. Han väntade utanför regeringsbyggnaden på sin fru när bomden small. Han fick svåra skador, men räddades av att en ledig räddningsanställd befann sig i närheten med familjen i en bil. Denna man (från Bergen) förstod omedelbart vad det rörde sig om, skickade iväg familjen, tog med sig en grön neonväst och sin förstahjälpsväska och rusade in i området. Där han fick syn på Vestli och genast ingrep.
Vidar Vestli i frun Sissels famn.Bakom rundeln uppe t v i bild låg en blodig, död kvinna. Bombbilen stod parkerad t h på andra sidan gatan precis utanför bild. På trottoaren under det utskjutande taket ligger ett bränt, svart hjul från bombbilen.

Inte så långt efter beordrade polisen alla ut ur området, inklusive dem som var i färd med räddningsinsatser, eftersom man fruktade ytterligare två bomber. Mannen från Bergen vägrade.

Vidar Vestli tillbringade fem månader på sjukhus och måste amputera en fot. Nu kom han in i tingsrätten och vittnade.

Det här var verkligheten. Och så, efter paus fick Breivik tillfälle att kommentera de två psykiaterrapporterna, och det bisarra som skedde alldeles nyss (i den mån inte allt är fullkomligt absurt) var att han, efter denna dag av fasa och tragik, smålog och påpekade att han inte alls är fåfäng, som det hävdats. Han var det förut och gjorde därför två plastikoperationer, men efter 2006 då han bestämt sig för att begå sitt illdåd har inte brytt sig om hur han ser ut, han har till och med avstått från att köpa nya kläder. (Den svarta kostymen han visade sig i t o m i förrgår lär förresten vara en Hugo Boss.)

Det är svårt att följa det här, det är därför jag hoppar tillbaka till den normala världen med jämna mellanrum. Och nu ska jag gå den där promenaden från Söder och hem.