Från kärnkraftsstriden på sjuttiotalet. Två broschyrer, varav den röda kom ut i 50.000 ex, andra upplagan. ”Alternativ till kärnkraft”, och ”Antikärnkraftsbroschyren”.
1. Jag, Björn Eriksson, Lars Kristoferson, Per Kågeson, Sten Lindeberg.(Bokstavsordning!) Energigruppen – Alternativ Stad. Fältbiologerna, Jordens Vänner.
2. Jag, Björn Eriksson, Madeleine Lindegren, Peter Lugnegård.
Ju mer jag fick reda på om kärnkraft, desto mer riskfyllt (och onödigt) verkade det att bygga in oss i det samhället. Jag åkte till USA 1973 och träffade folk bl a från Ralph Naders konsumentorganisation, och hämtade inspiration och jävlar anamma från dem. Jag gick också upp på svenska ambassaden i Washington DC och pratade kärnkraft, och den jag talade med gav mig em tjock fackbok (”Kärnkraften, människan och säkerheten”) och lät förstå att han inte skulle ha något emot om jag satte hälarna i marken i Sverige.
När jag kom hem, såg jag att det fanns personer som, en och en, med kraft och lidelse och kunskap skrev artikel efter artikel mot kärnkraft. Jag var med i en allmän miljögrupp ledd av Björn Eriksson, och sa till honom att vi måste samla folk, starta organisationer, utbyta erfarenheter. Fler på andra håll var inne på samma linje. Björn var inte det minsta entusiastisk (hela vänstern var nödbedd) och jag lade ner massor av tid på att övertala honom, eftersom han var fysiker och hade kunskaper.
Socialdemokratin var fast besluten att förena sig med högern för att bygga ut kärnkraften. En rad socialdemokrater var förtvivlade, men kom ingen vart med sitt parti. Palme gick inte att rubba. Teknikerna var fullständigt bortkollrade emotionellt, det var som en kärlekshistoria mellan dem och den perfekta partnern. Vårtor och opålitlighet ville de inte höra talas om.
Jag satt och knackade någon sorts teleprintergrunka på A-pressen och började skriva artiklar i en serie för att upplysa om vad kärnkraft var, och hur partierna försökte skynda genom beslutsprocessen eftersom de var övertygade om att de skulle få folk emot sig. Efter två artiklar stoppade de mig.
Det fanns andras artiklar i ämnet jag vägrade skicka ut (vilket var mitt jobb att göra), och mycket, mycket motvilligt gav chefen mig sparken. Det måste vara det vänligaste, varmaste avskedande som någonsin ägt rum.
Jag drog ihop ett möte där bland andra Eva Moberg var med. Rörelserna satte i gång. Så kallat vanligt folk var mycket riktigt oerhört negativa. Arbetarrörelsen fick starta studiecirklar. Vi reste runt och föreläste, hade möten för riksdagsmän, skrev artikel efter artikel i DN och SvD. (SvD var proffsigast att ha att göra med, de ville verkligen belysa alla sidor, trots att moderpartiet ville bygga ut kärnkraften hej vilt.) Både AB och Expressen hade ledarsidor som var för, medan journalistkåren på det hela taget var emot och var allmänt frustrerade.
Vi gick Barsebäckmarscher, och Uffe och Peter ropade i megafon. De är uppfödda med antikärnkraftsrörelsen, och när MP senare kom igång startade Uffe Grön Ungdom, medan Peter blev redaktör för först Grön Ungdoms tidning Nisse Hult, och sedan för MP:s tidning Alternativet (den bytte så småningom namn). 1997 satt Peter med i den redaktion som gav ut boken ”Grön guide till galaxen” på Svartvitt Förlag, båda skrev också artiklar i den. Uffe jobbar nu sedan många år med Gustav Fridolin.
Den allmänna stämningen på sjuttiotalet var mot kärnkraft, och det blev en folkrörelse. Vid ett tillfälle marscherade 30 000 människor (inklusive proggare, vanligt folk, Östermalmsdamer) och fyllde Stadion. De listiga förespråkarpartierna förstod att de måste sätta de väldigt kunniga motståndarna i arbete (många tekniska fysiker och atomfysiker), och lät dem skriva en rapport om hur samhället skulle klara sig utan kärnkraft. Det finns alltså en sådan. Sedan struntade de i den.
Problemet var att folk inte riktigt vågade lita på sig själva. De kunde inte tro att deras partier skulle vilja genomföra något som var så riskfyllt som det faktiskt verkade vara. När folkomröstningen kom, hade resultatet ändå utan tvekan blivit nej, om det bara funnits två alternativ att välja mellan, ja och nej. Men nu tillkom ett tredje alternativ, som människor uppfattade som en kompromiss, ett mellanting – kärnkraft fram till 2010. Det var alltså nej till kärnkraft, ja till ”lite” kärnkraft, och ja till väldigt mycket kärnkraft.
Reultatet blev den falska kompromissen. Vi som var insatta visste att löftet om avveckling var lögn. Det här är en av anledningarna till att Olof Palme inte är populär hos mig.
För folk mådde illa. De hade engagerat sig så, och nu gick luften ur dem. (Jag har skrivit om det i ”Brottsplats Rosenbad”.) Hela samhällsatmosfären ändrades, det blev ett paradigmskifte. Det gick från gemenskap till egocentricitet. Varför engagera sig, varför tro på bra saker, när man blir motarbetad, förlöjligad och krossad? Folk började se på dokusåpor och Robinson och plötsligt blev det ett ideal att bli känd och rik. Mycket av det vi uppnått på en rad områden försvann. En person född på åttiotalet har ingen aning om det tvära kastet och skulle bli förvånad om den kunde besöka t ex 1974. Det var en annan värld, och det parti som borde ha ryggat mest för att göra slut på vanliga enskilda människors samhällsengagemang, var socialdemokraterna. Sedan förändrades ju hela partiet. Och Centern svek i avgörande ögonblick.
Jag är medveten om att jag har skrivit om det här i bloggen för inte så länge sedan, men det måste nog göras igen, och det är dags att uppdatera de där broschyrerna. Tyvärr har ingenting hänt som ger anledning att ändra dem speciellt mycket. Farorna är desamma, och lösningarna lika obefintliga.