De här har jag faktiskt letat efter.

Från kärnkraftsstriden på sjuttiotalet. Två broschyrer, varav den röda kom ut i 50.000 ex, andra upplagan. ”Alternativ till kärnkraft”, och ”Antikärnkraftsbroschyren”.

1. Jag, Björn Eriksson, Lars Kristoferson, Per Kågeson, Sten Lindeberg.(Bokstavsordning!) Energigruppen – Alternativ Stad. Fältbiologerna, Jordens Vänner.
2. Jag, Björn Eriksson, Madeleine Lindegren, Peter Lugnegård.

Ju mer jag fick reda på om kärnkraft, desto mer riskfyllt (och onödigt) verkade det att bygga in oss i det samhället. Jag åkte till USA 1973 och träffade folk bl a från Ralph Naders konsumentorganisation, och hämtade inspiration och jävlar anamma från dem. Jag gick också upp på svenska ambassaden i Washington DC och pratade kärnkraft, och den jag talade med gav mig em tjock fackbok (”Kärnkraften, människan och säkerheten”) och lät förstå att han inte skulle ha något emot om jag satte hälarna i marken i Sverige.

När jag kom hem, såg jag att det fanns personer som, en och en, med kraft och lidelse och kunskap skrev artikel efter artikel mot kärnkraft. Jag var med i en allmän miljögrupp ledd av Björn Eriksson, och sa till honom att vi måste samla folk, starta organisationer, utbyta erfarenheter. Fler på andra håll var inne på samma linje. Björn var inte det minsta entusiastisk (hela vänstern var nödbedd) och jag lade ner massor av tid på att övertala honom, eftersom han var fysiker och hade kunskaper.

Socialdemokratin var fast besluten att förena sig med högern för att bygga ut kärnkraften. En rad socialdemokrater var förtvivlade, men kom ingen vart med sitt parti. Palme gick inte att rubba. Teknikerna var fullständigt bortkollrade emotionellt, det var som en kärlekshistoria mellan dem och den perfekta partnern. Vårtor och opålitlighet ville de inte höra talas om.

Jag satt och knackade någon sorts teleprintergrunka på A-pressen och började skriva artiklar i en serie för att upplysa om vad kärnkraft var, och hur partierna försökte skynda genom beslutsprocessen eftersom de var övertygade om att de skulle få folk emot sig. Efter två artiklar stoppade de mig.

Det fanns andras artiklar i ämnet jag vägrade skicka ut (vilket var mitt jobb att göra), och mycket, mycket motvilligt gav chefen mig sparken. Det måste vara det vänligaste, varmaste avskedande som någonsin ägt rum.

Jag drog ihop ett möte där bland andra Eva Moberg var med. Rörelserna satte i gång. Så kallat vanligt folk var mycket riktigt oerhört negativa. Arbetarrörelsen fick starta studiecirklar. Vi reste runt och föreläste, hade möten för riksdagsmän, skrev artikel efter artikel i DN och SvD. (SvD var proffsigast att ha att göra med, de ville verkligen belysa alla sidor, trots att moderpartiet ville bygga ut kärnkraften hej vilt.) Både AB och Expressen hade ledarsidor som var för, medan journalistkåren på det hela taget var emot och var allmänt frustrerade.

Vi gick Barsebäckmarscher, och Uffe och Peter ropade i megafon. De är uppfödda med antikärnkraftsrörelsen, och när MP senare kom igång startade Uffe Grön Ungdom, medan Peter blev redaktör för först Grön Ungdoms tidning Nisse Hult, och sedan för MP:s tidning Alternativet (den bytte så småningom namn). 1997 satt Peter med i den redaktion som gav ut boken ”Grön guide till galaxen” på Svartvitt Förlag, båda skrev också artiklar i den. Uffe jobbar nu sedan många år med Gustav Fridolin.

Den allmänna stämningen på sjuttiotalet var mot kärnkraft, och det blev en folkrörelse. Vid ett tillfälle marscherade 30 000 människor (inklusive proggare, vanligt folk, Östermalmsdamer) och fyllde Stadion. De listiga förespråkarpartierna förstod att de måste sätta de väldigt kunniga motståndarna i arbete (många tekniska fysiker och atomfysiker), och lät dem skriva en rapport om hur samhället skulle klara sig utan kärnkraft. Det finns alltså en sådan. Sedan struntade de i den.

Problemet var att folk inte riktigt vågade lita på sig själva. De kunde inte tro att deras partier skulle vilja genomföra något som var så riskfyllt som det faktiskt verkade vara. När folkomröstningen kom, hade resultatet ändå utan tvekan blivit nej, om det bara funnits två alternativ att välja mellan, ja och nej. Men nu tillkom ett tredje alternativ, som människor uppfattade som en kompromiss, ett mellanting – kärnkraft fram till 2010. Det var alltså nej till kärnkraft, ja till ”lite” kärnkraft, och ja till väldigt mycket kärnkraft.

Reultatet blev den falska kompromissen. Vi som var insatta visste att löftet om avveckling var lögn. Det här är en av anledningarna till att Olof Palme inte är populär hos mig.

För folk mådde illa. De hade engagerat sig så, och nu gick luften ur dem. (Jag har skrivit om det i ”Brottsplats Rosenbad”.) Hela samhällsatmosfären ändrades, det blev ett paradigmskifte. Det gick från gemenskap till egocentricitet. Varför engagera sig, varför tro på bra saker, när man blir motarbetad, förlöjligad och krossad? Folk började se på dokusåpor och Robinson och plötsligt blev det ett ideal att bli känd och rik. Mycket av det vi uppnått på en rad områden försvann. En person född på åttiotalet har ingen aning om det tvära kastet och skulle bli förvånad om den kunde besöka t ex 1974. Det var en annan värld, och det parti som borde ha ryggat mest för att göra slut på vanliga enskilda människors samhällsengagemang, var socialdemokraterna. Sedan förändrades ju hela partiet. Och Centern svek i avgörande ögonblick.

Jag är medveten om att jag har skrivit om det här i bloggen för inte så länge sedan, men det måste nog göras igen, och det är dags att uppdatera de där broschyrerna. Tyvärr har ingenting hänt som ger anledning att ändra dem speciellt mycket. Farorna är desamma, och lösningarna lika obefintliga.

PS

Det är förstås så här man ska putta in sina böcker i hyllan. Om man vill se dem.

Nope, inte genomfört ämnessorterade.

Bokhyllorna räcker inte till. Jag har haft dubbla rader böcker i dem i åratal, men det har vissa tydliga nackdelar. 1. Böckerna blir extremt dammiga. 2. Man vet inte att de finns.

Mitthyllan på bilden är avtorkad och böckerna likaså. (Det går till så här: Man tar fram böckerna. Man torkar av hyllan och dem med fuktad svamp. Man lägger från sig svampen. Man ställer in böckerna igen. Man griper efter svampen, men nu har den mystiskt försvunnit. Man hämtar en ny svamp, varvid svamp nummer ett plötsligt materialiseras igen.) Om man bara skjuter in raden och sedan lägger andra böcker framför, kan varje hylla i alla fall användas som en och en halv.

Högarna blir färre och färre, men jag blir bara otåligare och otåligare. En sak är i alla fall klar: Man kan inte röja när solen ligger på! Då är det dags för kall dryck och harmoniska tankar.

Röda mattan-klänningar före och efter.

Kikade in på daily Mail och hittade följande kändisgalleri i sina finklänningar. Och förmodligen har jag vaknat på fel sida, för jag tyckte de såg för hemska ut.

Ettan är ju rätt stilfull, men varför den bleka toppen? satt jag och klagade för mig själv. Och den stackars karamellskära tvåan, med mormorsdrapering i kombination med urringning och barnkalassilverskärp? Och trean med tråkig svart familjen Adams-spets som får hennes egna färger att försvinna och med numera urmodig slits. Femman ser ut som om någon tömt en kvicksilvertermometer över henne, sexan är också svart och tråkig och sexan saknar totalt värdighet i en kjollängd lämpad för elvaåringar!

Sjuan är blek till viskningsnivå, åttan har en slankig gammal grön underklänning med missklädsam kort extrakjol över, nian har en städrock och tian ser ut som ett bubbelgum med dålig frisyr. Hu! Och det här sitter folk och knåpar ihop alldeles medvetet?

Jag gjorde om dem – jo, snabbt och kantigt och skissartat, hemsk underkänd photoshop över hela linjen – men ni förstår vad jag menar!

De har fått färger som framhäver dem! Första blondinen har fått röd topp, den andra en blå klänning som gör att man ser henne, trean en ljus färg som passar till hennes lätt rödaktiga hår (och slipper spetsen och slitsen), kvicksilverdamen nr 4 är orörd, femman som var svart är numera smaragdgrön vilket passar hennes hår och läppstift, sexan har fått ballerinakjolen förlängd, sjuan med broderiklänningen i beige har blivit vinfärgad, damen i grön underklänning är numera knallröd med roligare skärning i halsen.

De två sista var bortom räddning, där får man börja om från scratch.

Nu blev i alla fall jag på lite bättre humör. Vad tycker ni? 😉

En teckning av K G Söderström.

Det här röjandet handlar också om att få ordning och reda i min del av familjearkivet, visar det sig.

Här är en teckning av KG som jag alldeles hade glömt bort. Den bör vara från 1966-67, ungefär, och den är ritad från vår tvåa en trappa upp på Surbrunnsgatan 4, mot gården. Jag tycker den är vacker och rolig, och den är så mycket han.

Det kala trädet är en syren, och det lilla gårdshuset rakt fram var då reklambyrå. Uffe och Peter sprang in och ut där när de var små, och reklamarna tog en bild av Uffe och använde i en kampanj. Nu när han var där för ett litet tag sedan med sin dotter Alma, såg de att gårdshuset blivit någons hem.

Det hände en otrolig massa saker på Surbrunnsgatan. Ut genom ett av de två fönstren i vardagsrummet ovan, till exempel, klättrade en gång mina sjövilda små söner ner på gården. De låste dörren (möjligen genom att ta ur handtaget), satte bandspelaren med musik på hög volym så att det ekade över gårdarna, och klättrade ner. Hur vet jag inte. I hallen stod jag, anade oråd och kämpade för att komma in.

När jag kom in var rummet tomt och fönstret stod på vid gavel. Ute på gården stod två fnittrande och helskinnade killar, och jag hade hunnit in i tid för att stänga av bandspelaren innan bandet hann fram till vad som eventuellt mer kunde finnas där av privata samtal, amatörsjungande och, ja.

Det här var en av deras mer avspända och ofarliga grejor. Så jag vill återigen tala om för Uffe att han har två LUGNA barn! Han tror nämligen att de är väldigt livliga. 😉

Jag kan bara inte undanhålla er detta.

En ny binge tidningsklipp, nu från omkring 1988, och jag tittar förväntansfullt genom den. Inte bara hela artiklar, det finns små urklipp också. Ett är en liten grej av Ola Larsmo, troligen ur DN.

Så här går den:

Höstchock
Jag sitter på flygbussen från Arlanda, sömnig efter en lång dag. Därute höstskymning, blekgult ljus mellan trädstammarna.

Plötsligt tänds reklamskylten framför mig: klarröda bokstäver sveper över den långsmala skärmen från höger till vänster.

TRÄD, säger skylten.
TRÄD FRAM.

Jag anar att jag utsätts för någon sorts poesi. Det är kulturhuvudstadsår.

TRÄD FRAM UR MÖRKRET, säger skylten. Det känns högtidligt. Kan det röra sig om en installation? Jag tittar mig om i bussen men ser inte Ernst Billgren någonstans.

Sedan fortsätter texten: ANVÄND REFLEX.

Luften går ur mig. Jag tittar åter genom fönstret: i skogsbrynet står tre rådjur blick stilla.

CYKLAR STJÄLS OFTA, försöker skylten. Men nu skiter jag i den.
Ola Larsmo

🙂

Lite justerad.

Det är ju tur att man hoppar omkring lite för att hålla benskörheten stången, tänkte jag, den som lär börja sätta in i fyrtioårsåldern. Tänkte jag alltså där jag låg på golvet (igen). Och tur att man tränat aikido en gång i tiden, la jag till innan jag viftade lite på vänsterbenet på prov.

Min mamma var dum nog att ha en lös matta liggande i hallen, en som hon halkade på när hon kom springande, så att hon bröt lårbenshalsen. Så dum är minsann inte jag. Jag är istället dum nog att lägga böcker och blanka tidningar utan väggrepp över halva golvet, och sedan komma traskande över samma golv med famnen full av tidskrifter, halka på en tidning och fara upp i luften. Det här kommer nog att göra ont, filosoferade jag innan jag landade på vänstersidan och vänsterbenet med en hård duns. När allting stillnade låg jag på mage och tidskrifterna hade spritt ut sig snyggt åt höger. Jag hade inte ens släppt dem.

För aikidoträningen sitter fortfarande i. Jag spände mig inte, försökte inte ta emot mig (det är då fingrarna ryker när man blir kastad med fart och kläm i aikido), föll bara som en trasdocka. Ont gjorde det men allting höll, återigen. Och jag har inte det minsta blåmärke, det är konstigt. Slår man armen i en skåplucka får man blåmärken, men blir man boxad i bröstet av en galning på stan eller om hela man daskar i, syns ingenting.

Så jag tog en enkel promenad i försommarvärmen, strosade runt i Atlasområdet, kom ner på Norrbackagatan och klev för skojs skull upp på terrassen framför min gamla bästis K:s port, där hon bodde när vi var så där fjorton, femton. Nu bor hon ju i Berlin. Och så när jag stod där kom, tro det eller ej, min andra femtonårsbästis längs gatan nedanför med famnen full av syrener. Vi följde varann långt upp i tjugoårsåldern tills något hände, jag vet inte vad, hon och gänget tyckte inte om Björn och han inte om dem och plötsligt var jag ute i kylan. Det tog hårt, jag saknade henne i tjugo år. Då och då försökte vi reparera vänskapen men det fungerade inte, tilliten var inte längre där. Det känns hemskt men är väl inte alltför ovanligt. Man växer iväg och förstår inte längre vem den andra är.

Jag tvekade, men så tänkte jag what the heck, livet är kort, en gång tyckte vi mycket om varann, och började veva med armarna. Hon stannade med en viss undran. Jag hade solhatt och solglasögon och hon hade solglasögon och är dessutom otroligt närsynt, men hon kände igen mig på kroppsspråket, sa hon fem minuter senare. Och så utbytte vi vad gör du och vad gör barnen, medan vi såg in i varandras ansikten och letade (i alla fall jag) efter den gamla bästisen, den nära vännen. Man har ju minnen ihop, resor och förtroenden och skratt och pojkvänsbekymmer och dramatik, men man är så väldigt olika och ser så olika världar.

Och så sa vi ha det så bra och jag traskade vidare uppför backen på jakt efter syrener men hittade inga, och nu började vänstersidan kännas stel och konstig.

Men det går framåt med totalröjningen. Och igår kväll tog den extra fart eftersom jag råkade se TV-programmnet ”maniska samlare” där stackars människor bor i sina hus fyllda med skräp från golv till tak och inte nänns slänga något. Somliga av er kanske vet hur det är, om man inte har diskat tänker man ”om jag kolavippar nu tror de att man aldrig diskade” och i dagsläget här ”om jag dör nu tror de att jag höll på att bli en manisk samlare” (för golvet är ju till hälften fyllt av papper och böcker, hyfsat sorterat men ändå). Och jag hittar allt möjligt roligt. Redan 1998, t ex, klippte jag ilsket ut två artiklar av resp praktisk filosof Tännsjö & Tamburrini, där den ena förordade full frihet för selektiva aborter när fosterdiagnostik kan ge med information (t ex om ett dövt par vill välja ett foster som inte kan höra eller ett homofobpar vill välja bort ett foster som är homosexuellt) och den andra förespråkade fri rätt att dopa sig inom idrotten. Herrarna hade inte en susning då och det har inte ändrat sig sedan dess.

Och det finns en pärm med brev från början av nittiotalet och filmer och pjäser och lappar med formuleringar och uppslag. Ett manus har jag ännu inte vågat läsa – ”bok påbörjad 2 mars 1965”. Det var en roman, inte en kriminalroman (det var till stor del en slump att jag började skriva kriminalromaner). Barnen var sex månader, jag var nitton och det var en varm vår i ettan på Furusundsgatan. Det projektet kommer förstås aldrig att fullföljas, men det ska bli spännande att se hur jag skrev då.

Mer intressant med tanke på vad jag vill göra framöver är ett engelskspråkigt manus som jag inte glömt men inte tittat på på ett bra tag. Jag skrev det med tanke på en viss skådespelare och skickade det till en svensk producent för att få ett omdöme. Han svarade: ”Om du vill veta om du kan skriva ett filmmanus är svaret ja, varför inte göra den på svenska?” Jag tyckte då inte att jag lyckades med den sista finputsningen, men nu ser jag direkt de fyra eller fem stora felen som man kan ändra. För övrigt är det faktiskt ett jäkla bra manus. Dessutom finns flera komedier som man borde göra något av. Manus mår bra av att genomarbetas i omgångar, man ser med nya ögon.

Men för att de här plantorna ska få luft och rent fysiskt plats att växa och frodas och blomma, måste en hel massa gamla böcker bäras upp på vinden, eller säljas eller ges bort, och resten torkas av och omorganiseras. Två hyllor i breda bokhyllan har nu dels böcker längst bak, dels kollade manus, och nedersta hyllan har reserverats för böcker som barn kan tänkas vilja bläddra i och läsa. Min Skattkammare, Fem-böckerna, böcker om djur, Nalle Puh, Katitzi, massor av seriealbum (som Gaston, och ett om Astrosmurfen. Alma gillar smurfer.) Tror jag ska lägga dit Rembrandt också. Under den hyllan ska det finnas en låda med pappas och farbrors gamla leksaker. Vi får konferera om vilka snyggt designade legobilar och legohus som sönerna byggt som de kan tänka sig att dekonstruera så att ungarna kan bygga nytt. Man kanske kan dokumentera dem i bild först?

Aj, det känns verkligen när jag går nu, som om ena benet vore tjockare och stelare än det andra, och armen likaså. Men det lägger sig väl snart.

Visst får man flera chanser! Djup symbolik.

Titta bara! Köpe-gerberan som blommade ut och sedan såg ut som något för komposten i veckor, vaknade plötsligt till och blommar om!

Flamingoblomman blommar för säkert sjuttonde gången, och den har fler blommor än vanligt!

Och den omplanterade paraplyaralian skickar glatt ut nya blad!

Allt ser hur lovande ut som helst!

Och så kommer det här blomrufset och förstör alltihop.

Äsch. Varför ska verkligheten alltid vara så nyanserad?

Hrmpf.

Lunchpyttblogg med dop.

Visst ja, en liten tjej döps idag, tänker jag och slår på TV:n. I rutan: ordning, högtidlighet och glans. Runt omkring TV:n: Nu även bokhögar på golvet. För ”in for a penny, in for a pound”, som britterna säger (har man väl gett sig in i något, kan man lika gärna göra det helt och hållet). Jag röjer alltså överallt samtidigt. Men motionsslingan är intakt!

Det är ett modernt dop kan man säga, och Daniel kom in med sin dotter på armen, strålande som en sol. När de väl satt sig kikade hon sig omkring, nymatad och bytt och belåten, och så gäspade hon och hennes föräldrar blev fulla i skratt. När det skulle sjungas Den blomstertid nu kommer (fast med annan text, vadan…?) höll Victoria plikttroget fram sånghäftet för sin man och han försökte titta, men var fullt upptagen av sin gulliga bebis. (Det verkar som om bara varannan gäst fick ett häfte, många satt och delade, det såg rart ut.) Drottningen och Victoria sitter i laxrosa kläder och håller knäna tätt ihop, det måste vara otroligt ansträngande. Och Victoria har klivit fram och sagt några ord, liksom faddern Håkon av Norge.

Och nu ska det döpas. Föräldrarna håller varann i hand och Estelle verkar ta det lugnt. Oj, nu håller ärkebiskopen upp henne och visar henne för församlingen, seklerna susar, den blivande drottningen ska visas för folket. Och nu håller Daniel ett ljus och Estelle är tillbaka i mammas famn – och ärkebiskopen talar plötsligt engelska.

Allting hålls föredömligt kortfattat, måste jag säga. Talen handlar om Gud, jämlikhet och människovärde.

Nu börjar Estelle tröttna på det hela. Hon småpratar med sin mamma och det hörs i hela kyrkan. Och nu är det Trygga räkan. Och Estelle har fått en fin, vit napp som matchar dopklänningen (som är från 1906). Prins Henrik av Danmark sitter med armarna över den runda magen och tittar i taket. Reinfeldt ser som alltid gråtfärdig ut. Pappa Westling sjunger. Körens damer har blå skjortor, det ser lite lätt polisaktigt ut.

Huvudpersonen har skippat nappen, blir vaggad och lyssnar. Hennes morfar och morbror har uniform, varför egentligen? Jaquette är så mycket snyggare och fredligare.

Nu är nog både Estelle och jag sömniga. Och nu när hon är vederbörligen upptagen i den kyrka som inte längre är statskyrka men ett krav för att hon ska bli tronföljare, börjar det bli dags för en promenix och en glass för mig.

Men kära nån, nu får den lilla babyn Serafimerorden… Och pappan pussar på henne och bugar för församlingen och Victoria niger, och alla är på väg ut.

Att se och inte se. Liksom.

En gång skrev jag ett kåseri om underhållningsvärdet i att ständigt läsa lite fel. Man får helt nya insikter, och helt nya bilder i huvudet.

I en seriös kryddbeskrivning, till exempel, tyckte jag det stod att ingefära är roten av en pilsk liljeväxt. En pilsk liljeväxt…? Innan jag hann hejda mig, hade jag mödosamt försökt se för mig denna trånande liljeväxt in action, så att säga, och det var inte lätt.

Verkligheten blir klart roligare på det här sättet, fast kanske inte när man läser manualer till ”hur man bygger Essingeleden”, ”höghuskonstruktion för nybörjaren i fem lätta steg!”, eller ”så opererar du lättast bort blindtarmen på sig själv.” (OK, blindtarmens maskformiga bihang.) Då är det bra om man läser rätt.

Och nu hände det igen. En vän skrev att hon ska pussa en pudel i en vecka, och jag hann tänka att det är beundransvärt vad man kan orka med om man riktigt gillar djur, men när ska hon hämta andan och får hon någon mat i sig? innan jag tittade efter igen och såg att hon ska PASSA pudeln i en vecka. Det var ju lite enklare, förstås.

Och nyss tittade jag in på Lottens blogg, som lämpligt nog heter lotten.se, men i mina ögon hette den plötsligt kotletten.se. Och Lotten som inte ens ser ut som en kotlett! Det blev en förvirrad sekund där.

Fast ibland är man ju lite ursäktad om man inte ser saker man borde. Häromdagen hälsade jag ju på Franco i trädgården vid Karlberg, och han berättade entusiastiskt att han fått ett växthus! Kom och titta! Och han gick före fram till sin kolonilott, och jag spanade och spanade efter ett växthus. Men nej, där fanns bara träd och inhägnader och blommor och pinnar.

–Var är växthuset? frågade jag.
–Men SER du inte? sa Franco och pekade och hade sig. –Växthuset!

Nu började det kännas direkt konstigt. Ovanför oss och hela trädgården fanns bara bar himmel. Jag försökte TÄNKA dit ett växthus med glas på alla sidor och tak och en liten dörr, men det funkade inte.

Så var vi framme. Franco pekade igen. –Där är det ju!

Och där var det, minsann! Mitt på lottens bara jord fanns, prydligt uppställd, en liten, liten, cirka tio centimeter hög och trettiofem centimeter lång plastlåda med lock. Stor som två tegelstenar, alltså. Det var Växthuset.

Jag började fnittra. Och ångrade att jag inte filmat alltihop, med en slutlig inzooming på den stolta lilla lådan.

Men där inne växer i alla fall fina saker och ting som sedan ska ut på friland. Så det så!

Hög Tjernobyl-radioaktivitet kvar i Norge.

Cecilia i kommentaren fick ordning på mig. Här är ursprungsrapporten på norska Statens Strålevern.

Det är 26 år sedan härdsmältan inträffade i kärnkraftverket i ukrainska Tjernobyl (fortfarande ett avstängt område), men radioaktiviteten i norska Jotunheimen är fortfarande långt över gränsen för matproduktion.

Jotunheimen är ett fjällområde i södra Norge med stora renflockar.

Varför, har man ingen aning om. Halveringstiden för Cesium 134 ska vara två år, det vill säga efter två år har halterna gått ner med 50%, efter ytterligare två år till 50% av det värdet, och så vidare.

Personalen på Statens Strålevern i Norge (där heter det fortfarande strålskydd, medan vårt motsvarande institut har bytt namn till strålsäkerhet eftersom all svensk strålning givetvis är säker) är förbluffad. Nu ska de mäta på fler ställen i sommar.

Just nu finns ingen kärnkraft alls i gång i Japan. De försöker fundera ut hur de ska klara fortsättningen utan att istället bränna mängder av nersmutsande kol och olja. En brainstorming man borde ha haft för mycket, mycket länge sedan, både där och här. Under tiden kan arealer av landet inte användas för odling eller uppfödning av djur, och risken tycks vara att det förblir så för mycket långt tid framåt.

Hur ser värdena egentligen ut i Sverige? Här stod korna inne en sommar efter Tjernobylkatastrofen, sedan släpptes de ut igen. Till vad?