De här har jag faktiskt letat efter.

Från kärnkraftsstriden på sjuttiotalet. Två broschyrer, varav den röda kom ut i 50.000 ex, andra upplagan. ”Alternativ till kärnkraft”, och ”Antikärnkraftsbroschyren”.

Antikärnkraftsbroschyrer

Antikärnkraft redaktioner
1. Jag, Björn Eriksson, Lars Kristoferson, Per Kågeson, Sten Lindeberg.(Bokstavsordning!) Energigruppen – Alternativ Stad. Fältbiologerna, Jordens Vänner.
2. Jag, Björn Eriksson, Madeleine Lindegren, Peter Lugnegård.

Ju mer jag fick reda på om kärnkraft, desto mer riskfyllt (och onödigt) verkade det att bygga in oss i det samhället. Jag åkte till USA 1973 och träffade folk bl a från Ralph Naders konsumentorganisation, och hämtade inspiration och jävlar anamma från dem. Jag gick också upp på svenska ambassaden i Washington DC och pratade kärnkraft, och den jag talade med gav mig em tjock fackbok (”Kärnkraften, människan och säkerheten”) och lät förstå att han inte skulle ha något emot om jag satte hälarna i marken i Sverige.

När jag kom hem, såg jag att det fanns personer som, en och en, med kraft och lidelse och kunskap skrev artikel efter artikel mot kärnkraft. Jag var med i en allmän miljögrupp ledd av Björn Eriksson, och sa till honom att vi måste samla folk, starta organisationer, utbyta erfarenheter. Fler på andra håll var inne på samma linje. Björn var inte det minsta entusiastisk (hela vänstern var nödbedd) och jag lade ner massor av tid på att övertala honom, eftersom han var fysiker och hade kunskaper.

Socialdemokratin var fast besluten att förena sig med högern för att bygga ut kärnkraften. En rad socialdemokrater var förtvivlade, men kom ingen vart med sitt parti. Palme gick inte att rubba. Teknikerna var fullständigt bortkollrade emotionellt, det var som en kärlekshistoria mellan dem och den perfekta partnern. Vårtor och opålitlighet ville de inte höra talas om.

Jag satt och knackade någon sorts teleprintergrunka på A-pressen och började skriva artiklar i en serie för att upplysa om vad kärnkraft var, och hur partierna försökte skynda genom beslutsprocessen eftersom de var övertygade om att de skulle få folk emot sig. Efter två artiklar stoppade de mig.

Det fanns andras artiklar i ämnet jag vägrade skicka ut (vilket var mitt jobb att göra), och mycket, mycket motvilligt gav chefen mig sparken. Det måste vara det vänligaste, varmaste avskedande som någonsin ägt rum.

Jag drog ihop ett möte där bland andra Eva Moberg var med. Rörelserna satte i gång. Så kallat vanligt folk var mycket riktigt oerhört negativa. Arbetarrörelsen fick starta studiecirklar. Vi reste runt och föreläste, hade möten för riksdagsmän, skrev artikel efter artikel i DN och SvD. (SvD var proffsigast att ha att göra med, de ville verkligen belysa alla sidor, trots att moderpartiet ville bygga ut kärnkraften hej vilt.) Både AB och Expressen hade ledarsidor som var för, medan journalistkåren på det hela taget var emot och var allmänt frustrerade.

Vi gick Barsebäckmarscher, och Uffe och Peter ropade i megafon. De är uppfödda med antikärnkraftsrörelsen, och när MP senare kom igång startade Uffe Grön Ungdom, medan Peter blev redaktör för först Grön Ungdoms tidning Nisse Hult, och sedan för MP:s tidning Alternativet (den bytte så småningom namn). 1997 satt Peter med i den redaktion som gav ut boken ”Grön guide till galaxen” på Svartvitt Förlag, båda skrev också artiklar i den. Uffe jobbar nu sedan många år med Gustav Fridolin.

Den allmänna stämningen på sjuttiotalet var mot kärnkraft, och det blev en folkrörelse. Vid ett tillfälle marscherade 30 000 människor (inklusive proggare, vanligt folk, Östermalmsdamer) och fyllde Stadion. De listiga förespråkarpartierna förstod att de måste sätta de väldigt kunniga motståndarna i arbete (många tekniska fysiker och atomfysiker), och lät dem skriva en rapport om hur samhället skulle klara sig utan kärnkraft. Det finns alltså en sådan. Sedan struntade de i den.

Problemet var att folk inte riktigt vågade lita på sig själva. De kunde inte tro att deras partier skulle vilja genomföra något som var så riskfyllt som det faktiskt verkade vara. När folkomröstningen kom, hade resultatet ändå utan tvekan blivit nej, om det bara funnits två alternativ att välja mellan, ja och nej. Men nu tillkom ett tredje alternativ, som människor uppfattade som en kompromiss, ett mellanting – kärnkraft fram till 2010. Det var alltså nej till kärnkraft, ja till ”lite” kärnkraft, och ja till väldigt mycket kärnkraft.

Reultatet blev den falska kompromissen. Vi som var insatta visste att löftet om avveckling var lögn. Det här är en av anledningarna till att Olof Palme inte är populär hos mig.

För folk mådde illa. De hade engagerat sig så, och nu gick luften ur dem. (Jag har skrivit om det i ”Brottsplats Rosenbad”.) Hela samhällsatmosfären ändrades, det blev ett paradigmskifte. Det gick från gemenskap till egocentricitet. Varför engagera sig, varför tro på bra saker, när man blir motarbetad, förlöjligad och krossad? Folk började se på dokusåpor och Robinson och plötsligt blev det ett ideal att bli känd och rik. Mycket av det vi uppnått på en rad områden försvann. En person född på åttiotalet har ingen aning om det tvära kastet och skulle bli förvånad om den kunde besöka t ex 1974. Det var en annan värld, och det parti som borde ha ryggat mest för att göra slut på vanliga enskilda människors samhällsengagemang, var socialdemokraterna. Sedan förändrades ju hela partiet. Och Centern svek i avgörande ögonblick.

Jag är medveten om att jag har skrivit om det här i bloggen för inte så länge sedan, men det måste nog göras igen, och det är dags att uppdatera de där broschyrerna. Tyvärr har ingenting hänt som ger anledning att ändra dem speciellt mycket. Farorna är desamma, och lösningarna lika obefintliga.

Annonser

20 reaktioner till “De här har jag faktiskt letat efter.”

  1. Fast är det inte lite hybris att skylla det ändrade samhällsklimatet på 80-talet på utgången i kärnkraftsomröstningen?

    Exakt samma sak hände under Reagan-eran i USA, och att tro att amerikanarna brydde sig ett dyft om vad som hände i Sverige är nog att överskatta betydelsen lite…

    För övrigt kom inte Robinson förrän nästan 20 år efter kärnkraftsomröstningen.

    Gilla

    1. Berättigad fråga. Jimmy Carter efterträddes av Reagan, och love peace and understanding av mera krassa förhållanden – alldeles utan kärnkraftsomröstning.

      Men Sverige och USA är väldigt olika. De har aldrig haft några folkhemstraditioner, landet är så oändligt mycket större och därmed mindre enhetligt, vi har ingen motsvarande aggressiv högerkristendom och kärnkraftsmotståndet här var så spritt i väldigt många olika grupper. Och det fanns som sagt annat de här åren som nu försvunnit: Barnen stod i centrum på ett annat sätt, folk kämpade aktivt för jämlikhet mellan könen, så könsuppdelade leksaksbutiker som finns nu var t ex en omöjlighet då.

      Det fanns en stämning av förhoppningar, gröna vågen med sina olika förgreningar nådde så väldigt många och media hängde oftast med, även om det tog några år innan vi kom dithän. Sverige med folkhemsbegreppet, naturmedvetenhet, en rätt stark vänster och välvillig center hade alltså alla möjligheter att ta vara på folks nyväckta entusiasm, möjligheter som kanske inte hade direkta motsvarigheter i USA.

      Men dessa förhoppningar sveks, tvinade och dog. En våg av själviskhet, grovporr och elakhetskultur började svepa över landet. Jag minns inte när Robinson kom, men även om tiderna inte passar helt, var programmet absolut ett utslag av en ny tidsanda som började efter att den idealistiska rörelsen säckade ihop. Det var uppror i TV-huset mot Robinson, med stormöten och allt, men det försöket misslyckades. Jag tror att mycket gott mediafolk gick åt under de här årens omsvängningar.

      Vi har forfarande inte hittat några bra förhållningssätt. Besvikelsen tar sig uttryck i cynism, som besvikelser alltid gör. Det anses barnsligt och lite fånigt att visa någon form av samhällsanda, en ren försvarsattityd skulle jag vilja säga.

      Gilla

      1. Och en av de första deltagarna begick självmord och programidén spred sig tyvärr över världen, och kvällstidningarna tappade vad de kunde ha kvar av stil och lät folk rösta på Robinsonister som om de vore pappdockor i stället för människor.

        Gilla

      2. Jag får en känsla, Annika, när jag läser ditt perspektiv på det idealistiska och motståndsglada 70- och i någon mån 80-talet att en stor del av Sveriges befolkning fattas i beskrivningen, nämligen de förhållandevis lågutbildade och nöjda massor i mindre samhällen som tack vara produktivitetsutveckling och moderna tider och inte minst kärnkraft med billig el till vår basindustri fått det så oerhört mycket bättre än sin föräldrageneration som var födda tidigt 1900-tal och som verkligen haft det hårt och strävsamt. Inte tusan vad de ett dugg intresserade av att ge upp sina materiella tillgångar och göra någon grön våg. Precis som nu alltså. Miljöpartisterna och de mest alternativa är i första hand högutbildade storstadsbor som från sin position har råd, inte bara i materiell bemärkelse, att välja livsstil.

        Gilla

      3. Diskussion! Kul!

        Det där är lite av en myt, Cruella. Eller snarare två myter.

        Den första: De materiella förbättringarna i samhället – modernisering av bostäder, centralvärme, badrum, dammsugare, kylskåp, dagis, kortare arbetstid – började långt före kärnkraften. Jag vet, för jag var med och såg en hel del av dessa förändringar. Att koppla ihop dem med kärnkraft var något förespråkarna gjorde, för att måla upp en skrämmande bild av misären som skulle uppstå om vi sa nej. Det har alltså aldrig handlat om att ge upp matriella tillgångar.

        Den andra: Gröna vågen rörde sig bara delvis om folk som ville äta handodlad mat i egenbyggda stugor utan el. Inget ont om det, tvärtom, men grundbulten i alltsammans var att förse oss med mat, saker och boenden som inte var giftiga och inte förstörde naturen (som vi ju ska leva av). Detta mötte starkt bifall från alla grupper i samhället, det var därför man fick införa studiecirklar i stället för att bara debattera med ”högutbildade storstadsbor” på DN:s och SvD:s sidor när kärnkraften skulle luras på oss. Jag änvänder ordet ”lura”, därför att det var så de två ledande förespråkarnas oheliga allians såg saken. De visste att vanligt folks motstånd skulle bli stort, och diskuterade hur man skulle komma runt det.

        Eftersom jag åkte runt en hel del mötte jag också dessa s k vanliga människor som i kärnkraftsfrågan var både försiktigare och smartare än sina partiers ledningar. Just på grund av att de vet hur livet fungerar på en praktisk nivå, svalde de inte utan vidare teknikernas rosenskimrade skildringar av den perfekta energikällan. I vissa fall gick de också ut och försvarade sina berg mot provborrningar för slutförvar av avfall.

        Sedan är vi som människor ju inte bara bitar ur en speciell miljö, vi är individer. Jag t ex har upplevt torrdass, kallvatten, bott i jobbarkvarter och på bondgård, så väl som gått på privatskola och universitet. Björn Eriksson kom ur ett ”lägre tjänstemanna”-skikt, men hade gått på Teknis och var forskare, Annaa Mattsson talade ofta om sin inte så glamourartade uppväxt, osv.

        Jag tror inte heller Fältbiologerna och Jordens Vänner är frukter enbart av ”högutbildade storstadsbors” initiativ – och förresten, Cruella, vad är det för fel på utbildning? 😉 Blir man dummare och okunnigare av den, som Sarah Palin och hennes amerikanska superhöger tror? Och vad menar du egentligen med att ha råd att välja livsstil? Menar du för det första att högutbildade storstadsbor också är rika, och för de andra att de tänker fortsätta vara det medan de tycker vanligt folk ska käka okokta rovor?

        Gilla

      1. Fast vore det inte ganska larvigt att ha varannan rosa docka, varannan krigsleksak? Jag är inte helt övertygad om att ”folk” klagar på det i särskilt stor utsträckning heller…

        Gilla

      2. Näe, det gör jag faktiskt inte!

        Vad är det för övrigt som säger att krigsleksaker = pojkar och dockor = flickor? Det är ju i så fall din definition av vad för sorts leksaker ett visst kön skall leka med!

        För min del tycker jag att det är helt och fullt logiskt att man delar upp en affär i olika delar där man har en viss typ av varor, och i en viktualieaffär hamnar då allt kött på ett ställe, alla grönsaker på ett annat och så vidare; och med samma logik så har man alla bollar på ett ställe, legobitar på ett annat ställe och så vidare. Om det sedan är så att du tolkar lego = killar, hopprep = tjejer och så vidare vet jag inte om det är affärens fel…

        Gilla

      3. Det är just det – butikerna delar in affärerna i pojkavdelningar med kamouflagekläder, bilar och vapen, och flickavdelningar med leksaksspisar, dockor och allt möjligt rosa fluff. De är INTE upplagda så att både pojkar och flickor kan välja vad som helst utan att gå in på ”annat” område. En pojke som vill ha en docka, eller en flicka som vill ha en bil, skrivs verkligen på näsan att de väljer utanför sitt eget område.

        Samma med barnkläder. På sextiotalet avskaffade vi det där med rosa för flickor och blått för pojkar, men nu snart ett halvsekel senare är detta nonsens tillbaka igen! Tjugofemåriga föräldrar känner sig tvingade att säga saker som ”ja, det är en flicka fast hon har blå mössa” om sin baby. Och unga män jag satt och pratade med för något decennium sedan sa på fullt allvar att de ALDRIG skulle ge en docka till en son.

        Man tror inte sina ögon. Eller öron.

        Gilla

  2. Ja, jisses vilken tid det var! Håller verkligen med dig i det mesta du skriver. Sen kanske den här rörelsen mot individualism, satsa på sig själv (because you’re worth it), Robinson, såpor, vilja synas i tv, shoppa loss osv hade kommit ändå – alltså även om luften inte gått ur oss alla som kämpade mot kärnkraften, kämpade för ökad jämlikhet m.m. och engagerade oss på olika sätt i samhällets utveckling. När det gäller det där får vi väl bara vara tacksamma att det ändå inte riktigt blivit så illa som i Italien där ytligheten under Berlusconi i alla fall verkar ha brett ut sig ännu mer. Kanske håller det på att bli bättre där nu, men f-n vet. Attitydförändringar brukar ju inte gå så snabbt direkt. Men för att gå tillbaka till kärnkraften: folkomröstningen 1980 med dom tre alternativen ser jag som ett stort stort svek mot svenska folket.

    I min blogg beskrev jag för ett par år sen kärnkraften som en gammal och dyr och riskfylld teknik med alldeles för stora nackdelar och alldeles för stora negativa effekter om den mänskliga faktorn ställer till med nåt. Oj vad jag blev ”påhoppad”. Bland annat kom en reaktorfysiker in och kommenterade och tyckte förstås inte alls som jag. Inalles blev det 47 kommentarer. Hm… Du kan läsa här
    http://rolandwalden.wordpress.com/2008/09/03/karnkraft-nej-tack-2/
    Jag tyckte jag lärde mig en del på korrespondensen i kommentarerna men ändrade uppfattning gjorde jag inte.

    Gilla

    1. Jag klickade på din länk och blir som du trött bara jag ser det… alla reaktorindustrins argument har hörts och besvarats tusen gånger, både av lekmän och fysiker och tekniker. Ett av de mer bisarra inslagen just nu är de som hävdar att efter Fukushima är de ”ännu mer” övertygade om kärnkraftens miljövänlighet.

      Gilla

      1. Jag vet inte vad Berlusconi har med saken att göra, men jag måste säga att italienarna är desamma som de var före, under och efter honom. Han hade lika lite eller lika mycket med utvecklingen att göra som allt annat. Och i Italien har de ju ingen kärnkraft…

        Gilla

      2. Jag nämnde ju inte Berlusconi apropå kärnkraft utan apropå tecken på tilltagande ytlighet i det italienska samhället. Om det inte alls är så och italienarna istället är som dom alltid har varit är det förstås jättebra. Det samhällsklimat med allt mer kändiskult o.d. som jag syftar på är sånt som t.ex. visades i tv-dokumentären ”Videocracy” av Eric Gandini från 2009.

        Gilla

      3. Jag är inte så hemma på italiensk nutida kultur och populärkultur, så jag vet inte hur den såg ut före resp under och efter Berlusconi och vilka orsakerna till det ena eller andra är just i det landet. Men social deppighet, vad den än beror på, leder troligen till ett behov av att döva sig snarare än gå djupare in i mera komplicerade kulturyttringar.

        Gilla

  3. Hej Annika-
    Ja dryga trettio år har gått sen vi gjorde broschyren ”Alternativ till kärnkraft”! Håller med dig och vi går verkligen med skygglappar vad kärnkraften beträffar. Jag var och såg Maj Wechselmans film om Fukoshima – Världens säkraste kärnkraftverk igår och fick mig en rejäl tankeställare. Samtidigt kom en broschyr från Ringshals i brevlådan (jag bor i Falkenberg). Rena rama reklambroschyren för kärnkraft, ingen information om dess risker. Skrämmande.
    Se filmen, den har snart premiär runt omkring i Sverige!

    Gilla

    1. Hej Madeleine, roligt att höra från dig!

      Tiden går fort, och tyvärr är det mycket som inte ändras. Undrar varför Ringhals nehöver slå på trumman för sig, ville de bara säga hejsan svejsan se så bra allt går?

      Det märkliga är att när riktiga katastrofer inträffar, blir en del kärnkraftsförespråkare som hypnotiserade och orkar inte med verkligheten, så att de får en stark känsla av det som har inträffat faktiskt aldrig inträffat, och i själva verket är kärnkraften ännu ofarligare än de trodde före katastrofen. Någon sorts psykologisk förnekelsemekanism?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s