Lunchpyttblogg med dop.

Visst ja, en liten tjej döps idag, tänker jag och slår på TV:n. I rutan: ordning, högtidlighet och glans. Runt omkring TV:n: Nu även bokhögar på golvet. För ”in for a penny, in for a pound”, som britterna säger (har man väl gett sig in i något, kan man lika gärna göra det helt och hållet). Jag röjer alltså överallt samtidigt. Men motionsslingan är intakt!

Det är ett modernt dop kan man säga, och Daniel kom in med sin dotter på armen, strålande som en sol. När de väl satt sig kikade hon sig omkring, nymatad och bytt och belåten, och så gäspade hon och hennes föräldrar blev fulla i skratt. När det skulle sjungas Den blomstertid nu kommer (fast med annan text, vadan…?) höll Victoria plikttroget fram sånghäftet för sin man och han försökte titta, men var fullt upptagen av sin gulliga bebis. (Det verkar som om bara varannan gäst fick ett häfte, många satt och delade, det såg rart ut.) Drottningen och Victoria sitter i laxrosa kläder och håller knäna tätt ihop, det måste vara otroligt ansträngande. Och Victoria har klivit fram och sagt några ord, liksom faddern Håkon av Norge.

Och nu ska det döpas. Föräldrarna håller varann i hand och Estelle verkar ta det lugnt. Oj, nu håller ärkebiskopen upp henne och visar henne för församlingen, seklerna susar, den blivande drottningen ska visas för folket. Och nu håller Daniel ett ljus och Estelle är tillbaka i mammas famn – och ärkebiskopen talar plötsligt engelska.

Allting hålls föredömligt kortfattat, måste jag säga. Talen handlar om Gud, jämlikhet och människovärde.

Nu börjar Estelle tröttna på det hela. Hon småpratar med sin mamma och det hörs i hela kyrkan. Och nu är det Trygga räkan. Och Estelle har fått en fin, vit napp som matchar dopklänningen (som är från 1906). Prins Henrik av Danmark sitter med armarna över den runda magen och tittar i taket. Reinfeldt ser som alltid gråtfärdig ut. Pappa Westling sjunger. Körens damer har blå skjortor, det ser lite lätt polisaktigt ut.

Huvudpersonen har skippat nappen, blir vaggad och lyssnar. Hennes morfar och morbror har uniform, varför egentligen? Jaquette är så mycket snyggare och fredligare.

Nu är nog både Estelle och jag sömniga. Och nu när hon är vederbörligen upptagen i den kyrka som inte längre är statskyrka men ett krav för att hon ska bli tronföljare, börjar det bli dags för en promenix och en glass för mig.

Men kära nån, nu får den lilla babyn Serafimerorden… Och pappan pussar på henne och bugar för församlingen och Victoria niger, och alla är på väg ut.

Estelles dop

Annonser

Att se och inte se. Liksom.

En gång skrev jag ett kåseri om underhållningsvärdet i att ständigt läsa lite fel. Man får helt nya insikter, och helt nya bilder i huvudet.

I en seriös kryddbeskrivning, till exempel, tyckte jag det stod att ingefära är roten av en pilsk liljeväxt. En pilsk liljeväxt…? Innan jag hann hejda mig, hade jag mödosamt försökt se för mig denna trånande liljeväxt in action, så att säga, och det var inte lätt.

Verkligheten blir klart roligare på det här sättet, fast kanske inte när man läser manualer till ”hur man bygger Essingeleden”, ”höghuskonstruktion för nybörjaren i fem lätta steg!”, eller ”så opererar du lättast bort blindtarmen på sig själv.” (OK, blindtarmens maskformiga bihang.) Då är det bra om man läser rätt.

Och nu hände det igen. En vän skrev att hon ska pussa en pudel i en vecka, och jag hann tänka att det är beundransvärt vad man kan orka med om man riktigt gillar djur, men när ska hon hämta andan och får hon någon mat i sig? innan jag tittade efter igen och såg att hon ska PASSA pudeln i en vecka. Det var ju lite enklare, förstås.

Och nyss tittade jag in på Lottens blogg, som lämpligt nog heter lotten.se, men i mina ögon hette den plötsligt kotletten.se. Och Lotten som inte ens ser ut som en kotlett! Det blev en förvirrad sekund där.

Fast ibland är man ju lite ursäktad om man inte ser saker man borde. Häromdagen hälsade jag ju på Franco i trädgården vid Karlberg, och han berättade entusiastiskt att han fått ett växthus! Kom och titta! Och han gick före fram till sin kolonilott, och jag spanade och spanade efter ett växthus. Men nej, där fanns bara träd och inhägnader och blommor och pinnar.

–Var är växthuset? frågade jag.
–Men SER du inte? sa Franco och pekade och hade sig. –Växthuset!

Nu började det kännas direkt konstigt. Ovanför oss och hela trädgården fanns bara bar himmel. Jag försökte TÄNKA dit ett växthus med glas på alla sidor och tak och en liten dörr, men det funkade inte.

Så var vi framme. Franco pekade igen. –Där är det ju!

Och där var det, minsann! Mitt på lottens bara jord fanns, prydligt uppställd, en liten, liten, cirka tio centimeter hög och trettiofem centimeter lång plastlåda med lock. Stor som två tegelstenar, alltså. Det var Växthuset.

Jag började fnittra. Och ångrade att jag inte filmat alltihop, med en slutlig inzooming på den stolta lilla lådan.

Men där inne växer i alla fall fina saker och ting som sedan ska ut på friland. Så det så!

Hög Tjernobyl-radioaktivitet kvar i Norge.

Cecilia i kommentaren fick ordning på mig. Här är ursprungsrapporten på norska Statens Strålevern.

Det är 26 år sedan härdsmältan inträffade i kärnkraftverket i ukrainska Tjernobyl (fortfarande ett avstängt område), men radioaktiviteten i norska Jotunheimen är fortfarande långt över gränsen för matproduktion.

karta jotunheimen

Jotunheimen är ett fjällområde i södra Norge med stora renflockar.

Varför, har man ingen aning om. Halveringstiden för Cesium 134 ska vara två år, det vill säga efter två år har halterna gått ner med 50%, efter ytterligare två år till 50% av det värdet, och så vidare.

Personalen på Statens Strålevern i Norge (där heter det fortfarande strålskydd, medan vårt motsvarande institut har bytt namn till strålsäkerhet eftersom all svensk strålning givetvis är säker) är förbluffad. Nu ska de mäta på fler ställen i sommar.

Just nu finns ingen kärnkraft alls i gång i Japan. De försöker fundera ut hur de ska klara fortsättningen utan att istället bränna mängder av nersmutsande kol och olja. En brainstorming man borde ha haft för mycket, mycket länge sedan, både där och här. Under tiden kan arealer av landet inte användas för odling eller uppfödning av djur, och risken tycks vara att det förblir så för mycket långt tid framåt.

Hur ser värdena egentligen ut i Sverige? Här stod korna inne en sommar efter Tjernobylkatastrofen, sedan släpptes de ut igen. Till vad?

Har jag just byggt en värdefull antikvitet?

Nu är frågan – har jag nu i min ägo en ölbacksbokhylla värd närmare 2.000:-, eller har jag förstört varje möjlighet att tjäna två tusen på att sälja fina gamla ölbackar av trä in mint condition? (Mint condition: Säger man om antikviteter som är i prima, ursprungligt skick.)

Ölback annons pris

Åååkej, den i annonsen ovan som alltså såldes på tradera för 420:-, var i snyggt naturträ redan från början, medan mina var grönmålade av tillverkaren. Då, på sextiotalet.

Men vad säger ni? Är min hylla (obs, man kan lätt ta i sär den!) värd en massa pengar?

Nej, den är inte till salu – men att ölbackar var värda mer än så där sjuttifem spänn var ju kul att få reda på!

Ni kanske ska ta en titt på vinden? 😉

Och så är det ju 17 maj idag, Norges nationaldag…

17.mai

Heia, Norge!

Ölbackshyllan och skäggdopping – och något fint.

De eländes ölbackarna blev till sist färdigmålade. Jag var lite negativ till att måla över PRIPPS och Apotekarnes, men det visade sig att namnen står kvar, som reliefer under all färgen.

pripps ölback

Så staplade jag dem på varandra och knöt ihop dem i ryggen

ölback bokkhylla rygg

Egentligen skulle det väl vara grovt rep för att bli riktigt estetiskt, men det här får duga.

och dessutom i sidorna. Och så här blev resultatet!

ölbackar bokhylla

Den är stöttad undertill. Supergrannen kom in och uttryckte sin förtjusning, han gillar det råa och enkla säger han fast han just beställt ny klädsel för hum hum antal tusen till sin Josef Frank-soffa (vill jag minnas det är), och sedan kom han in en gång till med borr och liten vinkelgrunka för att fästa hyllan i väggen. Tanke och handling är ett för Supergrannen! Tyvärr var vinkelgrunkan för liten, jag får köpa en ny.

Hyllan ser faktiskt riktigt mysig ut. Den kanske var värd allt besväret, rent av?

Skäggdoppingarna som nämns i rubriken häckar på stranden mittemot Karlbergs slott. Jag har sett dem där förr, men aldrig i färd med bobygge.

häckande fågel

Det såg så rart ut när jag gick förbi igår, honan låg på ägg och hannen dök och hämtade strån och geggamoja som han gav henne, och hon månade om sig och puttade allt till rätta runt sig. Så nu hade jag tänkt ta en filmsnutt idag, men idag hände ingenting. Hannen tycktes ha tagit över ruvandet, medan honan glatt plaskade omkring lite längre bort, kliade sig på magen och hade ledigt. (Inte kan jag skilja på könen, men det kändes så.)

häckande sjöfågel
Pappaeftermiddag.

Det är ett under att de kan häcka där på allt skräpet som flyter omkring. Så gör de tydligen alltid, men att inte äggen blir kalla om magen?

Och så det finaste till sist.

Igår satte jag i telefonjacket igen, och nu ringde Uffe från parken (den heter plommonparken, säger Alma) och tackade för en teckning för barn som Kåge ritat och som jag skickat till barnkammaren, och dessutom ville han berätta att barnbarnet Alma varit tre dagar i Norge hos sin mammas släktingar, och nu var hon hemma full av norska ord! Som han förstod jag skulle tycka var väldigt roliga att höra. Och Alma kom till telefonen och räknade upp dem: ”… och toalett heter do, och rolig betyder lugn!” avslutade hon belåtet. Och så kom lilla Louie, snart tre år, och svarade ”ja” på allting, tills jag hörde hans pappas röst i bakgrunden: ”Kan du inte säga annat än ja, Louie?” Men det passade hur bra som helst.

Och nu ska farmor/mamma koja, för hon ska passa rörmokarn åt grannen i morgon.

Hjältarna på Utøya. / Den öppna rättegången ger oss sanningar, ofiltrerade av experter. /Uppdat.

Ju längre rättegången fortskrider, desto mer kommer fram om det enorma hjältemodet alla dessa ungdomar på Utøya visade när de jagades av Breivik som gick fram och tillbaka över ön och sköt så många han kom åt – utom en som han tyckte liknade honom själv. (Den pojken sköts i alla fall senare, men överlevde.)

En av dem var Frida som sköts i låret, drog ut kulan själv, simmade i fjortongradigt vatten utan att kunna använda det skadade benet, fick en astma-attack, men kämpade vidare en hel timme innan hon kom över till fastlandet. Hon vittnade igår.

Alldeles nyss vittnade Ina Rangønes Libak, 22 år, som tillsammans med så många andra försökte gömma sig bakom pianot i kafébyggnaden. Folk dödades runt henne och själv blev hon skjuten fyra gånger. Hon trodde skotten kom utifrån, men i själva verket låg Breivik över pianot och sköt på nära håll.

När första kulan träffade henne i armen, tänkte Ina att det skulle hon överleva. När nästa träffade henne i bröstet, tänkte hon att det dör man av. Hon träffades av två till, varav ett i käken. När Breivik försvunnit tog hon sig ut ur huset och stod blödande ur fyra sår utan att kunna göra något åt det.

Då kom hennes vänner. De bar henne med sig, på flykt undan Breivik, förbi pumphuset (där fjorton ungdomar strax efter sköts ihjäl) och in bland träden. En artonårig pojke lovade Ina att han skulle ta henne levande från ön. Utan att tänka på sin egen säkerhet, helt koncentrerade på att rädda Ina, tryckte fyra ungdomar mot hennes fyra sår för att stoppa blodflödet, medan en flicka lade sig under henne för att hålla henne varm.

Breivik passerade på ett par meters håll. Ingen lämnade Ina. Mördaren råkade se i en annan riktning och missade gruppen, och strax efter greps han.

HÄR skriver Andreas Wiese om Ina i rätten, på ett fantastiskt sätt. Läs det! Denna journalist har jag redan skrivit två beundrarmail till för hans värme och humanism.

En idiot till psykolog som inte var på ön har i efterhand klagat på bristen på självuppoffring och mod hos de attackerade ungdomarna, något som hon skyller på att barn nu för tiden inte tränas i att ta motgångar och tänka på andra. En av de många fördelarna med denna öppna rättegång är att när alla dessa olika sorters experter tar fel, när de pratar i nattmössan utifrån redan färdiggjorda teorier, kan vi se det själva. Det fanns många modiga och självuppoffrande, helt otränade och oförberedda ungdomar på Utøya, i en situation där ingen människa kan begära att någon enda ska kunna vara modig och riskera sitt eget liv.

Andra experter som gjorde samma misstag var de två första psykiaterna, som dömde Breivik som otillräknelig och paranoid schizofren därför att de helt enkelt inte förstod vad han pratade om, de hade inte kunskap om vissa tankegångar, tonlägen och begrepp som är vanliga i högerextrema kretsar. Något också Daniel Poohl på Expo (Stieg Larssons stiftelse som kartlägger högerextremism) påpekat. Nu kan förstås Breivik ha en sjukdom i alla fall, det vet vi inte än, men den diagnosen ställdes på fel grunder och måste dessutom bortse från vissa viktiga symptom som han helt saknar. En professor som höll med om diagnosen i första vändan efter att bara ha läst psykiaternas rapport, ändrade uppfattning radikalt när han väl fick se Breivik i rätten, i den fysiska verkligheten.

Tack vare den öppna rättegången och Breiviks rätt till yttrandefrihet, kom dessa misstag i dagen. Hans egen uppfattning att de redan hade en färdig teori om honom och bara letade efter fakta som stödde den, är troligen riktig. Men vi har ingen glädje av att förfalla till schabloner, vi behöver veta hur sådana här människor faktiskt fungerar.

Det är bäst jag tillägger att jag inte har det minsta emot experter och vetenskap. Tvärtom, jag är innerligt tacksam att folk ägnar sig åt vetenskap, vaskar fram de fakta som finns och gör vettiga sammanställningar, som de sedan är (eller ska i alla fall vara) beredda att ändra om och när nya fakta kommer fram. Det är ju så jag försöker fungera själv. Men även experter och forskare är människor, och det behövs diskussion och insyn för att de inte ska trilla i olika frestande fällor.

(Om man klickar på bilderna av ungdomarna nedanför, kommer man till artiklar om dem.)

Foto Bjørn Langsem, Dagbladet
Foto Bjørn Langsem, Dagbladet.
Frida Holm Skoglund, som simmade från Utøya med skadat ben, vittnade igår med blommor i håret och efter att ha fått Breivik avlägsnad ur salen. Efteråt klev hon lättad ut på gatan.

Libak utanför sjukhuset, foto Henrik Christie
Foto: Henrik Christie.
Ina Rangønes Libak, som blev skjuten med fyra skott, utanför Ullevåls sjukhus. Åhörarna i rätten idag var skakade av hennes historia, men log också, eftersom hon är en så livlig och varm person.

Ole Martin Juul Slyngstadlijpg
Foto: Benjamin A. Ward, Dagbladet.
Artonåriga Ole Martin Juul Slyngstadli fick syn på skottskadade Ina utanför kafébyggnaden, band om hennes värsta sår, lyfte upp henne och sprang med henne bort från Breivik. Han hade ingen tanke på att lämna henne, han ville inte leva resten av sitt liv med vetskapen att han svikit när hon behövde honom.

UPPDATERAT:
Enligt norska tidningen Verdens Gang anser psykiatrikerna [team #2, de som anser honom tillräknelig] att det i rätten kommit fram tecken som tyder på att Breivik är mer paranoid än de trodde, att han kan ha försökt lura dem och att de är beredda att ändra sin bedömning men att den står fast än så länge [dvs, han visar inga tecken på psykos och är i princip tillräknelig].

De konstaterar också att Breivik är ett specialfall som man aldrig sett tidigare i norsk rättspsykiatri. Och Anders Giaever, rättskommentator på VG som läst tillägget håller med:

– ”Jag håller med rättspsykiatrikerna om att han bryter alla klassifikationssystem och utmanar hela vår idé om vad som är ont och vad som är gott. Han verkar snarare vara ond än sjuk.”

Ond? Där cyklar Giaever, enligt min åsikt, rakt ut i den medeltida spenaten där folk så lätt hamnar när de stöter på något oväntat och svårbegripligt. Det verkar som om rationalism och förnuft ofta är en tunn fernissa ovanpå väldigt röriga, ogenomtänkta föreställningar.

Ondska är inte ett begrepp man kan använda. Det betyder ingenting annat än att något sprider sorg och fördärv runt sig, stoppar snabbt upp alla tankar och gör folk uppgivna. Det är klart det finns förklaringar till varför Breivik tänker och känner (eller inte känner) som han gör, och efter att ha sett hans fars reaktion på massmorden undrar jag om det kan finnas en medfödd tendens att distansera sig, någon medfödd brist. Många tycker man ska prata med mamman, men jag tycker man ska titta på (den frånvarande) pappan också.

Men även om det skulle vara så att Breivik har med sig någon form av ärftlig mental skada, är han troligen fortfarande juridiskt ansvarig, eftersom han visste att hans handlingar var olagliga, och var fullt i stånd att kontrollera sig själv.

Man måste kanske underlätta för barnbarn och forskare?

Det dyker som sagt upp gamla manuskript här, t ex olika versioner av mina kriminalromaner. Vad ska jag göra med dem? Jag borde förmodligen kasta de flesta, för tänk om någon plötsligt får för sig om sjuttiofem år att den ska kolla vad som skiljer olika manusversioner åt, och vilken som till sist blev tryckt, stackars människa? Vettigare saker kan man ju göra med sitt liv.

Det enda som kunde vara kul att se är att Den sjätte natten faktiskt skrevs om i sin helhet vid en tidspunkt med advokaten Anne som f d hjälppilot i Östafrika, van vid krig, och sedan kidnappad av nazister, i stället för hennes man John. En kvinna i en mycket aktiv roll med vapen och sprängämnen. Norstedts fick den och tackade nej. Det som också kunde vara kul att se att jag funderade på att skriva en av böckerna i jagform i stället för i tredje person, vilket en kollega var för men förlaget emot. Jag tog upp det här i bloggen, och läsarna och jag blev till sist överens, vill jag minnas: Tredje person var bäst.

Författare borde förmodligen tänka mer på sina efterlevande och inte spara allting. Andra också. Jackie Kennedy Onassis (president Kennedys fru) till exempel, hade en tendens att spara allt hon skrev som historiska dokument, inklusive små lappar till sekreteraren. Medan regissören Billy Wilder (”I hetaste laget”) helst inte undertecknade någonting, ens till sin fru, eftersom han inte ville ”leave a trail”.

För övrigt har jag ont som en räka idag, eftersom de satans ölbackarna inte vill bli skimrande vita drömmar ens med tre lager färg, de kräver fler, och målandet gör att min fibromyalgi som håller sig så fint i skinnet när jag är försiktig, nu slår ut i full blom. Jag tänkte vara utan Treo idag, men när man flämtandas bara av att skriva ett litet blogginlägg eller breda en macka, blir det kanske svårt. (Långpromenad hjälpte inte.)

Men annars börjar det sakta bli lite reda på saker. Plötsligt finns tomma lådor att lägga betalda räkningar i och alla manualer finns på ett ställe. Ölbackarna får bli bokhylla, eftersom det retar mig att manus som ligger i dem sticker ut två centimeter, och en ledig hylla i bokhyllan ska få ta hand om alla aktuella manus istället. Det kommer att ta lite längre tid än jag hoppades på, för det GÅR inte att jobba mycket fysiskt när man har ont. Men ölbackarna – de ska bli klara hur mycket målande det än krävs!

OK, säger ni, kul att du flög helikopter 1988 och hittar gamla brev, men händer det inget spännande NU? Utom att du käkar Treo, målar, tittar på film går promenader och pysslar med blommor? Jo, det gör det ju, men jag kan inte riktigt prata om det förrän det blir mer substantiellt.

Hm. Treo och röjning. Någon som behöver ett antal nummer av Creative Screenwriting…?

På tal om Billy Wilder och Creative Screenwriting (Kreativt filmmanusskrivande) har någon lagt ut hela I hetaste laget på youtube. Inte världens bästa kvalité, men ändå. Se inledningen – inte en onödig bild!