Parkteater i gycklarvagn

Parkteatern (som i år fyller 70) är på besök med en av sina föreställningar i Vasaparken nära Stig-Helmers Sven-Harrys (påpekar en fnittrande Evy att jag menar, men jag skojade förstås! *Host*) guldhus med konstmuseet, och bakom föreställningen är det full fart på fotbollsplanen.
parkteatern vasaparken 2012
vagn1
Men titta på den spännande halvsekelgamla teatervagnen, som tydligen heter Ester! Man blir rörd – avflagnad färg, rostiga järnrör, och så kan man fälla ut scenen framtill.

vagn2
Här känner man teaterhistoriens vingslag. I hur många sekler har inte vindpinade gycklarvagnar liknande den här knirkat fram genom landskapet, stannat i byar och på torg, och så har gycklarna ropat ihop bygdens folk och haft föreställning? Och bara den här kärran måste ha varit med om en hel del. Regn, åska, succéer och mindre lyckade gig.

publik slänten
Bänkarna är fyllda till sista plats, och i slänten ovanför picknickar förväntansfull publik.

sminklogevagn
En anspåkslös skåpbil är sminkloge (bakom ett duschdraperi) och alltmöjligt-låda i ett.

vagn scenöppn
I gång! Pjäsen (en musikkomedi med mycket sång) handlar om Oskar och Joanna som går på audition efter audition utan att lyckas håva in någon riktig roll. Man kan få nöja sig med att vara spöke på Gröna Lund eller en halv häst.

ömt ögonbl
Besvikelser.
”Alltså du mörka, jag blev JÄTTEGLAD att apartheidregimen föll i Sydafrika, men fröken Julie är faktiskt SVENSK, inte svart! FINNS det något svenskare än midsommar när flickor svänger med sitt blonda hår?
Och du långa killen, jag är HEMSKT upprörd över hur bögar behandlas i Östeuropa, men nu hade Strindberg den där gammaldags idén att fröken Julie ska vara en, ja, kvinna. Och du är för lång för att vara smurf! Vi har INGA fördomar, men vi behöver en frisör, vill du ta det?”

avslutn abba
Revansch! Oskar har kommit på en helt ny pjäsidé om en ö i Grekland och tre okända pappor, och Benny Andersson blir jätteförtjust och föreslår att de ska använda hans och Björn Ulveus’ musik.

publik reser sig
Nöjd publik skrattar och applåderar, och vi klarade oss precis undan regn.

Det fantastiska med parkteatern är att man kan komma som man är, det kostar ingenting, man kan vara barn eller gammal eller sitta i rullstol, man behöver inte känna sig utanför om man inte är etnisk svensk, den är kort sagt för ALLA.

Vi har alldeles för lite tillfällen att vara tillsammans på det här sättet. På sjuttiotalet (ja, jag återkommer till detta gyllene årtionde) arbetade folk mycket mer aktivt för att åstadkomma gårdsfester, kvartersfester, matlag, gatuteater och så vidare. Mer sådant!

Föreställning: ”Bra, är inte ordet!” med Oscar Pierrou Lindén och Joanna Perera Eriksson. 28 juni Hägerstensåsen, 29 och 30 juni Årsta Torg. Här hittar du allt om Parkteatern.

Dagbok på nätet. /Uppdaterat

Telefonen är fortfarande död, gissar att någon stängt av abonnemanget av misstag. Chattade med Telias kundtjänst igår, men numera hör jag tydligen helt och hållet till Tele 2, som inte gick att nå alls. De varnar på sin sajt att mail tar fem dagar att behandla, så jag måste ringa dem. Utan mobil får jag stå i telefonkö i en kiosk, antar jag, om det fortfarande finns telefonkiosker, eller låna Supergrannens telefon när han kommer hem idag. Själva det fysiska nätet handhas av Skanova som inte rapporterar några fel. Ingen förbindelse här dock, så den som längtar efter att ringa mig får maila istället.

Ögonen värker och blefaritar sig och jag har en ömmande, värkande bula i hårbotten som vägrar lägga sig och känns i hela skallen. Stack huvudet under Supergrannens hallampa innan han for och bad honom ta sig en titt. ”Rör den sig?” frågade jag nyfiket, i tanken att det kunde vara en mask som lagt ägg där, eller en alien. (OBS! Jag skämtar! Skicka inga norska rättspsykiatriker på mig!) Hm, sa Supergrannen, men hade inga svar. Lyckligtvis syns ingen av mina åkommor, jag ser fullt normal ut.

Jag har fördubblat min drogkonsumtion, dvs gått upp från en kvarts Treo till en halv. Jag mår som ett utedass och vill helst krypa under täcket och stanna där. Nu ska det bli jättekul att försöka masa sig runt sjön och sedan ta itu med pigga projekt. Ikväll klockan sju tänker jag i alla fall gå på parkteatern i Vasaparken, jag råkade passera deras finna mobila scen igår utan att kunna stanna, och de har föreställning ikväll igen.

Nora Ephron (Sömnlös i Seattle, När Hally mötte Sally, You got mail) har avlidit i leukemi vid 71, läser jag. Det var tråkigt. En annan stor nyhet tycks vara att Charlie Sheen bodde på hotell utan att slå sönder rummet och utan att bjuda in eskortflickor. Spännande.

I Egypten har islamisterna vunnit med vad som betecknas som en Muslimska Brödraskapet-marionett, ett av hans första uttalanden ska ha varit att kvinnor inte får bli presidenter. Jag såg en intervju med en beslöjad muslimsk kvinna före valet, och hon sa att hon var rädd för islamisterna. Ingen av kandidaterna var goda nyheter för landet.

Igår läste jag genom en mängd kommentarer Breivik postade på en sajt 2009-2011, hopsamlade och utlagda av sajten dagen efter terrordåden, intressant att se hur han resonerade under sin tid av ”total funktionssvikt” när han enligt sig själv tonade ner sig och dolde sina verkliga avsikter. Han är fullt logisk och skriver energiskt och sammanhängande. Här finns också åtminstone en av hans ”neologismer”, suicidalhumanist, som han förklarar som välvilliga humanister som är naiva och inte förstår läget, precis vad man trodde med andra ord.

Nu har jag druckit kaffe och min halva tablett börjar kicka in, och ögonen mår bättre efter att ha pysslats om. Helst skulle jag bara vilja sova, men jag ska tappert ta den där upplivande promenaden i stället. Ser ut att vara fint väder.

Teliachatt
Det här är vad Joakim på Telia har att tas med!
Anledningen til att jag envisades var att jag just hade sett en Teliakarta som visade störningar i Vasastan.

UPPDATERAT. Och nu är Supergrannen hemma, brun och fin, och jag har lånat hans fasta telefon (som fungerar) och ringt Tele 2, och vi är 294 stycken som lider av kabelbrott och det ska vara klart till i morgon klockan 14, fick jag veta. Så hur kan du grannens telefon funka? undrade jag. Olika linjer, sa hon. Olika linjer? Några meter från varann? Tydligen.

När jag ändå var inne hos Supergrannen passade jag på att titta in hos de estniska fiskgjusarna (kolakotkas kalakotkas?) på hans dator, det är alltså en webkamera i deras bo, och blev mycket glad över att se att även minstingen nu får mat och har fått lite fjädrar på sig. Hon har enligt rapporter virrat runt som en liten skrutt, blivit legad på och pipit efter mat åt fel håll.

På tal om fjädrar gick jag ju runt sjön där det har varit stor brist på fågelungar i år, och fick till min glädje se en andmamma av stål som lyckats hålla alla sina åtta nu snart färdigvuxna barn vid liv. Fasen vet var hon hållit dem gömda efter bamseröjningen av växtlighet längs stränderna, buskar och träd har försvunnit. Men där var de, och hon vakade över dem som en hök, beredd att ta sig an hundar och andra änder och vem som helst. En lång stund låg hon och guppade på vattnet mellan ungarna och en stor glad iplumsad vovve. I år ska alla klara sig, jädrar anåda! såg hon ut att tänka.

Nu tråkiga räkningar och sedan parkteater.

Driftsinfo

Inte så spännande som det låter. Det är bara vardagen som pajat ihop lite.

Den fasta telefonen är heldöd, undrar hur länge den varit det. (Någon mer stockholmare med samma problem?) På huvudmailen kommer jag in bara hälften av tiden, och det är totalstopp i badkaret. Dessutom har jag fel på huvudet – på utsidan, är det säkrast att tillägga. Aj. Och munnen har plötsligt förvandlats till ett elektriskt batteri. Mera aj.

Mitt i allt detta kom dock ett trevligt läsarmail och muntrade upp i eländet. Han vill ha fler böcker. Tack, Harald!

Jag gav mig fasen på att få ett bad, handskurade och handsköljde. Det gick. Mailade till Telia om telefonen.

Nu är det bara resten kvar.

Tre år sedan Michael Jackson dog.

Och ungefär så härt dags på dagen för tre år sedan hade Michael Jackson just dött. Eller kanske en timme tidigare.

Men det känns som om det vore tio år sedan. Det ligger långt, långt tillbaka. Kanske för att en era tog slut med honom, skiv- och turnéartisternas era. Han var verksam under så väldigt lång tid, 45 år, han sjöng och dansade i så väldigt många genrer och såg ut på så olika sätt, och ändå var han alltid densamma.

Fansen blev förtvivlade och visste varför. De som blev förtvivlade utan att veta varför kände att en dörr slagit igen, en som de inte ens varit medvetna om fanns, och försökte komma underfund med vilken dörr det kunde vara. Jag tror det var dörren till något ursprungligt, barnsligt och okonstlat, för han höll ihop barndom och vuxenliv på ett unikt vis för sig själv (han hade troligen inget val där) och andra. Det var en dörr in till själen som den ser ut innan den blir utvecklad, mogen och samtidigt hopsnörpt. Det finns ingen annan som håller den dörren på glänt, och det är därför det känns som om det var så länge sedan han dog. Det var en dörr till en försvunnen värld.