Avbrott från resan in i mörkret.

SYTYCD

Jag befinner mig fortfarande på resan i terroristen Breiviks mörker, och då är det skönt att komma ut i ljuset igen (eller upp till ytan, kan det också kännas som), sitta i lugn och ro och titta på ”So you think you can dance” och få tillbaka lite normalitet och livsgnista.

Ah! Skönt.

Parkteater i gycklarvagn

Parkteatern (som i år fyller 70) är på besök med en av sina föreställningar i Vasaparken nära Stig-Helmers Sven-Harrys (påpekar en fnittrande Evy att jag menar, men jag skojade förstås! *Host*) guldhus med konstmuseet, och bakom föreställningen är det full fart på fotbollsplanen.
parkteatern vasaparken 2012
vagn1
Men titta på den spännande halvsekelgamla teatervagnen, som tydligen heter Ester! Man blir rörd – avflagnad färg, rostiga järnrör, och så kan man fälla ut scenen framtill.

vagn2
Här känner man teaterhistoriens vingslag. I hur många sekler har inte vindpinade gycklarvagnar liknande den här knirkat fram genom landskapet, stannat i byar och på torg, och så har gycklarna ropat ihop bygdens folk och haft föreställning? Och bara den här kärran måste ha varit med om en hel del. Regn, åska, succéer och mindre lyckade gig.

publik slänten
Bänkarna är fyllda till sista plats, och i slänten ovanför picknickar förväntansfull publik.

sminklogevagn
En anspåkslös skåpbil är sminkloge (bakom ett duschdraperi) och alltmöjligt-låda i ett.

vagn scenöppn
I gång! Pjäsen (en musikkomedi med mycket sång) handlar om Oskar och Joanna som går på audition efter audition utan att lyckas håva in någon riktig roll. Man kan få nöja sig med att vara spöke på Gröna Lund eller en halv häst.

ömt ögonbl
Besvikelser.
”Alltså du mörka, jag blev JÄTTEGLAD att apartheidregimen föll i Sydafrika, men fröken Julie är faktiskt SVENSK, inte svart! FINNS det något svenskare än midsommar när flickor svänger med sitt blonda hår?
Och du långa killen, jag är HEMSKT upprörd över hur bögar behandlas i Östeuropa, men nu hade Strindberg den där gammaldags idén att fröken Julie ska vara en, ja, kvinna. Och du är för lång för att vara smurf! Vi har INGA fördomar, men vi behöver en frisör, vill du ta det?”

avslutn abba
Revansch! Oskar har kommit på en helt ny pjäsidé om en ö i Grekland och tre okända pappor, och Benny Andersson blir jätteförtjust och föreslår att de ska använda hans och Björn Ulveus’ musik.

publik reser sig
Nöjd publik skrattar och applåderar, och vi klarade oss precis undan regn.

Det fantastiska med parkteatern är att man kan komma som man är, det kostar ingenting, man kan vara barn eller gammal eller sitta i rullstol, man behöver inte känna sig utanför om man inte är etnisk svensk, den är kort sagt för ALLA.

Vi har alldeles för lite tillfällen att vara tillsammans på det här sättet. På sjuttiotalet (ja, jag återkommer till detta gyllene årtionde) arbetade folk mycket mer aktivt för att åstadkomma gårdsfester, kvartersfester, matlag, gatuteater och så vidare. Mer sådant!

Föreställning: ”Bra, är inte ordet!” med Oscar Pierrou Lindén och Joanna Perera Eriksson. 28 juni Hägerstensåsen, 29 och 30 juni Årsta Torg. Här hittar du allt om Parkteatern.

Dagbok på nätet. /Uppdaterat

Telefonen är fortfarande död, gissar att någon stängt av abonnemanget av misstag. Chattade med Telias kundtjänst igår, men numera hör jag tydligen helt och hållet till Tele 2, som inte gick att nå alls. De varnar på sin sajt att mail tar fem dagar att behandla, så jag måste ringa dem. Utan mobil får jag stå i telefonkö i en kiosk, antar jag, om det fortfarande finns telefonkiosker, eller låna Supergrannens telefon när han kommer hem idag. Själva det fysiska nätet handhas av Skanova som inte rapporterar några fel. Ingen förbindelse här dock, så den som längtar efter att ringa mig får maila istället.

Ögonen värker och blefaritar sig och jag har en ömmande, värkande bula i hårbotten som vägrar lägga sig och känns i hela skallen. Stack huvudet under Supergrannens hallampa innan han for och bad honom ta sig en titt. ”Rör den sig?” frågade jag nyfiket, i tanken att det kunde vara en mask som lagt ägg där, eller en alien. (OBS! Jag skämtar! Skicka inga norska rättspsykiatriker på mig!) Hm, sa Supergrannen, men hade inga svar. Lyckligtvis syns ingen av mina åkommor, jag ser fullt normal ut.

Jag har fördubblat min drogkonsumtion, dvs gått upp från en kvarts Treo till en halv. Jag mår som ett utedass och vill helst krypa under täcket och stanna där. Nu ska det bli jättekul att försöka masa sig runt sjön och sedan ta itu med pigga projekt. Ikväll klockan sju tänker jag i alla fall gå på parkteatern i Vasaparken, jag råkade passera deras finna mobila scen igår utan att kunna stanna, och de har föreställning ikväll igen.

Nora Ephron (Sömnlös i Seattle, När Hally mötte Sally, You got mail) har avlidit i leukemi vid 71, läser jag. Det var tråkigt. En annan stor nyhet tycks vara att Charlie Sheen bodde på hotell utan att slå sönder rummet och utan att bjuda in eskortflickor. Spännande.

I Egypten har islamisterna vunnit med vad som betecknas som en Muslimska Brödraskapet-marionett, ett av hans första uttalanden ska ha varit att kvinnor inte får bli presidenter. Jag såg en intervju med en beslöjad muslimsk kvinna före valet, och hon sa att hon var rädd för islamisterna. Ingen av kandidaterna var goda nyheter för landet.

Igår läste jag genom en mängd kommentarer Breivik postade på en sajt 2009-2011, hopsamlade och utlagda av sajten dagen efter terrordåden, intressant att se hur han resonerade under sin tid av ”total funktionssvikt” när han enligt sig själv tonade ner sig och dolde sina verkliga avsikter. Han är fullt logisk och skriver energiskt och sammanhängande. Här finns också åtminstone en av hans ”neologismer”, suicidalhumanist, som han förklarar som välvilliga humanister som är naiva och inte förstår läget, precis vad man trodde med andra ord.

Nu har jag druckit kaffe och min halva tablett börjar kicka in, och ögonen mår bättre efter att ha pysslats om. Helst skulle jag bara vilja sova, men jag ska tappert ta den där upplivande promenaden i stället. Ser ut att vara fint väder.

Teliachatt
Det här är vad Joakim på Telia har att tas med!
Anledningen til att jag envisades var att jag just hade sett en Teliakarta som visade störningar i Vasastan.

UPPDATERAT. Och nu är Supergrannen hemma, brun och fin, och jag har lånat hans fasta telefon (som fungerar) och ringt Tele 2, och vi är 294 stycken som lider av kabelbrott och det ska vara klart till i morgon klockan 14, fick jag veta. Så hur kan du grannens telefon funka? undrade jag. Olika linjer, sa hon. Olika linjer? Några meter från varann? Tydligen.

När jag ändå var inne hos Supergrannen passade jag på att titta in hos de estniska fiskgjusarna (kolakotkas kalakotkas?) på hans dator, det är alltså en webkamera i deras bo, och blev mycket glad över att se att även minstingen nu får mat och har fått lite fjädrar på sig. Hon har enligt rapporter virrat runt som en liten skrutt, blivit legad på och pipit efter mat åt fel håll.

På tal om fjädrar gick jag ju runt sjön där det har varit stor brist på fågelungar i år, och fick till min glädje se en andmamma av stål som lyckats hålla alla sina åtta nu snart färdigvuxna barn vid liv. Fasen vet var hon hållit dem gömda efter bamseröjningen av växtlighet längs stränderna, buskar och träd har försvunnit. Men där var de, och hon vakade över dem som en hök, beredd att ta sig an hundar och andra änder och vem som helst. En lång stund låg hon och guppade på vattnet mellan ungarna och en stor glad iplumsad vovve. I år ska alla klara sig, jädrar anåda! såg hon ut att tänka.

Nu tråkiga räkningar och sedan parkteater.

Driftsinfo

Inte så spännande som det låter. Det är bara vardagen som pajat ihop lite.

Den fasta telefonen är heldöd, undrar hur länge den varit det. (Någon mer stockholmare med samma problem?) På huvudmailen kommer jag in bara hälften av tiden, och det är totalstopp i badkaret. Dessutom har jag fel på huvudet – på utsidan, är det säkrast att tillägga. Aj. Och munnen har plötsligt förvandlats till ett elektriskt batteri. Mera aj.

Mitt i allt detta kom dock ett trevligt läsarmail och muntrade upp i eländet. Han vill ha fler böcker. Tack, Harald!

Jag gav mig fasen på att få ett bad, handskurade och handsköljde. Det gick. Mailade till Telia om telefonen.

Nu är det bara resten kvar.

Tre år sedan Michael Jackson dog.

Och ungefär så härt dags på dagen för tre år sedan hade Michael Jackson just dött. Eller kanske en timme tidigare.

Men det känns som om det vore tio år sedan. Det ligger långt, långt tillbaka. Kanske för att en era tog slut med honom, skiv- och turnéartisternas era. Han var verksam under så väldigt lång tid, 45 år, han sjöng och dansade i så väldigt många genrer och såg ut på så olika sätt, och ändå var han alltid densamma.

Fansen blev förtvivlade och visste varför. De som blev förtvivlade utan att veta varför kände att en dörr slagit igen, en som de inte ens varit medvetna om fanns, och försökte komma underfund med vilken dörr det kunde vara. Jag tror det var dörren till något ursprungligt, barnsligt och okonstlat, för han höll ihop barndom och vuxenliv på ett unikt vis för sig själv (han hade troligen inget val där) och andra. Det var en dörr in till själen som den ser ut innan den blir utvecklad, mogen och samtidigt hopsnörpt. Det finns ingen annan som håller den dörren på glänt, och det är därför det känns som om det var så länge sedan han dog. Det var en dörr till en försvunnen värld.

Måndagspytt med små norska språksorger, en fågel och en film.

Det finns ett ord på engelska, unkempt, som betyder ungefär vad man kan se nedan – okammad, icke tillsnofsad. Men mången anglosax har undrat vad då ”kempt” betyder, för det finns inte. Det måste väl ändå ha funnits?

bryn  morgonNästan precis så här med håret i ögonen ser en av
de unga giriga Los Angeles-fastighetsmäklarna ut
i ”Million Dollar Listing”, men för honom kostar
det flera tusen dollar i månaden.
Jag behöver bara kliva upp ur sängen och gäspa
en vanlig måndagsmorgon.

Breivikrättegången är äntligen över och jag ska skriva en sista blogg om vad jag tror om denna massmördare och terrorist, men inte just nu.

Just nu har jag några små språksorger vad gäller norskan. Norska är ju mitt andra modersmål som jag lärde mig av älskade människor när jag var barn, så när jag hör norska drar en varm ström av känslor genom mig. Det är mitt språk! MEN – jag har inte talat det regelbundet sedan jag var femton och slutade åka till Norge tre månader varje år.

Alltså – jag har inte levt i Norge. Jag har inte gått på universitet i Norge och pratat, diskuterat och fikat med jämnåriga och utvecklat mitt språk tillsammans med dem. Jag har inte kontinuerligt läst kurslitteratur, tidningar och böcker på norska. Så nu, när jag läser norska artiklar och rättegångsreferat på nätet varje dag, märker jag till min sorg att det är massor som jag inte omedelbart förstår.

Om ni kan tänka er att ni plötsligt vaknar upp en morgon och märker att alla andra svenskar utom ni vet, och alltid har vetat, vad KNORF betyder, alla utom ni, så förstår ni hur det känns. Vad då KNORF? frågar jag mig alltså med hyfsat långa men jämna mellanrum. Och så måste jag leta på nätet.

KJIP, till exempel. Breivik var ute på krogen ett halvår innan han blev massmördare, var full och dum och trakasserade en lokal kändis med sina högerextrema idéer. Små diskreta vinkar om att han borde dra åt skogen bet inte. Han var riktigt kjip, säger kändisen, och till slut fick de be vakten slänga ut honom. (Varvid Breivik skrek: Om ett år är jag tre gånger mer känd än du!)

Kjip…? Jag får slå upp. Det betyder kjedelig, står det, och kjedelig betyder ju tråkig. Men i det här sammanhanget antar jag att kjip står för ”jobbig”. Lite senare hittar jag ordet ”jeg skal være grisekjip” i Rockyserien i Dagbladet, och där betyder det absolut ”skitjobbig”.

Och uttryck som man begriper men inte sett i riktigt det sammanhanget. ”Det fikk jeg ikke med mig”, betyder ”Det såg jag inte, det hände men jag lade inte riktigt märke till det, det gick inte in.”

”Nå er jeg optatt av…” – nu fokuserar jag på, nu avgränsar jag mig till.

”Nå tar jeg for meg…” – nu tänker jag prata om…

Så där håller det på, och jag strävar med att inkorporera dessa för mig nya norska kunskaper med mina gamla, att lära sig är inga problem men hur ska jag få ett känslomässigt förhållande till dem? Norska är ju inte mitt andra språk, det är mitt andra första.

OCH SÅ kom jag traskande uppför trappan i farstun och såg vita fläckar på stengolvet och visste att klockan var slagen, igen. En pippi hade nyfiket flaxat in genom den öppna porten och uppför fyra trappor och fanns nu någonstans framför mig.

Jodå. Mycket riktigt.

skata i farstun

En skata satt på vindsdörrsgrunkan, för den kom inte längre. En ung och oerfaren en.

Icke! tänkte jag. Jag tar INTE fram vantarna och försöker bära ut den, jag har ont i huvet och den har en LÅNG vass näbb. You’re on your own! morrade jag mot skatan.

Fast jag gick in och hämtade vatten och lite Falu rågrut åt den. Som den struntade i, den kastade bara några blickar på mig och försvann nedåt, slog huvudet i ett fönster och flög vidare våning för våning och tog sig ut själv. Ha, de kan ju! I fortsättningen får de klara sig själva.

FILM, så. (Varning, spoilers!) The Grey, med aptråkiga Liam Neeson, mannen utan humor, är precis som Safe House en film filmälskare ser när de inte ser film. Safe House hade fina skådisar, och det var väldigt roligt att se Fares Fares och Joel Kinnaman i amerikansk action och Denzel Washington tycker man ju om, men den var så klichétyngd att man vred sig av genans.

The Grey handlar om män som störtar med ett plan i snöig vildmark och trakasseras av elaka, morrande, ondsinta vargar. Tyvärr är det lågbudgetvargar som ser ut som håriga grisar på nära håll, tilltufsade som om de stått i skåpet sedan någon film på sjuttiotalet. Liam Neeson ska föreställa Mannen från vildmarken som Vet Allt och representerar den sorgsna, ödestyngda manligheten mot naturen (vridningar av genans igen) och leder de andra, men dessvärre är han en riktig klant. (”Gutta på skauen”, de unga grabbarna som deltog i norska motståndsrörelsen under andra världskriget och bodde i små skyl i skogen utan att göra något väsen av det, hade flinat sig fördärvade, tänker jag.)

När stormen slår till kommer ingen av de överlevande på att bygga en hydda av allt granris runt sig, de pulsar i halvmeterdjup snö utan att få den ljusa idén att sno ihop någon sorts snöskor, och vad gör Liam när den näst siste överlevande fastnar med skon mellan två stenar i forsen och hamnar med huvudet under vattnet? Dyker han, redan våt som han är, ner en meter och drar loss den fastnade foten? Icke då. Drar han in luft och överför via mun mot mun till stackarn? Ja, två gånger, sedan skiner han i det. Istället sliter han och drar i offret tills det drunknar. Duh.

OK, jag har sett för mycket film. Massor av människor tycker detta är vansinnigt spännande. Lyssna inte på mig!

PS/ Nytt norskt ord idag. TURBOANKE. Som inte har med snabbsimmande ankor att göra, utan med anke=överklagande.

Chad RogersChad Rogers från Million Dollar Listing.

Nu läste jag fel igen.

I lokalreklambladet finns en intressant artikel om en ostbutik. Folk äter mer parmesan än man tror, står det till exempel, mer än Svecia och Västerbotten. Spännande! ”Till butiken , som också levererar till mataffärer och restauranger, kommer alla typer av kunder, gamla som unga”, fortsätter artikeln. ”Och många av dem är skummisar.”

Huh? Skummisar? Sekundsnabb inre bild av Al Capone & Co som äntrar den stackars ostbutiken med maskingevär.

Men nej, det var inte skummisar. Det var stammisar! Stamkunder.

Och nyss såg jag en påannons för ett historiskt program. ”När mormor styrde i Europa”, står det där.

Ny inre bild, nu av en järnmormor till häst som galopperar fram genom Centraleuropa med kroksabeln i högsta hugg. Men inte var det så. Det var morerna. Muslimerna, alltså.

Men äsch. Inget är som man tror.

Hans Villius

Hade inte tänkt skriva här idag, men man måste ju få uttrycka sin stora tacksamhet över att ha fått ha Hans Villius och hans kompanjon Olle Häger i sin TV-ruta under så många år. Hans Villius tog sin doktorsexamen i historia redan 1951, och igår avled han 88 år gammal.

Man skulle vilja att han levde för evigt och kom med ständigt nya, fascinerande dokumentärer sammansatta av gamla filmsnuttar och svartvita stillbilder, och gjorde människorna i dem omedelbart levande och nära med sin absolut unika röst. Som en servitör på en vägkrog sa: ”Hans Villius kom in och beställde köttbullar, och det lät som om andra världkriget brutit ut.” Han hade en otrolig förmåga att placera det förgångnas människor mitt ibland oss, i vardagsrummet och på gatan utanför, och samtidigt ge oss en hisnande känsla av både hur lång och hur kort tiden till dem är. Vill man ha en tidsresa, ska man lyssna på Hans Villius.

Men man får inte vara girig. He had a good run, för att prata nutidssvenska, och vi med honom. Tack, oändligt tack!