Ute och socialiserar.

Det heter ju så nu för tiden, socialiserar, när man träffar folk. Man gör dem alltså inte till vänsterfolk, man bara pratar med dem om allt möjligt. Det var precis vad jag behövde, så jag fick ett ryck och gick på ett mingel igår, där jag hade alldeles väldigt trevligt och försökte prata hål i huvudet på en rad andra författare i tur och ordning .

Med tanke på att vi är just författare, var det ibland sällsamt svårt för oss att hitta orden.
”Den där, du vet vad han heter… öh…” sa någon, och
”Jag har skrivit en sådan där, vad heter det nu igen, när man skriver om något fiktivt fast det egentligen hänt i verkligheten?”
”Ja, det är ju… vänta… jag har också glömt vad det heter, men jag vet precis vad du menar!” (Nyckelroman, menade hon.)

Det var hos Författarcentrum Öst, och det blev efterhand stimmigt och trångt och mysigt i den lilla lokalen som ligger alldeles i närheten av min gamla skola, Whitlock. Jag träffade folk som just debuterat och skrev tillsammans, barn- och ungdomsförfattare, faktaförfattare, en persisk författare som just skrivit om afghanska flyktingar i Iran, och någon som efter ett långt samtal visade sig vara kusinen Ingvar till den gamla bekantingen, trubaduren och kärnkraftsmotståndaren Roland von Malmborg.

Författarcentrum

Mycket trevliga Lena Landström som skrivit om lammen Bu och Bä, Författarcentrum Östs nya boss Kalle Güettler (som tillsammans med två andra skriver om Stora och Lilla Monstret) håller tal från en väldigt hög pall, persiska författaren Mohsen Nekomanesh, blonda Ingrid Rudefors med ryggen till, Lenas man och medarbetare Olof, Ann-Marie Tung Hermelin.
Det var egentligen trängre och mörkare och stimmigare än det ser ut. Och det fanns bubbelvin. Det fanns också en flaska alkoholfritt som åker fram vid varje mingel, men som ingen öppnat än.

Beväpnad med lite nya visitkort traskade jag iväg sist precis innan de diskret började putta ut mig, och tog en liten tur till Whitlock, där porten faktiskt stod öppen. Gick in och såg mig runt, beredd på en attack av förkrossande nostalgi eftersom jag började i tredje klass här när jag var nio år. Gick nerför trappan till aulan varifrån, otroligt nog, ”Den blomstertid nu kommer” trängde ut från någon sorts avslutning, precis som varje år när vi slutade vårterminen. Jag såg inte en människa, men om det varit en film, hade jag nu hört röster ur det förgångna eka runt mig, barnröster och lärarröster, lösryckta repliker. Minnena är så intensiva.

Men märkligt nog travade jag tillbaka uppför trapporna utan att brista i gråt, förbi gården (var det inte just här Susanne bröt handen?) och upp till klassrummen.

En flicka med Downs syndrom sa i ett TV-program att hon inte förstår tid. Jag förstår inte heller tid. Det är obegripligt att man inte kan röra sig fritt i tiden, att man inte kan vara där i Whitlockska Samskolan och gå direkt in i en rast på femtiotalet. Allting är ju kvar om man bara tar ett steg genom ett kort, genomskinligt andetag. Jag skulle inte bli det ringaste förvånad om jag seglade tillbaka för en stund, så länge jag hade lust, för att sedan återvända till nuet igen.

Däremot skulle jag inte vilja stanna i femtiotalet och utplåna nuet. Men kunde jag leva om livet, är det möjligt att jag skulle göra det från och med någon gång under den tidiga hösten 1964. Med tvekan, för man vill egentligen inte gå bakåt, utan framåt, men det finns vissa saker jag skulle göra annorlunda – till exempel sätta sönerna i musikskola. Men vem är inte efterklok?

Försöket att känna sig nostalgisk misslyckades igen, måste jag säga. (Jag har ju traskat runt på skolan förr i samma syfte.) Det har gått FÖR lång tid och jag har ju redan varit i den nostalgiska perioden för länge sedan, det känns rätt överspelat.

Och nu har jag gett mig på vinden också i röjningsivern och borrat mig in allra innerst i dunklet under snedtaket där det står lådor ouppackade sedan flytten till Kårsta 1979. Jag vet att det var då, för jag hittade två barntallrikar invirade i tidningssidor från det året. (Nu är de ordentligt diskade). Det finns ett stort lager serietidningar också – kan man få något för dem, kanske? En femma styck? Och jag hittade en otroligt fin bild av Peter från en klassfotografering, han är så vacker på den att hans mamma tappar andan. Jag måste skicka den till honom. Dikt och Tanke del II ploppade också upp och står nu, rätt sjangserad, prydligt i bokhyllan mellan ettan och trean.

Nej, nu är det dags för en alldeles nutida kvällsmacka av något slag.

Annonser

9 reaktioner till “Ute och socialiserar.”

  1. Men använder någån ”normal” människa ordet socialisera, eller är det bara nybörjarjournalister som rewritar utländskt material som skriver så?

    Jag har i alla fall inte stött på det allt för ofta!

    Gilla

    1. Inte jag heller, lyckligtvis! Men det är ju en trend att ta engelska ord rakt av och ”försvenska” dem lite, och jag bara driver med den här. Själv skulle jag aldrig använda ordet socialisera på allvar i betydelsen ”umgås med folk”.

      Gilla

  2. Om serietidningar är det svårt att uttala sig om man inte ser dem. En femma styck tror jag dock är önsketänkande. Det finns så många begagnade serietidningar i omlopp. En handlare skulle kanske erbjuda dig en klumpsumma, som förmodligen inte är särskilt hög. Det kan ju dock hända att det finns några rariteter i högarna, men då får du ge dig ut på nätet och informera dig om saken, om du inte vill att en ev handlare som du sålt allt till skall upptäcka dem och själv tjäna storkovan.

    Gilla

  3. Rexxie: 😉

    Ullah: Jag gick mest efter vad antikhandlarna tar på Odengatan. De säljer inga rariteter, vad jag kan se. Sedan vet jag inte om sönerna längtar efter de gamla serietidningarna eller ej.

    Hm – man kanske skulle kolla på nätet vad samlare letar efter? Men så mycket tidningar som kommer ut kan det inte vara många ex som verkligen är värda något.

    Gilla

    1. Nu har jag snabbkollat på en sida som heter seriesam. För att vara värda något alls bör det vara rätt gamla serietidningar eller album i hyfsat eller väldigt bra skick.

      Jag hade bara lite vagt tänkt langa iväg dem någonstans, men kanske är det värt att kasta ett getöga. Toppnoteringen för en riktigt gammal Kalle Anka är flera hundra tusen – sedan rasar det rätt raskt neråt till en hundralapp, och till noll.

      SENARE – jag blir galen! Gick inspirerad till en hylla for att kolla gamla Agent X9, och vad hittade jag inknölad bredvid dem? Ännu en pappershög! (Och tidningarna var inte värda något heller, vad jag kan se.)

      Nåja, hyllan blev i alla fall dammad.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s