Ut och socialisera, del 2 – mot Norrtälje!

Igår var en riktigt rolig dag, och det hände tre fina saker.

Den första var att jag greppade ett sorterat manus (jag går helt på intuition nu) och började läsa och blev alldeles fångad, och så efter ett antal sidor i ett par variationer fanns det helt enkelt inte mer. Jag hade målat upp en spännande situation, en fascinerande värld och en fascinerande människa, men vart hade jag tänkt gå med det? Vad skulle hända? Inte en susning! Och så visade det sig att jag för en gångs skull hade skrivit ett riktigt, fylligt och klargörande synposis, istället för de halvt obegripliga stolpar som finns här och var, och nu förstod jag och det blev ännu mer spännande och kan bli riktigt bra. Det var ett sådant där litet glänsande ögonblick av skaparlycka.

Nummer två inträffade när jag äntrat dubbeldäckaren mot Norrtälje. Evy hade bjudit in mig för att träffa henne och de tre systrarna från gården i Syninge och två av de äkta männen, och det såg jag verkligen fram emot.

676 på valhallavägen
Man åker dubbeldäckare till Norrtälje från Valhallavägen, och både den dit och den hem hade intressanta stenskott på den stora vindrutan. Men det fanns säkerhetsbälten! Första gången jag använde ett sådant på en buss, tror jag.

Rolig händelse nummer två, för efter ett tag steg en hel skolklass med tio-, elvaåringar på, och tre glada flickor satte sig på andra sidan gången bredvid mig, längst fram. Och nu fick jag veta något ljuvligt som jag inte vågat hoppas i videospelens och mobilens tidevarv; berättarkonsten bland barn är inte död!

När jag var i just den här åldern (en av de bästa åldrarna att vara i) satt jag hemma på Valhallavägen 96 och skrev historier, och mina två jämnåriga kompisar i huset kom och ringde på och ville att jag skulle läsa högt. Och vad hände nu 2012, om inte att en av flickorna visade sig vara spökhistorieexpert och de andra två gav henne startpunkter och lyssnade koncentrerat. Så här kunde det låta:

– Berätta om den där bron!
– Jo, när den där bron byggdes dog en massa människor, och de ligger kvar döda under bron, och ibland kommer de upp, och…

Jag började fladdra med öronen. Katten att jag inte kunde höra allting, men var det inte något om zombier som är rädda för Lady Gaga, så att folk i bilarna måste spela Lady Gaga för att rädda livet?

– Berätta om sladdspåret på vägen!
Historieberättaren sänkte rösten. – Det är egentligen inget sladdspår, det är spår av klorna på en jättebjörn. En flicka dödade den och…

Det här var bara början. Det var blod och död och skräck och inälvor och kroppsvätskor, och de vackert rödlackerade, konstnärligt formade gatlyktorna vid Söderhalls trafikplats blev ”Djävulens gatlyktor”.

Spökhistorieaficinados

Flicka 1 till vänster, hon med Djävulens gatlyktor: ”Har du skrivit några spökhistorier? Har du läst The Hunger Games?”
Flicka 2, mitten: ”Skriver du deckare? Min mamma älskar deckare! Vad heter du?”
Och så flicka 3, spökhistorieexperten själv.

Jag berättade att jag skriver böcker för att förklara varför jag tyckte det här var så kul, men aldrig hade jag trott att tioåringar kan vara så fascinerade av det. Snart fick hela bussen veta att det satt en författare bland dem.

– Vaaar? ropade ungarna längre bak.
– Däääär! ropade flickorna och pekade. Alla tre.
– Vad heter hon? Vad har hon skrivit?

Kan inte minnas att jag tyckte det var något speciellt i deras ålder, men det kanske var för att min mamma var förlagsredaktör.

Rejält uppmuntrad av dessa pigga småtjejer som gillar historier, med hopp för kommande generationer, klev jag av i Norrtälje till dagens tredje och längsta roliga upplevelse.

Grönt hus i Norrtälje
Så här ska ju hus se ut, ju!

Jag hade hoppat på en tidigare buss än avtalat och gav mig nu ut på jakt efter en snygg chokladask till värdparet. Jag hittade Pressbyrån vid stationen och ledighetskommittén nere vid ån och resebyrån och kebabstället, men var gömmer de Norrtäljes choklad? Till sist hamnade jag på ICA, som även det visade sig lida svår brist på chokladaskar. Någon pekade mig lite obestämt i riktning mot disktrasor och tvättmedel, och när jag passerade ett stånd med stark luktande rökta grisöron började jag förtvivla. Men så kom jag på det: Ost. God ost!

Och så kom varma goda Evy och hämtade mig, och vi gick längs ån till det mest underbara lilla trähus där hon och hennes körsjungande man Per bor. Huset är lite off white på det sätt norska hus ofta är,och inuti är det så hemtrevligt planerat att jag ville skriva mitt livs andra beundrarbrev till en arkitekt. Dessutom är det präglat av värdparets optimistiska naturer.

Och så kom systrarna, inklusive min f d barnflicka Ingegärd, som det var så extra roligt att träffa.

Lunch i Norrtälje med Evy Standwerth
Fr v medsols: Evy (som jobbar en del på Röda Korset), Per, Astrid (”Vad hände med San Francisco? Jag vill läsa resten!”), Sonja (som kom ända från Salem fast hon har ont i foten), Ingegärd och hennes man Bosse.
Se utsikten!

Vi åt laxpaj och bröd och ost och sedan rabarberpaj, och så gick vi på konstpromenad. På vägen sa Ingegärd: – Den här sången sjöng din pappa när du var liten! och började, och jag stämde in:

Jeg har en tulle med øyne blå
og runde kinner med roser på
og mitt i fjeset
har hun en nese
så stoor som såå.
(Där ska man peta på barnets näsa.)

Tänk att vi båda kommer ihåg denna sång som vi inte hört på en lång rad decennier.

Så kom vi fram till konstverken.

stulet konstverk
Evy poserar bredvid skulpturen Svanen, som tyvärr är stulen.

ostulet konstverk
Alla de fyra systrarna vid en annan skulptur.
Nu började det regna. ”Min kamera!” klagade jag, varvid två hjälpsamma systrar rusade fram med paraplyer. ”Neej, gå tillbaka, jag ska ju plåta er!” sa jag och försökte hålla kappan över istället. Den syns till vänster. Tyvärr kom inte regnet från vänster, det kom uppifrån.

Och nu blev det skyfall, och vi kutade som vinthundar till närmsta tak. Sedan gick vi tillbaka och åt kladdkaka.

Det var ett riktigt, riktig trevligt besök med ett riktigt trevligt gäng och väldigt god mat. Evy är den mest omtänksamma värdinna man kan tänka sig. Lite som en nyfunnen syster för mig också.

Och imorse gick jag förbi ett kafé som fått nya, rödorange lackerade stolar med konstiga vinklar i ryggen, de sticker ut som horn.

Djävulens kaféstolar, tänkte jag lyckligt.

Annonser

9 reaktioner till “Ut och socialisera, del 2 – mot Norrtälje!”

  1. Vad trevligt! Två frågor:
    1. Passade Ingegärd dig eller dina barn?
    2. När får vi läsa mer om San Fransisco? (Förstår att jag inte är den enda som väntar…)

    Gilla

      1. Hon passade mig! Mina barn hade först kommunal dagmamma, sedan en god vän till min mor, sedan dagis – och tillfälliga kommunala barnvakter, det fanns sådana då. Jag hittade en anteckning om att när en av dem slutade sin korta tjänstgöring, åt vi tårta.

        När jag skulle signera bok till Ingegärd (det gjorde jag till alla fyra förstås) sa jag: ”Jag kan väl inte skriva ‘Till min gamla barnflicka’ heller, det låter som om du vore 100 år!” och hon svarade: ”Men jag är ju åttio…” Kan man inte tro.

        SF – Ullah – jag vet inte. Stiegartikeln och ögonen och allt möjligt blev ett litet trauma där i krokarna, men inte för evigt, hoppas jag.

        Gilla

      2. Fantastiskt att få träffa sin egen passerska! Jag gillar att berätta (så jag har säkert redan gjort det här) att jag, som är årsbarn med dina söner, gick på dagis från det jag var cirka ett år… det var ganska ovanligt på den tiden. När jag började första klass 1971 var det bara jag och en till som hade gått på dagis.
        SF – en vacker dag får vi nog läsa! Det är ingen brådska.

        Gilla

      3. Ja, efter så lång tid!

        Men var ni två de enda? Jag gick ju på dagis redan på fyrtiotalet! Så det var ingen ny institution när du och sönerna kom, precis.

        En vacker dag finns SF-omslaget (det slutgiltiga) här på bloggen som en total överraskning…

        Gilla

      4. Vi var ju inte de enda på dagiset… vi gick inte ens på samma ställe. Och det är klart att barnkrubbor funnits länge. Vad hette det på din tid? Men det är väl inte förrän på sjuttiotalet som ”alla” blev dagisbarn?

        Gilla

      5. Nej, jag undrade över att du sa ni var de enda i din klass som gått på dagis. Det är inte så jag minns sjuttiotalet alls. Kan inte direkt minnas hemmamammor bland mina bekanta, men det måste väl ha funnits några.

        Det hette daghem från början, och kallades väl dagis från sextio- eller sjuttiotalet – det var egentligen ett slangord. ”Barnkrubba” – hm, det låter ålderdomligt för mig, som något ur en gammal journalfilm, men jag känner förstås igen ordet.

        Gilla

  2. Du bodde i Stockholm då, eller hur? Jag gick i skolan i Kungälv, en mindre stad utanför Gbg (men jag gick på dagis i Gbg). Där var de flesta mammor tydligen hemma på 60-talet. Men det var i en brytningstid även där.

    Gilla

    1. Jo, vi har alltid bott i Stockholm – och visst var det en brytningstid.

      Men när jag tänker på arbetande kvinnor, så har det ju alltid funnits kvinnor som arbetat utanför hemmet, med fysiskt jobb eller försäljning eller med egna företag, och de har alltid behövt någon form av barnpassning. Hemmafrusystemet à la femtiotal varade egentligen inte en så lång period.

      Min farmor t ex föddes 1892 och kom till Sandefjord 1914, började arbeta i butik och köpte så småningom en egen med ett antal anställda (fyra eller fem, gissar jag, plus hembiträde) och ett helt hus, och absolut ingen yttrade någonsin ett ord om att detta skulle ha varit konstigt på något vis, eller att hon var en pionjär. För det var hon ingalunda.

      När min mamma dök upp i hennes sfär föll det henne inte in att hennes svärdotter enbart skulle städa och passa barn. Hon ville köpa en parfymbutik åt mamma, eftersom min mor var så modemedveten och piffig. (Mamma tackade dock nej – hon ville inte bo permanent i Sandefjord.)

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s