Att ta det lite vettigt.

Varför gör inte rika människor något roligt för sina pengar? frågade Thomas di Leva en gång. Varför bygger de inte till exempel en glaselefant på Norrmalmstorg, som folk kan sitta och fika i?

Något sådant har Sven-Harry gjort när han uppförde sitt eget konstmuseum i Vasaparken. Allra överst på taket byggde han en kopia av nedervåningen på sin sjuttonhundratalsgård på Lidingö, som han just då flyttat från. Rummen och fönstren ser likadana ut, och möblerna och konsten är de autentiska. Så dit gick jag igår, och det var verkligen värt att se. Ett stort vardagsrum i grönt med öppen spis och bokhyllor och tavlor och skulpturer, i mitten ett gult litet paradrum med terrassdörrar ut, och matrum och kök vid andra gaveln. Konst på väggarna, i taket i ett fall, och infällt i en dörrlist i ett annat. Helene Scherfbecks målningar och teckningar i hallen är mina favoriter i den samlingen skulle jag tro.

Men jag gjorde annat också igår, stod på en stege i sovrummet och lyfte och torkade av mina egna hardback böcker från ovanpå garderoberna för att samla dem på en egen hylla. Och nu, efter så mycket röjande och bärande och böjande, kommer allt tätare griniga signaler från min rygg. Grejen är ju den att jag har haft turen att kunna bli fullt funktionsduglig genom extrem försiktighet (vilket tog år att lista ut, men det gick), så jag glömmer hur den egentligen är.

Lagom för att varna mig dök också en handskriven lapp upp i gömmorna. Troligen skrev jag den 1995 när ryggen brakade ihop, att döma av en medicin som nämns och som man sannerligen i min lilla låda inte ska ta.

Det var enda gången jag skrev så öppet om mina plågor, och det var verkligen, verkligen illa. Så här står det.

”1. Natt till lördag, ca kl. 3.00
Ont, ont. Kan inte gå. Har tagit först en Ipren och sen en halv Indomee. Tidigare Distalgesic. Kravlat på golvet. Fruktansvärt. Vågar inte lägga mig igen. Har tagit mig till köket. Det tog 30 min. Ryggen är ett helvete. Går med små steg, håller i mig överallt. Sitter nu på en stol.

2. Kl. tio i fyra: Ryggen lika illa. Har tagit mig till badrummet. Försöker knipa om Indomee-pillret, men efter en halvtimme kom det ut igen i form av en mindre diarré. [Anm: Kroppen gjorde sitt bästa för att försvara mig, tydligen.] Kanske lite i alla fall togs upp. Hur ska det här gå? Jag kan inte bo ensam utan att kunna röra mig. Känner mig svimfärdig. Vad [händer] om det brinner? Eller jag inte kan ta mig till toaletten? Har inte sovit alls.”

(Indomee gav mig rätt snart stora sår i underlivet, jag fick åka akut till sjukhus, och en rad läkare och sköterskor stod runt mig och sa: Läkemedelsskador. Läkaren som skrivit ut de förbannade pillren blev intresserad när jag ringde in resultatet av hans vård: ”Jaså fick du sår där? Men du borde ha fått dem någon annanstans!” Han hade använt mig som försöksdjur för medicinen. Borde anmält honom, men försvann bara ut hans synfält.)

Lappen påminde mig om vikten att ta denna rygg på allvar. Nu kan jag gå, springa, vända mig i sängen och bära obehindrat, och det ska helst förbli så. Men när det blir svårt att dra på sig sockorna på morgonen och saker börjar kännas tunga och värken kommer smygande, är det tydliga varningssignaler.

Besked: Sluta HELT OCH HÅLLET. NU.

Röjningspaus, alltså. Men man måste ju kunna leva med ro i sinnet och ett fungerande hem, så jag använde en bra stund till att ordna fria golvytor, inbjudande soffa och tomt matbord med tomma stolar, och till och med Supergrannen som blir nervös av röror känner frid och förnöjsamhet här inne nu. (Han kom egentligen in för att dekonstruera ett bord som nu till hälften blockerar hallen, men det får vi skjuta upp tills jag kunnat bereda plats på vinden. Och man kan gå runt bordet där det står, via köket in i vardagsrummet.)

Tömda lådor i skänken och byrån väntar på nytt sorterat innehåll, men tills det kan bli av ska jag bara promenera, ta varma bad och börja ägna mig åt de där projekten, vars framgrävande var en stor del av syftet med megaröjningen. Jag har tillräckligt många redan för att hålla mig i gång de närmaste fem åren.

Som det nu är kan jag trots de prydligt ordnade högarna ta hem folk, bjuda på mat eller fika och de har golvplats att vara på, och det finns nu också en målarplats och ”en inbjudande skrivplats för själsdödande sysslor” (räkningar och dylikt).

Hemma-hos-reportage följer framåt kvällen!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s