Att göra saker och en bokrekommendation.

Jag vet inte hur det är med er, men visst är det något med ett stort, tomt bord som får en att vilja göra något roligt och konstruktivt?

göra collage

För flera år sedan gifte sig Ulf och Berit i Visby (Ulf som i Ulf Hedbergs Bok & Musikkafé), och jag tänkte göra en tavla som en kul och anspråkslös bröllopspresent. Hur det var, så blev det inte av. Men nu skulle jag till Visby igen och ringde för att kolla att de var hemma och fortfarande lyckligt gifta (det är de), och så satte jag mig kvällen innan och gjorde sent omsider ett litet collage.

Morgonen efter tyckte jag det var världens fulaste collage och började om från början. Jag hade bara en kvart på mig, men det fanns några fina röda bitar som av en slump hade hamnat riktigt vackert på blocket, och dem byggde jag på. (Hann inte riktigt. Fick ta taxi.)

Sedan var det Lenta, mannen som äger Munkkällaren i Visby. För samma antal år sedan ungefär hyrde jag hans ena hus bara för att ohyra det igen några timmar senare, men han sa generöst att det var OK, jag behövde inte betala, men han ville gärna ha en bok någon gång när jag råkade ha vägarna förbi igen, om något år eller så. Verkligen hyggligt, tyckte jag.

Inte blev det av heller. Så nu ringde jag. Lenta, svårt jäktad eftersom alla i staden nu hårdjobbar inför turiststarten, hade glömt både mig och bok, men han fann sig och ville gärna ha en.

Jag packade alltså ner tavla och bok och tog världens dyraste taxi till Bromma flygplats. (Jisses, vad det priset gått upp på ett par år!)

på bromma
Varmt och skönt i första hallen, kallt och dragigt när man passerat säkerhetskontrollen. Där jag förresten lyckades tappa mitt enkla men för mig ovärderliga guldarmand som KG gav mig när barnen föddes, och som följt mig genom livet. Jag flängde runt som en störd fladdermus, tills en annan passagerare hittade armbandet på golvet. Tack!

Uffe och Berit bjöd på hans hemlagade blåbärspaj med vaniljsås och vi hade väldigt trevligt – det är alltid trevligt där med dem. Men jag hittade också en bok på kaféet, tack vare författaren, tack vare Uffe som har ett bokbord, och tack vare förlaget Deja vu, som ger ut utgångna titlar.

Nätterna var våra

”Nätterna var våra” (text Eva Sjöstrand, bild Anne Nilsson) kom ut för första gången 1996, efter att ha legat på en hylla i sjutton år, men är tidlös. Den är en samling korta autentiska livsberättelser av fattiga gotländska kvinnor som Eva Sjöstrand intervjuade, och rör tiden mellan ungefär förra sekelskiftet och strax efter andra världskriget. Det är ovärderlig historia.

Så oerhört fort har vi glömt hur livet tedde sig för bara decennier sedan innan världfärdssamhället etablerats, innan det fanns fri sjukvård, dagis, lagar om arbetstid och löner, centralvärme, varmvatten och badrum, ordentlig skolgång. Folk slet otroligt, halvsvalt, hade ont om saker som skor till barnen, och kvinnorna jobbade mest. Man kom inte in på ett sjukhus utan att någon gick i borgen för kostnaderna, till exempel. Och ett dagsverke kunde ge en krona – hälften om man var kvinna – medan ett par skor till en dotter kostade fjorton kronor.

Man var helt beroende av att människor omkring en var hjälpsamma och hyggliga, vilket många var. En flicka som var fosterbarn i Botvaldesvik hade en fin barndom, alla i fiskeläget var som en familj och de hade fattigt men trivsamt. Men hade man en elak lärare eller matmor var man helt utlämnad. Och semester existerade inte.

De här kvinnorna gick in i socialdemokratiska kvinnoklubben på sina hemorter, och de behövdes verkligen, för männen i kommunerna och styrelserna struntade gärna i saker som skolbespisning och mödravård, post och samhällsservice. De här kvinnoklubbarna var stora och livaktiga och åstadkom väldigt mycket. Sedan dess har socialdemokratin tappat både styrfart och ideologi, och folk har glömt nödvändigheter som feminism och sammanhållning. Jag skulle önska vi var medvetna om hur tunn fernissan av välfärd faktiskt är.

Så den boken, full av detaljer jag inte hade en aning om, började jag läsa redan på planet hem.

Visby flygplats 2012
Ah! Visby flygplats! Alltid lika trevlig att komma till, men här är vi på väg hem.
För övrigt hade jag trevligt flygsällskap både dit och tillbaka till Stockholm.
Och en nyhet – det går flygbuss till och från Visby under sommaren! Sällan, men den går.

Annonser

19 reaktioner till “Att göra saker och en bokrekommendation.”

    1. ”Pyssla”…? Pyssla är att måla äggkartonger och göra pärlplattor! Det här är tavlor! 🙂

      Jag får lust- och aktivitetskänslor av tomma kollegieblock och kameror också. Andra får extas av vackert garn och bara måste virka en näsvärmare, eller går igång på lera som måste bli en skulptur. Du har säkert någon kickstart också!

      Gilla

    1. Har du inte sett mina bilder? Grejor ska man ju stapla snyggt på golvet… 😉

      Fast bara längs väggarna förstås, för ett tomt golv lockar ju att röra sig och dansa.

      Gilla

      1. Men tänk om det inte är så trots allt? Nu har det gått en vecka eller så, och mitt matbord och lilla soffbord är fortfarande tomma. Till min enorma överraskning pillade jag nämligen in alla papperslapparna i sitt stora kuvert igen efter collagemakeriet, vek ihop blocket och STOPPADE ALLTSAMMANS I DÄRFÖR AVSEDD LÅDA. Därför att det plötsligt fanns en sådan.

        Tur att det finns högar på golvet i alla fall, chocken skulle nog bli för häftig annars.

        Gilla

  1. Drfr vsl …

    Nu använder du ett språk jag inte begriper …

    Njae, kanske inte, men jag tror alltid att jag har för bråttom just nu för att göra det nu; jag kan göra det sen …

    Eller som jag och Lotten konstaterade: när man har fått en present och tagit av pappret så är det ju presenten som är det viktiga och som man fokuserar på.
    Pappret är som redan glömt.
    Det krävs alltså nån sorts avbrott i uppmärksamheten för att kunna hålla ordning, eller nån sorts ”efterstygnslevnad”, att hela tiden kunna gå tillbaka och rätta till.

    Eller så lever man så att man ”möter” grejerna, att de på nåt sätt är det mest intressanta just i detta nu och då gör man något med dem, städar t ex.

    Problemet är att begreppet ”städa” är förknippat med ”tar tid” i min värld. Hade det varit förknippat med ”lätt gjort” istället så hade det nog gått bättre.

    Finns det nån som har forskat på städandets psykologi? Det skulle vara intressant att få veta vad hen i så fall har kommit fram till.

    Gilla

    1. Alltså, jag håller ju med, det var därför jag blev så förvånad när det var så enkelt att rensa det cluttriga bord man kan se i bloggen.

      (Hjälp Breivikpsykologteam #1, vad är det för fel på mig?! Jag använde ett ord ni borde tycka är ett nyord eftersom ni säkert inte använt det själva, det är visserligen bara ett försvenskat engelskt ord, men det passar in i mina vrångföreställningar om att jag kanske kan bli en ordningssam person!— Hmm, ursäkta det opassande utbrottet, men jag är i grunden chockad över deras märkliga framställning i rätten häromdagen.)

      Vet du vad jag gjort mer, Cecilia? Jag har ställt saxen och klistret och pennor i en ändamålsenlig glasbytta! Provade t o m med andra pryttlar, men kom fram till att glasbytta är bäst eftersom man ser alla grejor man pillar ner i dem. *gulp*

      Gilla

      1. Problemet för mig är att jag då och då fixar sådana burkar/hyllor/lådor där ”rätt sak” skall ligga, men efter ett tag blir de så röriga att det inte hjälper… men jag strävar ständigt efter att börja ett nytt liv så nu gör jag det igen (för femtielfte, eller som Lotten skulle säga, tjuttifnuttiga, gången)!

        Gilla

      2. Grejen är ju att man inte kan kategorisera allting, och bland det som går att kategorisera känns vissa saker helt fel på sin plats fast det borde vara rätt.

        Jag är verkligen den sista att kunna tala om för folk hur de ska få ordning på sina röror, men jag börjar tro att man får gå mer efter känslan. Om jag inte sorterar mina manusmappar och böcker efter hur det känns utan efter något nyktert som till exempel ”ämnesområde” eller ”årtal”, tappar jag tråden totalt och hittar ingenting. Det finns en luddig logik, men i princip följer numera nystädade grejor en inre kartbild. Precis som mitt datorskrivbord och hårddisk, som kan ge andra människor rysningar.

        Det är ju lättare om ens huvud följer yttre normer för sortering, men om det nu inte gör det får man nog gå efter hur man faktiskt är beskaffad.

        Gissar jag. Som alltså fortfarande har ”allt möjligt”-lådor i köket och högar på golvet. 🙂

        Gilla

      3. Mig har det hänt mer än en gång att jag har sorterat ordentligt och satt in i pärmar, för att sedan inte hitta någonting… att kolla i pärmen föll mig inte in…
        hälsningar
        Oordningens drottning

        Gilla

      4. 🙂
        Jag kör nu med mappar som ligger platt, lite förskjutna, synliga. Nitton kronor på Åhléns. Hängmappar funkar inte, inte pärmar heller. De här kan jag inte glömma bort eftersom jag ser dem hela tiden.

        Gilla

    1. Shh… jo, visst var det så. Det har jag ju gjort i fem år nu snart, och jag tror inte det blev något den här gången heller, trots att det var ett väldigt roligt hus som gjort för skrivkurser och mycket folk. För det krävde också besiktning och förmodligen lite jobb, och jag har ju den här listan på projekt, som jag i all stillsamhet just börjat beta av.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s