Att göra saker och en bokrekommendation.

Jag vet inte hur det är med er, men visst är det något med ett stort, tomt bord som får en att vilja göra något roligt och konstruktivt?

För flera år sedan gifte sig Ulf och Berit i Visby (Ulf som i Ulf Hedbergs Bok & Musikkafé), och jag tänkte göra en tavla som en kul och anspråkslös bröllopspresent. Hur det var, så blev det inte av. Men nu skulle jag till Visby igen och ringde för att kolla att de var hemma och fortfarande lyckligt gifta (det är de), och så satte jag mig kvällen innan och gjorde sent omsider ett litet collage.

Morgonen efter tyckte jag det var världens fulaste collage och började om från början. Jag hade bara en kvart på mig, men det fanns några fina röda bitar som av en slump hade hamnat riktigt vackert på blocket, och dem byggde jag på. (Hann inte riktigt. Fick ta taxi.)

Sedan var det Lenta, mannen som äger Munkkällaren i Visby. För samma antal år sedan ungefär hyrde jag hans ena hus bara för att ohyra det igen några timmar senare, men han sa generöst att det var OK, jag behövde inte betala, men han ville gärna ha en bok någon gång när jag råkade ha vägarna förbi igen, om något år eller så. Verkligen hyggligt, tyckte jag.

Inte blev det av heller. Så nu ringde jag. Lenta, svårt jäktad eftersom alla i staden nu hårdjobbar inför turiststarten, hade glömt både mig och bok, men han fann sig och ville gärna ha en.

Jag packade alltså ner tavla och bok och tog världens dyraste taxi till Bromma flygplats. (Jisses, vad det priset gått upp på ett par år!)

Varmt och skönt i första hallen, kallt och dragigt när man passerat säkerhetskontrollen. Där jag förresten lyckades tappa mitt enkla men för mig ovärderliga guldarmand som KG gav mig när barnen föddes, och som följt mig genom livet. Jag flängde runt som en störd fladdermus, tills en annan passagerare hittade armbandet på golvet. Tack!

Uffe och Berit bjöd på hans hemlagade blåbärspaj med vaniljsås och vi hade väldigt trevligt – det är alltid trevligt där med dem. Men jag hittade också en bok på kaféet, tack vare författaren, tack vare Uffe som har ett bokbord, och tack vare förlaget Deja vu, som ger ut utgångna titlar.

”Nätterna var våra” (text Eva Sjöstrand, bild Anne Nilsson) kom ut för första gången 1996, efter att ha legat på en hylla i sjutton år, men är tidlös. Den är en samling korta autentiska livsberättelser av fattiga gotländska kvinnor som Eva Sjöstrand intervjuade, och rör tiden mellan ungefär förra sekelskiftet och strax efter andra världskriget. Det är ovärderlig historia.

Så oerhört fort har vi glömt hur livet tedde sig för bara decennier sedan innan världfärdssamhället etablerats, innan det fanns fri sjukvård, dagis, lagar om arbetstid och löner, centralvärme, varmvatten och badrum, ordentlig skolgång. Folk slet otroligt, halvsvalt, hade ont om saker som skor till barnen, och kvinnorna jobbade mest. Man kom inte in på ett sjukhus utan att någon gick i borgen för kostnaderna, till exempel. Och ett dagsverke kunde ge en krona – hälften om man var kvinna – medan ett par skor till en dotter kostade fjorton kronor.

Man var helt beroende av att människor omkring en var hjälpsamma och hyggliga, vilket många var. En flicka som var fosterbarn i Botvaldesvik hade en fin barndom, alla i fiskeläget var som en familj och de hade fattigt men trivsamt. Men hade man en elak lärare eller matmor var man helt utlämnad. Och semester existerade inte.

De här kvinnorna gick in i socialdemokratiska kvinnoklubben på sina hemorter, och de behövdes verkligen, för männen i kommunerna och styrelserna struntade gärna i saker som skolbespisning och mödravård, post och samhällsservice. De här kvinnoklubbarna var stora och livaktiga och åstadkom väldigt mycket. Sedan dess har socialdemokratin tappat både styrfart och ideologi, och folk har glömt nödvändigheter som feminism och sammanhållning. Jag skulle önska vi var medvetna om hur tunn fernissan av välfärd faktiskt är.

Så den boken, full av detaljer jag inte hade en aning om, började jag läsa redan på planet hem.

Ah! Visby flygplats! Alltid lika trevlig att komma till, men här är vi på väg hem.
För övrigt hade jag trevligt flygsällskap både dit och tillbaka till Stockholm.
Och en nyhet – det går flygbuss till och från Visby under sommaren! Sällan, men den går.