Albert Nobbs – egentligen Janet McTeers film.

(… Och nu kvart i två är det ett fullkomligt vildsint åsk-, regn- och hagelväder i Stockholm. Vattnet forsar över rutorna, hagelkornen pepprar dem och sprätter som popcorn från fönsterblecken. Mysigt!)

***

Hotellservitören Nobbs pratar med målaren Hubert Page.
Lite teknik: Det finns nio klipp och fem kamerainställningar i den här scenen. Om man är tekniskt filmintresserad, kan man se hur den börjar med en avståndsbild så att man vet var man är, sedan halv närbild, sedan närmare närbild. Kameran närmar sig personerna gradvis. Samtidigt överlappar dialogen, vilket hjälper till att hålla ihop scenen och ”placera rollfigurerna i samma rum”.
End of teknik! Nu kan ni vakna!

Filmen Albert Nobbs, som utspelas i slutet av 1800-talet men bygger på en kort tjugotalsroman, var ett hjärteprojekt för Glenn Close. Hon spelade rollen, hotellservitören Nobbs, på Broadway på åttiotalet.

Nobbs är den perfekta tjänsteanden som aldrig gör något väsen av sig, som inte tycks ha drömmar eller längtan eller någonsin bli förälskad, men som i själva verket är en utklädd kvinna. Runt honom rör sig den övriga personalen, inhyrd arbetskraft och gäster i marginalen.

Jag blev inte lockad att se den här filmen, eftersom jag inte gillade Glenns utseende på bilderna. Hon ser stel och märklig ut. Och hur svag jag än är för Close, så måste jag säga att det är precis vad hon är också i filmen. Hon spelar med så små medel att hon nästan inte finns, och även när hon tillfälligt gläntar en aning på dörren till Nobbs sargade själ, får man aldrig komma in. Och man blir inte särskilt intresserad av att göra det heller.

Bäst är hon när man får se henne sköta sitt jobb på ett oklanderligt vis – bära brickor, duka bord, hälla upp te – precis som George Clooney i The American som aldrig heller lyckades bli sin gestalt, men var perfekt när han satte ihop ett gevär med musikalisk precision.

Regissören gjorde en miss som inte livade upp Nobbs, lät Close visa mer av hennes inre känslor, för de finns där. Som det nu är, står hon i stark kontrast till den övriga ensemblen, som är helt fantastisk. Här finns till exempel en underbar halvåldrad Pauline Collins (Upstairs, downstairs, Shirley Valentine), charmig även när hon är en besvärlig hotellägarinna, och Brendan Gleeson från Guard som hygglig doktor. Det finns också en kärlekshistoria med två ungdomar. Alla spelas på ett avspänt sätt som Close saknar.

Men filmen bärs till överraskande stor del av birollsfiguren Hubert Page, målaren som kommer in på hotellet och råkar avslöja att Nobbs är kvinna. Han är lite ruffig och charmig (se filmklippet) och utstrålar efter hand humor, trygghet och värme. Det är ett anspråkslöst, men nyanserat porträtt. Och det kompletteras av fru Page, hon spelas av charmbubblan Bronagh Gallagher (nedan) som totalt stjäl sina korta scener. De är färdiga, vuxna människor som lever sina liv precis som de vill. Nobbs dras till dem och försöker lära sig, men förstår inte.

Albert-Nobbs gallagher, mcteerNobbs besöker paret Page och börjar drömma försiktiga drömmar.

Tydligen har jag inte alls följt med, för det kom som en total chock för mig när Hubert Page öppnar rocken och avslöjar fylliga bröst – även han är en utklädd kvinna, men till skillnad från Nobbs helt bekväm med det. Rollen spelas på ett otroligt sätt av 1. 85 långa Janet McTeer, en karaktärsskådespelare som fick en Oscarsnominering som bästa kvinnliga birollsinnehavare. (Glenn Close nominerades som bästa skådespelerska, men ingen av dem vann).

Janet McTeer

janet-mcteer-05

Janet McTeer.

Annonser

Min begåvade son.

Något annat än solen har värmt de här senaste dagarna. Något gjorde mig riktigt glad.

Ni minns min skriv- och musikbegåvade son Peter som jag ville sätta en blåslampa under? Ni minns bandet Alphaville, vars ”Forever young” jag lade i bloggen en gång? De har tvärtemot vad jag trodde ingalunda lagt av, Marian Gold har kvar sin otroliga pipa och skriver nya sånger, de turnerar i ett och har fortfarande fans som följer dem från stad till stad. (Fjärde augusti är de i Norge.) MG är alltså en rätt upptagen person. Men nu har han tagit sig tid att lyssna på Peters musik och lämnat utlåtande om varje enskild låt (en kopierade han direkt till sin samling för att ha att lyssna på själv).

Och efter att ha talat om 8 olika låtar utan att låta tveksam om en enda, är hans slutomdöme att Peter är en begåvad kompositör och textskrivare som ibland påminner om Bruce Springsteen.

”In my humble opinion Peter is a very gifted musician and a great lyricist and I wonder how he developed as an artist/…/”

Det, ni. Bruce Springsteen! Vad var det jag sa? Peter är begåvad och bör ägna sig åt musik (bredvid krönikeskrivande). Redan när han var så där femton skrev han en låt som det tog tjugo år för mig att tappa bort, den var enkel och fantastisk. De CD jag har kan jag lyssna på i evighet inte bara för att de är min sons, utan för att de är bra.

Det var ett helt litet grupparbete här innan Peters låtar ens hamnade hos Marian Gold. Det händer inte bara så där. Jag träffade en vän som visade sig vara släkt med MG (hade jag ingen aning om) och bad henne fråga om han ville lyssna. Hon, som är en hedersknyffel, skickade frågan vidare till honom via hans fru. Svar kom tillbaka: Visst!

Nu behövde jag kopior. Supergrannen grep in. Lyssna! sa jag. Han som är närmast fanatisk musikälskare såg förfärad ut, lyssna på amatörmusik som låtskrivarens mamma rekommenderar? Men han tog tjuren vid hornen och lyssnade och förändrade ansiktsuttryck totalt: Det var ju bra! Han kopierade rubbet till sig själv också. Hans åsikt är att Peter påminner om Lou Reed.

Det, ni. Min son är en blandning av Bruce Springsteen och Lou Reed!

Mailväxling med MG:s fru. Hon gav honom skivorna att spela i bilen på väg till ett gig i Danmark. Men skivspelareländet var sönder.

Tystnad. Tid gick. Sedan skrev hedersknyffeln: De har lyssnat! Men MG vill inte skriva sitt svar förrän han har tid att göra det ordentligt.

Tid gick igen. Jag skickade ett roligt mail till frun och puffade på lite fint: Kunde hon inte ge sin make en redig whisky och pussa honom i nacken? Ny tystnad – hjälp, tänk om hon inte har någon humor och jag nu har förstört alltihop? Min son har charm, han kan charma ett elskåp, men tyvärr saknar hans mamma helt denna egenskap. Nätverkande och kontakter är min absolut sämsta gren, alla elskåp jag går förbi är totalt oberörda. Bara att säga till hedersknyffeln att jag ville utnyttja hennes släktskap med Alphaville för en bedömning fick mig nästan att dö av skam.

Men så kom det positiva svaret, beledsagat av fruns meddelande att hon till sist hittat rätt sorts whisky. 😉 Hon hade humor!

För denna enkla lilla händelse krävdes alltså sex personer – Peter själv och hans band, hans mamma, hedersknyffeln, Supergrannen, MG’s fru och till sist MG själv.

(Och hedersknyffeln har inte kickat mig!)

Alphaville i Norge:

04. August 2012: TREUNGEN (Norway)

Venue name: Treungenfestival
Venue address: 3855 Treungen, Norway​
Start and end of Alphaville performance:21.30. or tba
Website of the event/venue: http://www.treungen.no

HÄR skulle jag gärna lagt in en youtubevideo av Peters musik, men han har inte gjort någon än. Jag hoppas det blir en snart (han är filmbegåvad också).

marian-gold-Marian Gold idag.

Men jag såg i alla fall en Mälarbåt som sa tut.

Man kan faktiskt somna både under ett väldigt bra program om Bruce Springsteens liv och under OS-invigningen. Soffor är oöverträffade. Undrar vad som hände Bruce just när jag sov?

Man kan också skaffa sig ett mår-inte-så-bra-just-nu-kit som innehåller

*fyra filmer
*en ny pocket
*onyttig färdigmat (ost- och skinkpaj)
*godis
*en tidning.

När man kommer till kassan pratar man glatt med den rara tjejen där, betalar ordentligt och är på väg därifrån utan varorna, nöjd och belåten. Hon ropar.

När man sedan kokar ärtor till den onyttiga pajen glömmer man kastrullen på spisen, hör konstiga knattrande ljud därifrån som lagade man popcorn, och rusar tillbaka precis lagom för att hindra ärtorna från att gå upp i rök.

MEN – man har traskat hela vägen till Smedsuddsbadet, om än väl inlindad i ylletröja och jacka, huttrat och kallsvettats utan feber och tittat på badande, båtar och böljor.

Vaknar till från OS-invigningen, väcker datorn och läser intressant artikel om DNA från en okänd människoart som endast finns kvar i form av DNA-bitar hos ett par afrikanska folk. Man har inte ens hittat ett fossil. Spännande!

Och Jacksonsituationen har äntligen ordnat upp sig och är av allt att döma bättre än den var före debaclet. Barnens twitteraktion lyckades, farmor är tillbaka och blir förmodligen återinsatt som vårdnadshavare bredvid den temporära, vilket betyder att ungarna nu både har en mammagestalt och en ung stark pappagestalt som kan ta hand om sådant farmor inte orkar – personalfrågor, livvakter, skolmöten och dylikt. Och damage controlen för att rädda Janet Jacksons skamfilade rykte har just börjat (allt är hennes bror Randys fel! säger en sajt).

På övervakningsfilmen från barnen Jacksons hus bär hon sig väldigt underligt åt. Hon och Randy är där och filmar oupphörligt med sina mobiler medan en alltiallo passerar dem, ger dem en blick och försvinner in i huset. Sedan kommer fjortonåriga Paris. Janet blockerar vägen för henne och avancerar. Paris börjar backa från henne, som om hon vore rädd att bli attackerad fysiskt. Janet försöker nappa åt sig hennes telefon, Paris drar snabbt åt sig handen, Randy drar undan sin syster, Paris går mellan dem in i huset medan de är kvar på gårdsplanen och filmar henne hela tiden. Mycket obehagligt.

Paris har tydligen svårt att sova för ögonblicket, för hon twittrar halva nätterna – men hon twittrar åtminstone vanliga fjortissaker igen. Antalet som följer henne har ökat med ungefär 130 000 personer.

”Stayin’ alive” hörs just nu från TV:n. Jaha, Makedonien marscherar just in. Har Sverige traskat förbi medan jag ägnade mig åt förhistoriskt DNA och konstiga amerikaner? Eller går de i bokstavsordning?

Gäsp.

Grandma’s home. Till sist. ///UPPDAT. Men vad fan…

***Jag skulle inte skriva mer om det här. Men nu har även Michael Jacksons son, Prince, 15 – jag har sett honom som en stor, snäll men envis kille, och det verkar stämma – twittrat, och han skräder inte orden.

Det visar sig att han bortom all offentlighet startade ett gruppmess-samtal på mobilen med familjemedlemmar och krävde att få tala med sin farmor. De var inte medvetna om att han kunde se hur de svarade varandra, och Janet Jackson ska ha messat till de andra: ”Don’t let them pls”. Han visar också en bild mobilskärmen (kan förfalskas, jag vet, men händelserna stöder ju det han säger). Och han skriver att nu när hans farmor kommit hem framgår det hur lurad hon blivit, och han är arg och sårad. Och – säger han – hans far varnade sina barn för ”vissa människor” och vad de var kapabla till.

Arma mamma, arma ungar, säkert också arma konspiratörer.
Nu får det helt enkelt inte hända mer på den här fronten. ****

Det är så man kan gråta åt det. Här är Paris Jacksons twitter från de senaste timmarna.

Paris Marlon tweets 2

Neifrån och upp. Först undrar hon (efter att ha väntat i elva dagar) varför farmor fortfarande inte har dykt upp, sedan kopierar hon sin farbror Marlons tweets där han oroar sig för sin mamma och att inte fått träffa henne ”enligt läkares order”, och ändå ser han syskon runt henne i TV?

Och så – vid tretiden på natten Los Angeles-tid – Paris är lycklig, farmor är äntligen hemma!

Efter det (inte i bild) kom två glada twitter om att hon varit vaken i 24 timmar och nu är det dags att koja.

Det här är en sorglig historia. Flera Jacksonsyskon tror uppriktigt att Michael Jackson blev mördad och att de alla blivit bedragna av konsertarrangören och testamentexekutorerna. Men i sin nitiska strävan efter vad de anser vara rättvisa, och säkert på grund av pengabehov för åtminstone ett par av dem, har de offrat både sin mamma och sin brors barn på vägen. Till saken hör riktigt illasinnade rykten som de spritt på en eller ett par sajter, att Paris ljuger och är ”manipulativ”, till exempel, och bara bråkar för att hon vill skolka från sina sommarkurser (hur de nu får det att gå ihop).

Randy Jackson, en av dem som dök upp vid sin mammas hus, fortsätter att twittra att det här inte är över än och att hans hjärta brister när hans mor förlorar vårdnaden om barnbarnen. Förvirringen är total. Förmodligen kommer de ändå till slut att försöka släta över alltsammans utåt. Men man vet aldrig – det här gången kanske det gick för långt.

Farmor Katherine är i en svår situation. Antingen måste hon erkänna (för sig själv och omvärlden) att hennes barn burit sig åt som hänsynslösa con men, eller också förlorar hon troligen vårdnaden om barnbarnen för gott.

Men nu tänker jag inte blogga ett ord till om det här, såvida inte alla Jacksons förvandlas till gröna aliens. Det finns annat att prata om.

Jackson-dramat på väg mot sin upplösning.

En domstol i Los Angeles har just bestämt att Michael Jacksons 34-åriga brorson TJ (nämnd i Katherine Jacksons testamente som hennes efterträdare) ska få tillfällig vårdnad om de tre barnen. Han tycks vara en bra kille, har jag läst mig till, med starka pappainstinkter, och han har känt ungarna hela deras liv. De stöder hans ansökan helt och fullt.

Samtidigt är deras farmor äntligen på väg tillbaka till Kalifornien, och under förhandlingarnas gång har det stått klart att hon verkligen varit kidnappad i bokstavlig mening av sina barn (inte ens hennes ditflugna advokater fick träffa henne) och hon ”lät konstig” när barnen till sist fick prata med henne, efter tio eller elva dagar. Det står också klart att Randys, Jermaines och Janet Jacksons försök att föra dem ur delstaten var emot lagen.

Så sent som igår försvarade Randy Jackson denna vansinniga plot i TV, medan i ett annat program tre av hans bröder framträdde och berättade att även de var avskurna från all kontakt med sin mor. En av dem, Marlon, brast i gråt och lämnade studion.

Hela konspirationen har varit korkad, hjärtlös och totalt uppe i det blå. Till sist blev man orolig att Katherine inte skulle komma från Arizona levande och med förnuftet i behåll, eftersom det var klart att senast när hon kommer hem får hon veta vad som hänt, hur hennes barn behandlat henne och barnen och hur omvärlden reagerat, och hur skulle hon ta det?

Det är tydligt att alltiallon Trent gjorde helt rätt i att anmäla Katherine som försvunnen och att Paris gjorde helt rätt som twittrade om saken till sin stora bas och därmed media, som givetvis följer henne. Konspiratörerna (man kan inte kalla dem annat) hade uppenbarligen inte räknat med att Michaels barn skulle vara så självständiga, vakna och omöjliga att styra. Michaelsyskonens aktion för att få kontroll över dödsboet har, vad man kan se, blivit ett totalt fiasko.

Här kan man läsa mer om dagens förhandlingar i rätten.

Michael Jacksons syskon har tappat förståndet. Lång post om en sorglig reality show.

Så här twittrade Michael Jacksons dotter Paris för någon timme sedan. Hon hade då fortfarande efter mer än en vecka inte fått tala med sin farmor, som är hennes lagliga vårdnadshavare. Och det är hennes fastrar och farbröder, Michael Jacksons syskon, som hindrar henne.

Paris Jackson Twitter

Nio dagar, och det fortsätter… jag kommer, gud hjälpe mig, att se till att vem som än gjorde det här får betala.

Ni har säkert sett det. När Michael Jackson dog flyttade hans tre barn Prince, Paris och Prince Michael 2 (Blanket) till sin farmor Katherine, enligt testamentets paragrafer. Hon och de är de enda stora arvingarna. När hon dör, går hennes pengar tillbaka till dödsboet, som nu handhas av två advokater. De har snart betalat de över 500 miljoner MJ var skyldig, och under tiden har barnen och farmor fått en månatlig summa, plus att alla konstnader (inklusive bilar och livvakter) betalats.

Inget av MJ’s syskon ärvde något. Tidigare brukade Katherine dela med sig av de pengar hon fick av Michael, men den källan har nu upphört, och flera av hennes barn (nu medelålders) har haft svårt att kliva ur sin ungdoms succébubbla, när de var stjärnor i Jackson 5 och The Jacksons, och ta en vanligt jobb. Nu, förmodligen p g a pengabrist, har fyra av bröderna äntligen lyckats ena sig och gett sig ut på en musikturné som tagits emot välvilligt. Jermaine kan sjunga hyfsat, Tito är fena på gitarr, Marlon är rätt OK på att dansa. De och publiken minns tillsammans flydda tider. Det tidigare dragplåstret Michael har lämnat ett gigantiskt hål efter sig, utan honom är de bara ett halvbra band, men de spelar i alla fall för halvstora arenor och alla verkar glada.

Den 15 juli reste mamma Katherine, som då mådde alldeles utmärkt, iväg från de tre barnbarnen i Los Angeles för att se en av dessa konserter. Hon kom aldrig fram. I själva verket försvann hon helt från barnbarnens synfält. Michaelsyskonen, som hon nu var i sällskap med, envisades med att hon skulle undersökas av en helt annan doktor än sin vanliga, och enligt uppgift ska han ha beordrat vila utan tillgång till Internet eller telefon. Utan att ha möjlighet att kontakta barnbarnen, vars lagliga vårdnadshavare hon är, placerades hon i dottern Rebbies dotters hem i Arizona. Alltså i en annan stat.

Barnbarnen ringde henne. De kom inte fram. Det hade aldrig hänt förr att de inte pratat med farmor under mer än ett dygn. De ringde övriga familjen. Fick veta att farmor måste vila. De blev oroliga.

Samtidigt skickade några av deras fastrar och farbröder ett pepprat brev till dödsboets advokater, där de beskyllde dem för att vara oartiga mot deras mamma, för att ha förfalskat testamentet, för att grabba åt sig höga löner, med mera. De ville att advokaterna skulle avgå. Advokaternas råhet, hävdade de, hade skadat deras åldriga mor och gett henne en ministroke. (Med allt detta kommer de givetvis ingenstans, eftersom testamentet godkändes av domstol för tre år sedan, eftersom de inte är arvingar, och tiden för överklagande såvitt jag förstår dessutom gått ut.)

På detta reagerade Paris Jackson oväntat kraftigt.Hon twittrade att det var ren lögn att hennes farmor haft en stroke, och att hon tänkte försvara sin farmor mot vem det vara månde, även familjemedlemmar. Detta offentliga utfall såg mycket märkligt ut, tills hon berättade att hennes farmor inte gick att nå, och lämnade ett telefonnummer att ringa för den som hade sett Katherine. Dessutom anmäldes Katherine som försvunnen till polisen.

Vad i hela friden var detta? En fasad rämnade med dunder och brak. Det var helt nytt för omvärlden att de tre barnen uppenbarligen inte litade på sina fastrar och farbröder. Och farbrodern Jermaines svar på sin twitter var märkligt, därför att det inte var lugnande och vänligt, utan irriterat.

Nu kunde man tro att barnen genast fick kontakt med sin farmor, men nej. Och inte heller polisen i LA eller Arizona. Till sist kan de – eller inte, uppgifterna varierar – ha fått tala med henne i telefon, kanske se henne. Katherines advokater visste ingenting om att hon skulle ha dålig hälsa, inte heller hennes ordinarie läkare.

På något sätt lyckades familjen lugna barnen såpass att åtminstone Paris gick på deras konsert i LA. Hon twittrade: ”gotta love fam” (man måste älska familjen ändå).

Det är nu borttaget. För farmor var fortfarande onåbar. Återigen krävde Paris offentligt att få tala med henne direkt. Familjens svar på det blev blev mer än obehagligt.

Enligt Katherines advokater följde Michaels syskon Jermaine, Randy och Janet Jackson i en bil (Janet? wtf…?) tätt i hälarna på barnens, trängde sig in på deras tomt, hoppade ut, försökte slita telefonerna ur barnens händer och med våld ta dem därifrån. Syftet skulle vara att flyga dem till Arizona. Barnen vägrade. Skrik och bråk uppstod med Jermaine, Randy och Janet på ena sidan och barnen, Katherines assistent Trent och livvakter på den andra, och polis tillkallades. Eventuellt var Trent och Randy på väg att börja slåss.

Tänk er denna händelseutveckling för tre barn som förlorat sin far under uppseendeväckande och tragiska omständigheter, som fortfarande sörjer honom, och vars enda trygghet är varann och deras farmor. De två äldsta är femton och fjorton, den yngsta är bara tio år. Först hindrade dessa farbröder och fastrar dem från att kontakta sin farmor, vilket troligen är olagligt, och nu stod tre av dem där och skrek och krävde att få ta med sig dem också. Det måste vara helt chockartat. Det är svårt att tänka sig en scen mindre präglad av kärlek och omtanke. Dessa barn tvingas bli streetsmarta, och det är hjärtskärande.

Michaelsyskonen hade förstås ingen rätt att vara på platsen eller någon som helst rätt att försöka föra barnen därifrån. Barnen har en egen advokat, tillsatt av domstol, och den advokaten har de nu träffat.

Vad har flugit i Michael Jacksons syskon? Kidnappning och kidnappningsförsök är olagliga. Förutom att det är grymt, är det också bortom allt förnuft att göra sig ovän med de tre personer som sitter på de pengar man uppenbarligen vill ha. Och Janet Jacksons roll är minst sagt oklar. Hon behöver inte ens pengarna.

Michaels syskon ska ha planerat att skilja Katherine från hennes barnbarn i tre år, alltså ända sedan sedan Michael dog, enligt Katherines advokater. Varför? Och även om en skilsmässa vore av nöden, t ex om Katherine vore sjuk, kan det inte gå till på det här sättet. Med våld, och utan de relevanta advokaterna inblandade. Det är otroligt. De framstår alla som dumma som spån och utan värme. Inklusive, till min sorg, Janet Jackson.

Jag gick till Karen Fayes twitter, MJ’s mycket trogna makeupartist sedan åttiotalet, och den som förberedde honom för kistan. Jag hoppades hon skulle stödja barnen, åtminstone med en tweet. Folk börjar försiktigt fråga henne om hon vet hur barnen mår, och hur Katherine mår. Oväntat nog svarar hon att det är sjukt att följa en fjortonårig flickas twitter, att barnen Jackson är omgivna av människor som älskar dem, att familjen Jackson inte angår henne det minsta, att alla borde sköta sina egna affärer. (Igen: wtf?)

Och om den fjortonåriga flickan inte har någon annan möjlighet att skaffa hjälp? undrar någon. Men hon blir snabbt avsnäst. Hos Karen Faye står tydligen, till min stora förvåning, ingen hjälp att få. Inte ens sympati på avstånd.

Det här är en tragisk repris på de tre barnens pappas liv. Nu har de förbjudit familjen att sätta sina fötter i deras hus, precis som deras pappa gjorde. Och de är BARN.

Paris Jackson har över 500 000 följare på twitter. De, hennes syskon, hennes pappas alla anonyma fans, några advokater och en del släktingar är hennes och hennes bröders stöd. De står mycket ensamma just nu. I kulisserna finns Paris och Princes biologiska mamma, Debbie Rowe, som födde barnen för Michael Jacksons skull. Hon trängdes ut ur deras liv av Michael, men hon står efter hans död på god fot med Katherine och oroar sig för de barn som aldrig fått känna henne som sin mamma.

Det är bara att hoppas att det här utvecklar sig åt rätt håll och att Katherine kommer hem. Hennes barn bör förmodligen åtalas för försök till kidnappning. Antingen det sker eller ej, är deras handlande tragiskt. Hur familjen som helhet ska komma över detta trauma återstår att se.

Minneskonserten i Oslo kvällen den 22 juli – människor lyssnade och staden grät.

Ikväll var det utomhuskonsert mitt i Oslo till minne av offren för massmorden 22 juli i fjol. Det regnade, men norrmännen fyllde platsen och stod envist kvar, inbyltade i mössor och regnrockar.
Minneskonsert Oslo 22 juli
Publik Oslo konsert 22 juli 2012

Kronprins Håkon och hans syster stod tillsammans med de andra i regnet, och statsminister Stoltenberg höll ännu ett av sina fantastiska tal.
Stoltenberg

Och så småningom kom Bruce Springsteen och sjöng We shall overcome, och jag undrade vad mördaren tänkte i sin cell, han som har svårt att röras av något annat än just musik. Börjar det gå upp för honom hur långt han avlägsnat sig från landet Norge, det land som blir tomt utan sina invånare, dem han delat in i olika grader av förrädare och som han tror måste terroriseras?

Bruce Springsteen 1

Bruce Springsteen 2

Lägg märke till hur nära scenen Oslo Rådhus ligger, se klockan på tornet alldeles intill strålkastarna till höger. Som om huset lyssnar på konserten. För till slut när Springsteen gått spelade Rådhusets klockor tillsammans med den mjukaste, ljuvaste musik från scenen. Medan mörkret föll och foket lyssnade talade de med varandra, de sjöng tillsammans, och det lät som om tornet och staden grät över sina döda barn.

Rådhuset oslo konserten

Det var oerhört vackert.