Ett år sedan massmorden i Norge 22 juli 2011

norway2-620x362

Den här dagen skulle jag vilja skriva om det som är det viktigaste just idag: Om offren för terrordåden, de döda och de skadade och de skrämda, om demokratin och om människors humanitet och självkontroll som höll under ett enormt tryck, även hos dem som drabbades. Bredvid sorgen finns raseriet och längtan att hämnas, vilket egentligen är längtan att i efterhand kunna komma till hjälp, att kunna störta fram innan skotten faller och beskydda den man älskar. Men de har inte fått ta överhanden, och det är ett mycket starkt ljus i det mörker terroristen och mördaren skapade.

Men jag saknar ord. Vi vet det, vi känner det, vi minns, och vi gör det tillsammans. Det kan räcka med det och det officiella högtidlighållandet, som vi verkligen behöver.

Idag finns det en person vars namn man inte har lust att nämna, förövarens. Han lär sitta i sitt fängelse och följa ceremonierna till minnet av sina offer på TV. Kransnedläggelse, tal, gudstjänsten i Oslo domkyrka. Man hoppas att han finner sig ignorerad och överhoppad, att han nämns så sällan som möjligt. Han är inte huvudpersonen. I all sorg och vrede kan man till och med få en patetiskt barnslig förhoppning att någon talare ska se in i kameran, säga ”Det här är till dig!” och ge honom fingret, eller att alla unisont ska bua. Lyckligtvis blir det förstås inga så små och ovärdiga gester inför något så stort och fruktansvärt som dessa massmord.

Den norska författaren Karl Ove Knausgård skrivit en lång artikel om mördaren, den finns i svensk översättning i DN här.
Det är en bra artikel, värd att läsas.

Den visar upp en utveckling hos honom som mycket väl kan vara en rätt sann bild, och författaren vågar då och då gå in i sin egen historia och sina egna känslor för att försöka förstå hur mördaren kan ha upplevt sitt privata liv, till exempel en tonårig pojkes ensamma, nattsvarta skräck för att vara feminin och homosexuell. Polisutredningen visade att terroristen kan ha haft förbindelser med andra män, vilket ju inte borde vara något problem alls, men måste ha skapat konflikt för en person som ville se sig som en manlig man i ett fascistiskt patriarkat.

Artikeln tar också upp en barndom full av våldsamma dubbla budskap av hat och kärlek, om en försvunnen far, om fascism som en manlig identitetsideologi som ger både faderaauktoritet, en efterlängtad struktur, utlopp för hat och en diffust homoerotisk miljö, och om hur arméer tränar soldater att komma över sin motvilja mot att döda.

Det är bara i slutet som jag tycker Knausgård missar. Dels tappar han bort hur förövarens mycket svaga förmåga till empati, som förblir svag, kan ha att göra med medfödda drag av psykopatisk störning och en distansering som kan ha gått i arv från en märkligt distanserad far, snarare än bero på att han till sist lyckats döda sitt eget jag helt och hållet. Dels vill Knausgård i ärlighetens namn också få med motsatsen till normala människors ovilja att döda, nämligen den lust som uppstår då och då hos individer till hänsynslöst mördande utan förbehåll (oftast som en fantasi som aldrig förverkligas), men klarar inte av att få ihop det med sitt övriga resonemang.

Men i huvudsak är det en stark, genomarbetad, genomtänkt och tankeväckande artikel.

Utøya 22 juli 2012
Utøya idag, 22 juli 2012. Förra året var drygt 560 ungdomar här. Idag håller tusen ungdomar en tyst minut för att hedra de mördade under den delen av dagen som ägnas AUF-arrangemang. Före och efter har de anhöriga ön för sig själva.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s